Kapitel 1
Det hÀr Àr en fantastisk lördagsmorgon, tÀnkte Anna Larsson. Hon hade precis öppnat det ena blÄ ögat och konstaterat att vÀckarklockan visade strax efter Ätta. DÄ öppnade hon det andra ögat eftersom hon inte behövde sova mer. Det var mörkt i rummet och med handen kÀnde hon efter pÄ bÀdden bredvid sig. Den var tom. Det förklarade det underbara som hade hÀnt denna lördag.
Lasse, hennes man, lÄg inte i sÀngen. DÀrför fanns ingen som snarkade och heller ingen som snurrade runt som en torktumlare i bÀdden. Ingen som petade pÄ henne för att frÄga om de inte skulle gÄ upp snart, skönt.
Anna stÀllde sig upp, skakade ut det raka, blonda hÄret, strÀckte pÄ kroppen och det knakade i bÄda axlarna. Det var inget som bekymrade henne. LedvÀtska som saknas bara, konstaterade hon lugnt. Vid femtiotre Ärs Älder mÄste man nog rÀkna med att ledvÀtskan har torkat in lite hÀr och dÀr.
Med en smÀll drog hon upp persiennerna och tittade ut pÄ aprildagen dÀr altandÀcket fortfarande var tomt och naket. Utemöblemanget fanns under en grön presenning tillsammans med grillen. LÀngst bort pÄ tomten fanns rabatten med de gult lysande pÄskliljorna och de röda tulpanerna. Men vÀnta nu ⊠de var ju inte röda.
Anna böjde sig mot fönsterrutan och nÀsan fick en liten smÀll. Vad i hela friden?
Förra hösten hade hon flyttat alla tulpanlökar frÄn rabatten pÄ framsidan. Anledningen var att de utgjorde en vÄrlig födokÀlla för rÄdjuren. Under mÄnga Är hade hon inte sett annat Àn de gröna, avbitna stammarna och till slut hade hon ilsknat till. Inte pÄ det viset att hon önskade livet ur de vackra varelserna med sina stora, bruna mandelögon. RÄdjuren strosade förnöjt runt i villatrÀdgÄrdarna, utan minsta rÀdsla. VillaomrÄdet lÄg bara cirka tio minuter frÄn Göteborg centrum. Den lilla skogen som fanns vid villaomrÄdet rÀckte tydligen för att de skulle trivas.
RÄdjuren var helt oberörda av de arga husÀgarna som försökte vifta bort dem, skramla med kastruller och skrika pÄ dem. Andra försökte med fÄrull och blodmjöl. Anna hade testat allt, utan resultat. RÄdjuren vande sig vid det mesta och glodde fridfullt pÄ henne nÀr de mumsade pÄ tulpaner och rosknoppar. Det var som om deras blinkande var menat som tack till henne för de goda tulpanerna.
Hennes Ă„tgĂ€rd blev, efter att ha accepterat faktum, det vill sĂ€ga de gröna stammarna, att flytta tulpanlökarna dit inga rĂ„djur kunde ta sig. Det blev baksidan av huset med staketet. Ăn sĂ„ lĂ€nge hade inget rĂ„djur klarat av det en och sjuttio meter höga hindret. Hon stirrade pĂ„ tulpanerna. Hon var helt bombsĂ€ker pĂ„ vilken fĂ€rg hon absolut inte skulle ha köpt pĂ„ tulpaner och det var den fĂ€rgen som hon tittade pĂ„ just nu. Alla hennes tulpaner i rabatten var otroligt vita. Vem köper vita tulpaner? Inte
hade hon gjort det för fem Är sedan nÀr alla tulpanlökar köptes i handelstrÀdgÄrden. Bilden pÄ förpackningen visade enbart röda tulpaner. Dessutom hade hon haft röda tulpaner pÄ framsidan under alla Är. Anna suckade tungt. Som biologilÀrare (med naturkunskap) och kunnig pÄ blommor och annat i naturen, var detta ett mysterium.
Det som möjligtvis var bra att kontrollera var om nÄgon kognitiv funktion hos henne hade blivit försÀmrad, som minnet, men det uteslöt hon ganska omgÄende nÀr hon jÀmförde sitt minne med Lasses. FrÄgan var om hon hade blivit fÀrgblind utan att ha mÀrkt det, nej, hon sÄg allt skillnad pÄ rött och grönt. Det var snarare maken som kunde misstÀnkas för fÀrgblindhet, med tanke pÄ hur han kombinerade fÀrger pÄ sina klÀder. FÀrger var nog dumt att kalla det. Hans klÀder gick mest i brunt och grÄtt.
Doften av nybryggt kaffe och rostat bröd fick henne att dra ett djupt, njutningsfullt andetag. DÀr i köket stod Lasse, hennes man sedan tjugofem Är tillbaka, i sin alldeles för slitna tröja, grÄ förstÄs, och gamla jeans som ungdomarna sÀkert tyckte var hÀftiga med de stora hÄlen. För grannarna var Lasse bara Lasseman. Han fick namnet pÄ en glad krÀftskiva för nÄgra Är sedan, dÄ han hade rÄkat avslöja att han hatade dansband. En sÄngare i Arvingarna hette Lasseman och namngivningen var klar för gott. Lasse var egentligen inte sÀrskilt lik Lasseman utan hade grÄtt hÄr som stod rakt upp pÄ skallen och dÀrtill ett grÄtt skÀgg. Lasse vÀnde sig om och log.
âDu kommer perfekt i tid, frukosten Ă€r klar, slĂ„ dig ner.â
âHĂ€rligtâ, sa Anna glatt. âHur kom det sig att du gick upp utan mig idag?â
Det fick inte Anna reda pÄ, för det började osa hiskeligt. Det var inte brödrosten. Det var mer som en rök frÄn Lasses öron. Det kom ett frustande frÄn hans mun. Lasse lyfte handen och med pekfingret vibrerande pekade han ut genom köksfönstret. Anna tittade ut och sÄg samma syn. En mycket stor motorbÄt fyllde upp hela köksfönstret, bara fem meter bort.
âBeeeengtâ, vĂ€ste den annars timide Lasse. Bengt var grannen bredvid i parhuset. Han hade allt man kunde tĂ€nka sig och alltid det senaste. Förutom motorbĂ„ten, som nu stod framför deras köksfönster, hade Bengt husbil och tvĂ„ bilar, varav en elbil. Elbilen skulle kunna signalera ett miljöintresse, men sĂ„ var inte fallet, signalen handlade mer om status och pengar. Han arbetade som en vanlig, enkel försĂ€ljare pĂ„ en bilfirma, Ă€ven om det lĂ€t som om han var en toppsĂ€ljare. De exklusiva biltyperna, som han lĂ„nade gratis frĂ„n firman, stod pĂ„ uppfarten eller i garaget. EmellanĂ„t parkerades fordonen pĂ„ gatan för uppvisning. Det irriterade grannarna nĂ€r de skulle köra förbi, eftersom han inte stĂ€llde sig diskret Ă„t sidan.
I Bengts hem fanns allsköns teknik som han alltid skrÀvlade om. För trÀdgÄrden pÄ sexhundra kvadrat, alla grannar hade lika smÄ trÀdgÄrdar, fanns ÄkgrÀsklipparen med sin höga hastighet och förhöjda sits, anpassad för stora ytor. Det som hade förvÄnat Lasse och Anna i mÄnga Är var att Bengt och hans fru Kia hade valt att köpa ett parhus i stÀllet för ett flÄdigt hus i amerikansk
stil, stort och vrÀkigt. Det var det intrycket man fick av Bengt innan man lÀrde kÀnna honom. En anledning till det enkla huset kunde vara att Bengt var en sÄ kallad ekonomisk man eller korrekt uttryckt; genuint snÄl nÀr det gÀllde de egna utlÀggen.
âNu gĂ„r det för lĂ„ngt. Han kan vĂ€l inte stĂ€lla sin monsterbĂ„t pĂ„ vĂ„r tomt och dessutom framför köksfönstretâ, sa Lasse indignerat. Hans kĂ€kar malde i det grĂ„ skĂ€gget utan att det Ă€nnu fanns rostat bröd i munnen.
âVi Ă€ter upp förstâ, skyndade sig Anna sĂ€ga. âSen gĂ„r vi ut och pratar med Bengt. Det Ă€r kanske nĂ„got tillfĂ€lligt. Man stĂ€ller ju inte en bĂ„t framför grannens köksfönster. Efter frukosten Ă€r nog bĂ„ten borta.â
Anna tillade med lĂ„g röst för att inte Lasse skulle höra, âförhoppningsvisâ. Hon trodde inte sjĂ€lv pĂ„ det.
Lasse tog ett rejÀlt bett pÄ det rostade brödet med aprikosmarmelad och vallmofröna flög i vÀg med andetagen. Han tuggade lÀnge, som om brödet var fullt av fullkorn, och glodde surt ut pÄ bÄten.
âVad hade du tĂ€nkt göra idag?â sa Anna för att fĂ„ Lasse att tĂ€nka pĂ„ annat Ă€n grannen Bengt och hans sĂ€tt att alltid ta över eller breda ut sig pĂ„ andras bekostnad.
Lasse vÀnde tillbaka blicken.
âMen vi hade ju bestĂ€mt att jag skulle fĂ„ vara i kĂ€llaren och du skulle i vĂ€gâ, sa Lasse förvĂ„nat. Det var en mĂ€rklig frĂ„ga eftersom det var Anna som brukade ha kontroll pĂ„ logistiken.
âJa, just detâ, sa Anna och lĂ„tsades som om hon hade glömt. Det skulle nog fĂ„ Lasse att tĂ€nka pĂ„ annat. Och annat â det var modelljĂ€rnvĂ€gen i kĂ€llaren. Inte bara en
utan flera stycken. Plus allt annat som kom med denna hobby. Naturligtvis var Lasse med i Svenska JÀrnvÀgsklubben, lÀste JÀrnvÀgstidskriften, deltog i möten och arrangemang för medlemmarna. Ofta Äkte han tÄg pÄ intressanta jÀrnvÀgar tillsammans med andra likasinnade. I kÀllaren fanns allt för Lasses hobby och Anna höll sig mer Àn gÀrna dÀrifrÄn. Nu kunde man tro att Lasse arbetade vid SJ, sÄ var inte fallet. Han var historie och samhÀllskunskapslÀrare, trött pÄ skolan som var i stÀndig förÀndring och dÀr eleverna för varje Är blev mer och mer ointresserade av hans Àmnen. Okunniga och med dÄliga förkunskaper, menade han.
Efter frukosten, denna lördag i början av april, tÄgade Anna och Lasse med bestÀmda steg, klÀdda i tjocka jackor och mössor, ut genom dörren till framsidan. De passerade motorbÄten pÄ sin stÀllning och gick till andra delen av parhuset och ringde pÄ.
Bengts fru Kia öppnade med tuggande mun. Hon var klart förvÄnad över att de tvÄ nÀrmaste grannarna uppenbarade sig en tidig lördagsmorgon, klockan var inte mer Àn drygt nio. Kia var en trevlig granne och gjorde inte en fluga förnÀr. Vad hon sÄg i Bengt var nÄgot som varken Anna eller Lasse förstod, de kunde bara beklaga hennes dÄliga smak vad gÀllde mÀn. Kia, som hade bÀttre smak gÀllande klÀder, hade pÄ sig en vackert mönstrad klÀnning som svÀngde runt benen nÀr hon gick för att hÀmta sin man. Bengt kom lugnt slÀntrande, ocksÄ tuggande pÄ nÄgot, vÀlklÀdd med blÄ skjorta trots att det var lördag. Han plirade pÄ dem. De smÄ ögonen blinkade som kolibrivingar. Han drog in luft genom den korta nÀsan.
âJaha, och vad vill ni denna vackra lördag?â sa Bengt och svalde, helt ovetande om vad som försiggick i grannarnas huvuden. En liten smörklick glimmade vid hans ena mungipa.
âDin motorbĂ„t, hur har du planerat?â sa Lasse och bytte tyngd pĂ„ benen.
Bengt blinkade till, det mÀrktes att han inte fick ihop frÄgestÀllningen.
âBĂ„ten? VadĂ„? Ja, den ska i som vanligt, jag tror nĂ€sta lördag nĂ€r jag fĂ„tt den klar. Vill ni vara med? Ni fĂ„r gĂ€rna hjĂ€lpa tillâ, sa Bengt.
Anna kunde inte annat Àn att le inombords. Denna inskrÀnkta granne som alltid tog sig friheter. Hon tittade pÄ Lasse som höll pÄ att bygga upp en ÄterhÄllen ilska. Hennes snÀlla Lasse som ogillade att brÄka med mÀnniskor, sÀrskilt grannar. Hon förstod att han mÄdde dÄligt av att behöva ta i. Det gjorde inte hon med erfarenhet av Bengts olika tilltag och att ha uppfostrat tvÄ söner.
âMen Bengtâ, sa Anna med samma röst som nĂ€r hon pratade med sina oförstĂ„ende elever. âHur tĂ€nker du nĂ€r du stĂ€ller din jĂ€ttestora bĂ„t dĂ€r vĂ„r bil ska kunna stĂ„. Den stĂ„r framför vĂ„rt köksfönster och vi ser inget annat Ă€r din bĂ„t. Den Ă€r fin men det Ă€r inte vad vi vill se nĂ€r vi tittar ut genom vĂ„rt köksfönster. Och pĂ„ en lördagsmorgon nĂ€r vi Ă€r hemma frĂ„n arbetet. Hade du tĂ€nkt att den skulle stĂ„ dĂ€r till nĂ€sta lördag?â
Bengt tÀnkte inom sig, kÀrring. Anna var ovetande om tillmÀlet, men anade med sin kvinnliga intuition att Bengt ogillade henne och hennes tillrÀttavisning. Bengts
ögon smalnade av nÀr hans blick landade pÄ henne. Hon kÀnde sig trygg med vetskapen om att hon varit relativt snÀll i rösten, trots att hon ofta retat sig pÄ att Bengt tog sig friheter. Hon utgick frÄn att mÀnniskor inte gjorde saker av ren elakhet och att i Bengts fall var orsaken dumhet, manlig inbilska och kaxighet.
âOch varför kunde du inte ha frĂ„gat innan?â fortsatte Anna, nu gick det inte att hindra den syrliga tonen.
Bengt blinkade infernaliskt med ögonen. Han vÀnde blicken ut mot gatan, önskade att paret framför honom skulle transporteras snabbt frÄn hans vy.
âJag ska byta dĂ€ck pĂ„ mina bilar idag och var tvungen att flytta pĂ„ bĂ„ten. Eftersom ni bara har en bil Ă€r det inga problem om min bĂ„t stĂ„r dĂ€r. Det Ă€r inte nĂ„gon lĂ„ng stund.â
Anna kastade en snabb blick pÄ Lasse som tog vid med den behÀrskade rösten som han anvÀnt nÀr han som ung vikarierat pÄ en högstadieskola. Ungarna hade gjort allt man kunnat göra med en ung, osÀker vikarie. Det vill sÀga kastat suddgummi i nacken pÄ honom nÀr han vÀnt sig bort, sagt fel namn pÄ sig sjÀlva, behövt gÄ pÄ toaletten konstant, skrivit snusk pÄ tavlan nÀr han inte sett det och lagt tuggummi i hans historiebok. Hans sjÀlvbehÀrskning hade varit beundransvÀrd nÀr han velat be vissa stökiga elever dra Ät ett sÀrskilt hÄll men fÄtt uttrycka sig mer modulerat. Efter den vikarieperioden hade han inte arbetat mer pÄ högstadiet utan pÄ en gymnasieskola, vilket var betydligt lugnare.
âJag ska ocksĂ„ byta dĂ€ck idag, du fĂ„r allt flytta din bĂ„tâ, sa Lasse sturskt.
Anna och Bengt stirrade förvÄnat pÄ Lasse. Anna, för att hon visste att Lasse skulle vara i kÀllaren med sin Àlskade hobby. Och Bengt, för att han hade rÀknat med att fÄ ha sin bÄt dÀr.
âJaha, dĂ„ fĂ„r jag vĂ€l flytta bĂ„ten dĂ„â, sa Bengt surt och blinkade Ă€n mer pĂ„ högra ögat och rynkade pĂ„ nĂ€san.
âMen kan jag fĂ„ Ă€ta fĂ€rdigt min frukost först eller ska jag kasta mig ut direkt?â
âBĂ„ten kan stĂ„ dĂ€r en timme till, sen ska den bortâ, sa Lasse bestĂ€mt och stampade till med foten.
DÄ hördes Kias upprörda röst inifrÄn köket.
âMen Bengt, du köpte vĂ€l inte bara ett paket revben? Jag hittar bara en förpackning.â
âDet Ă€r tre revben till mig, och tre till pojken och tvĂ„ till dig och hans flickvĂ€n, tio totalt och det rĂ€cker.â
Ett dovt morrande hördes inifrÄn huset. Anna insÄg att det skulle bli pinsamt att höra det som hon förstod skulle komma, hon tog Lasse i armen och sa ett snabbt hej dÄ till Bengt. Innan Bengt hann stÀnga dörren helt kunde de tydligt höra Kias Äsikt.
âSka jag och Fiffi bara fĂ„ tvĂ„ var? Om Fiffi inte blir mĂ€tt dĂ„? Du Ă„ker till âŠâ
Sedan hörde de inte mer nÀr de vandrade lÄngsamt bort för att inte missa nÄgot. De sÄg pÄ varandra och log. Typiskt Bengt. Lasse visslade glatt till.
âNu har jag satt honom pĂ„ plats, om en timme ska bĂ„ten vara bortaâ, sa Lasse. âHan ska inte tro att han kan göra vad som helst för att han har pengar. Som han hĂ„ller hĂ„rt i.â
âMen Lasse ⊠hade du verkligen tĂ€nkt byta dĂ€ck?
Jag har ju tjatat om att du ska göra det. Varje gĂ„ng har du sagt â nĂ€sta helg och nĂ€r helgen kommer Ă€r det annat du mĂ„ste göra.â
Lasse brummade till och smÄlog.
âNej, det hade jag inte, men nöden har ingen lag.â
Det var inte bara av ondo med Bengts jĂ€ttebĂ„t framför köksfönstret. Ăntligen skulle vinterdĂ€cken av, frĂ„gan var hur.
NÀr Anna kom in gick hon direkt till sitt arbetsrum och tog fram sin röda anteckningsbok dÀr hon skrev ner tankar och reflektioner. Denna dag skrev hon, Bengt, dagens datum och att han troligen tÀnkt uttrycket kÀrring. I boken fanns ordet kÀrring med tvÄhundrasextiosju gÄnger. För nÄgra Är sedan hade hon börjat, retat sig pÄ hur kÀrring anvÀndes negativt i olika sammanhang och bestÀmt sig för att dokumentera det. Till vad? Det var Ànnu oklart, men nÄgot mÄste hÀnda. Sedan slog hon ihop anteckningsboken med en smÀll.