Utgiven av Ekström & Garay 2024
© Hanna Silva
Formgivning: Jovanna Mendes de Souza
Illustration karta: Viatrix Skovsende
Tryckeri: BALTO print, Litauen isbn 978-91-89957-39-8
www.ekstromgaray.se
ekström & garay
Sankt Petri Kyrkogata 15 222 21 lund
Volym nr 37: TvÄbenta varelser. Sektion 1: Bybor
Tillhörighet Àr den enskilt viktigaste orsaken till att byborna i Byn har överlevt sekler. Lojalitet gentemot grannen och en strÀvan efter att upprÀtthÄlla bygdens traditioner har varit ett framgÄngsrikt koncept för fortlevnaden. Ytterst lite finns nedtecknat om vÄr ansprÄkslösa sort, varför jag pÄtar mig ansvaret att formulera en kort beskrivning. Följande kÀnnetecken har observerats hos de varelser som kallar sig bybor:
Samtliga föds med tvÄ armar och ben, ett bÀcken med tillhörande genitalier, en torso och ett huvud. Varelserna gÄr pÄ tvÄ ben. Huvudet utgör pÄ sÄ vis individens högsta punkt, förutom hos vissa sÀllsynta exemplar vilkas puckelrygg överstiger skallens topp. Hudton och hÄrfÀrg kan variera inom spektrumet sotsvart till Àggskalsvit. HelskÀgg anses acceptabelt hos hanköniga individer, Àven om mycket kraftig och samtidigt blond skÀggvÀxt betraktas med viss misstÀnksamhet i Byn. En fullvuxen bybo blir cirka etthundrafyrtioÄtta till etthundraÄttiotvÄ centimeter lÄng.
En bybo Àr minst sexton Är gammal. Innan dess kallas hon tös, eller han spoling. Beteckningen spös anvÀnds i det fall individen anser sig tillhöra bÀgge ovanstÄende kategorier lika mycket eller lika lite.
Byborna livnÀr sig pÄ vilda vÀxter, odlade vÀxter och ett blygsamt intag av djurkött. En viss förkÀrlek för varm körsbÀrspaj och öl har observerats.
Vad gÀller bybornas temperament, Àr det vanligtvis milt med korta stunder av hetta. Bybon undviker helst fysiska konfrontationer, men kan ha svÄrt att motstÄ ett gott munhugg.
Byborna har ibland kallats âfolkâ, men föredrar att betecknas âvarelserâ. Detta för att inte pĂ„ nĂ„got vis antyda att de Ă€r mer betydelsefulla Ă€n Byns övriga arter. Det Ă€r bybornas starka uppfattning att alla levande varelser utgör en viktig del av skapelsen, Ă€ven om den enskilde bybon emellanĂ„t ifrĂ„gasĂ€tter vitsen med vissa av dem. Funktionen av den femsvansade daggmasken, för att nĂ€mna ett exempel, Ă€r vida omdiskuterad. Varje svans har ett eget lynne och drar organismen Ă„t det hĂ„ll den sjĂ€lv önskar, oftast med resultatet att masken inte rör sig ur flĂ€cken alls. Byborna tycks vara sĂ€rdeles överens om att den femsvansade daggmasken Ă€r ganska vĂ€rdelös, men icke desto mindre förtjĂ€nt av respekt.
Det som hĂ€rmed nedtecknats Ă€r, i mitt tycke, bybornas mest utmĂ€rkande drag. Det Ă€r möjligt att en mer ingĂ„ende beskrivning av bybornas leverne â varför de Ă€r som de Ă€r och varför de gör som de gör â kan vara till nytta för kommande generationer. MĂ„nga Ă„r av systematiska observationer driver mig dock att betvivla den saken. Byborna Ă€r helt enkelt inte intresserade av sĂ„dana ting.
Ădmjukast,
Bo Klöverbom
Bybo tillika botaniker
Volym nr 37: TvÄbenta varelser. Sektion 2: Elder
Ett vÀlutvecklat sinne för diplomati och magi tycks utgöra receptet för eldernas framgÄngsrika fortlevnad. Trots att dessa stÄtliga varelsers antal inte överstiger Ättio individer, finns inga av de indikationer pÄ en utdöende art som kan observeras hos exempelvis jÀtteörnarna, aquila magna, eller halvbjörnarna, ursa minor.
LÀsaren bör notera att eftersom eldernas eftertÀnksamma temperament driver dem till avskildhet, saknas en stor del av den kunskap som enkelt kan inhÀmtas om andra arter. DÀrmed tillÄter sig undertecknad ett visst mÄtt av spekulation i följande beskrivning av eldernas levnadssÀtt.
Mest vÀlkÀnt Àr eldernas utseende eftersom detta kan observeras direkt utan att inkrÀkta pÄ deras vidstrÀckta privata sfÀr. Följande attribut har noterats:
Varelserna vandrar pÄ tvÄ ben och kroppsbyggnaden Àr vanligtvis slank och finlemmad. I likhet med byborna har elderna tvÄ armar, ett bÀcken, en torso och ett huvud. Puckelryggar har dÀremot aldrig observerats hos eldernas högresta sort, vilken inte kan beskrivas pÄ annat sÀtt Àn som pÄfallande skön. Förekomsten av genitalier Àr hittills obekrÀftad, gissningsvis inte av elderna sjÀlva, men dock av en utomstÄende liksom undertecknad. I genomsnitt blir elderna mellan tvÄhundra och tvÄhundrafemtio centimeter lÄnga.
Elderna förmodas bli mycket gamla. Gissningsvis Ätskilliga hundra Är. I och med att ingen bybo nÄgonsin har överlevt en elder eller funnit det socialt passande att frÄga en levande elder om dennes Älder, förblir eldernas genomsnittliga Äldersspann okÀnt.
Vidare lever elderna i fred med sin omgivning och har ett vÀlvilligt sinnelag. Elderna medlar hellre Àn deltar i dispyter och betraktar bybornas sporadiska kÀbbel med vÀnligt överseende.
Dessa magiska varelser existerar i ett nÀra samspel med naturens makter. De Àldsta elderna kan slÀcka eldsvÄdor och driva orkaner pÄ flykten med tankekraft. Andra kan mana vattenmassor att sjunka undan med bara hÀnderna. DÀrtill besitter elderna förmÄgan att fÀrdas genom bergskedjor med minimal anstrÀngning.
Eldernas mest vÀlkÀnda egenhet Àr deras unika förmÄga att skÄda in i framtiden. Denna form av eldermagi kommer byborna till gagn varje Är pÄ Elderdagen. Under Elderdagens ceremoni förvandlas varje spoling, tös och spös som uppnÄtt sexton Ärs Älder till bybo under eldernas vÀgledning.
Det som hÀrmed nedtecknats Àr, i mitt tycke, eldernas mest utmÀrkande drag. Det Àr min största förhoppning att en dag besöka Elderborgen och dÀrefter utöka denna högst otillrÀckliga beskrivning av eldernas leverne. För nÀrvarande förhindras en sÄdan resa av min egen vacklande hÀlsa och av det faktum att jag Ànnu inte uppbÄdat tillrÀckligt mod inför ett uppdrag av den sortens kaliber.
Ădmjukast,
Bo Klöverbom
Bybo tillika botaniker
Som vanligt inleddes Spelet med att spelreglerna ordagrant presenterades för de nÀrvarande. Detta pÄ grund av skandalen för tolv Är sedan nÀr Spelet hade slutat oavgjort efter att Danne Sotare hÀvdat att han aldrig hade hört reglerna och dÀrför inte kunde förlora pÄ samma villkor som de andra spelarna. Danne argumenterade sÄ ihÀrdigt och omstÀndligt att domarna drabbades av spÀnningshuvudvÀrk och akut frustration. Till slut hade matchen dömts som oavgjord, vilket gett byborna i Byn samtalsmaterial som rÀckt i ett halvt decennium. Alla mindes den gamle sotarens förmÄga att dra igÄng evighetslÄnga diskussioner. Lyckligtvis var han död nu.
För att undvika liknande missöden klev ordförande Falk fram till samlingslokalens podium i Byns bibliotek och placerade regelverket pÄ talarstolen framför sig. Den svarta fÄrskinnspÀrmen kÀndes nött och behagligt vÀlbekant under fingrarna. Ordföranden strÀckte pÄ sig och valde att ignorera svetten som klibbade likt en oinbjuden granne mot ryggen och att den strÀva linnevÀsten spÀnde hÄrdare över buken Àn den hade gjort föregÄende Är. Han kastade ett öga pÄ sitt mekaniska armbandsur som han, inte utan stolthet, lÀt pryda högerarmens handled. Urmakare Algren hade avkrÀvt honom nittio silverlöv för klockan, men den saftiga summan Äterbetalades varje gÄng Falk betraktade det lilla konstverket. Urtavlan bar bilden av en rovfÄgel med öppen nÀbb, och visarna av valnötstrÀ hade snidats till fullÀndning. Falk hade alltid haft en föraning om att punktlighet var nÄgot som förvÀntades av honom. Hittills hade han inte gjort byborna besvikna pÄ det omrÄdet och tÀnkte inte göra det i Är heller. Utan punktlighet kunde ett samhÀlle snart falla samman, Ätminstone var det hans fasta övertygelse. Ordföranden hade aldrig sjÀlv sett detta hÀnda, men ville inte heller ta risken. AngÄende vissa saker i livet tvingades en man helt enkelt att förlita sig pÄ sin intuition. Han betraktade de fjÀderformade visarna och kÀnde pulsen öka för varje sekund. Klockan var tvÄ minuter i tvÄ och eftermiddagskaffet hade
precis börjat verka. I kombination med adrenalinet som sprÀngde fram genom ordförandens trÄnga blodkÀrl, skapade koffeinet en sylvass skÀrpa som Falk inte hade Ätnjutit sedan förra Ärets Spel. Han lÄtsades klia sig pÄ överlÀppen för att dölja att mungiporna vandrade uppÄt i ett barnsligt förvÀntansfullt leende. Detta skulle bli en dag att minnas.
Falk fick kontroll över ansiktsmimiken samtidigt som han lyfte blicken frÄn armbandsuret och sÄg ut över de församlade byborna. Han plutade gillande med munnen, vilket fick de grova, grÄsprÀckliga strÄna att samla ihop sig pÄ överlÀppen. Mustaschen svajade i takt med ordförandens nickningar. Cirka fyrahundra bybor hade tagit sig till samlingslokalen i det gamla biblioteket för att hedra en av Byns mest uppskattade traditioner. Barnfamiljer, Äldringar och ungdomar blandades med medelÄlders bybor i en kalasklÀdd folkmassa som inte visste nÄgra ÄldersgrÀnser.
âUtmĂ€rkt, utmĂ€rktâ, mumlade Falk för sig sjĂ€lv, eftersom sorlet frĂ„n de samtalande byborna överröstade de flesta andra ljud. âBör vara minst sextiofem procent av befolkningen. Inte illa.â
SÄ mÄnga varelser hade dykt upp att det knappt gick att skönja den alldagliga parketten under deras fötter. De flesta trÀngdes utmed vÀggarnas smÄblommiga tapeter eftersom trÀborden, vilka tjÀnade som spelplaner, fyllde golvytan i lokalens mitt. I vÀntan pÄ att armbandsurets fjÀderformade visare skulle röra sig ett par millimeter till, gjorde Falk ett snabbt överslag.
â Tjugo spelplaner, tvĂ„ lag per spelplan och tvĂ„ spelare per lag. Det blir fyrtio lag och Ă„ttio spelare totalt. UtmĂ€rkt, utmĂ€rkt.â
Allting tycktes vara pÄ sin plats. OvanpÄ varje spelplan lÄg en flÀckfri, vit linneduk och ovanpÄ de till perfektion manglade textilierna vilade sju betydelsefulla föremÄl. Det första var en labyrint om sextio gÄnger sextio centimeter. PÄ var sida om labyrinten hade tvÄ burar av flÀtad nÀver placerats. Vardera nÀverbur innehöll fem silverfotade trÀskgrodor. Grodorna ömsom kvÀkte och ömsom kalasade pÄ den festmÄltid av alger och smÄkryp som hade dukats upp inuti burarna. Vid spelplanernas bÄda kortÀndor stod handgjorda husmodeller som hade utformats för att efterlikna nÄgon av
Byns byggnader. Dessa föremÄl var utan tvekan de mest intressanta att se pÄ, eftersom spelarna sjÀlva hade snickrat dem och dÀrmed var varje modell unik. Ordförande Falk svepte med blicken över Ärets fantasifulla konstruktioner och plutade Äterigen gillande med lÀpparna.
âInte illa.â
Slutligen lĂ„g, pĂ„ samtliga spelplaner, tvĂ„ slangbellor. Falk kunde inte lĂ„ta bli att beundra ingenjörskonsten som hade utvecklats under Ă„rens lopp. I sin ungdom gjorde botanisten Bo Klöverbom den geniala upptĂ€ckten att det gick att förstĂ€rka slangbellornas remmar med lungalg. Lungalgen vĂ€xte vilt nere vid Ă„n dĂ€r den tjĂ€nade som föda Ă„t Byns groddjur. Klöverbom observerade att algerna tycktes pĂ„verka grodornas uthĂ„llighet. Efter noggranna undersökningar visade det sig att vĂ€xten hade förmĂ„gan att öka elasticiteten hos vissa organiska material, dĂ€ribland grodornas lungvĂ€vnad. LungblĂ„sorna bĂ„de expanderade och förstĂ€rktes av algerna. Efter en tids experimenterande lyckades Klöverbom skapa ett nytt material av lungalg och gristarmar, vilket lĂ€mpade sig utmĂ€rkt till slangbellornas elastiska remmar. Stenkulor kunde slungas ivĂ€g med ovĂ€ntad kraft. Eftersom det ofta uppstod en högljudd smĂ€ll nĂ€r kulorna trĂ€ffade sitt mĂ„l, kallades den nya varianten av slangbella ocksĂ„ för âknallbellaâ. Den kunde orsaka smĂ€rre skador pĂ„ bĂ„de det ena och det andra. Givetvis hade Falk vidtagit vissa försiktighetsĂ„tgĂ€rder. Han hade försökt placera varje spelplan utanför de andras direkta skottzoner. Resultatet blev âlite sisĂ„dĂ€râ som Fru Lindhare hade uttryckt saken. Falk sneglade mot den smakfullt klĂ€dda bybon som i Ă„r tjĂ€nstgjorde som Spelets huvuddomare. Den rynka som bildades nĂ€r hon först fick syn pĂ„ bordsplaceringen hade fortfarande inte lĂ€mnat den vĂ€lsminkade pannan. Fru Lindhare stod nĂ„gra meter frĂ„n podiet och samtalade viskande med andredomaren, Bertil Ulvberg. Hon hade satt upp det blonda hĂ„ret i en vĂ€rdig frisyr och placerat ett band av sötvattenspĂ€rlor runt den smĂ€ckra halsen. Ăven Bertil hade klĂ€tt upp sig. Mannen bar en sidenfluga till den nĂ„gorlunda vĂ€lstrukna skjortkragen och hans buskiga hĂ„rsvall hade kammats till en anstĂ€ndig frisyr. Han log brett och tycktes njuta av stundens
festlighet, men glĂ€djen smittade inte av sig pĂ„ kvinnan bredvid honom. Fru Lindhare bar ett stelt drag över munnen och de manikyrerade hĂ€nderna darrade svagt. DĂ„ och dĂ„ kastade hon en Ă€ngslig blick ut i lokalen. Falk suckade. Han hade gjort sitt bĂ€sta för att försĂ€kra frun om att avstĂ„ndet mellan spelplanerna var exakt detsamma som föregĂ„ende Ă„r och att det var helt naturligt för en mor att oroa sig för sin son â sĂ€rskilt nĂ€r han stĂ€llde upp som spelare för allra första gĂ„ngen. Falk anade att han inte hade lyckats lugna henne. För sĂ€kerhets skull tog han en extra titt pĂ„ bordsplaceringen. Det sĂ„g inte vĂ€rre ut Ă€n förra Ă„ret.
âDet duger gottâ, mumlade han och pĂ„minde sig om att Spelet hittills aldrig hade resulterat i dödliga skador.
Samtidigt gjorde ordföranden sitt bÀsta för att ignorera minnet av spelomgÄngen för fem Är sedan nÀr Bertil Ulvberg fick ena örsnibben avskjuten. Falk kastade en motvillig blick mot det halva örat som fortfarande satt kvar pÄ andredomarens runda huvud. Mannens utseende hade inte försÀmrats i nÄgon större utstrÀckning. Falk drog slutsatsen att Fru Lindhare överreagerade. Trots allt var Byns egentliga stridsvapen strÀngt förbjudna i Spelet. De bars endast av Byns vÀktare som patrullerade grÀnserna. Det krÀvdes lÄngt mer effektiva metoder Àn knallbellor för att skydda byborna mot de hot som ruvade i vildmarken utanför Byn. Och som ibland gjorde sig pÄminda. Falk huttrade ofrivilligt. VÀktarnas vapen bestod av köttÀtande lianer som trÀnats att lyda kommandon. Tanken pÄ vÀxternas giftdrypande kÀftar och blixtsnabba förmÄga till attack gjorde Falk illa till mods. Ett enda bett var tillrÀckligt för att ta livet av en fullvuxen bybo. Som ordförande i Byn behövde han lyckligtvis inte komma i nÀrheten av dem. Han sÀnde en bekymrad tanke till Byns minderÄriga. Den lilla skara som nyss fyllt sexton Är riskerade allihop att utses till vÀktare under morgondagens ceremoni. Falk huttrade igen och bestÀmde sig för att tÀnka pÄ nÄgot trevligare. Han kastade ett öga pÄ sitt armbandsur. De minimala fjÀdrarna visade prick tvÄ. Det var dags. Falk rensade strupen med en ljudlig harkling som fick ÄskÄdarna i lokalen att fÀsta sina blickar vid podiet. Det var lÀtt att urskilja vilka av byborna som skulle stÀlla upp som spelare i Är. Deras för-
vÀntansfulla ansikten bar samma uttryck av förtjusning blandat med vild rÀdsla som alla spelare i alla tider hade burit.
âUtmĂ€rkt, utmĂ€rktâ, mumlade Falk och strök med handen över fĂ„rskinnspĂ€rmen.
Ett mjukt knakande hördes frÄn den svarta boken nÀr ordföranden slog upp regelverket. Han tillÀt sig ett njutningsfullt andetag och drog in doften av Äldrat pergament. Sedan antog han sin vÀrdigaste min och lyfte blicken mot församlingen.
âĂ rets spelare, intag era positioner vid spelplanerna.â
Massan av bybor började genast att röra pÄ sig, som nÀr fingrarna strÀcks ut frÄn en knuten nÀve. Falk sÄg pÄ medan spelarna skiljdes frÄn mÀngden och letade sig fram till sina respektive husmodeller. TrÀngseln minskade lÀngs vÀggarna i takt med att lagen stÀllde upp sig, mittemot varandra, vid spelplanernas kortÀndor. Föga förvÄnad noterade Falk att tösen Ek klev fram till den nÀverbur som innehöll Ärets mest vÀlvÀxta trÀskgrodor. Ros Ek hade alltid haft ovanligt god hand med varelser som gick pÄ fler Àn tvÄ ben. PÄ hÄll kunde man enkelt missta henne för en yngre spoling. Den spensliga figuren och den korta, spretiga frisyren fick henne snarare att likna nÄgot slags skogsvÀsen Àn en av Byns töser.
âInget fel med detâ, mumlade Falk, Ă€ven om han knappast kunde beskriva de grĂ„blĂ„ hĂ„rtestarna som klĂ€dsamma. De sĂ„g ut att vara omilt kapade med en hĂ€cksax. Kanske var det tösens mor som hade snaggat henne. Lia Ek kunde ju vara en smula opĂ„litlig.
âMen det Ă€r ju inte min sakâ, mumlade Falk under mustaschen och avbröt tankegĂ„ngen.
IstĂ€llet riktade han uppmĂ€rksamheten mot tösens medspelare som utgjorde hennes anatomiska motsats. Det var en stilig, brunögd spoling som hon alltid hĂ€ngde ihop med, men Falk hade för nĂ€rvarande glömt hans namn. Han visste i varje fall att det var Ebbe Hasselbos spoling. De brunröda lockarna gick inte att ta miste pĂ„, sĂ€rskilt eftersom fĂ€rgen skiljde sig sĂ„ pĂ„tagligt ifrĂ„n Ebbes kolsvarta testar, det vill sĂ€ga innan de vitnade av Ă„ldern. Hur som helst fanns det inga synbara slĂ€ktband mellan den gamle bybon och spolingen, trots att Ebbe kallades âmorfarâ.
âMen det Ă€r ju inte min sakâ, pĂ„minde sig Falk och slĂ€ppte spolingen med blicken.
Han lÀt istÀllet lokalens tjugo spelplaner fylla synfÀltet. Ordföranden rÀknade noga och fick det till fyrtio lag, tvÄ lag vid varje bord och tvÄ spelare i varje lag.
âUtmĂ€rkt, utmĂ€rkt.â
Han harklade sig igen för att pÄkalla ÄskÄdarnas uppmÀrksamhet och sneglade ner i fÄrskinnspÀrmen. Precis som han hade förvÀntat sig, tystnade sorlet i lokalen och allas blickar fÀstes pÄ honom. Falk betraktade det gulnade papprets prydliga rader och tyckte sig uppfatta hur brisen frÄn bygdehistoriens vingslag blandades med den tryckande förvÀntan i rummet. En vÀllustig rysning ilade innanför linnevÀsten nÀr han öppnade munnen för att uttala de ord som bevarade en av Byns Àldsta seder. Tungspetsen smakade sött och mastigt, som ett tungt ÄrgÄngsvin med karaktÀr.
âSĂ„ lyder Spelets regler: Det Ă„rliga Spelet spelas dagen före Elderdagen i byn som kallas Byn. Spelet Ă€r utformat sĂ„ att endast de bybor som visar prov pĂ„ enastĂ„ende slughet och sĂ€rartad finess kan avgĂ„ som segrare. Eftersom vi bybor vĂ€rdesĂ€tter samarbete, bestĂ„r varje lag av tvĂ„ spelare. Eftersom Ădet spelar sitt eget spel, avgör lottdragning vilka lag som möter varandra och i vilken ordning. Eftersom Ă„lder och klokskap inte alltid gör varandra sĂ€llskap, tillĂ„ts varelser i alla Ă„ldrar att delta.â
Den sistnÀmnda var en riktlinje som Falk alltid hade stÀllt sig kritisk till, men av respekt för Byns traditioner accepterade han den motvilligt. Han passade pÄ att utdela nÄgra menande blickar Ät de muskulösa spolingar som tydligen skulle pröva lyckan vid en av spelplanerna nÀrmast podiet. Falk noterade att en av dem var Fru Lindhares son och den andre hennes brors spoling. De var utrustade med sjÀlvsÀkra leenden och uppspÀnda bröstkorgar. Falk snörpte pÄ munnen och spÀnde ögonen i dem. Inte förrÀn han tyckte sig skymta svaga darrningar i spolingarnas sjÀlvbelÄtna mungipor, nöjde han sig och ÄtervÀnde till regelverket.
âSp elet bestĂ„r av tre grenar: dressyr, estetik och trĂ€ffsĂ€kerhet. Spelarna bör samla sĂ„ höga poĂ€ng som möjligt i de tvĂ„ första
grenarna, eftersom antalet poĂ€ng ger fördelar i den sista grenen.â
Falk tystnade kort. Han strĂ€ckte ut armen rakt framför sig och lĂ€t fyra pedagogiska fingrar markera en av grodburarna pĂ„ spelplanen nĂ€rmast podiet. âSpelets första gren, dressyr, stĂ€ller krav pĂ„ spelarnas förmĂ„ga att samarbeta med Byns fyrbenta varelser.â
Som pÄ bestÀllning, gav Ros Eks största groda ifrÄn sig ett extra högt kvÀkande. Det grönskimrande djuret gjorde ett skutt pÄ sina silverfÀrgade fötter som fick nÀverburens tak att svaja till. Uppmuntrad av grodornas entusiasm, fortsatte Falk sin redogörelse. Han pekade pÄ labyrinten i spelplanens mitt.
âVarje lag har fĂ„tt möjlighet att under ett Ă„rs tid dressera fem trĂ€skgrodor att navigera genom Spelets labyrint. Det lag vars grodor först finner labyrintens mitt, vinner grenen och tilldelas fem poĂ€ng.â
Falk riktade fingerspetsarna mot de förtjusande husmodellerna vid spelplanens kortÀndor, en i taget. Den till vÀnster förestÀllde ett utsökt litet tegelhus med tillhörande trÀdgÄrd och den högra var en ambitiös avbildning av Byns hÀstgÄrd med flera stall och hagar.
âSpelets andra gren, estetik, utmanar spelarnas konstnĂ€rliga Ă„dra och kĂ€nsla för finess. Under det gĂ„ngna Ă„ret har varje lag tillverkat en modell av en noga utvald byggnad i Byn. Oavsett byggnadens verkliga storlek, ska modellen rymmas pĂ„ en yta om nittio gĂ„nger fyrtio centimeter. I höjdled finns ingen begrĂ€nsning. Det Ă€r dock rekommenderat att modellerna inte överstiger samlingslokalens takhöjd.â
DÀrefter gjorde Falk en inbjudande gest mot Spelets domarduo. Huvuddomare Lindhare och andredomare Ulvberg hade stÀllt upp sig vid sidan om podiet. Till Falks lÀttnad hade Bertil placerat en klÀdsam nÀsduk över det halva örat.
âEstetiken bedöms av Spelets domare som tar hĂ€nsyn till husmodellernas skönhet, detaljrikedom och likhet med den förmodade verkligheten.â
De bÄda domarna nickade bekrÀftande, varpÄ Falk ÄtervÀnde till fÄrskinnspÀrmen. Mustaschen darrade till av anspÀnning nÀr han fick syn pÄ nÀsta rad. Trots att han hade lÀst den snirkliga texten mÄnga gÄnger förr och kunde den praktiskt taget utantill, fick den blodet att rusa likt en galopperande unghingst.
âSp elets sista gren, trĂ€ffsĂ€kerhet, utmanar spelarnas talang för skjutkonst.â
Ett ivrigt sus gick igenom församlingen. Fru Lindhares spoling och dennes kusin sÄg nu praktiskt taget sprickfÀrdiga ut. Falk kunde inte förneka att ytterligare en vÀllustig rysning kittlade innanför vÀsten. Den sista grenen i Spelet var utan tvekan den mest fartfyllda. Han strÀckte ut handen framför sig för att markera en av knallbellorna pÄ spelplanen nÀrmast podiet.
âLagen tilldelas lika mĂ„nga stenkulor som poĂ€ng har inhĂ€mtats under de tvĂ„ första grenarna. Det lag med flest poĂ€ng vid varje spelplan inleder duellen genom att avlossa sin knallbella. Syftet Ă€r att Ă„stadkomma sĂ„ stor förödelse som möjligt pĂ„ motstĂ„ndarlagets husmodell genom att, helt enkelt, skjuta sig fram.â
âWhoa!â utbrast Lindharens kusin som hade plockat upp en av knallbellorna frĂ„n sin egen spelplan och viftade med den i luften.
Hans breda bringa hÀvde sig upp och ner och halsen var rödflÀckig av upphetsning. Falk suckade. Varje Är var det nÄgon av ungdomarna som inte förmÄdde hÄlla sig inom vÀrdighetens ramar. Spolingarna hade inte ens mottagit sina framtidsförutsÀgelser av elderna Ànnu och var inte tillrÀckligt gamla för att kallas bybor. I Falks tycke var de för omogna för att delta i ett sÄ avancerat arrangemang som Spelet, men det var ju trots allt inte hans sak att avgöra. Han höjde ett grÄsprÀckligt ögonbryn och fixerade odÄgan med blicken.
âGrenen trĂ€ffsĂ€kerhet handlar lika mycket om psykologisk strategi som skjutkonst.â
Den upprymda spolingen spaknade och lade tillbaka knallbellan pÄ spelplanen. Falk drog ett tÄlmodigt andetag och riktade sin uppmÀrksamhet mot resten av ÄskÄdarmassan.
âNĂ„gonstans i den egna husmodellen har varje lag gömt en klenod. Spelarnas uppgift Ă€r att lista ut var motspelarnas klenod finns dold genom att skjuta pĂ„ modellen tills den blir synlig för blotta ögat. I samma stund som motspelarnas klenod avslöjas, vinner spelarna duellen.â
Ordföranden höll upp en klenod sÄ att byborna tydligt kunde se. De visste alla vad det var, men anspÀnningen i rummet fick Ähör-
arna att betrakta föremĂ„let med adrenalinstinn nyfikenhet. Den brungula bĂ€rnstenen fĂ„ngade solljuset som strömmade in genom samlingslokalens fönster. Varje lag hade tilldelats en likadan sten och gömt den pĂ„ den mest uppfinningsrika platsen inuti sin husmodell. Falk spanade ut över spelarskaran och lĂ€t blicken stanna pĂ„ tvĂ„ bybor vid en av salens frĂ€msta spelplaner. Förra Ă„rets vinnare, Susanne SĂ€venvass och Roger Hussvala, bildade lag i Ă„r igen. De hade tagit hem spelsegern genom att pilla in klenoden i magen pĂ„ en ko av keramik som hade gestaltats idisslande framför en av ladorna i miniatyr. Motspelarna kom aldrig pĂ„ tanken att sikta mot den fridfulla lilla kossan. Susanne SĂ€venvass fixerade bĂ€rnstenen med en sĂ€llan skĂ„dad intensitet i blicken. Tanten var taggad till tĂ€nderna. Hittills hade ingen bybo avgĂ„tt med segern mer Ă€n en gĂ„ng. Det var ett fenomen som brukade kallas âden trĂ€ffsĂ€kra dödenâ inom Byns spelkretsar. SĂ€venvass verkade fast besluten att bryta trenden. Hennes mĂ„lmedvetenhet pĂ„minde ordföranden om vikten av traditioner sĂ„som denna â vad de innebar för bybornas sammanhĂ„llning och oantastliga moral. Falk kisade mot bĂ€rnstenen i sin hand och fick nĂ„got filosofiskt i blicken. Flera bybor höjde pĂ„ ögonbrynen nĂ€r ordföranden plötsligt frĂ„ngick det vĂ€lbekanta manuset. Det hörde inte till vanligheterna.
âDen hĂ€r lille rackaren Ă€r inte bara vacker att se pĂ„â, sa Falk och lutade sig fram över podiet sĂ„ att bĂ€rnstenen kom Ă€nnu nĂ€rmre Ă„skĂ„darna, âden avspeglar Ă„trĂ„vĂ€rda egenskaper hos den vanliga, hederliga bybon. Den Ă€r modest, slĂ€t och tilldragandeâ.
En stÀmningsfull tystnad sÀnkte sig över samlingslokalen. Fru Lindhare gav ifrÄn sig en lÀtt snörvling. Hon drog upp en rosa nÀsduk ur sin pÀlskantade handvÀska och torkade diskret bort en tÄr frÄn ögonvrÄn. NÄgonting vÀxte inuti ordföranden. Det var en mjuk och flytande kÀnsla innanför revbenen som spred en behaglig vÀrme över bröstkorgen. Det tog honom flera sekunder att inse vad det var. Han var rörd. Det hörde inte till vanligheterna. Falk samlade sig och blinkade bort filosofin ur ögonen. Han harklade sig Ànnu en gÄng och dök ner i regelverket.
âVinnarlagen möter varandra tills endast tvĂ„ lag Ă„terstĂ„r. Spelets segrare koras i den allra sista duellen, det sĂ„ kallade Slutspelet!â
Falk hann knappt prata till punkt innan en spontan applÄd utbröt. Han höjde handen och talade en sista gÄng. Han fick anstrÀnga sig för att överrösta jublet, men pÄ senare Är hade han kÀnt sig manad att tillÀgga:
âUrsĂ€kter som innefattar psykisk frĂ„nvaro, allmĂ€n tankspriddhet eller dĂ„ligt förstĂ„nd undanbedes.â
ApplÄderna tog fart igen och rysningarna innanför linnevÀsten löpte fullstÀndigt amok.
âLĂ„t Sp elet börja!â
