veronica sjöstrand
Den vackra döden
Tidigare utgivning på Romanus & Selling
Den svarta dolken (2021)
Den gråtande violinisten (2022)
Den blodiga tiaran (2023)
Den gyllene hämnden (2024)
Tidigare utgivning på andra förlag
Änglalik (2008)
Kretsen (2009)
Den siste tsarens hemlighet (2012)
Kapten Fiennes skatt (2012)
Det japanska husets förbannelse (2013)
Ensamvarg (2019)
Arvsynd (2019)
Vredesmod (2020)
Till alla er underbara, inspirerande vänner jag har förmånen att få ha i mitt liv.
Romanus & Selling
Box 3159, 103 63 Stockholm info@romanusochselling.se www.romanusochselling.se
ISBN 978-91-89949-45-4
Copyright © Veronica Sjöstrand 2026
Omslag: Michael Ceken
Tryck: Scandbook, EU
Första tryckningen
Prolog
Solen hade bara masat sig precis över Peterskyrkans kupol när Charles McLean tog sig upp ur hotellsängen med ett stön. Han klädde på sig skjortan, kostymbyxorna i lätt tweed med hängslen och knäppte västen med familjens tartanmönster över sin omfångsrika mage. Han studerade sig själv i spegeln, satte på sig stråhatten och kavajen. Sen gick han med en suck ut i den dammiga värme som låg som ett lock över Roms gator. Han tog genast upp en vit näsduk ur kavajfickan och baddade sin panna. Det här skulle bli en olidligt het dag.
Charles var tacksam över att han inte hade snålat – hotellet låg så nära Vatikanen man kunde komma. När morgonens möte var avklarat skulle han unna sig ett besök i Peterskyrkan. Han ville få njuta av Michelangelos Pietà. Skulpturen i carraramarmor som föreställde jungfru Maria med den döde Jesus i knäet. En perfekt studie i sorg och vacker, tragisk död. Första gången han sett den hade han hållit sin mamma i handen. Han hade varit åtta, kanske nio år, hans mormor hade gått bort bara någon månad tidigare och han hade haft många tankar på döden efter det. Den både skrämde och fascinerade honom. När de stod där hand i hand hade hans mamma börjat gråta. Han hade tittat upp på henne och hon hade lett mot honom genom tårarna och sett lycklig ut för första gången på länge.
”Är den inte vacker Charlie?” hade hon sagt genom tårarna. ”Den ger mig tröst.”
Där och då hade han bestämt sig för att göra konsten till sitt liv. Nästa gång han sett Pietà var något år efter sin mammas död. Han hade varit en naiv tjugoårig konststudent. Den sorgset vackra statyn och minnet av hans mammas hand och hennes leende hade gett honom tröst. Hopp.
Men innan han kunde njuta av den mästerliga skulpturen måste han klara av sitt egentliga ärende här i Vatikanen. Ett möte som, om han hade rätt, var bokstavligt talat livsviktigt. När det här var över skulle han ta sig ur den omöjliga sits han hamnat i, kosta vad det kosta ville.
Den senaste tiden hade hans liv tagit formen av en nedåtgående spiral, allt mörkare och farligare. Han hade definitivt tagit sig vatten över huvudet. Stod rent av på havsbotten.
Charles skrockade torrt åt sin egen fyndighet när han sällade sig till den relativt korta kö som väntade på morgonvisningen av Vatikanmuseerna. Han var så trött. Det var en orkeslöshet som spred sig genom märg och ben och huvud. Om han ändå hade kunnat dela bördan med Stella, men han visste att det inte var möjligt. Att försätta henne i sån fara var otänkbart. Dessutom var det för sent nu.
Charles blev äntligen insläppt i museet. Han tittade på sitt fickur, det var en halvtimme kvar till mötet. Något litet skulle han hinna njuta av, det skulle lugna hans nerver. Detta var ett magnifikt, märkligt sekulärt museum. Någonstans hade han läst att det fanns fler nakna kroppar i Vatikanmuseerna än i något annat museum världen över. Men det var inte de nakna kropparna som lockade Charles, istället gick han till kartrummet. Meter på meter av magnifika fresker målade på uppdrag av påve Gregorius den trettonde på 1400-talet. Kartorna var mästerliga inte bara på grund av den höga konstnärliga kvaliteten, utan för att de var så
korrekta rent geografiskt. Målade långt innan satelliter, flygplan och till och med luftballonger.
Charles önskade att han hade haft Stella vid sin sida. Förträffliga, skarpsynta Stella. Så att de hade kunnat njuta av dessa mästerverk tillsammans. Hon hade otvivelaktigt kunnat peka ut en hel rad små detaljer han själv missade. De delade kärleken till Vatikanmuseerna, hon hade varit trainee här för att lära sig restaurera konst. Han önskade att hon hade möjlighet att vara mer i Edinburgh. Ibland tillät han sig att tänka på Stella som den dotter han aldrig fått, men det skulle han såklart aldrig säga till henne.
Med en lätt skakande hand tittade han på fickuret. Det var dags. Han gick bort till en annan korridor. Den här fylld med vita marmorstatyer. En märklig blandning av högt och lågt. Grekiska gudar intill kungar och kattdjur. Charles ställde sig framför den överenskomna mötesplatsen. Apollo di Belvedere. Solen och ljusets gud. En närmast perfekt avbildning av en ynglings kropp i marmor, förutom att den stackars guden fått sin mandom avhuggen någon gång under århundradena. Skulpturen hade skapats på 130-talet efter Kristus. Charles knäppte händerna bakom ryggen för att lugna ner dem och studerade vecken på Apollons mantel in i minsta detalj för att sakta in sin andning. Han ryckte till när han hörde ett ljud bakom sig men hann aldrig vända sig om innan en kula gick rakt in i hans nacke. Charles kropp drösade tung och livlös ner på marken. Blodet som sakta rann ner över Apollons vita bröstkorg var det enda som rörde sig. Det var åter knäpptyst.
Två veckor tidigare:
Lördag 24 juni
Kapitel 1
Jag stod barfota på en solvarm klippa intill det gnistrande havet. Himlen var ljuvligt blå. Vi var ett trettiotal gäster som rest till den lilla skärgårdsön från världens alla hörn för att vara med på bröllopet mellan min vän och affärspartner Jasper de Vries och hans älskade Sophie Yin. Vi stod och minglade i midsommarsolen i väntan på att ceremonin skulle börja. Det här var deras andra bröllop. Deras första äktenskap hade inte slutat väl, men de hade bägge vuxit och hittat tillbaka till varandra och deras kärlek verkade vara starkare än någonsin. Jag tittade på klockan och slängde en orolig blick ner mot bryggan. Sen hörde jag en röst bakom mig:
”Stella.”
När jag vände mig stod Sophies far Arthur Yin där, tillsammans med sin unga fru Daisy, influgna från Singapore. De var ett udda par. Han bister som en gråsten och med lika stort känsloregister. Hon vacker som en orkidé och alltid vänligt leende.
”Vad trevligt att se er här. Hoppas resan inte var för besvärlig”, sa jag.
Jag hade haft med Arthur att göra fler gånger än jag var bekväm med, bland annat när jag hjälpt till att utreda hans andra dotter Angelas mord. Han var en maktfullkomlig
fastighetsmagnat som hade pengar i överflöd och inte tvekade inför att använda våld för att få det han ville ha.
”Resan gick utmärkt. Jag vill att du möter mig på terrassen efter middagen. Vi behöver ha ett samtal om den där gentjänsten du är skyldig mig.”
Jag försökte, men misslyckades, att le och nickade. När jag hörde en motorbåt närma sig vände jag mig mot bryggan. Äntligen. Jag rättade till kjolen på min blommiga fyrtiotalsklänning med puffärmar och kände efter så att mitt lockiga hår satt kvar i sin låga knut. Klänningen var ett arv efter min farmors mor Hilda. Jag hade sytt om den en aning för att passa mina kurviga former, och så hade jag såklart satt fickor i den. Jo, jag var presentabel. Ingen ungdom längre, men inte heller medelålders än. Nu när jag närmade mig fyrtio hade jag äntligen börjat förlika mig med min kropp. Jag hade ett utseende som passade för vintagekläder, eller så hade min kärlek för kläderna format mitt utseende. Höga ögonbryn och stora ögon gjorde att jag konstant såg aningen storögt förvånad ut, och min breda mun, oftast klädd i klassiskt rött läppstift gjorde att jag tolkades som varm och snäll. Vilket var sant, nästan alltid.
Jag log när jag såg Lucien kliva upp på bryggan från båten. Han vinkade åt mig och började gå mot oss. Han var lika snygg som alltid, trots den långa resan. Efter strul med flighterna hade han landat på Arlanda från Key West tidigt i morse, istället för ett dygn tidigare. Han var klädd i en ljusgrå kostym och vita lädersneakers. Under hade han en vit t-shirt som framhävde bröstmusklerna. De med alldeles lagom mycket svart, lockigt hår på, som jag mindes exakt hur det kändes att stryka mina fingrar genom. Om han var min pojkvän kunde jag inte säga.
Kanske var det expojkvän. Vi fick väl se.
”Stella, så fint att se dig”, sa han och gav mig en snabb puss
på kinden och en stor kram. ”Jag är så ledsen att jag är sen.
Jäkla American Airlines.”
”Det är lugnt, Lucien. Du hann ju i tid.”
”Med minsta möjliga marginal”, sa han och nickade bort mot byggnaden.
Jasper och Sophie klev precis ut genom dörren. Hon i en virkad, crèmevit klänning och med en blomsterkrans i det utsläppta korpsvarta håret. Han i broderad vit skjorta och vita byxor. Jaspers hår spretade som vanligt åt alla håll och hans tårar hade redan börjat rinna. De var så vackra tillsammans.
Vi steg alla åt sidan och lät dem passera oss på deras väg ner till klippans kant, där vigselförrättaren precis tagit plats.
I diskreta högtalare började ett drömskt fiolstycke spelas. Jag kände genast igen det som en inspelning av Angela Yin, Sophies bortgångna syster. Vi följde efter Jasper och Sophie ner mot det gnistrande vattnet och spred ut oss i en halvcirkel runt brudparet.
Det här var första gången jag träffade Lucien sen han tre månader tidigare sagt att han tänkte flytta hem till Key West för att ta hand om sin mamma, och ville att vi skulle sätta vår relation på paus för att ta oss en ordentlig funderare. Planen hade egentligen varit att jag skulle flyga till Key West nu i sommar, men bröllopet hade kommit emellan och Lucien hade gått med på att komma över hit istället. Vi hade inte pratats vid särskilt många gånger de här månaderna.
Lucien var inte bara elegant som en fotomodell i en reklam för herrparfym, han var också en förbaskat skicklig kriminalkommissarie med enormt rättspatos. En del av mig hoppades fortfarande att vi två hade en framtid tillsammans. Efter en sista blick på Lucien i ögonvrån fokuserade jag helt på bröllopsparet när jag hörde Jasper harkla sig och med skakiga fingrar ta fram ett tummat papper och en vit näsduk ur fickan.
Han torkade sina tårar, som omedelbart ersattes av nya, och vecklade ut arket.
”Sophie. Min själs och mitt hjärtas älskade. Den som min kropp dyrkar. Du bångstyriga, envisa, starka och sinnliga gudinna. Du har gått igenom både ett och två helveten i ditt liv, men genom din ärlighet och obändiga vilja att leva och utvecklas har du inte bara tagit dig själv, utan också mig, från en plats av rotlöshet till en plats i livet präglad av trygghet. En fast mark på vilken vi kan växa tillsammans. Jag lovar här och nu att aldrig mer lämna din sida, om du inte vill att jag ska göra det såklart. Du är mitt livs kärlek, mitt hem och jag älskar och dyrkar dig, Sophie Yin.”
Kapitel 2
Skärgårdsluften var ljummen och solen hade precis påbörjat sin långsamma, släntrande väg ner mot natten när Arthur och jag hittade ett par fåtöljer på den stora verandan och slog oss ner. Vi hade just ätit klart middagen. Jag hade tagit med mig en stor kopp av det jasmindoftande dragon pearl-teet baren serverade och Arthur snurrade sakta runt ett stort glas rött vin i sin kraftiga näve. Jag studerade honom i väntan på att han skulle börja prata. Arthur Yin var en medelålders man, född i en avlägsen kinesisk provins. Redan som trettonåring hade han tagit sitt pick och pack och flyttat till Hongkong och arbetat sig upp inom fastighetsbranschen. Hans metoder hade varit brutala. De gånger han misstänkts för misshandel av konkurrenter hade en rejäl bunt pengar alltid fått problemen att försvinna. Av någon anledning hade han nyligen flyttat från Hongkong till Singapore. Kanske hade han mutat fel tjänsteman för att vinna något stort byggprojekt. Han såg ut att vara huggen ur ett granitblock, med stålgrått hår, utmejslade käkben och ett nätverk av rynkor runt ögonen.
Jasper hade en kluven relation till sin nygamle svärfar. Arthur var direkt och hård, men han avgudade Sophie och var betydligt mindre konservativ än vad man skulle kunna förvänta sig av en man med hans ålder och bakgrund. Jag tyckte att han var obehaglig. Det fanns alltid den där känslan av makt under ytan. Att
andra människor bara var spelbrickor. Användbara ibland, men om de inte behövdes eller om de gjorde honom missnöjd kunde de krossas under hans klack utan närmare eftertanke. Det enda som talade till för honom var att han var helt och hållet rationell. Han höll sitt ord och om man kunde övertyga honom om att något var till hans fördel så gick det att få honom att ändra sig. Ibland.
Efter en lång stund tog Arthur en munfull av sitt vin, ställde ifrån sig glaset och tittade på mig.
”Jag har som du vet en omfattande vinkällare. Jag flyttade med mig samlingen till min fastighet i Singapore när jag lämnade Hongkong förra året. För ett par veckor sen blev jag kontaktad av Denise Tan, en journalist på tidningen Decanter. En av de största vintidningarna i världen. Hon arbetar på en grävande artikel om förfalskade viner, och är övertygad om att åtskilliga av de flaskor jag äger är falska. Hon planerar att nämna mig i artikeln och vägrar ändra sig trots mina försök till övertalning. Jag tänker inte acceptera att bli uthängd som en omdömeslös sprätt som köper viner utan att veta vad jag håller på med. Artikeln kommer att publiceras i augustiutgåvan. Jag har till dess på mig att göra egna efterforskningar för att bemöta hennes anklagelser. Jag vill att du utreder mina flaskors äkthet.
Självklart betalar jag ordinarie taxa för dig och ditt team.”
”Hur många flaskor äger du?”
”Min samling är inte så stor, den innehåller ungefär ettusen flaskor.”
Jag höll på att sätta teet i halsen. Ett minimalt leende flög snabbt över Arthurs läppar och var försvunnet innan han fortsatte:
”Om journalisteländet har rätt vill jag dessutom att du hittar förfalskaren åt mig.”
”Jag önskar att jag kunde hjälpa dig, men det där är inte inom min kompetens. Jag älskar vin. Men det är helt enkelt inte min grej.”
”Vad är då din grej?” frågade Arthur och satte citationstecken i luften kring ordet med fingrarna.
”Konst. Hantverk. Jag kan inget om viner.”
”Du har fel. På bägge fronterna. Du är expert på förfalskning, eller hur?”
”Ja”, sa jag och försökte dölja en ton av irritation i min röst.
”Det innebär kemisk analys, åldersbestämning och proveniensforskning om jag inte har fel?”
”Det stämmer såklart”, sa jag, lutade mig bakåt i stolen och la armarna i kors.
Arthur fnös och skakade på huvudet.
”Vin är en av de högsta konstarterna vi har. Det är kemi.
Det är hantverk. Äkthetsundersökning av en flaska innebär ingående analys av glas och etikett – tidsbestämning, undersökning av bläck, papper, typsnitt. Hur många flaskor tillverkade vingården det året? Visar kork och vax rätt egenskaper? Sen, i nödfall en analys av själva drycken. Men öppnar man flaskan är ju värdet borta i samma sekund. Jag behöver ingen fjant som pratar om vinets toner av stenfrukt, jag behöver någon som kan avgöra om en etikett är tryckt 1912 eller förfalskad år 2000. Det förutsätter jag att du är rätt person att göra.”
Jag tittade upp mot himlen, funderade en stund. Sen nickade jag och såg på honom igen. ”Du har faktiskt inte fel.”
”Så, tar du dig an uppdraget?”
”Jag behöver nog få lite betänketid. Jag har inte möjlighet att göra det just nu, vi har en auktion sista veckan i juli som är mycket viktig för mig. Men därefter skulle det funka.”
”Det är som du förstår oacceptabelt. Vi måste göra det i god tid innan artikeln kommer ut. Låt mig då för formens skull påminna dig om att jag står som garant för din identitet mot den där lilla klubben av rika män som kallar sig själva för Sällskapet, där du arbetade under täckmantel i våras. Skulle de få reda på att du är
flitigt anlitad av Interpol tror jag knappast att du är välkommen hos dem längre, och det skulle inte förvåna mig om några av medlemmarna med mycket att förlora skulle se till att du inte längre utgör en risk för dem. Obakov, för att nämna ett exempel.”
Sergei Obakov, en oligark och konstälskare med flera mord i bagaget. Några av liken bokstavligt nedstoppade i bagageluckan på bilar som sen brändes upp. Sällskapet, med deras vd Moira Gwynne i spetsen, trodde fortfarande att jag var en moraliskt korrupt konstexpert som vid behov utförde uppdrag åt dem. Tillsammans med Londonpolisens konstavdelning arbetade jag med att få fram information om medlemmarnas illegala konstaffärer.
Jag bet ihop käkarna. Arthur tog upp sin mobiltelefon och la den på bordet mellan oss.
”Och nu sitter du och funderar på om jag skulle göra verklighet av ett sånt hot. Eller om din koppling till min dotter skulle få mig att backa. Så för säkerhets skull …”, sa han och ringde upp ett nummer på sin mobil.
”Moira Gwynne”, sa en röst i telefonens högtalare. Arthur höll upp ett pekfinger mot mig.
”Arthur Yin här. Har du möjligtvis fått brevet vi diskuterade tidigare i veckan levererat från mig i dag?”
”Absolut. Det ligger här på mitt skrivbord.”
”Bra. Om du inte hör något från mig vill jag att du öppnar kuvertet den fjortonde augusti, men inte innan dess. Okej?”
”Precis som vi diskuterade. Det ska jag göra, herr Yin.”
”Utmärkt”, sa Arthur och tryckte bort samtalet innan han tittade på mig och sa: ”Behöver jag uttrycka mig tydligare?”
”Nej. Det är fullt tillräckligt. Jag tar uppdraget. Jag kommer så snart jag kan och jobbar så fort jag kan, men jag måste vara tillbaka i Stockholm till auktionen om en månad. Deal?”
”Det passar mig utmärkt.”
Inte mig. Inte alls. Tänkte jag och svepte det sista ur tekoppen.
Kapitel 3
Jag gick tillbaka över gräsmattan och in i den ombyggda lada där resten av sällskapet satt kvar. Slog mig ner intill Lucien.
”Raise Your Glass” med Pink spelade på hög volym. Jasper och Sophie var uppe på dansgolvet tillsammans med flera av de andra gästerna. Jasper dansade som en fullständig galning, precis som han alltid gjort. Hela hans kropp utstrålade smittsam, hejdlös glädje. All ilska från samtalet med Arthur rann av mig. Med ett brett leende gick jag upp till dem på dansgolvet. Sophie la en arm runt min midja. Hon doftade sandelträ och rosor.
”Såg att du pratade med pappa. Är allt okej?”
”Absolut”, sa jag. ”Grattis till ett underbart bröllop.”
”Tack. Gifter man sig med en märklig holländare som har ett gigantiskt hjärta så blir saker intressanta”, sa hon och gav sin man en kyss. Jasper bara log och gav först Sophie och sen mig en puss på kinden. ”Crazy, Crazy Nights” av Kiss började spela och vi hängav oss fullständigt åt musiken. Inget annat än den och glädjen spelade någon roll i stunden. Tio minuter senare gick jag andfådd och leende och satte mig intill Lucien. Innan jag hann säga något frågade han:
”Vad ville Arthur?”
”Han ville att jag skulle göra en privat utredning till honom. Förfalskade vinflaskor.”
”Det var … udda”, sa Lucien.
Inte egentligen, insåg jag. Arthur hade faktiskt, intressant nog, fått mig att förstå att vin, precis som konst, var någonting subjektivt. Att ett vin var finare än ett annat kunde bara delvis bevisas med hjälp av objektiva kvaliteter. Mycket låg i betraktarens öga. Eller möjligen munhåla. Och branschen, precis som min bransch, var fylld av förståsigpåare som ansåg sig kunna avgöra viners kvalitet enbart genom smak, eller en tavlas äkthet enbart på känsla. Problemet var bara att jag hade noll erfarenhet av vinutredning.
Arthur hade fått det att låta så självklart, men jag var inte lika övertygad om att jag var rätt person för jobbet, eller att jag kunde slutföra det på ett sätt som inte gjorde honom missnöjd. Och då skulle Moira öppna brevet och min täckmantel vara körd. Jag var tvungen att höra av mig till Takashi på Londonpolisens konstenhet och förvarna honom om det här. Jag suckade och tog en klunk av det vita vinet framför mig. Det var ljummet och inte särskilt gott längre.
Lucien la sin hand lätt över min, lutade sig in mot mitt öra och sa:
”Kan vi ta en promenad?”
”Visst”, sa jag och reste mig igen.
Vi hade inte haft många minuter ensamma sen han kom och jag ville verkligen få prata med honom. Jag ville veta om vi hade en chans att hitta tillbaka till varandra. Om vi kunde skapa någon sorts gyllene medelväg.
Ljudet av musiken tonade sakta bort när vi klev ut på gräsmattan. Luften var ljummen och doftade lätt av hav. Himlen var indigoblå, sådär mörkt blå men ändå ljus som den bara kan bli i Norden på sommaren.
Vi gick under tystnad en stund innan Lucien harklade sig. ”Hur har du haft det sen vi sågs?”
”Bra, antar jag. Fullt upp. Du då? Hur är det med din mamma?”
”Hon är fortfarande inte så frisk. Behöver en hel del vård, men jag har fått bra hjälp av en gammal vän. Så det är hanterbart. Jag har fått jobb på den lokala polisstationen. Tillvaron funkar.”
”Låter bra.”
”Jo. Ja. Jo du, jag vet att vi lämnade saker lite outtalade sist vi sågs. Och jag ber verkligen om ursäkt för mitt beteende.”
”Det var lite … abrupt.”
”Du vet hur jag är. Jag gillar inte att gå och hålla på saker.
Jag vill vara ärlig.” Han skrattade till lite generat.
”Det är väl i och för sig vettigt.”
Jag öppnade och knöt händerna. Tog sats för att säga något flera gånger men kunde inte förmå mig själv att vare sig be om ursäkt, be att få tillbaka honom eller tala om för honom hur arg jag var. Så jag gick där i tystnad, med knutna nävar.
Lucien harklade sig. Igen.
”Jag behöver åka in till Stockholm tidigt i morgon för att signera lite papper. Jag har sålt lägenheten.”
”Så du flyttar tillbaka till Key West permanent?”
Han nickade och sa trevande:
”Jo. Det är så att. Jag har träffat någon.”
”Okej.”
Det kändes som om jag föll ner i ett svart hål. All energi och glädje från dagen sögs ur mig.
”Annie, heter hon. Vi gick i high school tillsammans. Bodde grannar. Hon är sjuksköterska, och föreståndare på ett djurhem på fritiden. Vi träffades av en slump på sjukhuset när jag var där med mamma och hon har verkligen varit en stor klippa nu och, tja. En sak ledde till en annan. Jag ville vara ärlig mot dig.”
Mina långa press on-naglar lämnade djupa halvmånar i min handflata.
”Ärlig. På Sophies och Jaspers bröllop dessutom”, sa jag.
”För vems skull, Lucien? För att du ska kunna fortsätta vältra dig i självbilden av att du är en reko kille? En moralisk, ärlig man?”
”Det där är skitsnack.”
Jag tvärstannade och såg upp på honom.
”Nej, Lucien. Du sa att jag la för mycket tid på mitt liv och för lite tid på vår relation. Att du ville att vi skulle tänka igenom den båda två, eller hur?” Jag noterade irriterat att min röst bröts, svalde och fortsatte ändå. ”Och jag har tänkt! Jag har plågat mig själv, vrängt mig ut och in för att försöka få ihop två saker som inte går ihop. Min person och dina förväntningar.” Jag snörvlade. ”Jag har fan försökt. Och nu menar du att under hela den här tiden har du flörtat och glatt hoppat i säng med någon annan? Du hade ingen som helst plan på att ens ge mig en chans?”
”Du var ingen lätt person att leva med!”
”Nej. Jag är hemskt ledsen att jag inte var din typ. Men varför gjorde du inte slut då! Varför lät du mig fortsätta tro att vi kunde ha en chans tillsammans och väntade med att berätta det till i dag av alla dagar? Hur fan kan du tycka att det är okej?”
”Jag ville …”
”Du ville känna att du var den moraliska. Att du var ärlig och sa som det var? Eller?”
Lucien började säga något men jag höll upp bägge händer.
”Vet du vad. Jag vill inte veta. Jag bryr mig inte. Gå. Lev ditt liv. Skaffa små bebisar med hon den där Annie. Jag vill inte ha med dig att göra mer.”
Jag vände honom ryggen och stormade därifrån. Drog baksidan av min hand under det ena ögat, sen det andra och sen det första igen. Fan, jag såg säkert ut som en panda vid det här laget med mascaran långt ner över kinderna. En av mina ringar
fastnade i min lösögonfrans och jag pep till av smärtan, svor och rev ilsket av mig den. Drog av den andra också. Jag gick planlöst runt en stund, sen gick jag längst ut på badbryggan. Där stannade jag upp och tvingade mig själv att andas djupt igen. Så drog jag av mig skorna, satte mig på bryggans kant och stack tårna i det svala vattnet. Kände mig tom. Helt utan energi, utan en tanke om en väg framåt. Så trött. Jag bara lät tårarna rinna. Men inte ens min gråt hade energi. Jag vet inte hur länge jag satt där innan jag hörde en välbekant röst bakom mig.