ROMAN EN LITEN DĂD
Ebba Bandh
ROMAN EN LITEN DĂD
En liten död
Copyright © Ebba Bandh 2024
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2024 isbn 978-91-89889-04-0
Mannen stÄr halvt bortvÀnd och talar med nÄgon som hon inte kan se. Han stÄr ett tiotal meter ifrÄn henne, pÄ andra sidan elden, och i kontrast till det flammande skenet blir mörkret som omgÀrdar scenen Àn djupare svart. MÀnniskorna som hamnar utanför ljuset blir till diffusa skepnader. FrÄn ingenstans hade han dykt upp och nu stÄr han bakom fÀllstolarna dÀr hon nyss sÄg Dan och Clarissa sitta.
NĂ„gon hĂ€ller bensin pĂ„ brasan och lĂ„gorna flammar okontrollerat mot skyn, stĂ€nker gnistor omkring sig som smĂ„ fyrverkerier av guld, leker över mannens ansikte och skapar dramatiska skuggor som förvrĂ€nger hans anletsdrag. ĂndĂ„ finner hon en dragningskraft i hans yttre. Trots att han sĂ€kert Ă€r hennes dubbla Ă„lder.
Elden fÄr jeansen att brÀnna mot lÄren, hela framsidan av kroppen hettar, samtidigt som ryggen kÀnns iskall. Blottad.
Senare skulle hon tÀnka tillbaka pÄ denna första gÄng hon sett honom, dÄ hon inte visste vem han var eller vad som var hans historia. Motvilligt erinra sig om att hon möjligtvis kÀnt en attraktion. Just detta tillÀt hon sig sÄ smÄningom att Àndra i sitt minne till att hon absolut inte kÀnt nÄgonting för honom, han var trots allt avskyvÀrd. Men kanske hade hon tÀnkt att han kunde ha varit stilig en gÄng i tiden. Det var svÄrt att minnas exakt. Hon skulle ocksÄ, för sig sjÀlv, skylla detta första intryck pÄ mörkret, elden och avstÄndet. Hon hade inte sett sÄ vÀl. Fantasin hade, som den ju alltid gör, fyllt ut.
del i svart is
13 januari 2004
Ett par meter ut frÄn vÀgen omfamnade en blodröd pickup ett trÀd pÄ ett sÀtt som inte borde vara möjligt. Polisinspektör
Pascuzzo höll hÄrt i ratten, krypkörde i kurvan dÀr spÄren efter fordonet Ànnu syntes: svarta spikraka streck, rakt ut i skogen. Bredvid honom i passagerarsÀtet satt hans yngre kollega, polisassistent Wilson, med blicken mot den demolerade karossen.
Pascuzzo ökade vindrutetorkarnas intensitet, snöflingorna störtade mot rutan. Han körde lÄngsamt, medveten om hur förrÀdiskt vÀglaget var.
âHelveteâ, flĂ€mtade Wilson. Ăgonen först uppspĂ€rrade vid Ă„synen innan de kneps ihop mot rynkad nĂ€sa.
Polisinspektör Pascuzzo förblev tyst.
LandsvÀgen dÀr poliserna nyss kommit körande hade krökt och krumbuktat, gatlyktor saknades och skogen stod mörk och vÀldig pÄ bÄda sidor om vÀgen. Spridda drivor av grÄ snö lÀckte fram mellan trÀden. Som om skogen ville stöta den ur sig. I strÄlkastarljuset framtrÀdde de yrande flingorna. De verkade inte kunna bestÀmma sig om de skulle falla eller stanna i skyn. Regnet hade störtat under omgÄngar hela veckan, skyfall som fÄtt snövallarna att krympa och bli hÄrda av isig snö. En ovanlig januari. Sparsamt med snö och dÀrmed grÄare och bistrare Àn vanligt. Men visst fanns det riktig snö kvar Ànnu. PÄ fÀlten, lÀngs vÀgrenen, djupt inne i skogarna.
NÀr mörkret lagt sig den kvÀllen hade himlen plötsligt klarnat för första gÄngen pÄ flera dagar, regnet upphörde och graderna sjönk hastigt. Vintern samlade kraft och pÄbörjade att med beslutsamhet ÄterstÀlla ordningen i Ärstiden. I det vÀstra
hörnet av delstaten New York rÄdde inlandsklimat. Vintrarna kalla och snörika, somrarna dÀrefter heta, mÀttade, sjudande.
Nu var sommaren lÄngt borta och polisinspektör Pascuzzo körde förbi vraket och fortsatte en bit pÄ rakstrÀckan som följde. Bromsade in nÀr de nÀrmade sig en vit Ford.
âMĂ„ste varit han som ringde inâ, sa Wilson och drog ett djupt andetag. En överflödig kommentar, tĂ€nkte Pascuzzo och underströk sin tanke genom att inte svara.
Fordonet stod parkerat vid vÀgrenen med blinkrarna pÄslagna.
NÀr Pascuzzo slog av motorn öppnades Fordens förardörr.
En lÄng, barhuvad man steg ur bilen men blev stÄende dÀr i skenet frÄn de blÀndande strÄlkastarna, med dörren Ànnu vidöppen. Han kisade inte ens utan sÄg rakt emot dem.
Mannen bar överrock (ett plagg som fÄ mÀn anvÀnde i dessa nejder) och lÀngs hans kropp hÀngde armarna orörliga. Poliserna klev ur bilen och stegade fram. Deras andetag lÀmnade nÀsborrarna i pustar av rökmoln.
âVi hann före ambulansen. Du kan stanna kvar i bilen.â Pascuzzo rĂ€ttade till bĂ€ltet och drog sen jackans kant ner över det. Han betraktade mannen framför sig.
âYes, sirâ, blev svaret, men utan nĂ„gon ansats till att följa uppmaningen.
Ett ryck över munnen och ett strÄk av obeslutsamhet i blicken fick Pascuzzo att undra om den andre skulle sÀga nÄgot mer. Han höjde sina ögonbryn mot honom. Snön föll över mannens bara hjÀssa. Rösten kom ut i ett pipigare tonlÀge Àn nog varit avsett nÀr han öppnade munnen igen.
âDet ⊠fanns inget jag kunde göra.â Nu slog han hĂ€nderna för ansiktet och vĂ€nde sig bort frĂ„n det skarpa ljusskenet. Hans gest var mĂ€rkligt teatralisk, nĂ€stan genant att bevittna, tĂ€nkte Pascuzzo.
Han utbytte en blick med sin kollega.
Med ansiktet fortfarande tÀckt av hÀnderna fortsatte mannen.
âJag ringde ambulansen.â
âDu gjorde rĂ€ttâ, konstaterade polisinspektören. âGĂ„ in och vĂ€nta i bilen. Ă k ingenstans, vi kommer vilja stĂ€lla ett par frĂ„gor om en stund.â
Polisinspektör Pascuzzo var halvvÀgs framme vid bilvraket, han hade en lÀtt bakÄtlutad gÄng och en pÄtaglig tyngd i vart steg han tog. Wilson smÄsprang för att hinna i kapp. Den tid dÄ Pascuzzo nÄgonsin smÄsprungit var sen lÀnge förbi. Under snön som lagt sig i ett tunt lager över marken dolde sig den svarta halkan och gÄng pÄ gÄng höll den yngre kollegan pÄ att tappa fotfÀstet.
Pascuzzo skakade lÀtt pÄ huvudet.
âDet Ă€r Buddy Winters bil. Den hans Ă€ldsta grabb kör.â
Motorhuven var demolerad och kluven i mitten. Pascuzzo noterade att trÀdet som orubbligt reste sig ur karossens mitt var ett boktrÀd. Flaket pÄ pickupen hade delvis lossnat frÄn framdelen. Likt en bruten fÄgelvinge ⊠Passagerarsidans ruta var flÀckad av blod, men de kunde ÀndÄ se gestalten dÀr inne, krossad mot bokens obevekliga stam.
Han tryckte ner dörrhandtaget pÄ passagerarsidan men fann att den var lÄst.
âHĂ€mta kofoten.â
Wilson vÀnde om och ömsom sprang, ömsom kanade tillbaka mot polisbilen. Pascuzzo vred huvudet bort frÄn kollegan, ville inte bevittna hans ovÀrdiga dans.
NÀr Wilson ÄtervÀnde greppade inspektören tillhygget och bad honom backa. Han slog resolut i rutan som brast i ett mosaikmönster, men ÀndÄ förblev i sin ram. Vid nÀsta slag flög glassplittret Ät alla hÄll och han stack varsamt in handen och drog upp lÄspiggen. NÀr han fÄtt upp bildörren gav han Wilson en allvarsam blick. Stunden var inne. Det rÄdde en kompakt tystnad som omslöt hela scenen. En tystnad som bara uppstod i vintermörkret, ute pÄ landet, om natten. NÀr allt liv var fruset, inga löv prasslade, inga fÄglar sjöng.
Den isande luften stack i lungorna, snöfallet hade upphört lika ovÀntat som det uppstÄtt.
SÄ skingrades molnen helt, och mÄnljuset föll över sÀllskapet vid bilvraket, fick bilens lack att glÀnsa i silver.
Pascuzzos blick gled över liket. Han stod framÄtlutad, halvvÀgs in med överkroppen i pickupen och högra foten pÄ fordonets insteg.
En fodrad skogshuggarjacka. Ljusa jeans. Ansiktet var rött och svullet, ögonbrynet och lÀppen sprÀckta. Glassplittret frÄn framrutan var överallt och snöflingor började hopas pÄ den blottade instrumentbrÀdan. Eller det som var kvar av den. Allt var demolerat, sÄvÀl bil som mÀnniska. Allt som en gÄng levt var dött, snön det enda i rörelse. Men högra handen som hÀngde ut ur jackan var oskadd. Han skulle aldrig glömma den handen.
Bakom sig hörde han kollegans andhÀmtning.
âDet Ă€r Codyâ, deklarerade Pascuzzo, samtidigt som han backade ut ur bilen. âĂldsta Winter-grabben.â
Han signalerade med en nick att Wilson skulle titta in. Polisassistenten lutade sig in genom bildörren men ryggade sÄ hastigt tillbaka att han halkade och föll, mitt i det blodiga glassplittret. Pascuzzo vred bort huvudet medan Wilson kom pÄ fötter. Ville inte genera den unga mannen som andades stötvis.
âJag vet, jag vetâ, sa Pascuzzo lĂ„gt till Wilson som inte verkade kunna Ă„terfĂ„ fattningen. Rösten mjukare nu, som nĂ€r han talade till kvinnor, men fortfarande utan att se pĂ„ kollegan. âRyck upp dig.â
Wilson drog handryggen över munnen.
âHur kan du se att det dĂ€r Ă€r Cody?â
âJag kĂ€nner igen hans jacka. Och jag vet att han kör farsans gamla pickup. Jag stannade honom hĂ€romveckan. Hade sĂ€kerligen flera promille i sig, sĂ„ nervös som han sĂ„g ut.â
âDet visste jag inte.â
âNĂ€, jag lĂ€t honom Ă„ka. SĂ„g mellan fingrarna den gĂ„ngen.â Pascuzzo suckade. âVille ge honom en andra chans. Den grabben har inte haft det lĂ€tt. Och Ă€ndĂ„ har han lyckats sĂ„ bra. Han var quarterback det sista Ă„ret innan han gick ut, vet du, nĂ€r grabbarna tog hem slutspelen. Skulle en vĂ€nda till Irak och sen betalade armĂ©n stipendiet till Syracuse. Man vill ju alltid hjĂ€lpa en grabb som mot alla odds har klarat det.â Han tystnade. âEller skulle ha klarat det.â
Wilson nickade. Han förstod. Hade ocksÄ hört ett och annat om familjen Winter.
âFan det hĂ€r kommer krossa Lori.â Pascuzzo upprepade meningen för sig sjĂ€lv. âDet hĂ€r kommer krossa Lori.â Han rörde sig fram och tillbaka pĂ„ stĂ€llet, vĂ€nde ansiktet upp mot himlen. MĂ„nen var full och obarmhĂ€rtig, en blĂ€ndande strĂ„lkastare som samtidigt fick mörkret lĂ€ngre in i skogen att bli svartare.
Ambulansen anlĂ€nde med tĂ€nda men ljudlösa sirener. HĂ€r fanns inget liv att rĂ€dda. Ăver svarta stammar slungades blĂ„a ljuskĂ€glor och den stilla olycksplatsen fylldes av rörelse. Fyra ambulansmĂ€n klev ur och slöt sig runt Pascuzzo, den som sĂ„ uppenbart var ansvarig pĂ„ plats av de tvĂ„ poliserna.
Wilson blev varse sina uppdragna axlar. Med en suck lÀt han dem motvilligt sjunka, skÀlvde av kylan och tog nÄgra steg pÄ platsen. Underlaget knastrade. Var det olÀmpligt att tÀnda en cigarett? Det var hans första möte med döden och han kÀnde sig rÄdvill.
Pascuzzo kom gÄende i hans riktning. NÀr han passerade Wilson pÄ vÀg mot polisbilen gav han honom en allvarstyngd blick. De hade gjort sitt hÀr. De behövdes inte lÀngre för den döde.
âDu kan höra den dĂ€r kraken i Forden nuâ, sa Pascuzzo och nickade mot bilen lĂ€ngre fram, âsĂ„ Ă„ker vi till Lori Winter.â
Wilson gjorde som han blivit tillsagd. Han tvekade ett ögonblick utanför den vita Forden men öppnade sen passagerardörren och slog sig ner. Skorna landade pÄ nÄgot mjukt och han fiskade upp ett par kvinnohandskar.
Mannen i Forden satt framÄtlutad i förarsÀtet. HÀnderna var utan handskar och lÄg sammanflÀtade i hans knÀ som om han bad. Den glasartade blicken var fastnaglad pÄ hÀnderna.
âIngen trevlig synâ, sa Wilson trevande samtidigt som han sneglade pĂ„ karlen.
Han mÀrkte att mannen skakade. Motorn var avstÀngd och det kom vita moln ur deras munnar.
âJag behöver dina uppgifter sĂ„ ska du snart fĂ„ Ă„ka hem.â
Utan att Àndra position gav mannen honom de upplysningar som efterfrÄgades. Polisassistenten antecknade namnet, mr Rathburn, i blocket tillsammans med telefonnumret och hemadressen. Med nÄgra kortfattade rader fick Wilson ner det mr Rathburn berÀttade. Han hade inte sett bilen pÄ rakstrÀckan innan kurvan. Pickupen mÄste ha kört en bra bit framför. SjÀlv hade mr Rathburn kÀnt halkan direkt nÀr den uppstod av det underkylda regnet, och nÀstan krypkört. (HÀr nickade mr Rathburn för sig sjÀlv.) Och sen sÄg han bilen som redan hade kraschat i trÀdet, antagligen en bra stund innan. Han passerade och parkerade bilen pÄ ett sÀkert stÀlle och klev ur. Sprang fram till pickupen men förstod att det inte fanns nÄgot att göra. Han ÄtervÀnde till sin bil och ringde 911.
âVart var du pĂ„ vĂ€g?â
âJag skulle hem till East Batavia efter ett besök i Geneseo. Kör den hĂ€r strĂ€ckan ibland. Inte sĂ„ ofta. Vem var grabben?â
âEn kille hĂ€rifrĂ„n. Du kĂ€nde inte igen pickupen?â
âNej, jag bor ju inte hĂ€r.â Svaret kom snabbt. Wilson nickade. âJag har ditt nummer men kan inte se att vi kommer ha anledning att höra av oss. Jag Ă€r ledsen att du behövde se det hĂ€r.â
Mr Rathburn vred huvudet mot honom och för första gÄngen under samtalet möttes deras blickar. Rathburns ögon var
ljust blÄ och sÄg intensivt pÄ honom. De utstrÄlade en sÄdan smÀrta att Wilson kÀnde hur hans egna ögon tÄrades. Han vred raskt bort ansiktet. Hade ju sjÀlv blivit pÄverkad av synen men blev ÀndÄ förvÄnad över att se den andres sinnesrörelse.
âĂ k hem nu och drick nĂ„got starkt.â
Wilson stod ensam kvar. DÀr Forden stÄtt var marken svart, tidigare skyddad frÄn snöfallet. Han sÄg sina egna spÄr i den nyfallna snön, frÄn polisbilen till platsen dÀr han nu stod.
I den frusna snömodden vid vÀgrenen la han mÀrke till ett par mörka hÄl och, dÀr snön tunnades ut, fotsteg. Var det Rathburns?
Han gick nÀrmare. Fotavtrycken sÄg onekligen fÀrska ut. HÀr ute rörde sig vÀl ingen sÄ hÀr Ärs?
Wilson drog ett djupt andetag. En impuls uppmanade honom att följa stegen som ledde in i skogen. Han tvekade ett par sekunder och sÄg bort mot polisbilen igen, Pascuzzo hade sin telefon mot örat. Skulle han ha slÀppt i vÀg Rathburn sÄ fort? Men vad mer hade han kunnat frÄga honom egentligen? Wilson tittade pÄ fotspÄren igen och kÀnde kylan vÀrka i fingrarna. Han var trött och redan sen hem. Troligast var att Rathburn bara gÄtt in i skogen och lÀttat blÄsan.
del ii oskuldens tid
lydia
sommar 2004
Lydia Elvander hade varit hos familjen Warren lite mer Àn en vecka och jetlagen hade gett med sig. Hon hade inte lÀngre nÄgra problem att hÄlla sig uppe sent pÄ kvÀllen, men vaknade fortfarande lite för tidigt om morgnarna.
Nu lÄg hon i sÀngen och tittade pÄ flÀkten som snurrade i taket, försökte ta in att hon verkligen befann sig i USA. Att hela high school-Äret lÄg framför henne. Det var fortfarande nÄgra veckor kvar av sommarlovet och hon kÀnde sig lÀttad över att inte behöva slÀngas in i skolvÀrlden riktigt Àn.
Ett skrammel frÄn köket skvallrade om att mrs Warren var vaken.
Mrs Warren. BĂ„de utbytesstudentsorganisationen och mrs Warren sjĂ€lv hade uppmanat Lydia att kalla henne för âmomâ. Hittills hade Lydia undvikit att behöva tilltala henne direkt pĂ„ det sĂ€ttet. Undvikit att vare sig sĂ€ga mom, Maggie eller mrs Warren. Men det skulle inte fungera lĂ€nge till, hon skulle snart behöva göra ett val.
Det fanns ingen mr Warren. Inte lÀngre i alla fall. Han hade avlidit knappt tvÄ Är tidigare i en arbetsplatsolycka, vilket fÄtt Lydias mamma Maud att dra en djup suck nÀr de lÀst det första mailet som kommit frÄn Lydias vÀrdfamilj.
âDet Ă€r inte optimalt Ă€r bo i en familj med sĂ„ fĂ€rsk sorgâ, hade Maud sagt.
Lydia tÀnkte att mrs Warren uppenbarligen ÀndÄ bedömt att de orkade ha en frÀmmande tonÄring i huset. NÀr Maud insett att mrs Warren, trots en summa frÄn försÀkringsbolaget som skulle tÀcka hennes leverne för resten av livet, ÀndÄ valt
att fortsÀtta arbeta som lÄgstadielÀrare hade hon nickat gillande. Det hÀr tydde pÄ att det var en rejÀl kvinna som skulle ta hand om hennes dotter.
Lydia klĂ€dde sig i den morgonrock som funnits i sovrummet redan nĂ€r hon anlĂ€nde. Till fĂ€rgen var den gammelrosa och matchade vĂ€ggarna i rummet som numera var hennes. Ăven handdukarna i det lilla anslutande badrummet var i samma fĂ€rg. Hon var redan svettig och morgonrockens fleecematerial kĂ€ndes obehagligt mot den fuktiga huden.
I köket stod mrs Warren i fÀrd med att skopa upp pulver i en kaffebryggare. AirconditionanlÀggningen brummade nÄgonstans frÄn vardagsrummet och Lydia huttrade till, slöt morgonrocken om sig. Genom fönstret ovanför diskhon sken solen redan starkt och hon visste att det skulle kÀnnas som att möta en het smocka sÄ fort hon öppnade altandörren för att kliva ut ur det nedkylda huset.
âGodmorgon sötnos.â Mrs Warren vĂ€nde sig leende mot Lydia, som varje morgon. âDet kommer att bli ordentligt varmt idag igen sĂ„ vi fĂ„r unna oss att bara vara lata.â Hennes blonda hĂ„r var upprullat pĂ„ vita papiljotter och hela hennes uppenbarelse, med kritvita tĂ€nder, blekt hĂ„r och crĂ©mefĂ€rgad morgonrock, fick Lydia att tĂ€nka pĂ„ en skyltdocka i ett starkt upplyst varuhus. Hon hade aldrig sett nĂ„gon som i verkligheten anvĂ€nde papiljotter.
Lydia log tillbaka och öppnade kylskÄpsdörren.
Dagarna hittills hade tillbringats i horisontallĂ€ge pĂ„ familjens stora altan varvat med dopp i poolen. Det var inte en riktig nergrĂ€vd pool utan en billigare âovan markâ-variant men den var stor och gjorde hettan drĂ€glig. Poolen stod placerad sĂ„ att dess övre kant tog vid dĂ€r altanen slutade och Lydia hade hittat en bra vinkel frĂ„n altanen dĂ€r hon fotat vĂ€rdsystrarna Tricia och Kaitlyn framför poolen sĂ„ man inte sĂ„g att den inte var âriktigâ. Det kortet skulle hon visa vĂ€nnerna hemma sĂ„ smĂ„ningom.
Hon tÀnkte avundsjukt pÄ sin storasyster Ylvas utbytesÄr i
San Diego. StrÀnder, surfing, en evig sommar. SjÀlv satt hon hÀr bland korna och majsfÀlten.
NĂ€r Lydia först fick adressen till familjen som skulle vara hennes för ett Ă„r hade hon hoppat av lycka. New York State. Tillsammans med sin mamma och lillasyster Liv hade hon blĂ€ddrat fram platsen i en kartbok och besviket konstaterat att The Cascades lĂ„g sju timmars bilfĂ€rd frĂ„n metropolen. Maud hade skakat pĂ„ huvudet och sagt att âdet hĂ€r Ă€r inte sĂ€rskilt lovandeâ vilket fĂ„tt Lydia att ilskna till. Men Maud hade stĂ„tt pĂ„ sig. âDu kommer fĂ„ se, smĂ„ amerikanska samhĂ€llen brukar vara konservativa och kristna. Antagligen finns mĂ„nga obildade Bush-anhĂ€ngare dĂ€r. Arbetarklass.â
Mrs Warrens döttrar Tricia och Kaitlyn kom in i köket, de var bÄda tunna och bleka, med samma blonda hÄr och ljusa ögon som sin mamma. Att deras slÀkt hÀrstammade frÄn svenska immigranter hade mrs Warren redan pÄpekat flera gÄnger.
Den yngre flickan, Kaitlyn, var klÀdd i en pyjamas med hundvalpar pÄ. Hon satte sig vid köksön och mrs Warren började genast att göra i ordning frukost Ät henne.
Tricia hÀllde upp ett högt glas med apelsinjuice Ät sig sjÀlv och frÄgade Lydia om de skulle ta med sig frukosten ut.
Trots att Tricia bara var dryga Äret yngre Àn Lydia pÄminde hon om Lydias flera Är yngre lillasyster. Ett barn som emellanÄt lekte tonÄring. Men Tricias försök gav alltid vika halvvÀgs, hon var helt enkelt för naiv och oskuldsfull, resultatet av den amerikanska moderns skyddsbarriÀrer som höll dottern borta frÄn kroppens och kÀnslornas hemliga liv. Samtidigt besatt hon nÄgot vasst och kunde ofta viska trÀffsÀkra sarkasmer om andra personer. Det var ÀndÄ underhÄllande och ingav Lydia hopp om Tricias framtid.
Som vÀntat smÀllde vÀrmen emot Lydia nÀr hon klev ut genom altandörren till husets baksida. Luften var sÄ mÀttad av fukt att det kÀndes som att hon hade kunnat ta en tugga av den. Tricia satte sig under ett parasoll och Lydia gjorde detsamma.
En av de sista dagarna i Sverige hade hon suttit just sĂ„ hĂ€r, under ett parasoll med sin mamma utanför sommarhuset i Sankt Annas skĂ€rgĂ„rd. Svensk högsommar med humlor och huggormar. Mamma Maud lĂ„g pĂ„ en solstol av massivt trĂ€ och Lydia pĂ„ en likadan. Dessa solstolar som funnits genom hela Lydias uppvĂ€xt, som oljades med teakolja inför varje ny sĂ€song och enligt Maud blev vackrare för varje Ă„r. Det var ofta Maud kommenterade familjens möblemang. PĂ„pekade för Lydia att det var pĂ„ kvalitĂ©n och detaljerna man kunde avgöra om en familj besatt finess eller inte. Möbler skulle vara av massivt trĂ€, aldrig faner eller komposit. NĂ€r det kom till textilier skulle ylle förstĂ„s vara kashmir eller merinoull. Det skulle vara silke och inte viskos. Bomull, aldrig polyester. âOch designklassiker Ă€r alltid vĂ€rda pengarna. De hĂ„ller över tid.â
Den dĂ€r dagen inför deras stundande avsked hade Lydias mamma velat ha henne en stund för sig sjĂ€lv. De lĂ„g under parasollet med utsikt över Ăstersjön och Maud tittade allvarsamt pĂ„ sin dotter. Bekymmersrynkan i pannan framtrĂ€dde och den utnötta harangen som kom verkade nĂ€stan inövad, slog det Lydia nu nĂ€r hon tĂ€nkte pĂ„ det.
âJag Ă€r faktiskt oroad inför din resa. Du har aldrig varit lika försiktig som Ylva och helst hade jag velat att du vĂ€ntat ett Ă„r till med utbytesĂ„ret. Jag hade trott att du skulle mogna och vara fĂ€rdig med att göra uppror efter ett Ă„r pĂ„ gymnasiet Lydia âŠâ
Lydia himlade till svar, men Àndrade sig sen och nickade. Hon hade inget att vinna pÄ att spÀ pÄ sin mammas oro.
âDu vet, skolan Ă€r inte sĂ€rskilt avancerad i USAâ, fortsatte Maud. âDet var inga problem för mig eller din syster att gĂ„ ut med toppbetyg, det kommer sĂ€kert att vara sĂ„ för dig med. Jag hade till och med kunnat bli promqueen om jag inte var sjuk just den dagen. Som svensk tycker alla att man Ă€r exotisk men det Ă€r viktigt att du inte lĂ„ter det stiga dig Ă„t huvudet.â
Maud blickade ut över havet och Àven Lydia betraktade, för ovanlighetens skull under tystnad, horisonten. Det glittrade
i vÄgtopparna och vyn ramades in av stenklippor och mörkt gröna skogbeklÀdda öar. PÄ himlen cirklade vita mÄsar, allt detta sjÀlvklara svenska.
âSĂ„ lĂ€nge du hĂ„ller dig undan att hamna i diskussioner med din vĂ€rdfamilj, ser till att hamna i rĂ€tt kompisgĂ€ng och under inga omstĂ€ndigheter dricker alkohol eller röker marijuana sĂ„ kommer allt bli bra.â Maud log mot henne och satte sig upp pĂ„ kanten av sin solstol.
âSjĂ€lvklart kommer jag inte vara dumdristig mamma. Oroa dig inte.â
Maud sÄg lÀttad ut, nÀstan tÄrögd, nÀr hon frÄgade sin dotter om hon fick ge henne en kram.
âVad tĂ€nker du pĂ„?â Isbitarna skallrade i glaset nĂ€r Tricia stĂ€llde ner sin apelsinjuice. âDu verkar sĂ„ tankspridd ⊠Saknar du din pojkvĂ€n i Sverige?â
Lydia hade inte Àgnat pojkvÀnnen Henrik mÄnga tankar sen hon anlÀnt. FörhÄllandet var dessutom satt pÄ en paus vilket smÀrtat nÀr hon rest men nu kÀndes som en lÀttnad.
âInget sĂ€rskiltâ, svarade hon. âJag Ă€r bara lite trött.â Hennes skĂ„l med yoghurt var tom, hon hade Ă€tit upp hela portionen utan att mĂ€rka det. Tankarna pĂ„ mamma vĂ€ckte en irritation som hon genast ville skaka av sig. Det var skönt att slippa hennes omsorger ett Ă„r, slippa kĂ€nna sig som en besvikelse för att hon inte var som sin Ă€ldre syster.
Nu var det fÀrdigtÀnkt pÄ familjen dÀr hemma. Hon ville frigöra sig. Frigöra sig frÄn den cementerade rollen hon vid sexton Ärs Älder vuxit in i. Utforska hur det kÀndes att vara historielös. För att uppnÄ det krÀvdes distans till Sverige. Till familjen och vÀnnerna hade hon sagt att hon inte ville ha sÄ mycket kontakt för att hon inte ville fÄ hemlÀngtan. Hittills hade hon bara skickat ett enda mail till sin mamma, ett par dagar efter hon kommit fram, för att berÀtta att allt gÄtt fint. Hon förestÀllde sig att Maud printat det och satt in i en pÀrm dÀr hon skulle spara kommande mail och dÀr Lydia sen skulle
klistra in foton frÄn Äret. Maud hade sjÀlv en likadan pÀrm frÄn slutet av sextiotalet dÄ hon bott i en vÀlbÀrgad familj utanför Chicago. Ylva hade ocksÄ en sÄdan. Det var sÄ man gjorde i familjen Elvander.
Det skulle ta nio dagar innan Lydia började kalla mrs Warren för âmomâ.
Egentligen ville hon sĂ€ga âMaggieâ, mrs Warrens förnamn, men nĂ€r hon vĂ€l började sĂ€ga âmomâ kĂ€ndes det snart naturligt. Hennes egen mamma var ju âmammaâ. âMomâ var nĂ„got annat. Bara ett ord.
bonnie försommar 1998
Om historien om Bonnie Rosefields undergÄng och följande pÄnyttfödelse hade en tydlig början sÄ skulle den Àga rum i hennes kyrkas församlingslokal. Den skulle börja en vacker försommardag i maj, nÀr Bonnie var som minst beredd. Att det just var i en kyrkobyggnad, hennes hjÀrtas fristad, som de förödmjukande orden om henne hade uttalats var förstÄs en ödets ironi i sig, men det reflekterade inte Bonnie över just dÄ.
Fönstren stod pÄ glÀnt och försommaren vÀllde in, bar med sig hopp om livet, fÄgelkvitter och barnskratt. Eller barnskratten kom nog frÄn rummet innanför, dÀr söndagsskolan hölls.
Inuti kyrksalen var det ljust. Taket var högt och vÀggarna vitkalkade. Kyrkan var presbyteriansk och utsmyckningen sparsmakad. Inget prÄl. Det fanns en anslutande dörr till höger om altaret som ledde in till församlingslokalen dÀr lokalborna ofta samlades efter gudstjÀnsterna. Den lÄg i en lÀgre byggnad som tillkommit senare Àn sjÀlva kyrkan, kanske i slutet av sextiotalet eller det tidiga sjuttiotalet.
Inne i församlingslokalen var det lÄgt i tak, mörkare. VÀggarna var beklÀdda med en vacker trÀpanel som tycktes komma till liv nÀr solen sken in.
En gÄng i mÄnaden tog fruarna med sig mat och man Ät en gemensam lunch. Det bjöds pÄ spenatpaj och köttfÀrspaj. Gryta med flÀsk, potatis och Àrtor. SidorÀtter, sÄser, ost kuber pÄ fat av aluminiumfolie. NÄgra av fruarna bakade potatisbröd och majsbröd. Och detta var bara sjÀlva maten. EfterrÀttsbordet brukade vara Àn mer vÀlfyllt. à terigen otaliga
pajer, fast nu fyllda med blĂ„bĂ€r, som rann likt mörkt blod ner frĂ„n mungipan nĂ€r man tog en tugga. Dessutom serverades Devilâs food cake (vilket alltid nĂ„gon pĂ„pekade var pikant i kyrkans hus), och andra hemmagjorda sötsaker.
Liksom naturen precis vaknat till liv hade solen och vÀrmen samma effekt pÄ mÀnniskorna. Till och med rynkorna tycktes slÀtas ut, allt eftersom det slutligen förankrades i kroppen att mörkret och vintern verkligen var över för den hÀr gÄngen. SjÀlv pÄverkades Bonnie mycket av Ärstidernas vÀxlingar, sÄ hÀr i början av sommaren kunde hon komma pÄ sig sjÀlv med att nynna. Hon nynnade aldrig under vintern.
Runt henne befann sig mĂ€nniskorna som funnits i hennes liv de senaste femton Ă„ren. Vissa betraktade hon som vĂ€nner, andra Ă„terfanns i periferin. Men hon visste saker om alla, det var sĂ„ pĂ„ en mindre ort. Det snackades. Förtroenden spreds vidare. Andra visste givetvis saker om henne med, det var hon högst medveten om. Men ingen kĂ€nde till hennes största hemlighet, det var omöjligt. Den som hon aldrig berĂ€ttat för nĂ„gon, den som hon skulle ta med sig i graven, förhoppningsvis pĂ„ den begravningsplats som lĂ„g precis hĂ€r bakom kyrkan. ĂndĂ„ fick hon ibland för sig att hon fick underliga blickar som hon hade svĂ„rt att tolka.
Tallrikarna i församlingsmedlemmarnas hÀnder var nu sÄ gott som renskrapade och Bonnie noterade att flera av kvinnorna verkade ha lagt mÀrke till detsamma. En synkroniserad aktivitet tog fart nÀr fruarna började plocka undan frÄn borden. Bonnie slÀngde sin papptallrik och staplade nÄgra tomma kÀrl för att bÀra ut till församlingsköket.
Pastor Ray stod redan i köket, kappans Àrmar var uppkavlade och han tog emot kÀrlen frÄn henne. Han var den enda av mÀnnen i församlingen som hjÀlpte fruarna med den gemensamma disken. Redan under gudstjÀnsten hade Bonnie lagt mÀrke till att han var nyklippt. Frisyren var sÄdan som pojkarna hade pÄ fotona som armén tog och som prydde vart och vartannat
kylskĂ„p i hemmen. De allt för unga sönerna iförda uniform och med blickarna allvarliga â eller stolta â riktade in i kameran. MĂ„na om att framstĂ„ som redo för det stora klivet in i mĂ€nnens heligaste domĂ€n.
Nu gav Bonnie honom en komplimang för den nya frisyren och fick ett varmt leende till svar. Det var nÄgot med hans leende som Bonnie inte riktigt kunde sÀtta fingret pÄ. Kanske krÀvdes den typ av religiositet som fanns hos pastor Ray för att kunna le pÄ det sÀttet. Som om det var det enda Àkta leendet i vÀrlden. Han var en reslig man, bredaxlad och vÀlbyggd och just detta maskulina förstÀrkte leendets betydelse tÀnkte Bonnie.
Det mÄste vara bortÄt tio Är sen han kommit till församlingen. Han anstÀlldes som pastor nÀr gamle pastorn Dennis slutligen gÄtt i pension, dÄ en bra bit över sjuttio. Vissa av de Àldre vÀnde sig fortfarande till pastor Dennis nÀr de sökte stöd eller tröst. RÄd i livet.
Bonnie hade kÀnt för pastor Ray direkt. Han var avspÀnd och gladlynt, tillhörde den nyare, mer liberala skolan. Hon hade tilltalats av hans moderna approach, tyckte den passade bÀttre i deras tid. Genom Ären hade de fÄtt som vana att regelbundet trÀffas i hans samtalsrum och prata om allt det som pÄgick i Bonnies liv, vare sig det skedde stora förÀndringar eller livet bara fortskred i sin vanliga lunk. Ibland utmanade han Bonnie i hennes tro och moral. Hon gillade det, de samtalen gav henne mest. DÄ kÀnde hon sig utvald, som om pastor Ray kunde se att hennes inre rymde nÄgot större som stÀndigt fortsatte att utvidgas.
PÄ vÀg ut till buffébordet dÀr hon skulle hÀmta fler tomma fat och grytor hörde Bonnie sitt namn. Susan Smithson och Joan Coyles talade om henne.
âHerregud sĂ„g du Bonnie idag?â
âJag vet! VĂ€rre Ă€n nĂ„gonsin.â
âVisst, det Ă€r synd om henne men hon har börjat se uttorkad ut. Som att hon hĂ„ller pĂ„ att skrumpna.â
Bonnie kunde höra att Susan kvÀvde ett skratt men en gÀll ton brast igenom.
âStackars kvinna. Finns nog inte mycket fukt kvar i den kroppen. Om du förstĂ„r vad jag menar.â
Susans skratt igen.
âSom obördig mark.â
Bonnie blev stÄende i dörröppningen, plötsligt osÀker pÄ om hon skulle backa eller fortsÀtta ut i rummet till kvinnorna.
Hon vÀnde sig om mot diskbÀnken och sÄg pastor Ray lÀgga en förtrolig hand pÄ gamla mrs Hawks överarm. Han sÄg upp och mötte Bonnies blick. Hon kÀnde sina mungipor vinklas uppÄt till ett leende.
