9789198764789

LYDIAS LIV

www.thebookaffair.se

isbn 978-91-987647-8-9

© Gabriel Francke Rodau 2023

omslagsdesign Nina Ulmaja

författarfoto John Guthed

repro JK Morris Production

tryck Scandbook AB, Falun 2023

Till dem som gav mig liv. Och till dem som för mig vidare.

dag ett

–Är Lydia din mamma?

Jag tittade på sjuksköterskan, men saknade kraft att svara. Så hon fortsatte att prata som om min tystnad inte hade någon betydelse.

–Din mamma har haft en massiv stroke. Läget är allvarligt. Allvarligt, men stabilt.

–Stabilt som att ni har det under kontroll?

Min röst skar sig. Sjuksköterskan lade sin hand på min överarm och tryckte till. Hennes beröring fick mig att inse att jag inte hade rört mamma sedan jag kom in till henne. Jag hade knappt vågat se åt hennes håll. Hon såg så ensam ut där hon låg med slangar och apparater kopplade till sig. Liten, försvarslös och främmande.

–Hon är judinna.

Jag ville att sjuksköterskan skulle veta. Mamma hade inte uppskattat att jag presenterat henne som judinna, men för mig var det viktigt.

–Vad fint. Är din pappa i livet? Vi hittade bara kontaktuppgifter till dig.

Jag backade sakta mot väggen och satte mig på en stol. Det fanns inget att svara på den frågan. Inget svar.

Sjuksköterskan växlade fokus.

– Din mamma får livsuppehållande vård.

Sedan vände hon sig mot sjuksängen. Tog den smala handen som vilade på filten i sin.

– Lydia, din son är här nu. Aleksander är här.

Sjuksköterskans väna röst fick mig att rycka till.

– Sasja. Hon brukade kalla mig för Sasja. Det är mitt ryska smeknamn. Min mamma kommer från Ryssland.

Jag talade långsamt, som i stackato.

– Vad fint. Sasja.

Jag lät tungan fukta mina torra läppar samtidigt som jag tryckte ned skorna mot det smutsiga plastgolvet.

– Får jag fråga en sak? Kan mamma höra vad vi säger?

Sjuksköterskan förklarade att man inte kunde veta säkert, men att forskning visat att även djupt medvetslösa personer kan uppfatta tal. Jag nickade för att visa att jag förstod och sedan reste jag mig sakta upp och tog några stapplande steg mot sängen. Till min mamma.

Jag smekte långsamt hennes hand samtidigt som jag började gråta.

– Kommer hon att dö?

– Du ska få träffa en läkare. Men ja, det är vi som håller henne vid liv.

Orden ekade i mitt huvud.

Innan sjuksköterskan lämnade rummet berättade hon att ambulanspersonalen hade hämtat mamma på en tunnelbanestation. Att personer på platsen sagt att hon sjunkit ihop. Att en spärrvakt ringt efter ambulans och att personer på platsen påbörjat hjärt-lungräddning. Att ambulanspersonalen sedan tagit över. Att de på sjukhuset arbetat, det var hennes ord, med mamma i en dryg timme innan de uppnådde det hon kallade ett stabilt läge.

Jag försökte se scenen från tunnelbanan framför mig. Och så funderade jag på om jag själv skulle ha stannat och hjälpt till om jag varit där, om en främling hade rasat ihop framför mina ögon.

Rebecka återupplivar folk hela tiden i sitt arbete. Jag har frågat henne om det. Hur det känns. Hon säger att återuppliva är fel ord. Det indikerar att man tar tillbaka någon från döden till livet. Och det är de inte förmögna att göra. Men de kan hålla kvar någon vid livet. Så har hon sagt. Att hålla kvar någon vid liv.

När läkaren väl kom var jag för mentalt utpumpad för att ta in vad hon sade. Men jag iakttog henne. Såg hennes längd och bastanta kropp, hennes gråblonda långa hår som var uppsatt i en slarvig tofs och de markerade ansiktsdragen. Hon såg erfaren ut. Hon beskrev vad som hänt med mamma. Ur det medicinska perspektivet. Hon nämnde inte ens att det var i tunnelbanan som mamma hade rasat ihop. Jag uppfattade fragment av vad hon sade, men de viktiga orden gick fram. Massiv stroke. Trauma. Allvarligt. Stabilt.

Och så ett ord till.

Dö. Läkaren sade att mamma skulle dö.

Det kändes orättvist. Hon hade ju inte ens fyllt sjuttionio år. Varför skulle hon dö nu? Det var statistiskt fel. Kunde läkaren ha misstagit sig? I mitt huvud besvarade jag den retoriska frågan och kände gråten närma sig igen. Jag drog in luft genom näsan och blundade för att hålla tårarna tillbaka.

Jag vågade inte gråta igen, inte med läkaren. Hon kändes för kall. När hon hade levererat sitt budskap lämnade hon rummet och jag var ensam igen. Ensam med min döende mamma.

Jag vet inte hur lång tid som gick, men plötsligt sköts dörren upp. Och som det mest naturliga i världen stormade Tami in och gav mig en lång och hård kram.

– Aleks!

Ibland uttalade hon mitt namn som om vi stod på en teaterscen och hon ville säkerställa att publiken på sista raden skulle uppfatta vad jag hette.

Det var jag som hade skickat ett textmeddelande till Tami och berättat att mamma var på sjukhuset. Jag hade även skickat ett meddelande till Rebecka. Jag var säker på att min fru skulle komma till sjukhuset, men hon svarade att hon var fast på jobbet. Jag var dessutom övertygad om att min tvillingsyster Tami skulle vägra komma. Men nu var det hon som stod där med armarna runt mig. Hon som inte träffat vår mamma på över tio år.

När Tami släppt taget om mig gick hon försiktigt fram till mammas säng. Det var som om hon inte ville riskera att väcka henne.

Jag ville förstå vad som försiggick i Tamis huvud, men jag vågade inte fråga. Så mycket visste jag om kvinnorna i mitt liv. De uppskattade inte att bli ifrågasatta. Varken mamma, Rebecka eller Tami. Och om Tami hade fattat beslutet att komma till sjukhuset ville hon inte behöva redogöra för sina skäl. Så jag fokuserade på något så neutralt jag bara kunde.

– Du kan hänga din kappa där.

Jag nickade mot dörren.

– Mamma hade hatat den här kappan. Hon hade sagt att jag hade den bara för att sticka ut.

Jag låtsades ignorera hennes kommentar.

– Så hon ska dö nu?

Tamis krassa ton skar genom luften. Och så blev det tyst.

– Sköterskan som mötte mig när jag kom frågade om vår pappa var i livet.

– Vad svarade du?

Tami höjde på ena ögonbrynet.

– Samma som jag brukar.

Tami blåste demonstrativt ut luft genom munnen på ett sätt som förde mina tankar till vår barndom. Plötsligt var det som om vi var tolv år igen och allt jag ville var att retas tillbaka.

– När var det förresten du träffade mamma senast? Du som har så lätt för allt?

Tami kisade med ena ögat.

– Aleks, jag tänker inte älta den där gamla saken igen.

Den gamla saken? Hur Tami stormat ut från mammas hus för att aldrig komma tillbaka? Den scen som skapat ett djupt sår i vår familj?

Vi hade varit hemma hos mamma på shabbesmiddag. Mamma hade ifrågasatt varför Tami inte satt Ben i den judiska skolan. För Rebecka och mig hade det varit självklart att sätta både Jakob och Milla där. Men Tami vägrade. Och Bens pappa, han som blev avvecklad i rekordfart så snart Tami blev gravid, hade inget att säga till om.

Den där kvällen som Tami stormade ut hade mamma börjat hacka på henne så fort hon kom över tröskeln till vårt gamla barndomshem. Och det hela eskalerade när mamma frågade varför Tami förvägrade Ben en judisk uppväxt. Då tänkte jag att det var ett av många bråk dem emellan. Men ganska snart insåg jag att Tami hade fattat ett beslut. Hon skulle inte längre ha kontakt med vår mamma.

Jag minns fortfarande doften av lagerbladstung köttgryta och ljudet av fönsterrutorna som skälvde när Tami smällde igen ytterdörren.

När jag kom hem från sjukhuset på kvällen kunde Rebecka knappt tro mig när jag berättade att Tami hade kommit till

mamma. Hon frågade ut mig när vi låg i sängen på kvällen. De två lamporna som hängde ut från väggen på varsin sida av sängen var tända. Rebecka låg på sidan vänd mot mig. Jag låg på rygg med blicken fäst i taket.

Trots att min mamma var döende handlade nästan alla Rebeckas frågor om Tami. Vad hon hade haft på sig. Vad hon hade sagt. Hur hon tittat på vår mamma. Och om hon sagt förlåt.

– Sagt förlåt till vem?

– Till dig, Aleks.

Rebecka visste att Tami aldrig skulle säga förlåt. Inte för att ha lämnat mamma som mitt ensamma ansvar. Och inte för något annat heller för den delen.

Rebecka såg min besvärade min och fortsatte utfrågningen. Hon ville veta vad vi hade ätit. Min mamma var döende och Rebecka frågade vad jag hade ätit till lunch. Jag berättade att vi ätit varsin laxbagel.

– Hur var din bagel?

– Ganska bra.

Det uttrycket hade jag fått från min mamma. Det var typiskt henne. Inte det bästa, inte det sämsta. Just ganska bra. Som barn hade jag svårt för det. Som när jag sjöng solo på en skolavslutning och efteråt frågat mamma om det låtit bra. Hon hade svarat att det var ganska bra. Och så hade hon lagt till mitt smeknamn.

Sasja.

Hon hade uttalat namnet med den där släpande melankoliska ryska melodin. Som om hon inte kunde uttala det utan att lägga huvudet på sned. Aleksander kallade hon mig bara om hon var riktigt arg, men det var hon sällan. Tami däremot skrek hon Tamara efter i både tid och otid. Rutinen var ofta densamma när vi växte upp. Tami skrek och sprang uppför trappan. Mamma skrek efter henne. Aldrig melankoli i hennes vrål. Bara ren ilska.

Efter mammas skrik kom dunsen som följdes av en vibration som gick genom hela huset. Tami smällde igen dörren till sitt rum. Kvar var jag med uppgiften att lugna ned de två urkrafterna som jag delade hus och hem med.

Det var vid de tillfällena som mamma brukade fråga mig varför Tami inte var som jag. Det var först när jag själv fick barn som jag insåg det oacceptabla i hennes fråga. Men det skulle jag aldrig säga till henne.

Mamma skrek alltså Tamara efter Tami, men kallade mig för Sasja.

Aleksander och Tamara. Båda ryska namn, men mitt med grekiska rötter och Tamis från Bibeln, från hebreiskans tamar. Det betyder dadelpalm. Men jag antar att mamma inte kände till att Bibeln också innehöll en person vid namn Tamar, en kvinna som kanske är mest känd för att ha haft avbrutna samlag med sin svåger Onan efter sin makes död. Jag brukade reta Tami för den historien.

När jag en gång frågade mamma om någon av våra mor- eller farföräldrar hade haft våra namn svarade hon bara kort nej. Det var den typen av svar jag hade lärt mig att leva med, medan Tami i stället menade att det var den typen av svar som hade gjort det omöjligt för henne att ha en relation med vår mamma. Hon som nu låg för döden.

leningrad 1945

Niohundra dagar. Ungefär så länge varade nazisternas belägring av Leningrad. Och vid befrielsen i januari 1944 kunde antalet döda summeras till miljonen. Men där var det inte nazisternas kolvar och gas som varit den främsta dödsorsaken. Utan det var framför allt frånvaron av mat, svälten, som tagit ibland tusentals människoliv varje dag. Ett sådant trauma sitter kvar. Länge. Med det som kuliss föddes Lydia, mot slutet av 1945. Leningrad var åter en fri stad, men glädjen var utraderad och misstänksamheten bedövande.

När Lydia tänkte tillbaka på sin barndom var det de två ljusstakarna i tenn hon såg framför sig. Modern hade tänt de två ljusen varje fredagskväll. Låtit dem brinna en stund för att sedan släcka dem igen. Stearinljus var, som så mycket annat, en bristvara. När Lydia tänkte på de två flackande lågorna var det som om hon såg en port av ljus framför sig. En port som öppnade sig för helgens samvaro. Då var modern närvarande, tempot ett annat. Men hon kunde också minnas den fräna lukten som uppstod när modern blåste ut ljusen. Den påminde henne om att inget varar för evigt.

Modern gjorde sig fin inför helgens intåg. Borstade ut det

långa och tjocka mörka håret. Det som annars alltid satt uppsatt i en hård knut. Tog rouge på kinderna. Klädde sig i den finaste klänningen hon ägde, den mörklila i sammet med de puffade ärmarna.

När Lydia växte upp fantiserade hon ofta om framtiden. Hon ville också ha barn. Då skulle hon välkomna helgen med samma ljusceremoni som hennes mor gett henne. Hon skulle älska sina barn villkorslöst. Som ensambarn anade hon vad ett syskon hade kunnat betyda. Någon att få dela barndomens mödor och rädslor med. Någon att tolka omvärlden med. Någon mer att älska. Det ville Lydia ge framtidens barn. Dem som hon så ofta fantiserade om.

Någon far till barnen fick inte plats i hennes fantasi. Inte för att hon inte unnade dem det. Mer för att hon inte visste hur en sådan skulle vara.

Varje höst hade Lydias mamma bakat en söt kaka och bjudit Lydia på nyplockade äpplen, från en kolchos utanför stan, som de doppade i nyslungad honung. Om hon slöt ögonen kunde hon fortfarande känna den söta smaken.

Honungen hade de bytt till sig av en grannfru vars kusin var förman på en sovchos en bit söderut. Det som den unga Lydia upplevde som ett oändligt antal bikupor hade hon fått bevittna när hon och modern om somrarna hade bott ute på landet. De hade bott i ett uthus på sovchosen och modern hade stigit upp tidigt varje morgon för att mjölka korna. Lydia njöt av att iaktta hur modern var ett med djuren. Då visste hon inte att modern, liksom många andra, utkommenderades för arbete på landet när kontoren stängde för sommaren.

Många år senare, när Lydia hade blivit student, skulle även hon utkommenderas till landsbygden för fysiskt arbete. Men

barndomens somrar förblev ljusa minnen. Doften av grönska och nyslaget hö. Möjligheten att ta ett dopp i den porlande bäcken. Känslan av helhet. Det skulle Lydia bära med sig genom livet.

Lyckan att få vara med modern bortom vardagens och stadens distraktion. Insikten att det fanns en värld utanför Leningrad.

En sommar hade det hänt något som särskilt etsade sig fast i Lydias minne. De hade som alltid i början av sommaren tagit tåget från stan. Lydia var sju år och hon kände en stor glädje när de närmade sig de stora vagnarna och loken. Att hon åter skulle få uppleva dess kraft och magi. Men så hade hon sett en förändring i moderns blick. Ett mörker hon inte hade noterat tidigare. Det, i kombination med den stickande lukten av eldad kol från loken, gjorde att Lydia fick en känsla av obehag. Hon hade tagit mod till sig. Frågat modern om något var på tok. Om hon var orolig för något.

Då såg Lydia hur moderns ögon tårades. Hur blicken svävade i väg längs tågspåret.

På morgonen satt jag med Rebecka och Milla vid det runda frukostbordet i marmor som vi köpt på en marknad i Toscana och låtit frakta upp till Stockholm. Doften av färskmalet och nybryggt kaffe spred sig i köket. Glasen med den färskpressade apelsinjuicen stod på färgglada underlägg för att inte ge fläckar på bordet.

Det var bara Jakob som saknades. Han var ute och reste i världen. För tillfället i Kroatien. Han hade fått inspiration att åka dit efter att ha läst att Stockholms tidigare överrabbin Marcus Ehrenpreis inlett sin karriär i Đakovo. Det var min son i ett nötskal. Han törstade efter kunskap och ville alltid uppleva den fysiskt på plats. Fråga mig inte vilka märkliga resor han fick med hela familjen på efter att han som elvaåring läst Jorden runt på 80 dagar. Det var tur att vi hade det gott ställt.

Vi satt där vid frukostbordet och med Rebecka och Milla gick jag igenom vad som hänt dagen innan. Hur mamma låg för döden. Jag hade redan berättat allt för dem båda kvällen innan, men Milla insisterade på att jag skulle göra det igen. Hon var precis lika envis som min mamma. Det var som om hon hoppades på att jag den här gången skulle leverera en annan slutsats än den att hennes farmor skulle dö. Jag kunde se det i hennes blick.

Rebecka brukade säga att det bara var Milla som stod min mamma riktigt nära. Av de tre barnbarnen var det hon som från tidig ålder ensam brukat åka ut och hälsa på i huset, och jag tror att de pratade i telefon varje dag. Jag tyckte att det var fint att de gjorde det. Men jag vet att det provocerade Tami. Hon brukade säga att bara Gud visste vad tanten lurade i Milla.

Tami trodde inte på Gud. Det gjorde inte vi andra heller. Förutom Rebecka förstås. Hon hade en gud som hon trodde på. Ibland när jag iakttog henne på avstånd kunde jag se hur hon pratade med den. Det var inte alls i linje med hennes rationella, sakliga och ibland lite kyliga personlighet. Men jag tror att det gjorde hennes liv enklare. Kanske både livet som läkare och livet med mig som make.

Tami däremot var en hängiven gudsskeptiker. Den egenskapen hade hon definitivt ärvt från vår mamma. Den och envisheten.

Men om jag påpekade hur lika de var snäste hon bara åt mig.

Vår judendom handlade om att vi var ett folk sammanflätat av historien och traditionen. Mamma skulle ha lagt till kulturen. För henne var det de judiska tänkarna, författarna och musikerna som definierade judendomen. Och repertoaren var bred. Allt från Hannah Arendt till Bob Dylan rymdes i hennes hem. Men de gånger jag frågade om hennes judiska uppväxt avvisade hon mig. Då blev det tyst.

Men de judiska tecknen fanns där hela tiden. Jag minns när Leonard Cohen dog. Då spelade min mamma hans You want it darker gång på gång. Jag tyckte att det var ironiskt att en person som med emfas hävdade att hon inte var religiös spelade just den sång som Leonard Cohen skrivit med inspiration från kaddish, den judiska bönen för de hädangångna.

Jitgadal vejitkadash shme rabba.

Upphöjt och helgat är Guds namn.

Leonard Cohens nakna deklaration Hineni, hineni. I'm ready, my Lord är också Abrahams ord till Gud när han är redo att, på Guds befallning, offra sin son Isak.

När vi satt där vid frukostbordet såg jag tårarna i Millas ögon. Och då kunde jag själv inte hålla tillbaka. Det brast igen. För att min mamma skulle dö, men också för att mina barn existerade. Att den tusenåriga kedjan inte var bruten. Att mamma skulle överleva i dem. Att jag skulle överleva i dem.

–När kommer Jakob hem?

Samtidigt som Milla ställde frågan om sin bror insåg jag att jag inte ringt honom, vilket jag svarade henne. En sekund senare hade Milla stormat ut ur köket och deklarerat att jag var dum i huvudet. Sedan smällde hon igen dörren till sitt rum. Samma ljud som Tami brukat frambringa under min uppväxt. Min syster då. Min dotter nu.

–Du får ge henne tid.

Rebecka lade sin hand på min. Och på väg ut från köket vände hon sig om.

– Har du pratat med din mamma om hur hon tänkt kring döden?

Det hade jag förstås inte gjort. Hur skulle jag ha kunnat prata med henne om döden? Vi hade ju knappt pratat om livet. Det hon levt. Det som format mig. Jag ville svara att hennes liv tyngde mig mer än hennes död. Alla pusselbitar som saknades. Men jag orkade inte.

Jag tänkte på döden när jag passerade det kungliga slottet i Gamla stan på väg till sjukhuset. Vårsolen gjorde sitt bästa för att värma upp den kylbitna stan. Sånär som på enstaka högar av snö och grus var marken bar. Och smältvattnets porlande ingav en känsla av hopp.

När jag kom fram hade de flyttat mamma till en geriatrisk

avdelning i en sal med tre andra patienter. De såg äldre ut och hade till skillnad från mamma inte en massa slangar som gick fram och tillbaka. Inga maskiner heller. Bara gula sjukhusfiltar uppdragna till hakan. De måste ha varit vanliga svenskar, tänkte jag, eftersom de inte hade några anhöriga på plats. Min mamma brukade säga att svenskarna var individualister. Att vi som kom utifrån visste vikten av att ta hand om varandra. Och visst hade hon tagit hand om oss, om Tami och mig, men på något sätt alltid på armlängds avstånd.

Jag satt på en karmstol bredvid mammas säng när Rebecka kom in i rummet. Jag kunde inte minnas att vi bestämt att hon skulle komma dit, men där stod hon, och jag kände mig lättad. Lättad för att jag inte var ensam och lättad för att jag inte behövde ta hela ansvaret. Rebecka böjde sig över mig och kysste mig på hjässan innan hon gick fram till mamma och smekte henne lätt på kinden.

– Vad fin hon är.

Rebecka berättade att hon hade pratat med avdelningsläkaren, en kurskamrat från läkarutbildningen, och mamma skulle få ett eget rum igen, precis som hon hade haft på akuten när hon kom in. Jag hade inte tänkt att det var möjligt att be om.

Rätt vad det var kom två undersköterskor in och rullade ut mammas säng, inklusive sladdar och maskiner. Jag tog Rebeckas hand när vi gick mot det angränsande rummet. Hon tryckte den hårt.

Det nya rummet var avsett för två patienter, det kunde man se på de dubbla uppsättningarna syrgasuttag, de dubbla sänglamporna som hängde ut från väggen som lyftkranar och de dubbla rullborden med plasthurtsar och inbyggd radio. Men läkaren som kände Rebecka sedan utbildningen hade lovat att

mamma skulle få rummet för sig själv. Jag funderade på om det var för att hon skulle dö, men jag frågade inte.

Efter att personalen hade flyttat mamma lämnade de oss. Men redan efter en minut var en av dem tillbaka. Hon sköt upp dörren som gav ifrån sig ett pustande ljud. Över ena armen hade hon hängt ett bylte med kläder och i andra handen höll hon något som jag kände igen väl. Mammas glasögon. Överdimensionerade transparenta bågar med lätt rosa ton. De hade varit hopplöst omoderna redan när hon köpte dem. Undersköterskan öppnade den lackerade dörren till ett av de två smala skåpen och hängde in vad som visade sig vara mammas kläder. Precis innan hon stängde skåpet såg jag något skimra till. Det var kamébroschen som satt på hennes klänning. Det smycket hon brukade ha på sig på helgerna, när hon ville göra sig fin. Jag log åt tanken att hon haft broschen på sig en vardag. Den som bestod av en relief i jade inramad av guld. Motivet en påminnelse om mammas historia, det var min tolkning, och inget hon någonsin själv hade kommenterat. Ur broschens konturer framträdde en stolt svan.

Jag tittade på mamma där hon låg i sängen. Hon hade på sig vita sjukhuskläder. Det hade inte slagit mig att hon måste ha haft sina vanliga kläder och glasögonen på sig när hon lades in. Sköterskan lade mammas glasögon i en utdragbar vit plastlåda i skåpet och sedan lämnade hon oss igen.

Jag såg mig omkring i det nya rummet. På väggen hängde en tavla med en svala som flög över en äng. Jag kände igen litografin från rummet på akuten. Jag funderade på om sjukhuset köpt in hela serien. Det skulle inte förvåna mig. I ett hörn stod en tevebänk på hjul med en gammal tjockteve på. Det var tveksamt om den använts det senaste decenniet. Men även den bidrog till att avdramatisera sjukhusmiljön.

Aleks är en medelålders svensk-judisk man med framgångsrikt företag och ett välordnat familjeliv. Hans tvillingsyster Tami bröt för länge sedan kontakten med deras mamma. När mamman är döende inser syskonen att de inte riktigt vet vem kvinnan som ligger för döden är. Med ett svartvitt inramat foto som en av få pusselbitar startar den subtila jakten på sanningen om deras familjehistoria.

Mer än ett halvsekel tidigare får vi följa Lydias liv i ett hårt och kallt Leningrad. Ensam med sin mor växer hon upp i andra världskrigets skugga. Pianot och baletten är Lydias allt och snart inser hon att det är konsten som kan vara hennes biljett till ett bättre liv. Men hennes judiska arv smyger sig på och skapar en alltmer ohållbar situation.

I Lydias liv får läsaren följa två sammanflätade historier; den om tvillingarna Aleks och Tami som vakar vid sin mors dödsbädd och den om Lydias uppväxt i Leningrad och väg till Sverige. Det är en roman om familjehemligheter, judisk identitet, sorg och förlust.