9789189957862

BOSSE BERGSTEDT

ALLT PÅ EN GÅNG!

OM FENOMENS SAMMANFLÄTNINGAR

OCH SUPERPOSITIONER

EKSTRÖM & GARAY

”Jag förkläder mig som världen och världen uppenbaras.”

inger christensen

Innehåll

Livsupplysningen .....................................

Världen

Denna bok tar sin utgångspunkt i den värld som vi alla med nödvändighet blir till i och med. Det innebär att vi ständigt befinner oss mitt i den värld som vi samtidigt blir till med. En värld som är som havets vågor eller som ett ständigt återvändande bakgrundsbuller. Det är en värld som vi vet lite om men som möjliggör för oss att bli till.

För att vidga förståelsen för världen kommer jag i denna bok att utforska hur fenomen blir till. I ett sådant utforskande kommer världen och kunskapen att vara nära sammankopplade. Den kunskap som skapas om fenomens blivande med och i världen kommer att avgöras av de frågor, metoder och instrument som jag använder i mitt utforskande.

Ett utforskande som inte är helt enkelt, då jag själv befinner mig mitt i och är del av den värld som jag gärna vill veta mer om. Mitt utforskande bygger därför på ett immanent antagande som utgår ifrån att jag befinner mig mitt i den värld som jag blir till med (Deleuze & Guattari 2015). Här tar jag också hjälp av fysikern Stephen Hawking som menar att i kraft av våra observationer är vi involverade i skapelsen av kosmos (Hertog 2023). Att vi genom våra observationer är sammanbundna med kosmos, helt ned till de minsta partiklarna.

I Stephen Hawking kvantuniversum befinner sig därför observatören helt inne i handlingens centrum. Vi skapar universum i lika hög grad som universum skapar oss. Forskaren som

observatör intar en kreativ roll med en subjektiv prägling som transformerar det som skulle kunna vara till något som faktiskt blir till. Det medverkar till att universum ges mer och mer existens (Hertog 2023).

När jag i denna bok antar att världen kännetecknas av en ständig upprepning är det i ett försök att använda mig av en kvantkosmologi som visar hur fenomen blir till med universum. En värld vars ständiga upprepning medverkar till att fenomen kopplar samman, alltifrån stjärnor och galaxer till atomer och elektroner. Med hjälp av detta antagande skapas mitt förhållande med och i världen, vilket samtidigt kommer att vägleda mitt utforskande i hur fenomen blir till. Vad vill det säga att bli till i och med en värld som ständigt upprepas?

För att beskriva hur världen finns med i utforskandet av fenomen har jag bland annat inspirerats av poeten Inger Christensens vägledande råd. Hon menar att hennes eget utforskande handlar om att beröras av det samtal som hon för med världen men också omvänt, det samtal som världen för med henne. ”Jag förkläder mig som världen och världen uppenbaras”, skriver Inger Christensen (2018). För att detta skall kunna äga rum kan hon inte veta vad hon letar efter. Först efter det uppenbarat sig vet hon vad hon sökte.

Det är världen som ställer frågorna, det är den som undrar över sig själv, enligt Inger Christensen. Hennes poesi strävar efter att ha samma förhållande till världen som ögat till näthinnan. När hon skriver om världen är det därför samtidigt en del av världen som betraktar sig själv.

Detta är möjligt därför att världen om och om igen upprepar sig själv genom en intern självdifferentiering, en upprepning som medverkar till att människan och andra fenomen blir till. Det går inte att veta vad som gör att världen blir till genom en intern självdifferentiering, men det är möjligt att utforska vilka effekter detta får för fenomens blivande. Då alla fenomen blir

till mitt i världen innebär det samtidigt att de inte kan betrakta världen utifrån och heller inte gripa om världen. Det innebär att det genereras en specifik relation med världen som kommer att ha betydelse för hur fenomen blir till (Danielsson 2020).

Detta förhållningssätt till världen innebär samtidigt att jag har ett etiskt ansvar för min forskning. Varje tanke, ord och handling kommer på ett eller annat sätt att påverka både mig och de fenomen som jag blir till med. Språk, berättelser och kunskap kommer att ha betydelse för de svar som jag ger till världen. Vilket innebär att jag har ett ansvar för det jag utforskar och lär tillsammans med.

Det som en gång fick mig att börja söka en förståelse för fenomens blivande med och i världen var den dualism som kommit att prägla vårt moderna samhälle och dess vetenskap. En samhällsutveckling och en forskning som satt människan i centrum och som först nu tycks ha upptäckt hur detta medverkar till att skapa de samhälls­, klimat­ och miljökriser som hotar jordens överlevnad (Stengers 2018). Hur skall vi gå till väga för att skapa ett mer hållbart och icke­dualistiskt blivande med världen?

När jag sökte ett svar på denna frågeställning kom jag att upptäcka betydelsen av världen i min kropp. Det är kroppen som förbinder mig med världen, det är kroppen som gör att jag kan andas och det är den som kan få mig att upptäcka hur jag kan lära med andra fenomen. Jag har därför kommit att använda mig av kroppen som ett utforskande instrument. Kroppen ger mig möjlighet att koppla samman med de fenomen som utforskas, för att på så sätt upptäcka hur vi blir till med världen.

Till kroppen kopplar jag det språk som jag som forskare inte kan klara mig utan och med vilket jag kan förfina en språklig gestaltning. Språket speglar eller representerar inte en yttre värld men hjälper mig att gestalta mitt utforskande av fenomens blivande. Genom en samverkan mellan världen, kroppen

och språket utforskas i denna bok hur fenomen bli till med en värld som ständigt upprepas (Bergstedt 2021a, 2021b).

Världen blir till i sig själv

För att vidga förståelsen för hur världen medverkar vid utforskandet av fenomens blivande har jag haft hjälp av filosofen Gilles

Deleuze och psykoanalytikern Felix Guattari. De har genom sitt filosofiska tänkande pekat på hur viktigt det är att se vad världen kan göra, dess funktioner och effekter. De hämtar inspiration från filosofen Baruch Spinoza som skiljer på begreppet substance som är världen eller kosmos och begreppet attribute, som är de fenomen som blir till med världen (Spinoza 2001).

I de händelser vi observerar eller där vi deltar finns det en inneboende betydelse som inte är beräkningsbar. Poängen är inte att de är för komplexa för att beräkna, eller att orsakssamband inte existerar, utan snarare att händelser har något ”extra” i sig som normala kausala relationer inte uppfattar (Deleuze & Guattari 2015).

Det som visar sig som något ”extra” hos fenomen, förklarar Deleuze och Guattari med att världen ständigt upprepas. Den gör det då den är neutral och därmed också sin egen orsak. Detta, att världen kan bli till i sig själv, leder till en intern princip, en intern självdifferentiering (Deleuze & Guattari 2015).

Världen anses därför heller inte ha någon orsak utanför sig själv, utan det är dess egen självdifferentiering som medverkar till att det uppstår ett tillstånd av en ständigt pågående upprepning, denna världens upprepning som av vissa forskare ses som en singularitet hos universum (Hertog 2023).

På liknande sätt som Deleuze och Guattari, ser filosofen Michel Serres världen som något, vars existens endast kan erfaras genom de effekter som gör att fenomen blir till. Världen finns ständigt som något ”mer” som en pågående upprepning

som medverkar till fenomens blivande. En värld som gör att fenomen ingår i stora komplexa ansamlingar av kommunikationssystem, vilka framstår som den empiriska värld som vi lever i och med (Latour 1993, Lyngsø 1994).

För Serres kännetecknas därför världen av en komplex mångfald. Han strävar efter att tänka denna mångfald som sådant utan att den skall föregås av någon form för enhet. Det är frågan om en mångfald utan definition eller gränser också vad det gäller materia och natur (Serres 1993). Denna komplexa mångfald möjliggörs av att det finns något hos världen som gör att den ständigt upprepas. Det går inte att räkna eller inordna denna upprepning i en förutbestämd ordning. Det enda som med säkerhet går att bestämma och begreppsliggöra är det som händer när fenomen blir till i och med världen genom att koppla samman. Att världen blir till i sig själv innebär samtidigt att världen inte kan iaktta sig själv utifrån. Det i sin tur gör att världen inte kan spegla sig (Christensen 2018). Detta är förklaringen till varför världen söker ett svar, vilket är det som fenomen ger världen genom sitt blivande (Grosz 2018). Världen söker svar och fenomen svarar världen. Det är ett sådant svar som jag ger världen med denna bok.

När fenomen blir till i och med världen sker det enligt Deleuze och Guattari (1977, 1994, 2015) på en plan och platt yta som varken följer en given ordning eller en linjär utveckling. Detta medverkar till att det skapas ett växande som ständigt blir till något mer genom att något nytt läggs till det som är givet på förhand men som inte nödvändigtvis behöver följa ett linjärt utvecklingstänkande.

Fenomen konstitueras och betingas av att detta fält byggs upp efterhand. Det görs genom att fenomen kopplar samman och skapar ansamlingar av oändligt många slag, det som Deleuze och Guattari kallar för assemblage. Dessa ansamlingar ses som tillfälligheter som inte kan ses oavhängigt av de villkor av möj­

ligheter som medverkar till att producera dem. På så sätt medverkar världen till ett fält av fenomen som hela tiden byggs upp.

Detta fält är ett immanent plan, ett plane du consistance (Deleuze & Guattari 2015) som varken är det enbart givna eller något som kan förklaras som något översinnligt. Det innebär att det immanenta planet blir till utan att det finns någon på förhand given instans som har en plan för hur världen kommer att se ut (Colebrook 2010, Grosz 2018). Det som möjliggör fenomens blivande är en värld som upprepas genom en intern självdifferentiering.

Det sätt som världen beskrivs hos Deleuze, Guattari och Serres markerar andra ontologisk positioner än de som finns inom filosofiska inriktningar som till exempel fenomenologi och hermeneutik. Filosofen Immanuel Kant hävdade att det inte är möjligt att veta något som ligger bortom människans tankeförmåga (Kant 2004), vilket delar upp tillvaron och sätter världen inom parentes, något som skapar en mer eller mindre fastlåst dualitet mellan två världar, den värld människan upplever och den andra världen som människan inte har direkt tillgång till. Det i sin tur gör till att det sätts parentes om tingen och materian. En parentes som enligt Deleuze, Guattari och Serres inte är möjlig, då alla fenomen blir till i och med världen på samma immanenta plan (Serres 1993, Deleuze & Guattari 2015). Det som kommer att skilja dessa nätverk och assemblage av sammanflätningar är att de kommer att se olika ut genom att veckla ut sig och bli till genom en ständigt pågående mångfald.

Kvantfysik

Utifrån dessa antaganden om världen och dess ständiga upprepning kommer jag i denna bok att utforska hur fenomen blir till. En viktig inspiration under arbetet har varit upptäckten av kvantfysik, en forskning om materians minsta partiklar som

från början sökte svar på frågan om hur elektroner rörde sig runt atomens kärna.

Det hela startade 1913 med att den danske fysikern Niels Bohr fick idén att elektronerna befann sig i bestämda banor runt atomen men också att de kunde hoppa från en bana till en annan. När ett sådant språng inträffade kom det att skapas små paket av energi, vilka kom att kallas kvantar och som Bohr menade var den minsta händelse som kunde ske i världen (Bohr 2013). Det specifika med kvantsprång är att det inte går att veta i förväg när de kommer att ske. Antingen är det hopp och ett språng eller så är det inte (Nørretranders 2023).

Detta gör att det inte går att förutse var elektronen befinner sig före det att den tar ett språng. Det har gjorts experiment där en ljuspartikel tränger in i atomen och knuffar till elektronen så att den hoppar, men elektronen kan också själv ta ett språng från en bana till en annan och det går inte att redogöra för var och när ett sådant hopp kommer att äga rum. Det enda som är möjligt är att förutse sannolikheten för att ett språng skall ske. I en lampa går det att se hur ljuspartiklar rör sig i en jämn ström och det går att beskriva hur många ljuspartiklar som sänds ut av atomer, men det går inte att veta när en enskild atom sänder ut ljus. Det kvantfysiken lyckas med är att beskriva både och på en gång, hur partiklar blir till genom ett specifikt sätt att koppla samman och växelverka (Nørretranders 2023).

För att beskriv vad som sker när dessa materians minsta partiklar blir till har kvantfysiken, förutom kvantsprång, utvecklat begreppen superposition och entanglement. Det som utmärker partiklarna är att de blir till genom att de tillfälligt och slumpmässigt kopplar samman genom kvantsprång. Dessa sammanflätningar kallas för entanglement och kommer att kunna skapa så starka sammankopplingar att de kan kvarstå även när de separeras genom mycket stora avstånd (Zeilinger 2010). Det är deras sammanhang som gör att vi kan veta att de är samman­

kopplade. Om den ena delen av partikeln är i ett plustillstånd går det till exempel att veta att den andra delen är i ett minustillstånd utan att ha undersökt det närmare (Nørretranders 2023).

När partiklar skapar dessa sammankopplingar möjliggörs ett tillstånd av superposition. Det innebär att de parallellt kan befinna sig på flera platser samtidigt. De kan vara på två ställen vid samma tidpunkt; vilket samtidigt innebär att deras färdväg kommer att vara obestämd. Så länge de befinner sig i ett tillstånd av superposition går det inte att veta vad som händer på vägen. Det är först när de i en studie observeras eller mäts av forskaren som det går att upptäcka var de befinner sig. Det går inte att veta var partiklarna befinner sig förrän de betraktas. Innan dess är de överallt och på alla ställen samtidigt (Zeilinger 2010).

Av de minsta partiklarna kan vi lära oss att det går att skapa ett tillstånd av superposition genom att det sker sammankopplingar med hjälp av oplanerade och slumpmässiga språng. Dessa språng gör att partiklarna undgår att bli till genom att ge varandra positioner och de bevarar sitt tillstånd av superposition till dess att de blir observerade (Zeilinger 2010, Nørretranders 2022).

Det som händer när de betraktas är att relationen med världen kollapsar och därmed blir superpositionen hos partiklarna till positioner. Det gör att de stelnar och tappar sin förmåga att vara i ett tillstånd av superposition. Nu kan de inte längre vara på flera ställen samtidigt utan avgränsas av den position där de placerats. När det sker måste de på nytt sträva efter att reparera sig själva genom nya tillfälliga sammankopplingar för att återigen kunna bli till med ett tillstånd av superposition.

Det kan tyckas märkligt att partiklar kan klara att bli till på flera ställen samtidigt och att kvantsprång inte går att förutse. Det är här som förståelse av världens ständiga upprepning kan vara till hjälp. Om vi antar att världen upprepas samtidigt

överallt och på alla ställen kan vi bättre förstå hur partiklarna använder sig av denna möjlighet när de tillfälligt och slumpmässigt kopplar samman. Det är med hjälp av världens upprepning som de skapar ett tillstånd av superposition genom tillfälliga sammanflätningar. Det är deras förhållande med världen som möjliggör att de kan bli till på flera platser samtidigt.

Intra-aktion

Kvantfysikens sätt att tänka om materians minsta partiklar har kommit att användas inom många områden. En av de som inspirerats av kvantfysik är forskaren Karen Barad som utvecklat ett tänkande som hon kallar för en agential realism. Här använder hon bland annat begreppet intra-aktion (inom­samverkan) när hon beskriver fenomens blivande (Barad 2007). Förmågan att agera kommer inifrån relationen, inte utanför den. Med detta begrepp kritiserar hon det tidigare begreppet inter-aktion, vilket förutsätter att enheter ses som individualiserade och med separat innehåll, något som beror på att människan satt sig själv i centrum genom att utgå från enheter. Detta synsätt har skapat låsta dualiteter i förhållande till materia och natur. Därför anser Barad att det är hög tid att låta materian bli en aktiv deltagare i görandet med världen, i det som hon kallar för ett pågående intra­agerande. Med begrepp naturkultur visar hon hur människa och materia, kultur och natur, befinner sig i ständiga relationer med varandra. Det pågår en fortlöpande sammankoppling mellan alla fenomen (Barad 2010). De blir till genom att flätas samman, vilket gör att självorganiserade strukturer med superposition kan bli till (Latour 1993, Hoffmeyer 2017).

Det betyder att materia och natur kan något på egen hand. När stenar i vattnet slipar mot varandra, agerar de tillsammans. De producerar något som inte fanns tidigare. Materia refererar därför inte till en ärvd, fixerad enhet av självständigt existerande

objekt utan snarare till fenomen i deras fortlöpande materialisering. Materia är inte en slutprodukt, utan materia i sig är en del av en ständigt pågående materialisering (Barad 2017).

Detta innebär också att vi inte kan hålla isär teorier om varande (ontologi) från teorier om kunskap (epistemologi). Dessa är sammanflätade i en ömsesidig process, där de ständigt är beroende av varandra. För att visa hur sammanvävd världen är med den kunskap som fenomen skapar använder Barad begreppet onto-epistemologi, vilket innefattar studier av fenomen som befinner sig i ständigt blivande. I Barads onto­epistemologi skall därför världen och kunskap inte ses som två åtskilda system utan som sammanvävda genom fenomens blivande (Juelskjær 2019).

För Karen Barad är det viktigt att peka på betydelsen av etik. Hon markerar hur viktigt det är att möta ”universum halvvägs”, ett begrepp som hon använder sig av i titeln till en av sina böcker (Barad 2007). Denna etik pekar på människans ständiga medansvar för världen, vilket gör att hon vidgar sina begrepp om ontologi och epistemologi till att också omfatta etik, vilket blir till begreppet etik-onto-epistemologi (Barad 2007).

Detta markerar förbundenhet och sammankoppling med världen samtidigt som det pekar på att detta är ett ansvar som leder till en etisk utmaning i människans blivande med andra fenomen. För att klara detta blivande gäller det att tänka i förbundna effekter och öppenhet för den värld som ständigt pågår och finns närvarande i varje forsknings­ och kunskapsprocess (Juelskjær 2019).

Om vi nu vänder tillbaka till de antaganden som gjorts om världen, svarar fenomen helt enkelt världens ständiga upprepning genom att ingå i nätverk och självreglerande komplexa mångfalder av oändligt skiftande slag. Ett exempel på detta är människans kropp som består av en komplexitet av sammanflätningar av atomer, celler och gener som är i ständig relation med

andra biologiska kroppar och med allt annat som träder fram på det immanenta planet. Detta gör att det inte finns några exakta gränser, ordningar eller mål, utan att varje fenomens sammansättning blir till som en följd av de kopplingar som fortlöpande formar och sätter kroppen i rörelse (Colebrook 2010).

Hur skall vi då gå vidare för att utforska fenomens blivande?

Jag provar att röra mig längs gränsstråk med den värld som jag befinner mig i och med. En värld som ständigt upprepas samtidigt som den inte går att gripa, vilket gör att jag både kommer att befinna mig med en gräns och samtidigt längs med ett stråk.

Stråk betyder på svenska ”område” och ”zon” men också ”svep” och ”vinddrag”. Ett stråk kan därför ses som både en plats och en rörelse att bli till med. Det är längs sådana gränsstråk som utforskandet av fenomens blivande är möjligt. Längs ett gränsstråk mitt i och med en värld som aldrig står still kan en vandring vidga min förståelse för hur världen medverkar till fenomens blivande. Att utforska vad som sker längs dessa gränsstråk är den utmaning som vägleder mig i denna bok.

Tre begrepp

För att kunna genomföra utforskandet använder jag tre begrepp som visat sig vara fruktbara för att förstå hur fenomen blir till, dessa är gränsfenomen, gränszoner och gränsögonblick (Bergstedt 2021a, 2021b). Det som dessa begrepp har gemensamt är att de medverkar till att vidga förståelsen för fenomens blivande. Vi börjar med att se närmare på begreppet gränsfenomen med hjälp av Michel Serres forskning. Han har kommit att intressera sig för fenomenet ljud, det han kallar för ”le noice” (Serres 1998, Lyngsø 1994). Serres tar utgångspunkt i ljud som bakgrundsljud, vilket kan låta som ett larmande oljud, ett kaos. Exempelvis hör man detta när det ropas på en fotbollsmatch eller på en festivalkonsert.