9789198191318

EUROPEAN ESSAYS ON NATURE AND LANDSCAPE

Landskap överskrider gränser. Att titta ut över landskap och kunskapen om dem skapar gemensamma nämnare. Historia, politik, geologi, ekonomi, biologi, konst och litteratur och många andra kunskapskällor blir föremål för EUROPEAN ESSAYS ON NATURE AND LANDSCAPE. Landskapsstudier skärper vår syn på den natur som omger oss och uppmuntrar oss att själva uppleva naturen. Vi är beroende av våra landskap i många avseenden; de är grunden för våra liv – för kommande generationer. Varför essäer? Essän är rigorös i sitt fokus på resultatet, men inte i sin systematik.

Fokus ligger ofta på författarens personliga engagemang i det aktuella ämnet. Allt är tillåtet så länge som det för läsaren närmare ämnet, och öppnar upp det för honom eller henne. Essän möjliggör ett rikt perspektiv. I den bokserie som presenteras här handlar det om landskap och naturfenomen i Europa.

ÄLV

Älvar är vattendrag som utmärker sig genom sin längd och sin bredd. Den ena är aldrig den andra lik, men är ändå alltid större än en å eller en bäck. Älvar kan ha sin källa i fjällen eller i skogen och kan vara antingen vilda eller reglerade. Gemensamt för samtliga är att vatten utgör grunden för deras existens.

Vatten som flödar fritt. Eller vatten som kontrolleras. Vatten som under alla omständigheter förflyttar sig, omvandlas, korsar och överbryggar gränser. Gränser mellan länder. Mellan tidsepoker. Mellan levande organismer.

En älv kan liknas vid ett flytande landskap. Alltid på väg. Alltid i rörelse. En lika viljestark som rastlös kraft att både ge akt på och värna om. Jannete Hentati

EUROPEAN ESSAYS ON NATURE AND LANDSCAPE

JANNETE HENTATI ÄLV

För att göra en lång historia kort: en älv består av vatten.

Det gör även du. Och jag. I upp till sjuttio procent.

Som människor uppstod vi ur vatten, lever vi av vatten. När vi en dag dör upplöses våra kroppar och vi blir åter vatten.

För sådan är vattnets natur.

Det förflyttar sig ständigt, cirkulerar, ändrar form. Fryser, smälter, förångas.

Regnar ner från skyn.

Rinner genom älven.

Rinner genom oss.

Vårfloden. Jag kan inte sluta tänka på den. Hur den svämmar över alla bräddar, vräker sig över hus, bilvägar och jordbruksmarker. Hur den lägger landet under sig med en sådan självklarhet, som vore det en tom bädd för vem helst att sträcka ut sig på. Jag letar fram foton och filmer som skildrar skeendet. En del har jag redan sett i dagstidningar och på tv-nyheter, andra är delade av människor som själva befinner sig på plats. Antingen för att det är där de bor, för att deras hem precis blivit omringade av vatten. Eller för att de har lockats dit från annat håll, av nyfikenhet.

Vårfloden i Torneälven är väntad varje år, men den här

våren är den häftigare än vanligt. Flödena är de högsta på femtio år. Den kraft detta vatten kommer med är det ingen som rår på.

I Övertorneå har floden slagit sönder ortens utomhusbad.

Vatten har trängt in under simbassängen och brutit den mitt itu. Rörläggningen undertill är totalförstörd.

I byn Juoksengi ror en man ut till de stugor hans föräldrar en gång lät bygga vid älvens strand. Hans armar och händer pressar årorna bakåt. Hans familjestugor ser ut att sväva på vattnet.

Lite längre söderut: Kukkolaforsen som rusar och ryter.

På flera håll invid älven är avloppssystemet havererat. Eltillförseln stoppad. Och längs dränkta åkrar och vägbanor syns såväl träd som lyktstolpar höja hakorna över vattenytan.

Om jag inte visste vad det är jag ser framför mig skulle de foton och filmer som visar hur vårfloden tar sig in överallt, tar över allt, lika gärna kunna föreställa en plats någon helt annanstans i Sverige. Husen är röda och knutarna vita. Vägarna grå och gräset grönt. Vattnet som stiger, skiftande i blått. Så kan det se ut vid översvämningar även söderöver, men där orsakas de oftast av regn utan slut –aldrig som en följd av en vild fjällälvs årliga vårflod. För sådana finns bara norröver. Och även där är de få. Flertalet av de stora älvarna i Sverige är, precis som merparten av samtliga vida floder i Europa och övriga världen, reglerade. Inte minst för vattenkraft men också för vattenförsörjning

och konstbevattning, översvämningsskydd och slussning av sjöfart. Det gör det fria vattendraget till ett sällsynt fenomen. Det gäller även den vilda vårfloden, som den i Torneälven, där vattnet fortfarande rör sig som det själv önskar och vill.

Det är när årets första värme får snö och is att smälta som Torneälvens vårflod väcks till liv. Då droppar det från träden. Då tränger smältvatten ner i jorden och grundvattennivåerna stiger, får markerna att svälla. Ur kallkällor och myrar sipprar överflödet fram, rinner genom bräddfyllda bäckar ner till älven där isen ännu ligger som ett vitskimrande lock över vattnet. Men inte länge till. För nu sätts allt i rörelse. Sprickor skär genom det stigande istäcket och ett knakande sprider sig mellan strandbankarna. Ett första isflak bryter sig loss, sedan ett till och ett till och ett till. De driver med strömmen, delar sig, slås sönder till issörja eller hopar sig i stora brötar, stegrar sig, ställer sig på högkant. Ibland blir dessa isbarriärer så kompakta att de blockerar vattenflödet varvid detta genast söker nya vägar att ta sig fram.

Smygvägar. Omvägar. Genvägar. När isproppen luckras upp och lossnar ökar flödets hastighet. Nu går det undan. Det uppdämda vattnet forsar fram, väjer knappt för något. Kan, tillsammans med isflaken, skava och slita loss såväl vegetation som bebyggelse. Sker detta dessutom vid kraftigt och ihållande

regn är det omöjligt att hejda vattnets framfart. Då svämmar älven hastigt över och dränker de strandnära marker där både människor och andra djur slagit sig ner för att leva.

En gång, en enda, har jag varit med om den. Vårfloden. Det var runt valborgsmässoafton ett par år in på det nya millenniet. Jag var ännu inte fyllda tjugo år, men hade redan problem med kroppen, med ryggen och nacken. Det rörde sig om diverse spänningar, låsningar, smärtor. Därför gick jag regelbundet på behandling hos en kiropraktor. Hos Göte, en äldre man, kort och tunn men trots det alltigenom stadig, senig, med oerhörd kraft i armar och nypor. Han delar inte längre livet med oss, men då, för drygt tjugo år sedan, var han fortfarande vid full vigör. Blicken ljus och pigg, alltid med en underfundig vits vickande på tungan. Dessutom, starkt troende, fast förankrad i den laestadianska församlingen. Det medförde att hans ledjusteringar och triggerpunktsmassage ofta kombinerades med tal om Jesu lidanden och syndernas förlåtelse, om Guds frid, folkrika bönemöten och fantastiska mirakel. Alltmedan Göte såg till att rätta till obalansen i min jordiska kropp gjorde han alltså sitt bästa för att sörja också för min himmelska. Jag lyssnade till hans ord, tog emot hans mission, men någon hängiven laestadian blev det ändå aldrig av mig. Men så har jag också fortsatt ont i rygg och nacke, om nu det vill säga något.

Göte var född och uppvuxen i byn Erkheikki, strax norr om Pajala, alldeles invid Torneälven. Där fanns, vid den tiden jag lärde känna honom, fortfarande hans föräldrahem kvar. En plats han ofta och gärna berättade om. Det handlade om huset och potatislandet, om släkten och grannarna. Även om älven, förstås. För mig, som under den här tiden av mitt liv var väldigt upptagen av dokumentärfotografi, framträdde Götes berättelser om Erkheikki som en strid ström exotiska snapshots. Åldrade timmerstugor. Lerstänkta pickups. Kaffe i småblommigt porslin. Kvinnor i fläta och män i arbetsställ. Vattnet som ständigt rann dem alla förbi. Jag ville så gärna se det i verkligheten. Helst också fånga det på bild. Så därför frågade jag Göte om jag inte någon gång kunde få följa med, upp till hans by vid älven. Nåjå. Visst fick jag det.

Jag har varit nere i min källare och bläddrat igenom pärmar med sparade kontaktkartor från förr. Hittade till sist tre med svartvita motiv tagna på plats i Erkheikki. Jag vet inte när jag senast tittade på dem, för bland ögonblicken som radar upp sig på de glatta pappersarken är det få jag ens minns att jag varit med om. Pojken med toppluva och vinteroverall halvt nedhasad och knuten runt midjan, honom minns jag. Han står framför en låg men kraftigt pyrande eldhög, går på bilderna runt med en pinne i ena handen som han ömsom svingar i luften,

ömsom petar i backen med. Men kvinnan i kofta, som sitter under en bonad med broderade bibelord, vem är hon? Och mannen i rutig skjorta som slagit sig ner i en gungstol invid ett mörkt och högrest golvur? Honom kommer jag inte heller ihåg. Och sedan då, det där jag allra starkast minns, varför finns inte något av det med alls på dessa bilder? Valborgskvällens majbrasa, omfångsrik

Älv är det svenska ordet för flod.

På samiska finns flera varianter, däribland: eatnu, ädno, edno och ednuo.

På meänkieli: väylä.

Ord som alla lever jämte varandra i det som numera utgör Sverige.

Av Sveriges allra längsta älvar, från Torneälven i norr till Göta älv i söder, rinner samtliga upp i fjälltrakterna vid landsgränsen mot Norge. De ringlar fram genom sjöar, skogar och städer för att så småningom mynna ut i havet i Östersjön och Kattegatt.

Majoriteten av Sveriges älvar är reglerade, inte minst för vattenkraft. Fyra är i lag skyddade och betecknas som Nationalälvar. Dessa är: Torneälven, Kalixälven, Piteälven och Vindelälven. De rinner alla genom norra Sverige. Det gör också flera av de älvar som hör till de mest exploaterade i landet, som Luleälven, Skellefteälven, Umeälven, Ångermanälven och Indalsälven.

I den här boken berörs främst Torneälven och Luleälven, även om också andra älvar omnämns. Nedan följer några tips på besöksmål längs dessa älvar.

TORNEÄLVEN

Abisko nationalpark

Abisko invid den stora fjällsjön Torne träsk, ur vilken Torneälven hämtar sitt vatten, är startpunkten för den 450 km långa Kungsleden. Här finns en turiststation med hotell, stugor och vandrarhem.

Kiruna

Staden som flyttas på grund av malmgruvans utbredning. I stadens nya centrum ligger Konstmuseet i Norr, Sveriges nordligaste museum för samtidskonst. Guidade turer ner i världens största underjordiska järnmalmsgruva arrangeras av LKAB:s Visitor Centre.

Jukkasjärvi

Jukkasjärvi kyrka, uppförd 1607-08, är känd för sin färgstarka altartavla, skapad av Bror Hjorth 1958. Den kallas för Laestadiustriptyken och föreställer bland andra grundaren till laestadianismen, prästen Lars Levi Laestadius. I Jukkasjärvi ligger också ett av Sveriges internationellt mest kända hotell, Icehotel, som varje vinter byggs upp med is som hämtas från Torneälven.

Konsthall Tornedalen

Ett konstmuseum och kulturcentrum under uppbyggnad i Vitsaniemi/Risudden.

Tornionlaakson museo - Tornedalens museum

Ett museum i finska Tornio tillägnat Tornedalens kultur och historia på både svensk och finsk sida om den nuvarande landsgränsen.

Stora vattendrag i Sverige

Sápmi

Svenska och finska Tornedalen

Tromsø

Polcirkeln

NORGE

Kiruna

SVERIGE

Skellefteåälven Piteälven

TorneälvenKalixälven Luleälven Muonioälven

UmeälvenVindelälven

Östersund

Indalsälven älven Å n german-

Ljungan

Ljusnan

Umeå

Bottenhavet

Klaräl v e n

Göta älv

Göteborg

Dalälven

Luleå

Bottenviken

Kemijoki

Östersjön

FINLAND

JANNETE HENTATI

Jannete Hentati är född och uppvuxen invid Luleälven. Hon har på senare år varit bosatt bland annat på Gotland, i Malmö, i Marseille och i Lysekil. För närvarande bor hon i Stockholm.

Hon har en doktorsexamen i socialantropologi, en samhällsvetenskap som bygger på försöket att förstå människor och deras sociala sammanhang genom att sätta sig i deras värld och perspektiv. Hennes avhandling En lektion i gemenskap (Stockholms universitet, 2017) utforskar svenska och franska visioner om nationell gemenskap och sammanhållning i skolans värld.

Hennes debutbok Älven i mig (Albert Bonniers förlag, 2023) är en personlig berättelse om den svenska statens utbyggnad av vattenkraft i Luleälven och om den spänning som råder mellan det samtidigt goda och onda som produktionen av el kommer med.

Hennes känsla för vatten går igen både i hennes liv och skrivande – det är i rörelsen hon känner sig som mest hemma.

VAR VI BOR

Landskap och naturfenomen i Europa, beskrivna i sin särprägel. Böcker som rapporterar om vad som utgör respektive landskap, vad det var, vad det är och vad det håller på att bli. Författarna har fria händer; deras personliga inställning till respektive landskap bestämmer och vägleder texten. Texterna lockar läsaren att själv uppleva och utforska naturen.

Böckerna i denna serie publiceras i samarbete med kollegor i Europa.

»En ny bokserie ger mersmak för tyska och europeiska naturlandskap. Du lär dig, du förundras, du inspireras.«

Süddeutsche Zeitung

»Den rika och nödvändiga serien EUROPEAN ESSAYS ON NATURE AND LANDSCAPE. – Varje volym har sin egen distinkta stil och kombinerar grund- lig forskning med personlig erfarenhet. – Fotografierna är hisnande och får en att genast vilja titta upp mot himlen. Eller gå på vandring. Eller titta på vågorna. Eller gå över heden. Eller ...«

Frankfurter Rundschau

»En ny ambitiös och underbart designad serie.«

Welt am Sonntag

»Full av entusiasm och extremt lärorik.«

Märkische Oderzeitung

»En förändring av perspektivet i uppfattningen av landskap.«

Natur und Landschaft

www.europeanessays.eu