9789189838925

Mia Karlsvärd

Åsa Christoffersson

Ett hem att längta till

VERNER VON HEIDENSTAMS ÖVRALID

votum

Tack för produktionsbidrag till boken

Kungliga Patriotiska Understödsfonden

Längmanska Kulturfonden

Westman-Wernerska stiftelsen

Åke Wibergs stiftelse

copyright © 2025 Författarna och Votum Förlag, Karlstad

form Per Kollberg

papper G-silk 130 g

tryckt i Lettland 2025

isbn 978-91-89838-92-5

www . votumforlag . se

Innehåll

Förord av Mia Karlsvärd och Åsa Christoffersson

Vägen till Övralid av Martin Kylhammar

Höst på Övralid

Nobelpristagaren Verner von Heidenstam

Verner von Heidenstam i årtal

Övralid – det var hit han längtade

Nedervåningen: Hallen – galoscherna står kvar

Biblioteket – här står böckerna efter färg

Matsalen – med servicen som Verner undvek

Arbetsrummet – som gav skrivkramp

Vinter på Övralid

Köket – med nyaste tekniken

Ovanvåningen: Fröken Idas rum med radio

Gästrummen – kunde ta emot många

Vår på Övralid

Kates rum – en egen liten lägenhet

Verners rum – med hemlig dörr till Kate

Vinden – här lekte barnen

Graven – farfarstugan fick flytta på sig

Sommar på Övralid

Verner von Heidenstams verk

Källförteckning

Tack

Om författarna

Förord

Övralid är mer än en plats – det är ett hem fyllt av historia, personlighet och ett alldeles eget ljus som speglar både naturen utanför och atmosfären innanför husets väggar. Här, med utsikt över Vättern, byggde Verner von Heidenstam sitt drömhus.

Genom årstiderna skiftar huset karaktär, men husets anda och atmosfär har bevarats år efter år. Med kameran har jag försökt fånga stunderna när ljuset och skuggorna fyller Övralid interiört såväl som exteriört. Varje rum, varje vinkel och vy har sin egen ton och stämning i Heidenstams hus. Övralid är lika levande i sin arkitektur som i sina minnen, vårt mål är att i text och fotografier i samklang med Verner von Heidenstams lyrik förmedla den känslan till er läsare.

Med boken vill vi bjuda in er att själva uppleva Övralid. Följ med på en resa genom rum och årstider, och upptäck hur ljus och skugga format detta unika hem – en plats som än idag bär spår av Verner von Heidenstams och hans älskade Kate Bangs närvaro och livsdröm.

Välkomna till Övralid – ett hem att längta till! Östergötland april 2025 Mia Karlsvärd och Åsa Christoffersson

Vägen till Övralid

På Kate Bangs tjugofjärde födelsedag den 4 februari 1916 kysser Verner von Heidenstam henne i skyddet av en gran på kurorten Mösseberg strax utanför Falköping i Västergötland. Det är starten på en osannolikt lycklig kärlekshistoria som ett par decennier senare skulle ända i en lika osannolik tragedi. Men Mösseberg var också startpunkten på en lång färd mot deras gemensamma hem Övralid, som stod klart den 20 september 1925.

Under de nio åren mellan kyssen och huset levde Kate och Verner verkligen ett tvåsamhetsliv, de två mot världen. Allt de gjorde tillsammans fick hållas hemligt, döljas, då tidens seder inte tillät ett öppet förhållande mellan en dansk, gift tvåbarnsmor och en svensk, medelålders nationalskald.

De levde inkognito på sina många, långa europeiska resor. Halvårsvis och längre bor de i efterlängtad anonymitet längs Medelhavets kuster. De lånar resten av året hus av rika vänner på enslig svensk landsbygd eller gömmer sig i Verners hyrda villa Odinshøj norr om Helsingör.

De uppslukas av varandra, men att sakna ett hem sliter. Verner, pigg som få, börjar oftare plågas av öronsus och yrsel, Ménières sjukdom var diagnosen. Den oroade alltmer, inte minst inför offentliga framträdanden eller långa resor. Det var ett skäl att slå sig till ro. Ett ännu viktigare var drömmen att sätta bo tillsammans, att bygga ett gemensamt hem bortom offentlighetens plågsamma ljus. I maj 1922 öppnades en ny möjlighet.

Kates man, advokaten Otto Bang, ville gifta om sig och överge det kamouflageäktenskap han levt med Kate för att undkomma skvaller och skandaler. De skiljer sig också formellt. Och Kate frågar Verner om han vill gifta sig med henne. Men svaret blir – nej. Äktenskapet, så har de båda sett det, är en förlegad, förkvävande institution, inte minst för kvinnan. De skulle leva det stora, fria livet, förenade blott av kärleken. Och av ett hus.

Redan ett par år tidigare hade Verner börjat rekognosera och leta hus runt den kära Vätterbygden. Flera alternativ prövas och förkastas. Men den 25 juli 1921 har en av platserna fått ett särskilt skimmer. Ett torp ligger uppe på en höjd med vid utsikt över vattnet. Övralid heter stället och Kate skriver vid sitt första besök i sin dagbok: ”Vi promenerade upp till Övralid där det var alldeles gudomligt. En lantlig frid mitt i skogen och med den skönaste utsikt över

Porten i trä tar stramt emot ovanför en väldig kalkstenstrappa. Men de eleganta portklapparna mjukar upp och ger en fläkt från Italien, där Kate och Verner köpt dem på en av sina många resor.

Vättern. Vätterns vatten som kommer från underjordiska källor är klart som kristall och även om förbidrivande skyar gör det grått och trist så tindrade det idag azurblått under den rena blå himlen.”

Men riktigt säkra är de inte ännu och först efter Kates skilsmässa och åtskilliga andra husrekognoseringar slår de till. På Linköpings slott bestämmer sig Verner och den 22 september 1923 köper han Övralid av en pensionerad pianolärarinna för motsvarande en miljon kronor. På Odinshøj sätter han sig vid ritbordet och börjar skissa på huset. Arbetet uppslukar honom. Varje kvadratmeter ska svara mot hans vilja och person och han lägger sig i minsta detalj i det framskridande bygget. Att bruka lokala material och anlita hantverkare från trakten var viktigt, och de gläds då bygget framskrider, särskilt när det blir billigare än de hoppats och till slut bara blir något halvår försenat.

Den 20 september 1925 står bygget klart. Dags att flytta in. Men det är oro i luften. Kate har skrivit på skilsmässoavtalet. Där står bland annat att hennes och Ottos båda barn Karen och Jörgen ska bo i Danmark och få en dansk uppfostran. Övralid är minst sagt svenskt och husfadern är en svensk nationalskald. Och Verner å sin sida börjar ana att den åldersskillnad som föreföll så irrelevant vintern 1916 de kommande åren skulle bli alltmer betydelsediger. Nu

Verner von Heidenstam och

Kate Bang framför bygget våren 1925. Arbetet går snabbt och effektivt – och håller sig inom budget – efter debaclet då Verner bytte byggmästare.

var Kate 33 år gammal, Verner precis dubbelt upp. Verner kommer ensam i skymningen den 20 september till sitt nya hus. Det blåser och han går upp för stentrappan till huvudentrén och öppnar dörren. De båda kära husfruarna Frida och Ida är borta för dagen, de har varit med sedan två decennier och är kvar mer än ytterligare ett efter Heidenstams död. Kate och han har under byggtiden köpt och beställt möbler från Danmark och Stockholm, ordnat med mattor och gardiner, prydnadssaker från resorna … Men ännu är ingenting i riktig ordning. Gårdsplanen är gyttjig av arbetsfordon, vägarna ofärdiga, någon trädgård är inte anlagd, mörkret faller. Elektriskt ljus finns ännu inte på flera år.

Samtidigt packar Kate och beställer hämtning av en del möbler från sitt radhus utanför

Köpenhamn. Hon går till veterinären med Vaps, den lilla schäfervalpen de fått av vännerna Aagesen, och hämtar intyget på att han är rabiesskyddad. Ängslig och vemodig säger hon därefter farväl till mor och far. Hon kör barnen till skolan och undrar när hon ska få träffa dem nästa gång. Fram till nu har Otto, vårdnadshavaren, tillåtit dem att leva tillsammans upp till ett par månader om året – förutsatt att de var i Danmark. Hur det nu ska bli vet hon inte. Ska de få bo lika länge på Övralid?

Hon tar nattåget till Motala, där Verner möter henne den 23 september. Deras nya liv ska börja. Deras första gemensamma hem efter nio års kärlek. Nu återstår tolv år av deras liv tillsammans.

Taxin rullar fram på grusplanen utanför det stora huset på höjden. Vaps hoppar ut och Verner och Kate tittar upp mot den stora huskroppen och går på ganska skakiga ben upp mot ekporten. Huset är ännu mest ett skal. De har mycket att göra. De har ett projekt tillsammans. De ska bygga ett hem.

Martin Kylhammar, professor emeritus och författare till dubbelbiografin Ett hemligt liv: Verner von Heidenstam och Kate Bang (2019)

Nästa uppslag: Terassen i höstskrud. Här är lika vackert som den dagen i september då Kate och Verner kom körandes första gången upp för grusplanen.

Förunderligt stort är ett människoöde. Dröm och saga och skummande flöde, vågor och lågor och stormars kör, men hon själv är det sköraste rör.

Nästa uppslag: ”Där är klostret som du söker”, skrev Heidenstam i dikten Klostret från 1915, 10 år innan han lät bygga Övralid.

Än varar dagen. Templets jungfrur sjunga och yr går leken under ängens björk.

Låt oss gå hem, när ängen ligger mörk, och låt oss dö unga.

Ur Låt oss dö unga i Dikter (1895)

Nobelpristagaren

Verner von Heidenstam

En stilbildande romantiker

Verner von Heidenstam (1859–1940) är en av åtta svenska Nobelpristagare i litteratur. Han tilldelades priset 1916, året efter att han kommit ut med Nya dikter som var ett av hans mest betydelsefulla verk. Det blev också hans sista fullbordade bok.

Hela hans liv tog en ny vändning just 1916. Det var nämligen också då han träffade sin sista stora kärlek, den betydligt yngre danskan Kate Bang. De levde i ett halvt hemligt särbo/ samboförhållande i två decennier och flyttade tillsammans in på Övralid 1925. Han i sitt rum och hon i två andra. Allt enligt tidens konvenans då de inte var gifta.

Verner von Heidenstam slog igenom stort med sin första diktsamling Vallfart och vandringsår 1888. Förläggaren Karl Otto Bonnier skrev senare i Bonniers – en bokhandlarefamilj 1930: ”Genast från första anslaget och till det sista hade vi klart för oss, att här hade en ny och stor diktare uppenbarat sig. Den aftonen blev en av dessa högtidsstunder, som en förläggare aldrig förgäter men som, ack så sällan, förunnas honom!”

Vallfart och vandringsår bröt totalt med tidens rådande riktning naturalismen och istället för social misär och grå ”skomakarrealism” (som Verner sa) hyllade den unge författaren romantiken och livsglädjen.

Detta blev stilbildande för flera andra författare och Verner blev en förgrundsgestalt bland de så kallade nittiotalisterna. Han blev snabbt också en superkändis i sin samtid, precis som kollegorna August Strindberg, Selma Lagerlöf och Gustaf Fröding.

Verner fortsatte att skriva en rad böcker, både berättelser och dikter. Hans bok Hans Alenius från 1892 är till exempel en blandning av poesi och prosa, om en man som känner sig som en främling i världen och lever under en sträng far. Han når stor framgång men får inte någon

Vänster: Kate Bang och Verner von Heidenstam.

Höger: Kate Bang i färd med lite tennisträning på gräsmattan bakom Övralid.

Saftstund på terrassen. Kate, Verner, hunden Vapsen och Kates dotter Karen.

ro förrän han återvänt till föräldrahemmet och gjort upp med sin far. Mycket likt Verner själv, som slog igenom över en natt och som länge vägrade att ens tala med sin far, men återvände då fadern låg dödssjuk.

Den nationella tanken var stor runt förra sekelskiftet då Skansen, Svenska Turistföreningen och svenska flaggans dag grundades. Heidenstam blev även nu en förgrundsfigur för denna fosterländska strömning och det var i den andan han skrev novellsviten Karolinerna samling 1 och 2 som kom ut 1897–1898.

Svenskarna och deras hövdingar i två delar kom ut 1908–1910 och var skrivna som läseböcker i historia till skolorna, på samma sätt som Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige var en läsebok i geografi.

Heidenstam skrev också rader av tidningsartiklar, höll tal till ”Sveriges ungdom” och deltog flitigt i den allmänna debatten. Han förordade till exempel allmän rösträtt, som ju klubbades först 1921 i Sveriges riksdag.

Verner von Heidenstam var gift tre gånger, med Emilia Uggla, Olga Wiberg och Greta Sjöberg, och fick barn med en fjärde kvinna, Ellen Belfrage. Hans sista stora kärlek var danskan

Verner von Heidenstam var en superkändis under sin livstid. Här uppvaktas han av östgötska kvinnor i Skedevidräkt.

Följ med till författaren Verner von Heidenstams konstnärshem Övralid – ett drömhus utanför Motala med fantastisk utsikt över Vättern. Det var det här hemmet han längtade till i sina dikter och som han till sist ritade själv och placerade på en andlöst vacker plats vid sin barndoms sjö. Själv beskrev esteten Heidenstam huset som en sammansmältning av en italiensk villa och en svensk herrgård.

I denna inbjudande fotobok går vi från rum till rum: ser Nobelpristagarens galoscher i hallen, tar en titt på det stora skrivbordet i arbetsrummet och upptäcker att poeten sorterat sina böcker i biblioteket efter färg.

Övralid stod färdigt 1925 och är i dag ett museum.

Klistras mot pärm

Aldrig har jag trivts som här.

Har suttit på terrassen i timmar.

Det är bara så synd att man måste dö.

Verner von Heidenstam