En Ann Wigert-deckare
Mats Ingelborn
Baserad pÄ karaktÀrerna skapade av Loulou Forsell
Copyright © 2025
Omslag av Mats Ingelborn med illustration frÄn Midjourney
ISBN papper: 978-91-90010-17-4
ISBN e-bok: 978-91-90010-18-1
Publicerad av Yabot AB, Stockholm, 2025
Det Àr nÄgot med sommarljuset som gör att det aldrig riktigt blir mörkt i Stockholm i juni, inte ens klockan fem pÄ morgonen. Det gula dagsljuset som sipprade in genom mina hundraÄriga fönster i vindsvÄningen i Gamla stan hade samma efekt pÄ mig som en pÄtrÀngande vÀckarklocka skulle haft vid en mer skonsam tidpunkt. Jag drog kudden över huvudet men upptÀckte snabbt att den var varm pÄ bÄda sidor. För varm.
Följt av ett irriterat stönande som inte kom frÄn mig.
"Joachim", suckade jag in i det linnedoftande mörkret, "du kvÀver mig med din kroppsvÀrme. Igen."
"Det gör jag visst inte", mumlade han, men fyttade sig ÀndÄ en centimeter frÄn min överhettade rygg.
"Förresten Àr klockan fem. Vi ska upp."
"Vi?" Ordet lÀt mer som ett kvÀljningslÀte Àn en faktisk frÄga. Jag stoppade ner huvudet under kudden igen.
"Jo, vi ska upp", upprepade Joachim med en tydlighet som avslöjade att han var mer vaken Àn han lÄtit pÄskina. "Chefredaktören ringde igÄr. Jag sa att jag skulle berÀtta nÀr du vaknat."
Jag kÀnde hur madrassen rörde sig nÀr Joachim satte sig upp. Utan att vÀnda mig om kunde jag förestÀlla mig hur hans blonda hÄr stod rakt upp som en anarkistisk fÄgelunge och hur hans ögon fortfarande var svullna av sömnighet. Jag knep ihop mina egna och lÄtsades att jag
befann mig nÄgon annanstans. PÄ en öde ö, till exempel. LÄngt bort frÄn alla chefredaktörer och deras uppenbart onödiga morgonÀrenden.
"Ann, det Àr midsommarafton."
"Trodde du jag missat det? Deras traditionspatetiska samveteorgasm upptog halva förstasidan igÄr."
"Och vi ska till Skansen."
Nu satte jag mig upp sÄ hastigt att jag nÀstan fck svindel.
"Nej", sa jag bestÀmt. "Absolut inte. Du vet att jag hatar folkfester. Och midsommar Àr den vÀrsta av dem alla. Jag har sett fullvuxna, till synes intellektuella mÀnniskor hoppa runt som grodor kring en stÄng som de dessutom smyckat med blommor och löv som ett altare till nÄgon hednisk fruktbarhetsgud. Nej tack."
"Men chefredaktören ..."
"Sa du inte att vi skulle Àgna oss Ät seriös journalistik? Du lovade mig, Joachim. Inte mer av de dÀr fufga artiklarna som de vill att jag ska skriva för att jag rÄkar ha tvÄ X-kromosomer."
Joachim sÄg ut som om han ville sjunka genom sÀngen och golvet och vidare ner i jordens mantel. Han strÀckte sig efter cigarettpaketet pÄ nattduksbordet.
"Jag förstÄr att du inte Àr förtjust, men Bergendahl var ganska tydlig. Han vill ha ett stort uppslag om 'Stockholmsborna som frar midsommar pÄ traditionellt vis', med bilder."
Jag sÄg hur Joachim log med hela ansiktet, förutom ögonen. Han hade uppenbarligen bestÀmt sig för att anvÀnda sina oemotstÄndliga skrattgropar som vapen för att neutralisera min irritation.
"Du vet att jag hatar dig just nu, va?" sa jag medan jag svingade benen över sÀngkanten och bestÀmt stegade bort till badrummet.
"Det Àr dÀrför jag Àlskar dig, Ann Wigert", ropade han efter mig. "För att du alltid menar precis vad du sÀger."
Jag smÀllde igen badrumsdörren tillrÀckligt hÄrt för att visa att han inte var förlÄten, men tillrÀckligt försiktigt för att inte vÀcka min hyresvÀrd, fru Karlsson.
Det krÀvdes tjugo minuter, tvÄ koppar starkt kafe, tvÄ cigaretter och en enklare frukost av rÄgbröd med leverpastej för att jag skulle börja kÀnna mig som en mÀnniska igen.
Joachim var klÀdd och rakad nÀr jag kom till köket. Han sÄg pÄ mig nÀr jag drog pÄ mig min marinblÄ kjol och matchande kavaj över den vita blusen.
"Du kan inte ha det dÀr till midsommar", sa han med en röst som han brukar anvÀnda för att lugna skrÀckslagna barn han ska intervjua. "NÄgot mer ... somrigt?"
Det var omöjligt att inte le Ät hans lÀtt förskrÀckta ansiktsuttryck.
"FörlÄt, jag glömde. Jag har en söt liten folkdrÀkt med förklÀde och broderade blommor i garderoben. Kanske en blomsterkrans till hÄret ocksÄ?"
Joachim slutade le och himlade med ögonen.
"à tminstone nÄgot med fÀrg? Vi ska fotografera, och du kommer att se ut som ett begravningsombud."
"Men kĂ€ra nĂ„n, jag Ă€r just ett begravningsombud âför journalistikens död."
Men jag gav efter och bytte till en grön linneklÀnning
som varit en impulsiv present frĂ„n Joachim. Skorna behöll jag dock â min pappas gamla oxfordskor med tung och praktisk sula. De hade varit till nytta kvĂ€llen innan nĂ€r det regnat, och de skulle fĂ„ nytta av dem igen under dagen nĂ€r vi skulle vanka omkring i grĂ€set pĂ„ Skansen.
"Charmigt", konstaterade Joachim nÀr jag presenterade mig. "Du ser ut som en ung Frances McDormand med de dÀr skorna."
"Vem?"
"Frances McDo... strunt i det. Hon Àr amerikan. Du kommer att höra om henne om tio Är eller sÄ."
Jag var inte övertygad om att det var en komplimang, men jag tog det som en sÄdan. Att argumentera skulle bara försena vÄrt oundvikliga elÀnde ytterligare.
* * *
Skansen kokade redan av mĂ€nniskor nĂ€r vi ankom strax efter elva. Ăven om jag alltid tyckt att folkmassor Ă€r obehagliga, fungerar de Ă„tminstone som bra kulisser för mitt faktiska arbete. Man kan gömma sig bland dem och observera utan att synas. Kameran, en tung Rolleifex som jag lĂ„nat frĂ„n tidningens fotoavdelning, hĂ€ngde runt min hals som ett ankare.
"Vi delar pÄ oss", sa jag beslutsamt till Joachim nÀr vi passerade entrégrindarna. "Du tar dansandet runt stÄngen och alla barnfamiljer som vrÄlar om smÄ grodor. Jag tar ... resten."
"Resten?"
"Allt annat. Ă ldringarna som minns hur man gjorde
förr, utlÀndska turister som försöker förstÄ vÄra hedniska riter, fulla mÀn som skakar hand med björnstatyn vid entrén, ja du vet, alla intressanta mÀnniskor."
Joachim skakade pÄ huvudet men log. "Okej, men vi trÀfas vid stÄngen nÀr de ska börja dansa. Chefredaktören nÀmnde specifkt att han ville ha bilder dÀrifrÄn."
"SjÀlvklart gjorde han det", muttrade jag, men nickade instÀmmande. Det fanns ingen anledning att göra detta vÀrre Àn nödvÀndigt. Jag skulle ta mina bilder, skriva en artikel om hur trevligt men samtidigt respektfullt traditionellt allt var, och chefredaktören skulle bli nöjd. Det var inte vÀrt mer Àn sÄ.
Jag gled in i folkmassan med kameran i ett stadigt grepp. Jag tycker faktiskt om att fotografera, men skulle aldrig erkÀnna för Joachim eller nÄgon annan pÄ redaktionen att jag ibland föredrog det framför att skriva. En kameralins kan se saker som en journalist aldrig skulle skriva - smÄ detaljer som avslöjar stora hemligheter. Ett nervöst nÀsborrsryck hos en politiker, hur en mor griper tag i sitt barns arm med vitknogade fngrar, en mans oförmÄga att titta sin fru i ögonen. Men det hÀr var bara ett midsommarreportage. Finns det nÄgot mindre intressant Àn vÀlmÄende, vÀlmatade stockholmare som leker bondromantik med blomkransar i hÄret?
Jag hade tagit bild efter bild av leende barn, viftande faggor och blommiga kvinnor i linne och kjol nÀr jag fck syn pÄ nÄgot mycket mer intressant. Genom linsen sÄg jag en man, kanske 50-55 Är, klÀdd i frack. Inte bara var han för uppklÀdd, han var dessutom lika malplacerad som en isbjörn pÄ Afrikas savann. Jag
tittade upp frÄn sökaren. Svetten lackade frÄn hans panna och hans hand gick gÄng pÄ gÄng till innerfckan pÄ fracken, som om han dolde nÄgot dÀr. Kvinnan vid hans sida stod rakryggad och pekade pÄ nÄgot med hela handen. Hon var klÀdd i folkdrÀkt, mörkblÄ kjol och klarröda strumpor.
"Riksdagsman Sundberg", mumlade en röst sÄ nÀra mitt öra att jag nÀstan tappade kameran.
Jag sÄg upp pÄ en Àldre herre med en bastant kÀpp, klÀdd i vÀlstruken skjorta och mörkblÄ byxor. Han hade inget intresse för mig, utan pekade med kÀppen mot mannen i frack.
"Erik Sundberg", fortsatte han. "Riksdagsman för Högerpartiet. Han borde skÀmmas. Han har inget hÀr att göra."
"KÀnner ni honom?" frÄgade jag, nyfken över den uppenbara ilskan i mannens röst.
Men han muttrade bara nÄgot och försvann in i folkmassan utan att svara.
Riksdagsman alltsÄ. Nu var min nyfkenhet defnitivt vÀckt. Vad gjorde en högt uppsatt man frÄn Högerpartiet hÀr pÄ midsommarafton, svettig och nervös? Var det bara jag som tyckte att hans upptrÀdande var konstigt?
Jag beslöt att följa efter honom och kanske fÄ en bra bild eller tvÄ. Det var i alla fall mer intressant Àn dansande barn.
"Ann!"
Det var Joachim som vinkade pÄ mig tvÀrs över grÀsmattan. Han pekade mot sin klocka och pekade sedan mot platsen dÀr stÄngen snart skulle resas. Tusan.
Jag vÀnde mig om för att fÄ en sista glimt av riksdagsmannen, men han var borta. Jag suckade och började gÄ mot stÄngen, men bestÀmde mig för att leta vidare efter honom nÀr detta spektakel var över.
Att behöva förklara stÄngresningen för nÄgon som aldrig sett en sÄdan vore att förolÀmpa lÀsarens intelligens. Det Àr lika löjligt som det lÄter. Under tiden det skedde blickade jag ut över folkmassan och fck plötsligt syn pÄ Sundberg igen. Han rörde sig bort frÄn folkmassan, mot de gamla husen som utgör Skansens huvudattraktion. Han sÄg sig nervöst över axeln och rörde sig onaturligt snabbt.
Utan att tÀnka pÄ Joachim eller uppdraget gled jag bort genom folkmassan. Kanske var det bara en man som behövde anvÀnda herrtoaletten, men instinkten sa nÄgot annat. Det fanns nÄgot konstigt med Sundberg, nÄgot som fck mitt journalistiska blod att pumpa.
Jag följde efter honom pĂ„ avstĂ„nd och smög mellan hus och trĂ€d. Han gick bestĂ€mt mot ĂlvrosgĂ„rden, ett vĂ€sterbottniskt timmerhus frĂ„n 1600-talet som stĂ„r en bit bort frĂ„n de andra byggnaderna. ĂlvrosgĂ„rden Ă€r ett av de Ă€ldre husen pĂ„ Skansen, mörkt och knotigt av Ă„lder. Jag tyckte alltid att det sĂ„g dystert ut, Ă€ven i högsommar. Jag sĂ„g honom gĂ„ in genom den tunga dörren, och sedan var han försvunnen.
Vad i hela friden gjorde han dĂ€r inne? SĂ„ vitt jag visste var ĂlvrosgĂ„rden inte öppen för besökare till vardags. Jag beslöt mig för att vĂ€nta en stund. Om han inte kom ut inom fem minuter skulle jag gĂ„ in och se vad han gjorde.
Men jag hann bara till tvÄ minuter och tjugotvÄ
sekunder innan ett genomtrÀngande skrik ekade genom sommarluften.
Det kom frĂ„n ĂlvrosgĂ„rden.
Utan att tÀnka sprang jag fram till huset. Den tunga dörren var stÀngd. Jag försökte öppna den, men den var lÄst. Skriket hade tystnat. Jag blickade mig omkring och sÄg att ett av de smÄ fönstren pÄ baksidan stod pÄ glÀnt.
Utan tvekan rusade jag dit, satte foten pÄ en gammal trÀstubbe som nÄgon lÀmnat under fönstret och hÀvde mig upp. Jag var för lÄng för att ta mig igenom med vÀrdighet, men vem bryr sig om vÀrdighet nÀr nÄgot spÀnnande Àntligen hÀnder?
Jag landade pÄ golvet med ett dovt duns och en mindre smÀrtattack i min vÀnstra fotled. Dammkorn dansade i solljuset som föll genom de smÄ rutorna. Det tog nÄgon sekund för mina ögon att vÀnja sig vid det fÀckiga ljuset. Sedan sÄg jag honom.
Erik Sundberg lÄg pÄ golvet, livlös. Hans ögon var vidöppna och stirrande, men det var inte det mÀrkligaste. Runt hans hals satt en midsommarkrans av björklöv och blommor hÄrt Ätdragen, och ur hans bröst stack, ofantligt groteskt, en röd dalahÀst.
Blodet rann fortfarande.
Jag nÀrmade mig försiktigt, pÄ vakt mot vad som kunde gömma sig i skuggorna, men rummet verkade vara tomt. Genom fönstret kunde jag höra hur folket jublade nÀr stÄngen restes, ett uttryck för en glÀdje som kÀndes grotesk mot den makabra scenen hÀr inne.
Min reporterintuition tog över. Jag tog fram kameran och började fotografera det döda ansiktet, midsommarkransen som skurit in i halsen och
dalahÀsten som stack upp som en surrealistisk protest frÄn bröstkorgen. Den var gjord för att stÄ pÄ ett bord eller hylla, inte sticka ut frÄn en mÀnniskas kropp. Det fanns nÄgot inristat pÄ hÀstens buk. Kanske trÀsnidarens namn? Jag lutade mig nÀrmare men hörde plötsligt ljudet av steg utanför dörren.
NÄgon försökte öppna den lÄsta dörren. Sedan kom ett dovt skrammel av nycklar.
Instinktivt tog jag ett steg bakÄt och gömde mig bakom den stora öppna spisen som dominerade rummet. Dörren öppnades och jag andades in den stickande lukten av gammalt sot.
"Herregud", kom en röst som jag genast kÀnde igen.
Kommissarie Rudolf "RÀven" Mark, ett smeknamn han fÄtt för sin sluga förmÄga att fÄ brottslingar att erkÀnna, men ocksÄ för sitt rÀvliknande ansikte och röda polisonger som inte tycktes ha förÀndrats under de fem Är jag kÀnt honom. Hans korta och robusta kropp har en förmÄga att alltid dyka upp nÀr jag minst vill det, som en motvillig skugga i mina egna historier.
"Enkelt dödsfall, sa du?" muttrade Mark skeptiskt. "Det var knappast detta du beskrev i telefon."
"Jag kontaktade dig sÄ fort jag hörde frÄn personalen", förklarade den andra personen.
"NÀr man rapporterar om en död man pÄ Skansen trodde jag att det skulle vara nÄgon pensionÀr som fÄtt hjÀrtstillestÄnd av överhettning. Men det hÀr ..."
"Vad Ă€r det för nĂ„got i bröstet?" undrade den andra rösten. "Ăr det en ..."
"DalahÀst", bekrÀftade Mark. "En förbannad dalahÀst. Jag har aldrig sett nÄgot liknande."
Sedan var det tyst en lÄng stund, bara ljudet av steg som rörde sig runt den döde. FrÄn mitt gömstÀlle kunde jag se hur kommissarien böjde sig ner och studerade kroppen, hur han fyttade sig runt och tog pÄ sig handskar frÄn fckan. Han undersökte kransen runt halsen och dalahÀsten.
"Har vi identiferat honom?" sa Mark.
"Nej, kommissarie."
"Kolla hans fckor. Han borde ha en plÄnbok. Vad gör en man i frack pÄ Skansen en midsommarafton? Han ser nÀstan ut som en ..."
"Det Àr riksdagsman Sundberg", hörde jag mig sjÀlv sÀga frÄn mitt gömstÀlle.
En sekunds tystnad. TvÄ. Sedan ett bekant och irriterat: "Jahapp. Jag borde ha gissat det. Fröken Wigert? Gör mig tjÀnsten att komma fram sÄ jag kan se dig."
Jag rÀttade till min klÀnning, kavlade upp Àrmarna och steg fram frÄn mitt gömstÀlle. Den andra polisen som jag inte kÀnde igen gapade men Mark sÄg inte överraskad ut.
"God dag, kommissarien", sa jag. "Glad midsommar."
"Minsann. Du verkar ha en förmÄga att alltid vara ett steg före mig i mina brottsutredningar. En dag kommer jag att ta reda pÄ varför."
"Jag sÄg mannen gÄ in hÀr. Han betedde sig nervöst. Jag följde efter honom. Sedan hörde jag ett skrik."
"Var det du som skrek?" frÄgade han misstÀnksamt.
"Nej, jag var inte hÀr dÄ. Jag kom in genom fönstret efter skriket."
"Och hur vet du att det Àr riksdagsman Sundberg?
KĂ€nde du honom?"
"NÄgon berÀttade för mig vem han var. Jag sÄg honom ute bland publiken, malplacerad i sin frack."
Kommissarie Mark tittade pÄ mig med misstÀnksamma ögon, men innan han hann stÀlla fer frÄgor gled hans blick till kameran som hÀngde runt min hals.
"Du har fotat", sa han. Det var inte en frÄga.
"SjÀlvklart. Jag Àr pÄ uppdrag för min tidning."
"Min döda mormor pÄ det", sa han och strÀckte fram handen. "LÀmna över kameran."
"Ni har ingen rÀtt ..."
"Bevisförstörelse", avbröt han mig. "Om du tagit bilder av ofret har du bevis som tillhör polisen. Det vet du vÀl?"
Fan. Han hade rÀtt. Jag gav honom en intensiv blick.
"VÀldigt vÀl, kommissarien. Men jag protesterar."
Med lugna, vÀl inövade rörelser lyfte jag av kameran frÄn halsen. Jag gjorde ett halvhjÀrtat försök att öppna den, som om jag tÀnkte ta ut flmen, men nÀr Mark började protestera stÀngde jag den igen med en suck.
"VarsÄgod", sa jag med den utstuderade oskuld jag trÀnat pÄ i spegeln, medan jag under protest rÀckte över kameran till RÀven. "Hela min arbetsdag förstörd."
"Du vet att det Àr ett brott att förstöra bevis", upprepade Mark och sÄg mig rakt in i ögonen.
Jag blinkade oskyldigt med mina ögonfransar och slog ut med hÀnderna.
"DÄ Àr det vÀl tur att jag gav dig hela kameran, eller hur?"
Mark blÀngde misstÀnksamt pÄ kameran och sedan pÄ mig, men verkade till slut acceptera att detta var den enda bevisning jag hade.
"Du kan gÄ nu, fröken Wigert", sa han. "Men hÄll dig tillgÀnglig. Jag vill prata med dig snart."
"Naturligtvis, kommissarien. Du vet var du hittar mig."
Han mumlade nÄgot ohörbart medan jag gick mot utgÄngen, men jag valde att inte lyssna. Ute pÄ gÄrden tog jag ett djupt andetag. Stanken av död hade satt sig i nÀsan.
En obehaglig tanke slog mig plötsligt â om jag inte varit den första som upptĂ€ckte kroppen, vem hade skrikit? Och vem hade lĂ„st dörren?
Innan jag hunnit formulera frÄgorna till kommissarie
Mark sÄg jag Joachim komma springande mot mig. Runt oss var folkmassan omedveten om tragedin som utspelat sig bara nÄgra meter bort.
"Ann! DÀr Àr du! Jag har letat överallt. De dansar runt stÄngen nu och chefredaktören kommer döda oss om vi inte fÄr bilder pÄ ..."
Han tystnade och tittade förbi mig mot huset dÀr poliserna nu började samlas.
"Vad i hela ...? Ann, vad har hÀnt?"
"En död man", sa jag, oförmögen att hÄlla tillbaka ett leende. "En mördad riksdagsman."
"Mördad? Hur?"
Jag gav honom en blick som sa 'vi pratar senare'.
"MidsommarstÄng", sa jag vagt, till de nyfkna öronen runt omkring oss. "Blommor och dans. LÄt oss gÄ till utgÄngen, Joachim."
Han lÀt sig motvilligt ledas bort frÄn mordplatsen, men höll min arm i ett fast grepp.
"Ann, var Àr kameran? Och vad menar du med en död riksdagsman?"
Jag berÀttade allt nÀr vi kommit ut pÄ DjurgÄrdsvÀgen, hur jag följt efter Sundberg och hittat honom död. Ett par svart-vita polisbilar gled förbi i riktning mot Skansen, deras sirener tysta men saftblandarna pÄ taket spred sitt gula ljus. Snart skulle nyheterna om mordet spridas.
Joachim sÄg pÄ mig som om han inte visste om han skulle kyssa mig eller skrika pÄ mig.
"Jag hatar att du försÀtter dig sjÀlv i fara, men det hÀr ... det hÀr Àr stort, Ann."
"Jag vet", sa jag. "Det Àr dÀrför vi mÄste tillbaka till redaktionen och fÄ flmen framkallad."
"VÀnta, menar du att du faktiskt har bilder pÄ ofret?"
"SjÀlvklart. Men du fÄr inte sÀga nÄgot, inte ens antyda att vi har dem."
Det hade varit en riskabel manöver dĂ€r i ĂlvrosgĂ„rden, men det hade varit vĂ€rt det. Medan jag gömde mig bakom den gamla öppna spisen och hörde kommissarie Marks undersöka kroppen, hade mina fngrar arbetat snabbt och tyst. Den exponerade flmrullen hade glidit ut ur kameran sĂ„ tyst att prasslet hade drĂ€nkts av polisernas röster. Jag hade rullat in flmen i en nĂ€sduk och stoppat ner den i den hemliga fckan jag sytt in lĂ€ngs sidan av min klĂ€nning â en av mina mer praktiska anpassningar av 1950-talets kvinnomode.
Den tomma reservrullen hade tagit den exponerades plats med samma snabba precision. NĂ€r Mark sedan konfskerade kameran hade han fĂ„tt precis vad han förvĂ€ntade sig â ingenting.
Nu, nÄgon timme senare pÄ Morgonnyheternas redaktion, skulle mina list och snabba fngrar förhoppningsvis ge oss morgondagens förstasida.
Lukten av framkallningsvÀtskor har alltid en lugnande efekt pÄ mig. Jag inhalerade djupt medan den röda lampan i mörkrummet kastade ett demoniskt sken över Alvars koncentrerade ansikte. Hans fngrar rörde sig vant genom processen, medan vi bÄda höll andan i vÀntan pÄ att bilderna skulle framtrÀda i badet.
"Du sitter pÄ en jÀkla knall, Wigert", mumlade Alvar genom sitt tunga skÀgg. Han viftade omsorgsfullt med framkallningspapperet i vÀtskan, medan konturerna av
Sundbergs döda ansikte sakta framtrÀdde. "Hur lyckas du alltid vara pÄ rÀtt plats?"
"Ren tur", svarade jag med en axelryckning, Àven om vi bÄda visste att det var en lögn. Journalistik handlar sÀllan om tur. Det handlar om envishet, instinkt och en naturlig fallenhet för att sticka nÀsan i andras angelÀgenheter.
"Den dÀr polisen, Mark, mÄste vara rasande", fortsatte Alvar med ett snett leende. "Hur lurade du honom den hÀr gÄngen?"
"Med en reservrulle och snabba fngrar." Jag undvek att nĂ€mna min hemliga klĂ€nningsfcka. Vissa yrkeshemligheter mĂ„ste förbli just det â hemligheter.
Alvar hĂ€ngde det första fotot pĂ„ tork. Bilden var perfekt exponerad, och det gick inte att ta miste pĂ„ vad den förestĂ€llde. Riksdagsman Erik Sundberg lĂ„g pĂ„ golvet i ĂlvrosgĂ„rden, ögonen vidöppna och tomma, midsommarkransen hĂ„rt Ă„tdragen runt halsen. Ur bröstet stack den groteska dalahĂ€sten.
"Herregud", viskade Alvar. "Den dÀr Àr för grafsk för förstasidan."
"Klipp bara ut överkroppen", sa jag praktiskt.
"Ansiktet och kransen runt halsen rÀcker för att chockera prenumeranterna. Ingen kommer att klaga över avsaknaden av dalahÀsten."
Medan fer bilder framtrÀdde i framkallningsvÀtskan lutade jag mig nÀrmare för att granska detaljer jag inte hunnit uppfatta pÄ plats. PÄ den tredje bilden hade jag tagit en nÀrbild av dalahÀsten som stack upp ur Sundbergs bröst. NÀr bilden klarnade sÄg jag nÄgot som fck mitt hjÀrta att göra en extrasvÀngning.
En brittisk mysdeckare av Josephine Tey i ny översÀttning och bearbetning.
âEn klassisk deckare nĂ€r den Ă€r som bĂ€st â en litterĂ€r skatt som borde stĂ„ i alla bokhyllorâ
@tant_edna
Midsommarsolen skiner över Skansen, men under ytan vÀntar ett blodigt svek.
Stockholm, midsommarafton 1955. FolkdrĂ€kter, dragspel och dans kring stĂ„ngen â men idyllen fĂ„r ett brutalt slut nĂ€r en riksdagsman hittas mördad i ett av de gamla husen. En blomsterkrans runt halsen. En dalahĂ€st i bröstet.
Kriminalreportern Ann Wigert Ă€r skicklig pĂ„ att se det andra missar. Hon har en nĂ€sa för sanningar som ogĂ€rna lĂ„ter sig avslöjas â och en envishet som fĂ„r bĂ„de mördare och mĂ€n att svettas. Snart inser hon att det som först sĂ„g ut som ett symboliskt vansinne Ă€r nĂ„got mycket större: spĂ„ren leder till en mörk hemlighet frĂ„n kriget, gömd i den svenska neutralitetens skugga.
Hur lĂ„ngt Ă€r mĂ€nniskor villiga att gĂ„ för att bevara sitt goda rykte? Och vem Ă€r beredd att döda â eller dö â för sanningen?
Mord pĂ„ Skansen Ă€r den tredje fristĂ„ende delen om Ann Wigert â en fortsĂ€ttning pĂ„ Loulou Forsells populĂ€ra deckarserie, nu berĂ€ttat av Mats Ingelborn, som tidigare bearbetat Forsells deckare. En historisk deckare med vass tunga, högt tempo och sylvass kvinnlig huvudperson â perfekt för dig som Ă€lskar Agatha Christie och Maria Lang med ett stĂ€nk av noir.
