KAPITEL 1
Vattenglaset slant ur hennes hand. Som i slow motion sÄg Julia hur det föll mot köksgolvet. NÄgon centimeter innan det nÄdde den vitlaserade parketten lyckades hon fÄnga det i farten, förvÄnad över sin snabba reaktionsförmÄga.
Trögheten hade varit hennes normala sinnestillstÄnd sÄ lÀnge nu. LÄngsamt reste hon sig upp med stöd av diskbÀnken. Hörde knÀlederna knaka och kunde inte lÄta bli att sucka högt. Hon stod inte ut med den hÀr svaga versionen av sig sjÀlv.
I am too young to die ⊠Popduon First Aid Kits vÀna stÀmmor fyllde köket för att strax dÀrpÄ fÄ konkurrens av tvÀttmaskinens gÀlla melodi. Snabbprogrammet med trÀningsklÀderna var klart. Stoppsignalen lika irriterande som det gnagande, mentala tonlÀget inom henne.
Den stora femrumslÀgenheten, som hade varit sÄ full av liv, ekade mer tom Àn nÄgonsin. Hennes familj bodde inte hÀr lÀngre.
En mÄnad hade gÄtt sedan Julia stÄtt med tÄrfyllda ögon pÄ flygplatsen och vinkat av dottern Elin, som skulle tillbringa
hela vintersĂ€songen bakom disken pĂ„ en after ski-bar i den franska alporten Chamonix. I morse hade sonen Bosse tagit pendeltĂ„get tillbaka till studentrummet i Uppsala med orden: âVi kan vĂ€l ta en brunch nĂ„n söndag snart, morsan! Ălskar dig!â
Bosse var 24 Är, Elin 21. Vuxna. De gick vidare, mÄdde bra, levde sina liv och gjorde precis det de skulle göra. De hade ingen skyldighet att ta hand om henne. FrÄn och med nu behövde hon inte ta hand om dem heller. Finnas till hands, möjligen, men ingen skulle frÄga nÀr maten var klar eller ockupera badrummet i timmar. Hennes vardag var pÄ vÀg att Àndras totalt Àn en gÄng och insikten skrÀmde henne. Tre Är hade gÄtt sedan deras vÀrld slagits i spillror och Martin, hennes man och barnens pappa, hade ryckts ifrÄn dem. Krampaktigt klamrade hon sig fast vid allt som varit. Ensamheten tilltog, hotfull likt ett annalkande ovÀder.
Julia försökte förgÀves skaka av sig Ängesten innan den fick fÀste. Det var dags att skifta fokus. Hon behövde pussla ihop sig sjÀlv. Hon behövde ta sig samman.
Ljudlöst hoppade Chanel upp i hennes knÀ och började trampa runt. Julia lÀt henne hÄllas tills klorna stack igenom det tunna tyget pÄ yogatajtsen, rakt in i det ena lÄret. Föste varsamt ner den svarta norska skogskatten, innan hon öppnade datorn och klickade pÄ ZoomlÀnken. Tog ett djupt andetag. Det inbokade videomötet skulle förmodligen göra ont pÄ flera plan.
Efter nÄgra inledande hÀlsningsfraser, skred kvinnan pÄ skÀrmen till verket.
âHan sĂ€ger nĂ„t som jag Ă€r en aning rĂ€dd att förmedla. Men jag förklarar precis vad jag upplever.â
Julia drog Ät sig en kudde frÄn kökssoffan och höll den likt en sköld framför sig. Kvinnan hette Alice. I sin mejlsignatur kallade hon sig för medial vÀgledare. Julia visste inte riktigt vad det betydde, men hade i desperation tackat ja till bÀsta vÀnnen Lenas erbjudande om att bjuda pÄ en session. NÄgon, ett medium
eller vem som helst, fick gÀrna lyfta henne frÄn jordens yta för en stund.
Alice knep ihop ögonen till tvĂ„ smala streck pĂ„ skĂ€rmen och tycktes lĂ€gga all energi pĂ„ att koncentrera sig. Det kĂ€ndes som en evighet innan hon stĂ€llde ner sin lilarandiga tekopp och fortsatte: âJag hoppas att detta landar fint hos dig, Julia. Det hĂ€r Ă€r inget som behöver göras nu direkt. Martin vill börja med att sĂ€ga hur mycket han Ă€lskar dig, och det vet du ju redan. Vilken fantastisk stark kĂ€rlek ni hade. Han saknar dig! Han saknar barnen sĂ„ oĂ€ndligt mycket!â
TÄrarna steg. Julia visste inte vad hon skulle tro. Var det hennes man som talade till henne? Alice sÄg ut som om hon ocksÄ skulle börja grÄta, uppenbart rörd av det hon förmedlade.
âHan pratar om att du kommer behöva göra ett stort separationsarbete framöver, dĂ€r du bestĂ€mmer dig för att han Ă€r död ⊠DĂ€r du inser att du Ă€r gift med en död man. Först nĂ€r du har gjort det kan du gĂ„ vidare.â
Julia ryggade tillbaka.
Gift med en död man âŠ
Orden drabbade henne som en kÀftsmÀll. Vissa dagar kunde hon lura sig sjÀlv att hon var redo att ta in sanningen. Redo för nÀsta kapitel i sitt liv. Men i sjÀlva verket hade hon inte gÄtt vidare en enda millimeter.
Andningen pressade sig upp i bröstet. Alla tÄrar hon försökte trycka undan. Hon visste mycket vÀl att enda sÀttet var att slÀppa fram dem, lÄta sorgen ta plats, men efter tre Ärs sörjande och oÀndliga terapisessioner orkade hon inte vara ledsen lÀngre. Det kÀndes inte som om nÄgot hjÀlpte. Hon ville bara bort.
âFörlĂ„t, jag behöver luft.â Hon slet av en bit hushĂ„llspapper frĂ„n rullen pĂ„ köksbordet och reste sig upp. Att ett Zoommöte med ett medium skulle vara sĂ„ hĂ€r anstrĂ€ngande hade hon inte varit förberedd pĂ„.
âVisst. Vi har ingen brĂ„dskaâ, sa Alice och tillade: âVilka kĂ€nslor som Ă€n kommer upp till ytan sĂ„ Ă€r de okej.â
Julia öppnade dörren till balkongen och drog in den kalla luften. Snön yrde utanför, sÄ hon stÀngde lika snabbt igen för att förhindra Chanel att smita ut och gömma sig under balkongmöblerna.
Blicken vandrade över köket. Det runda trĂ€bordet, fullt av repor och spĂ„r efter otaliga familjemiddagar. FönsterbrĂ€dan, dĂ€r katten nu tagit plats mellan krukvĂ€xterna för att spana efter fĂ„glar pĂ„ bakgĂ„rden. Den exklusiva kaffemaskinen som tronade pĂ„ bĂ€nkskivan av marmor. Allt som varit deras. Ăgonen fastnade pĂ„ tavlan som hon nyligen hade hĂ€ngt upp pĂ„ ena köksvĂ€ggen. Det glada budskapet Le soleil toute lâannĂ©e sur la CĂŽte dâAzur â Sol Ă„ret om pĂ„ den azurblĂ„ kusten â var en slogan frĂ„n en turistkampanj frĂ„n 30 -talet och stod skrivet i en halvcirkel ovanför en kvinna, vars svarta baddrĂ€kt gick ner pĂ„ lĂ„ret. I vĂ€nstra hörnet en signatur av illustratören Roger Broders, kĂ€nd för sina reseposters som lockat fler turister till franska Rivieran. Planschen pĂ„minde henne om alla sommarveckor hon hade tillbringat i Nice som barn, tillsammans med sin pappa. Promenader vid havet lĂ€ngs Promenade des Anglais, lata dagar pĂ„ en solsĂ€ng, lĂ„ngluncher pĂ„ uteserveringar, bilutflykter till nĂ€rliggande bergsbyar. Ett pĂ€rlband av ljusglimtar under den stökiga tiden efter förĂ€ldrarnas skilsmĂ€ssa.
Hon fylldes av tacksamhet över de vackra reseminnena. Vintermörkret och den ödsliga lÀgenheten hade dragit henne allt djupare nerÄt. Efter en blick pÄ den hÀrliga Rivieraplanschen kÀnde hon sig nÄgot lÀttare till sinnet och ÄtervÀnde till skÀrmen.
âJag behöver kanske förklara. Alla pratar om att jag ska gĂ„ vidare. Du ocksĂ„. Jag har svĂ„rt för den frĂ„gan. VadĂ„ gĂ„ vidare, som om man bara ska förflytta sig frĂ„n A till B pĂ„ en spelplan?â
Alice la huvudet pĂ„ sned: âHur menar du?â
âMartin och jag var gifta i 20 Ă„r, det Ă€r vĂ€l inte bara att gĂ„ vidare? Det kĂ€nns som om jag vadar fram i gyttja, jag kommer ingenstans. Den nya mark jag lyckats skapa bestĂ„r av en enda gegga som suger mig nerĂ„t. Som om jag har förlorat mina rötter,
men Ă€ndĂ„ sitter fast. Fast i det förflutna. I en bild av att jag ska vara ensam i resten av mitt liv.â
âSom om du har fastnat i ett vakuum?â
âJa, exakt.â
Alice sĂ„g ivrigt pĂ„ henne: âMartin har svĂ„rt att sitta still hĂ€r bredvid mig nu. Han verkar tycka att resan Ă€r en jĂ€ttebra idĂ©. Han ser din lĂ€ngtan och uppmanar dig att inte vĂ€nta lĂ€ngre âŠâ
âVĂ€nta! Resan? Hur kan du veta att jag har börjat fundera pĂ„ en resa? Sitter Martin bredvid dig? Vad menar du med lĂ€ngtan?â
Julia kÀnde en vÀxande irritation. Hon hade aldrig upplevt ett mer surrealistiskt samtal.
Utan att kommentera hennes förvirring fortsatte Alice: âJa, Martin uttrycker att han Ă€r stolt över att du vĂ„gar ta det hĂ€r mötet. Jag menar din lĂ€ngtan efter att sĂ„ smĂ„ningom trĂ€ffa nĂ„n ny?â
Julia skruvade pÄ sig, osÀker pÄ om hon gillade den snabba vÀndning som samtalet hade tagit.
âJag vet verkligen inte om jag Ă€r redo.â
Försiktigt hade hon börjat öppna dörren till dejtingvÀrlden men kÀnde sig som en frÀmmande fÄgel. Helt vilsen bland alla appar. Hon ville inget annat Àn att öppna upp för ny kÀrlek, men hittills hade hon inte ens chattat med nÄgon. Bara svajpat vÀnster, tryckt ivÀg den ena idioten efter den andra. Hon kunde inte lÄta bli att jÀmföra alla med Martin. Hennes man. Barnens pappa. Han som inte levde lÀngre. Han som hon fortfarande pratade med varje dag. Vem skulle hon annars prata med? Hon kunde ju inte bara prata med katten?
Alice drog tillbaka Julias uppmĂ€rksamhet: âDet Ă€r fint om du börjar glĂ€nta pĂ„ den dörren. Men först mĂ„ste du ta in att Martin Ă€r död. Han var din man i 20 Ă„r. Nu Ă€r han död. Först nĂ€r du inser det kan du trĂ€ffa en ny man hĂ€r pĂ„ jorden.â
Julia drog efter andan. Svalde hÄrt. Högerhanden letade sig till vigselringen som fortfarande satt stenhÄrt pÄ det vÀnstra
ringfingret. En gÄng hade hon försökt ta av den, men det hade gjort för ont. Fingret hade svullnat, ringen vÀgrat slÀppa taget.
âJa, du har kanske rĂ€tt.â Hade hon klamrat sig fast vid sin döda man för lĂ€nge?
Alice lutade sig fram mot skĂ€rmen: âDet kommer en tröstande mening till mig ⊠En dag, snart, uppenbarar sig den hĂ€r personen för dig och du blir drabbad. Det Ă€r ingen frĂ„ga lĂ€ngre ⊠Det handlar om att lĂ€mna det dĂ€r vakuumet, dĂ€r du bara vill fly nĂ„n annanstans.â
âDet lĂ„ter onekligen lockande, ursĂ€kta mig.â Julia gick bort till köksbĂ€nken och tog fram en espressokapsel. Alice ord drunknade nĂ€stan i ljudet frĂ„n kaffemaskinen.
Alice fortsatte, uppmuntrande: âBra. Nu Ă€r det dags att ta nĂ€sta steg och det börjar med det inre separationsarbetet. Du behöver göra plats för det nya i ditt liv. Sen kommer kĂ€rleken Ă„ter att kunna börja flöda fritt.â
Julia kÀnde in budskapet. Hur skulle hon kunna öppna upp för ny kÀrlek? Tanken var lika lockande som skrÀmmande.
Alice blundade Ă€n en gĂ„ng, som om hon trevade efter vad Martin förmedlade hĂ€rnĂ€st: âDu lĂ€ngtar efter kĂ€nslan av att bara fĂ„ luta dig in i nĂ„n, eller hur? NĂ„n sjĂ€lvklar. Det som din döda man lyfter fram sĂ„ starkt, det som Ă€r det sorgligaste, Ă€r ert pĂ„gĂ„ende samtal i vardagen som du saknar sĂ„ mycket. Eller hur?â
âJa.â Hur kunde Alice veta det? Julia stannade upp innan hon fortsatte: âIngen frĂ„gar vad jag har gjort om dagarna. Jo, mina barn ibland. Och mina nĂ€rmaste vĂ€nner. Men det Ă€r liksom inte deras ansvar. Jag mĂ„ste baxa mig sjĂ€lv framĂ„t i varje steg. Det Ă€r otroligt tröttsamt. Och trĂ„kigt.â
En grÄtattack kom frÄn ingenstans.
âFörlĂ„t ⊠det gĂ„r inte att hejda.â Hon reste sig upp för att hĂ€mta mer snytpapper.
âIngen faraâ, sa Alice. âJag ser att du kommer att trĂ€ffa nĂ„n. Ganska snart verkar det som. En person som du Ă€r pĂ„ samma
intellektuella och kĂ€nslomĂ€ssiga nivĂ„ som. Som Ă€r omtĂ€nksam och frĂ„gar hur det har gĂ„tt med jobbet eller nĂ„t annat som hĂ€nt i din vardag. Ni kan prata om allt.â
Julia hade ingen tidigare erfarenhet av medium och kunde inte lÄta bli att kÀnna sig skeptisk. Som romanförfattare var det hennes jobb att skapa fiktiva vÀrldar, lÄta fantasin skena ivÀg. Men hon var trots allt journalist i grunden.
âDet hĂ€r verkar för bra för att vara sant. Kan jag göra nĂ„t för att den hĂ€r mannen ska uppenbara sig lite snabbare?â Hon hörde hur ironisk hon lĂ€t.
Alice tycktes inte uppfatta Julias syrlighet.
âJag tĂ€nker enligt attraktionslagen. Det första du behöver göra Ă€r att bekrĂ€fta för dig sjĂ€lv hur ditt sĂ€tt att Ă€lska ser ut.â
âHur dĂ„?â
âDet viktigaste Ă€r att det ska kĂ€nnas lĂ€tt. Testa gĂ€rna med klassiska tacksamhetsövningar, attraktionsövningar. Avdramatisera. SĂ€g högt för dig sjĂ€lv: Jag Ă€r bra pĂ„ att Ă€lska. Det hĂ€r tycker jag om. Jag Ă€lskar kĂ€nslan av att vakna bredvid nĂ„n, formen av en varm kropp som ligger bredvid. NĂ„n som inte tĂ€vlar med Martin. NĂ„n helt annan. En ny trygghet. Jag lĂ€ngtar efter att fĂ„ upptĂ€cka nĂ„t nytt.â
âJag har lĂ€st om att manifestation kan vara kraftfullt. För dig lĂ„ter det sĂ„ sjĂ€lvklart att jag ska trĂ€ffa en ny?â Julia snöt sig igen.
âSom med allt annat sĂ„ fĂ„r man trĂ€na, spĂ„ra nya tankebanorâ, fortsatte Alice. âNĂ€r det Ă€r rĂ€tt person sĂ„ finns det ingen konkurrens. Det Ă€r bara vĂ€lkommet. SĂ„ försök att manifestera. SĂ€g enkla saker till dig sjĂ€lv, med nĂ„n fin musik i bakgrunden. Ta bort motstĂ„ndet.â
Mötestiden var slut, de sa hej dÄ. Julia förflyttade sig till soffan, la sig raklÄng med ena handen pÄ magen och den andra pÄ hjÀrtat. Försökte lugna tankarna som rusade, förundrad över hur tagen hon var av samtalet.
En blek vintersol rÀckte för att vardagsrummet skulle bada
i ljus. Chanel kastade sig över golvet för att jaga en reflektion frÄn mobiltelefonen. I nÀsta stund hoppade hon upp i en fÄtölj och började tvÀtta sig. LÀt den rosa tungan systematiskt jobba sig fram med lÄnga drag tills den nÀstan fastnade i den tjocka pÀlsen. NÀr hon var klar tittade hon upp, mötte sin mattes blick i en blinkning, som i en tyst acceptans. Rullade ihop sig och sov snart djupt.
Julia avundades kattens livsrytm, visste ingen mÀnniska som kunde leva sÄ i nuet. Hon sneglade bort mot det öppna köket, ögonen drog sig Äter mot planschen.
Le soleil toute lâannĂ©e â Sol Ă„ret om. Hon studerade hur kvinnan i den svarta baddrĂ€kten stod pĂ„ tĂ„ i strandtofflorna och höll bĂ„da hĂ€nderna uppstrĂ€ckta mot himlen i en jublande pose med palmblad, blommor, strand och hav som fond. Julia försökte kĂ€nna in glĂ€djen. VĂ€rmen. Friheten.
Kunde hon resa ensam? TÀnk om hon skulle förlamas av sorg och sitta och grÄta pÄ hotellrummet?
Ta bort motstÄndet ⊠lÀngta efter att fÄ upptÀcka nÄt nytt ⊠hade Alice uppmanat.
Julia öppnade datorn och loggade in pĂ„ flygbolagets hemsida. Hon hade alltid varit bra pĂ„ att boka resor till sig och Martin. Hur svĂ„rt kunde det vara att boka en flygstol till sig sjĂ€lv? Hon kunde inte minnas nĂ€r hon som egenföretagare hade tagit semester senast. Med van hand klickade hon sig vidare till lĂ„gpriskalendern, markerade den billigaste avresedagen för att kolla flygtiden. Hon avskydde att flyga tidigt pĂ„ morgonen, det hĂ€r planet skulle lyfta klockan 12. Ăppnade sedan mobilkalendern för att konstatera att inget krockade.
NÀr bokningsbekrÀftelsen landade i inkorgen kÀndes det som om hon just hade gjort nÄgot förbjudet. Hon skulle vara borta i 14 dagar. Avresan till Nice var inte ens en vecka bort. Barnen hade förmodligen inget emot hennes infall, Elin var ju ÀndÄ i Chamonix och Bosse i Uppsala, funderade Julia och bad en tyst bön att Lena kunde Äta sig att ta hand om katten
och blommorna med sÄ kort varsel. Allt medan hon sjÀlv skulle Àgna sig med full kraft Ät det dÀr inre separationsarbetet. PÄ Rivieran.
En kÀnsla av hopp spred sig i kroppen.
I tanken var hon redan pÄ vÀg.
FĂRSTA DELEN I FEELGOOD-SERIEN RIVIERADRĂMMAR
Det har gĂ„tt tre Ă„r sedan Julias make Martin dog, sorgen drar henne nedĂ„t och nĂ€r de tvĂ„ barnen lĂ€mnar hemmet blir ensamheten alltmer smĂ€rtsam. I ett infall bokar hon en resa till Nice, dĂ€r solen alltid skiner â Ă„tminstone enligt de gamla turistplanscherna frĂ„n 1930-talet.
PÄ Rivieran möter Julia tvÄ kvinnor som liksom hon har sökt en nystart. Lisa, har sÄlt sitt företag och lÀmnat sin exmake och son i Sverige, och mÀklaren Michelle har flytt Paris sedan hennes hemliga relation med chefen avslöjades. Att fÄ nya vÀnner efter 50 ger Julia hopp. Men hur ska hon kunna bli förÀlskad igen nÀr hennes hjÀrta Àr stelfruset och lÄst med dubbla lÄs?
Under vinjetten Rivieradrömmar börjar Julia skriva om nya platser som hon utforskar med sina vÀninnor. Sakta men sÀkert vÄgar hon öppna upp för möjligheten till kÀrlek igen. Kanske kan hon likt lavendelfÀlten, hitta en vÀg att blomma ut och blomma om. Om och om igen.
DÀr lavendelfÀlten blommar Àr den första delen i den nya romanserien Rivieradrömmar. Gripande feelgood om vÀnskap, kÀrlek och nya livsvÀgar.
