Översättning: Ylva Stålmarck
mer av laura dave
Det sista han sa Hello, Sunshine
Eight Hundred Grapes
The First Husband
The Divorce Party
London Is the Best City in America
www.bookmarkforlag.se
The Night We Lost Him
Copyright © 2024 by Laura Dave. All rights reserved
Published by arrangement with Ulf Töregård Agency AB
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 Översättning: Ylva Stålmarck
Omslag: Bookmark Förlag & JK Morris efter original
Omslagsbild: Getty Images
Omslagstypografi: Michael Ceken efter Pete Garceau
Författarfoto: Katherine Eskovitz
Tryck: Livonia Print Ltd., Riga 2024 isbn: 978-91-89889-75-0
Denna bok trycks på FSC®-märkt papper.
Prolog
Om någon skulle skriva en biografi om hans liv visste han att det skulle sammanfattas på ungefär följande sätt: Det första Liam Samuel Noone gjorde när han började bygga upp sin förmögenhet var att köpa en bit mark så långt bort från sin hemstad han bara kunde komma.
Tekniskt sett fanns det ju platser som låg längre bort från Midwood i Brooklyn än Central Coast i Kalifornien, men när Liam kom till Carpinteria första gången kände han sig pånyttfödd. Pulsen gick ner och spänningarna i bröstet släppte – en liten men ändå livsomvälvande förändring. Som i en dimma körde han genom den ensligt belägna kuststaden – världen omkring honom blåsig och besjälad, cypresserna svepande åt alla håll, som en enda hoptrasslad trädkrona.
Liam hade nyligen tagit över företaget när han flög västerut för att träffa en potentiell investerare. De hade planer på att bygga ett boutiquehotell i Santa Barbara tillsammans, drygt en mil från staden – en lyxig, avsides belägen oas bland kullarna, fyrtioåtta separata stugor, vindlande vandringsleder, grillplatser och kullerstensgångar. En restaurang med stenfasad.
Han skulle träffa investeraren – Ben, en gammal collegekompis – i Bens strandvilla på Padaro Lane. De satt ute på altanen, åt pocherade ägg och gick igenom ritningarna. Liams kostym hjälpte inte mycket mot kylan som drog in från havet, så han drack extra mycket kaffe men avböjde Bens erbjudande om att låna en rock.
Vid något tillfälle kastade Liam en blick österut mot Loon Point och fick syn på en stuga högt uppe på en klippa. Solen var på väg upp och det bländande gula ljuset studsade mot den ockrafärgade fasaden och landade på den vita klippan och citrusdungen. Rosenträdgårdarna.
Egendomen omfattade ett stort markområde, fem enastående tunnland, oändlig havsutsikt med Santa Ynez-bergens kullar i fjärran.
Det var en gammal kvinna som bodde i egendomens enda byggnad, ett enplanshus i Craftsmanstil. På en vit träskylt vid ytterdörren stod husets namn: windbreak . Liam knackade på och frågade vad hon ville ha för huset. Hon svarade att hon ville bo där i lugn och ro utan att folk knackade på och frågade vad hon ville ha för huset. Han log mot henne och bad om ursäkt. Jag har ändå inte råd med det, sa han.
Då släppte hon in honom.
Nu, mer än trettio år senare – ofattbart att så mycket tid bara kan försvinna – går han mot den nordöstra klippkanten och utsiktsplatsen han tycker bäst om, med havet som brer ut sig nedanför honom, de urgamla olivträden och den skarpa vinden som blåser vilt.
Han tar ett djupt andetag och sväljer gråten som tränger på djupt nere i halsen när han minns den där dagen.
Han brukar inte vara så här nostalgisk och han har aldrig varit mycket för att dagdrömma. Men nu gör han det; han låtsas att han är den där otålige unge mannen som knackar på en gammal kvinnas dörr och vill börja ett nytt liv. Motsatsen
till den äldre man han är nu, med ett tomt hus och ingen som kan förklara hur det blev så fel. Hur han hamnade här, gråtmild och trött men beredd att säga (äntligen säga högt) allt han önskade att han kunde göra ogjort. Det är inte ånger, direkt. Det är inte något så klichéartat och passivt som ånger. Nej, det är botgöring.
Det är därför han fortsätter att spela upp de olika ögonblicken för sig själv i en obarmhärtig omtagning, ögonblicken som han försöker återvända till – återuppleva.
Det första vid arton års ålder, sedan vid tjugo och tjugosex och trettiosju och fyrtiofem. Femtioåtta. Sextioett. Sextioåtta. I allt väsentligt är de egentligen samma ögonblick, eller hur?
Det är samma val: Antingen följer man sitt öde eller så går man emot det.
Han placerar fötterna stadigt på den vita klippan, ett lätt regn börjar falla. Varför är det just den här platsen som får honom att inse sina misslyckanden? När blev det så? Det vore lätt (och antagligen felaktigt) att hävda att förändringen skett nyligen. Men hur den än gått till, sakta eller i ett slag, så är Windbreak nu det ställe där han minns vem han är som allra tydligast. Vilken ironi! I stället för den fristad han trodde att det skulle bli, en befrielse från barndomshemmet han flydde från, så har det visat sig bli motsatsen. Det är hans tidskapsel.
Han vänder sig om och ser på Windbreak. Alla lamporna är tända i det lilla Craftsmanhuset: två sovrum, två badrum, ett långsmalt kök. Ett litet hus, en stuga som är mindre än gäststugorna på tomterna runt omkring. Alla antog att han skulle riva det lilla huset så småningom och bygga nytt. Det här enplanshuset, både fulländat och malplacerat, var inte alls tillräckligt stort för en familj. Och det var definitivt inte tillräckligt stort för hans familjer.
Men det var inte bara det att han behövde bygga ett större
hus. Han var alltid orolig för att ta med sin dotter ut hit när hon var liten, och sedan pojkarna när de var små. Klipporna var för branta, det var tjugofem meter ner till havet och stenarna, den kaliforniska kusten. Tänk om de ramlade ner? Tänk om någon av dem föll över kanten, med sina små snabba ben och ivriga armbågar, innan han hann fånga upp dem?
Det var åtminstone vad han intalade sig. Men var det verkligen sant? Kanske är sanningen enklare. Nämligen den att han alltid har tyckt om att vara här ensam. Ensam eller med henne.
Han kikar ut över kanten, på vågorna som slår tjugofem meter nedanför honom, klipporna spetsiga och vackra och starka, och han vet att nej, det var inte bara egoism. Det är han säker på. Han är säker på att han försökte skydda sina barn, på sitt sätt. Till och med när han misslyckades (och han lurar inte sig själv, han misslyckades alltför ofta som far), så ville han verkligen skydda dem.
När Liam Samuel Noone en kort stund senare blir knuffad över klippkanten och tumlar runt i luften så är det faktiskt hans sista tanke. Trots alla hans fel och brister, hans allra sista tanke.
Hellre jag än de.
del i
Arkitekten arbetar i minnets territorium.
Mario Botta
Öppet hus
”Så vad tror du? Går det ens att rädda?” frågar hon.
Jag står i dörren till ett fem våningar högt brownstonehus i Brooklyn, högst upp på Cobble Hill. Enligt min yrkesmässiga uppfattning är brownstonehuset alldeles enastående; stort och rymligt, försett med stålfönster, ledstänger i original och träpaneltak med tre meters takhöjd. Plus en hundrasjuttio kvadratmeter stor takterrass med utsikt över ett ljuvligt lummigt hörn av Henry Street.
Jag vänder mig om och ser på Morgan, min klient. ”Vad menar du egentligen med att rädda det?”
”Ja, du är ju experten, men allt måste förstås rivas ut. Det är sjabbigt, eller hur?”
Morgan skakar på huvudet och väntar sig tydligen att jag ska fatta galoppen. Hon är ung och vacker (tjugofem, kanske tjugosex) och har på sig samma blå knähöga stövlar som hon haft på sig de få gånger vi träffats förut. För varje gång har hon verkat allt olyckligare inför utsikten att bli fast i Brooklyn. Jag vet inte om det är själva brownstonehuset hon ogillar eller om hon inte vill lämna Manhattan. Men det märks tydligt att hon inte är glad över den förestående flytten.
Om och om igen berättar hon att hon ska flytta till Brooklyn för att hennes fästman, någon sorts affärskille, vill det. Han har bestämt sig för att han vill lämna deras tak våning på North Moore Street i Tribeca och fly ut till den här gudsförgätna stadsdelen. Jag har ännu inte träffat Morgans fästman, även om det tydligen var han som insisterade på att Morgan skulle anlita just mig. Han vill gifta sig här uppe på takterrassen. Och medan de ändå håller på vill han totalrenovera de fem våningarna under.
”När tror du allt kan bli klart?” undrar Morgan.
”Vilket av det?”
”Men du vet. Alltihop.”
Hon gör en svepande gest över huset medan hon klapprar nerför trappan till det nedsänkta vardagsrummet.
”Vi kan väl börja med att prata om vad du har tänkt dig”, säger jag. ”Sedan kan vi gå in på detaljerna och komma överens om tidsplan och ritningar. Låter det bra?”
”Visst …”
Hon sätter sig i soffan och det ser ut som om hon är med på det här. Men så tar hon upp mobilen ur handväskan, redan uttråkad av planerna vi inte ens har börjat diskutera.
Hon går in på Instagram, där hennes femhundratusen följare stirrar tillbaka på henne. Och där försvinner hon.
Jag börjar ändå plocka fram brownstonehusets originalritningar. Den tidigare ägaren är arkitekt, en gammal kursare till mig. Han ägnade nästan tre år åt att bygga om huset åt sin familj, utan att ana att de på grund av hans frus jobb skulle få dra i väg till Colorado strax efter att de flyttat in.
Det finns förstås många sätt att inreda ett hus på, men jag ser vilken omsorg han har ägnat varenda detalj – det avslappnade, rymliga vardagsrummet, de rundade hörnen, olivträdet som balanserar upp den öppna spisen, dagsljuset som faller in från tre olika håll.
Min specialitet är neuroarkitektur. De flesta av mina klienter är intresserade av just den här arkitektoniska inriktningen, vars mål är att utforma byggnader som främjar det allmänna välbefinnandet. Det är lätt att tro att betydande arkitektur kommer till uttryck i moderna, skulpturala byggnadsverk. Men för mig är det viktigast att skapa en miljö som kan förbättra folks livskvalitet. Jag vill helt enkelt göra hus som kan vara helande.
Vad Morgan än menar med sjabbigt så tror jag knappast att hon är intresserad av att utforska den sortens idéer.
”Kommer din fästman eller blir det bara du och jag?” frågar jag.
I stället för att svara sträcker hon ut armen med mobilen i selfieläge och gör en pussmun. Jag kliver utom räckhåll för kameran så snabbt jag kan.
”Han ska komma.”
Just då kliver fästmannen in genom ytterdörren och drar med sig vinterblåsten in. Han ser bra ut – lång och bred, med kraftigt käkparti och intensiva ögon. Han är äldre än Morgan, närmare trettio, men han har på sig en träningsjacka över en hoodie, vilket får honom att verka yngre än han är.
Han är också, visar det sig, min bror.
Sam nickar åt mitt håll. ”Allt bra med dig, Nora?”
”Skämtar du?” säger jag.
Morgan rätar på sig och tittar fram och tillbaka mellan oss. ”Känner ni varandra?” frågar hon.
Han nickar. ”Ja, Nora är min syster.”
”Din syster ?”
Jag ler och gör en gest mellan dem. ”Känner ni varandra?”
Det är lite orättvist. Jag kan räkna de tillfällen då jag har varit i samma rum som Sam. Vi träffades inte särskilt ofta när vi växte upp. Nu när vi är vuxna träffas vi ännu mer sällan. Jag är enda barnet i vår pappas första äktenskap. Sam
är ett av två barn i hans andra. Man skulle kunna hävda att det var på grund av Sam och hans tvillingbror Tommy som det blev ett andra äktenskap – deras mammas överraskningsgraviditet kom som en liten fingervisning om att mina föräldrars relation inte riktigt fungerade.
”Sam. Vad fan?” säger Morgan. ”Du tycker inte att du kanske skulle ha berättat det här för mig?”
Jag vet inte om ”det här” syftar på att min bror anlitade mig utan att berätta vem jag är – eller på att Sam över huvud taget har en syster. Jag lutar åt det senare, men innan Sam hinner svara ringer Morgans mobil. Hon mumlar att det är deras bröllopsplanerare. Sedan försvinner hon ut i hallen för att prata med henne.
Jag vänder mig till Sam igen och han ler. ”Kul att se dig”, säger han. ”Hur är läget?”
”Varför måste du bete dig så skumt?” frågar jag.
Han slutar le.
”Jag har försökt få tag på dig i över en månad. Du har inte ringt tillbaka. Men det är jag som beter mig skumt?”
Han har ringt mig – så mycket är sant. Sedan vår pappa dog har jag undvikit hans röstmeddelanden och även en del kryptiska mejl. Eftersom vår pappa inte ville ha någon begravning så har jag också sluppit träffa min bror.
Faktum är att jag inte vill ha något med Sam att göra. Av erfarenhet vet jag att det är bäst att inte ha något med honom att göra – eller någon annan från min pappas andra familj. Eller hans tredje, för den delen.
”Jag måste prata med dig”, säger han.
”Köpte du ett brownstonehus för åtta miljoner bara för att få prata?”
”Det är ett ganska viktigt samtal.”
Jag sträcker mig efter ritningarna, börjar lägga tillbaka dem i papptuberna. ”Jag har bråttom till nästa klient.”
”Morgan bokade dig hela eftermiddagen, så …”
Jag brukar oftast inte ta mig an projekt som det här brownstonehuset längre. Men Morgan hade betalat ett saftigt förskott – så pass stort att det ger mig frihet att ta fler av de jobb jag gillar bäst, så pass stort att det ger henne rätt att kräva att jag lägger extra mycket tid på henne.
”Jag river gärna checken”, säger jag.
”Kan vi inte bara sätta oss ner och prata i ett par jävla minuter?”
”Jag trodde att jag hade gjort klart var jag står”, säger jag. ”Jag vill inte ha pappas pengar. Jag ville inte ha dem när han levde. Och jag vill definitivt inte ha dem nu.”
”Det här handlar inte om det”, säger han.
Jag tittar upp, möter hans blick. Välbekanta dimgröna ögon. Min pappas gröna. De har samma ögon, samma ljusa hår, samma hy. Det är smärtsamt, men jag tvingar mig att trycka undan känslan.
Det blir lättare när jag påminner mig om att det alltid handlar om pengar för min brors del. Trots vår gemensamma förlust är han definitivt inte ute efter att helt plötsligt börja umgås med mig. Vilket passar mig utmärkt. Jag har ingen lust att börja umgås med Sam heller. Och jag har ännu mindre lust att ha något med min pappas företag att göra.
Som jag svarade när jag vidarebefordrade Sams senaste mejl (Ämne: Vi måste prata) till min pappas advokater, så kan Sam gärna ta vad han vill ha efter vår pappa. Det kan de göra allihop.
”Ha det så bra, Sam”, säger jag.
Jag börjar gå mot ytterdörren. Dörren som kommer att ta mig ut och nerför trappan och bort härifrån.
”Skulle du kunna vänta?”
Jag fortsätter gå och jag är nästan fri igen, fri från honom och från hans familj och hela deras värld.
Men just som jag lägger handen på dörrhandtaget säger min bror en sak. Han säger det enda som kan stoppa mig.
”Nora. Pappas död?” ropar Sam. ”Att han föll …”
Jag stannar till. Jag lyfter inte handen från dörrhandtaget men jag stannar.
”Det var inte en olyckshändelse.”
