Vi trängde ihop oss i taxin. En författarkollega från Mexiko, hans hustru, en representant för arrangörerna och så jag, äldst av alla, något jag hade börjat vänja mig vid.
Ingen sa något. Författarkollegan höll sin hustrus hand och hon lutade sitt huvud mot hans axel. Tystnaden var inte obehaglig, det kändes inte nödvändigt att säga något. Ändå gjorde jag det.
– Jag beklagar, jag har inte läst någon av era böcker.
Det var en dum sak att säga, men kollegan tog det med ro.
– Jag är inte översatt till grekiska än. Fast det kommer snart.
Det var något i hans röst som krävde en fortsättning, ändå lyckades ingen komma på något.
Taxin var nu inne i labyrinten av smala gator och gränder i kvarteren nära Akropolis. Jag följde med intresse förarens allt riskablare omkörningar och tillhörande kommentarer på grekiska, som lyckligtvis bara jag förstod.
– Hallå, vakna malaka!
Nästan ingen grek kan säga mer än fem ord utan att ett av dem är malaka, som ordagrant betyder onanist men i allmänhet trögtänkt.
Jag kände en viss solidaritet med chauffören.
– Världen är full av dem!
– Ni vet inte hur rätt ni har, min herre, svarade han trött.
Hustrun lyssnade nyfiket.
– Så vackert grekiskan låter, sa hon på spanska.
– Ja, det är ett vackert språk. Och det blir vackrare om man inte förstår det.
– Det gäller alla språk, sa hon.
Hennes man påpekade att hon var
en framstående språkforskare och gav henne en puss på nästippen.
– Hon är min språkängel.
Jag ville säga att också jag hade en sådan hemma, min hustru Gunilla, som vaktade över min svenska inte utan en viss entusiasm. Men istället vände jag blicken mot de många turistaffärerna, på jakt efter något att köpa till barnbarnen där hemma.
– Jag har märkt att ni skriver mycket om träd i era böcker. Är det en tillfällighet eller med avsikt? frågade kollegan plötsligt.
Det gladde och förvånade mig att han hade läst mig.
Kvällen i Aten var varm, mörkret levande och tjockt. Som mullbärsträdets skugga utanför mitt barndomshem.
Det var där vi vilade efter vilda lekar med träsvärd, där jag upptäckte hur ljuvlig hon var, min första förälskelse.
Jag var runt fem år.
Det var inte bara vi som tyckte om det trädet. Också fåglarna tyckte om det. Framåt kvällen kom de dit för att
sova. Tiotals fåglar. Det tog en stund innan de hade funnit sina platser. De stora fåglarna jagade iväg de små, och de små jagade iväg de mindre.
När mullbären mognade var de både näring och vapen. Vi kastade dem på varandra, stora fläckar överallt,
när jag kom hem blev mamma för
tvivlad, fast också glad att se mig.
Det var på den tiden, först den tyska ockupationen och sedan inbördeskriget, då varje steg utanför hemmet var riskfyllt.
Hur kan man glömma det?
– Ja, du har rätt, sa jag till min mexikanska kollega. Mitt första hem var ett mullbärsträd.
THEODOR KALLIFATIDES återvänder till Aten för att ta emot en litterär utmärkelse. Under baldakinen på hotell Titania, där hans författarskap en gång tog sin början, väcks minnena till liv. Av barndomens vänskaper och förälskelser, av ockupationens grymhet och av den mödosamma vägen mot ett nytt liv i Sverige. Och av skrivandet, som blev en räddning, men som ibland också svikit honom.
UNDER BALDAKINEN PÅ TITANIA är en lågmält glödande betraktelse över en resa som närmar sig sin slutpunkt just där den en gång startade.
Det här är en snabbläst skönlitterär bok, utgiven av Piece of Cake, skriven av Theodor Kallifatides.