Loulou Forsell Brudgum efterlyses
En klassisk svensk deckare
Loulou Forsell Brudgum efterlyses
BRUDGUM EFTERLYSES
Loulou Forsell
Första gÄngen utgiven av Wahlström & Widstrand 1951
Originaltexten har bearbetats och moderniserats av Mats Ingelborn
Copyright © 2024
Omslag av Mats Ingelborn med illustration frÄn Midjourney
ISBN papper: 978-91-89822-82-5
ISBN e-bok: 978-91-89822-83-2
Publicerad av Yabot AB, Stockholm, 2025
k APIT eL 1
Jag tror att det var dÄ, nÀr moster Agnes satte ifrÄn sig tekoppen med en bestÀmd smÀll och knÀppte hÀnderna i knÀt pÄ det dÀr hotfulla sÀttet, som hela historien började.
"Nu kommer det", tÀnkte jag medan jag tÀnde en cigarett och försökte se oberörd ut. Moster Agnes granskade med tydligt ogillande först cigaretten och sedan mina rödlackerade naglar, och mycket riktigt:
"Ann!"
"Ja, moster Agnes."
"Jag undrar om du verkligen förstÄr vad du gör."
Jag tÀnkte inte göra det lÀttare för henne sÄ jag mötte hennes blick med ett oskyldigt uttryck.
"Vad jag gör?"
Moster Agnes pressade ihop sina tunna lÀppar till ett streck i det magra ansiktet, som - det kunde jag svÀra pÄ - aldrig hade varit i nÀrheten av en pudervippa.
"Försök inte att slingra dig! Du vet precis vad jag menar."
Jag teg klokt nog och moster Agnes fortsatte efter en kort paus.
"Du lever i synd!"
Jag ryckte till. Ăven om jag anat orsaken till hennes besök hade jag knappast vĂ€ntat mig denna bibliska approach. Ett ögonblick var jag nĂ€ra att skratta, men nĂ€r jag sĂ„g moster Agnes sammanbitet allvarliga min hejdade jag mig. Innan jag hann sĂ€ga nĂ„got fortsatte hon:
"Jag behöver vÀl inte vara tydligare?" Hon lÀt blicken demonstrativt glida frÄn herrtoforna vid sofan till pipan pÄ rökbordet och den uppenbart manliga morgonrocken som lÄg slÀngd över en stolsrygg.
"Men snÀlla moster", försökte jag.
"Inga men", avbröt hon. "Det Àr helt enkelt upprörande. Att tÀnka sig att du, min egen systerdotter, skulle sjunka sÄ lÄgt. Om din stackars mor hade levat ..."
"Blanda inte in mamma i det hÀr."
"NÄ, men din far dÄ. Du borde tÀnka pÄ hans rykte Àven om du inte bryr dig om ditt eget."
Sedan följde en lÀngre utlÀggning om dagens ungdom och dess bristande moral i allmÀnhet och min i synnerhet. Jag var van vid moster Agnes predikningar och brukade inte bry mig sÀrskilt mycket eftersom jag visste att hon innerst inne var den snÀllaste gamla tant som fanns. Men denna gÄng kÀndes det annorlunda.
Inte för att jag kÀnde mig skamsen eller skyldig. Det var bara det att detta var nÄgot jag omöjligt kunde diskutera med moster Agnes. Med pappa skulle jag kunnat prata om det. Det skulle inte ha besvÀrat mig det minsta att tala med honom om Joachim och mig.
Men med moster Agnes, som efter femtioett Ärs obrutet celibat sÄg varje man som betraktade en kvinna som ett monster, var det helt omöjligt. Vad hon sedan tyckte om kvinnan som glatt accepterade denna uppvaktning vÄgade jag inte ens tÀnka pÄ.
Plötsligt mÀrkte jag att moster Agnes tystnat och vÀntade pÄ ett svar frÄn mig. Jag tittade förvirrat pÄ henne.
"NĂ„, Ann?"
"FörlÄt, men jag uppfattade inte ..."
"HÀr har jag rest hela vÀgen frÄn VÄrbyhus till Stockholm bara för att fÄ svar pÄ en viktig frÄga och sÄ lyssnar du inte ens! Jag frÄgade om han har friat Ànnu."
"Vem? Joachim?"
Moster Agnes sÄg ut att kunna explodera vilket ögonblick som helst.
"Ja, naturligtvis. Joachim, eller vad han nu heter. Vilket namn förresten! Joachim! NÄ, hur Àr det med den saken?"
Jag funderade men kunde faktiskt inte minnas att Joachim och jag talat nÀrmare om det, sÄ jag svarade försiktigt:
"Nja, inte direkt. Vi har pratat om det, men ..." "Men...?" kom det uppfordrande.
"NÄja, vi tyckte inte att det var nÄgon brÄdska."
"BrÄdska!" fnös moster Agnes. "TÀnker ni vÀnta tills ni blir tvungna till det?"
Jag svarade inte och moster Agnes missuppfattade genast min tystnad.
"à h, kÀra hjÀrtanes! Det Àr vÀl inte redan sÄ att... sÀg mig genast om det Àr sÄ!"
"Jag kan lugna dig med att det Ànnu inte Àr 'sÄ'."
Hon drog en djup lÀttnadens suck.
"NÄ, det var dÄ för vÀl Ätminstone." Hon tittade pÄ klockan. "Ja, nu har jag i alla fall fÄtt sagt vad jag kom hit för att sÀga dig. Nu mÄste du se till att det blir Àndring pÄ det hÀr. Antingen gifter du dig med karlen eller ocksÄ börjar du leva ett anstÀndigt liv igen!"
Formuleringen var sÀkert inte oavsiktlig, för enligt
moster Agnes uppfattning var samlivet med en man inte helt anstÀndigt Àven om man var gift med honom.
"Ja, mitt tÄg gÄr om tjugo minuter, sÄ jag fÄr sÀga adjö. Men glöm inte vad jag har sagt!"
NÀr ytterdörren slagit igen efter moster Agnes gick jag till barskÄpet och blandade mig en gin och tonic.
Sedan slÀngde jag mig tvÀrs över den sköna öronlappsfÄtöljen, som jag en gÄng passat pÄ att lÄna med mig frÄn VÄrbyhus, och tÀnde en ny cigarett för att i lugn och ro tÀnka igenom situationen.
Först var jag beredd att avfÀrda mosters moralpredikan med en axelryckning, men ju mer jag funderade över innebörden i hennes ord, desto mer benÀgen blev jag att ge henne rÀtt. Jag var trots allt tjugosju Är men satt fortfarande pÄ glasberget.
För en timme sedan hade detta faktum inte bekymrat mig alls. Jag hade tvÀrtom varit ganska nöjd med hur jag inrÀttat mitt liv. Jag var sjÀlvförsörjande och oberoende med en bra position som kriminalreporter pÄ "Morgonnyheterna" och jag trivdes med jobbet. Jag hade en underbar lÀgenhet och en man som tyckte om mig. Vad mer kunde jag begÀra? Men kanske var det ÀndÄ nÄgot som fattades.
Jag skakade pÄ huvudet och tog en djup klunk ur glaset. Hade jag verkligen redan kommit till den dÀr kritiska perioden i en kvinnas liv dÄ hon - hur bra hon Àn har det - börjar lÀngta efter att diska kastruller, dammsuga mattor, stoppa strumpor och byta blöjor pÄ smÄ skrikande barn?
Jag blev nÀstan generad över mina egna tankar och drog hÀftigt nÄgra bloss pÄ cigaretten. Men det hjÀlpte
som jag tidigare inte gett mig tid att granska. PÄ nÄgot mÀrkligt sÀtt sÄg jag honom för första gÄngen som en del av min egen existens.
"Vad Àr det med dig, Ann?" Han kom fram och kysste mig lÀtt. "Man skulle tro att du har sett spöken."
"Jag har trÀfat moster Agnes", började jag.
"NÄja, det kan ju gÄ pÄ ett ut", skrattade Joachim.
"SÄ det Àr dÀrför du ser ut som reklam för en begravningsbyrÄ."
"Kim, sÀtt dig ner. Jag mÄste prata med dig."
"Oj, Àr det sÄ allvarligt? Eftersom du sitter och dricker grogg mitt pÄ eftermiddagen kanske jag ocksÄ kan ta mig en styrketÄr."
Han blandade sig en drink och slog sig sedan ner pÄ en kudde framför den öppna spisen och strÀckte ut de lÄnga benen.
"NÄ Àlskling, vad har du pÄ hjÀrtat?"
"Joachim!" började jag strÀngt.
Men det enda ordet utlöste genast ett vrÄl.
"Nej! Jag har ju sagt att du riskerar att bli avrÀttad pÄ ett lika lÄngsamt som plÄgsamt sÀtt om du kallar mig för Joachim!"
"NÄ, Kim dÄ, om du tycker det Àr bÀttre. Kim, vet du om att vi lever i synd?"
Joachim fck drinken i halsen och det tog en stund innan han hostat fÀrdigt.
"Vad sa du att vi gjorde för nÄgot?"
"Vi lever i synd."
Joachim stirrade först förvĂ„nat pĂ„ mig. Sedan brast han ut i ett skallande skratt. Ăven om jag tjugo minuter tidigare, nĂ€r jag hört samma beskrivning av vĂ„rt
i en bersÄ, men skulle du ÀndÄ kunna lyssna till ett regelrÀtt frieri?"
Och jag lyssnade.
k APIT eL 2
Under nÄgra veckor gick jag omkring pÄ tidningen med blossande kinder och fÄnigt leende som det anstÄr en nybliven fÀstmö. Jag tog emot lyckönskningar och lÄtsades som om jag inte mÀrkte insamlingslistan till lysningspresenten som cirkulerade. Joachim sÄg lika frÄnvarande och fÄnig ut som jag, men hade nÀstan vant sig vid alla ryggdunkningar och mer eller mindre kvicka anspelningar pÄ bröllopsnatten som vÀntade. Han hade naturligtvis fyttat tillbaka till sin egen lÀgenhet eftersom det inte passade sig att vi bodde tillsammans nu nÀr vi var ofciellt förlovade.
PÄ VÄrbyhus pÄgick bröllopsförberedelserna under moster Agnes energiska ledning. Joachim och jag hade tillbringat en helg dÀr, pÄ min gamla fÀdernegÄrd, för att fÄ det oundvikliga mötet med vÄra familjer överstökat. Pappa Bewe - kallad sÄ eftersom hans förnamn Àr Bernhard och efternamn Wigert - hade aldrig tidigare trÀfat min blivande man och kommenterade situationen med ett bittert men ÀlskvÀrt: "Jaha, sÄ ska man dÄ fÄ en murvel till i familjen!" Som pensionerad överste och godsÀgare hade han aldrig riktigt accepterat att jag försörjde mig som journalist istÀllet för att Àgna min tid Ät boskapsskötsel och jordbruk.
Professor Hall och hans fru, mina blivande svÀrförÀldrar, hade rest upp frÄn Lund för att granska mig. Tant Bertha (vars förnamn nÀstan kunde lÀsas i hennes yttre) omfamnade mig genast med sin frodiga
gestalt och förklarade under tÄrar och snyftningar att detta var den lyckligaste dagen i hennes liv hittills. Hennes make, professor i biologi vid Lunds universitet, var betydligt mer ÄterhÄllsam och distrÀ. Han skakade min hand lite frÄnvarande och mumlade "Hall", som om jag inte redan visste det.
Han var i alla avseenden sin frus raka motsats. I den mÄn man ens lade mÀrke till hans existens i skuggan av tant Berthas monumentala nÀrvaro, visade han sig vara en spenslig liten herre i början av sextioÄrsÄldern. Han hade otydliga men sympatiska ansiktsdrag, nÀrsynta, vÀnligt kisande ögon bakom en vinglig pincené och en ljus kalufs som hade en tendens att falla ner i pannan, precis som Joachims. Tant Bertha behandlade honom ungefÀr som en förtjusande men nÄgot irriterande pekingese, och det mÀrkliga var att han verkade trivas med det. Han kommenterade hennes outtömliga ordföde med "ja, Àlskling", "jo, Àlskling" eller "javisst, Àlskling" med en urskillningsförmÄga som vittnade om lÄng övning, för jag kunde svÀra pÄ att han aldrig uppfattade mer Àn en brÄkdel av vad hon sade.
Till en början var jag osÀker pÄ vad jag skulle tycka om tant Bertha. Hon var pÄ nÄgot sÀtt sÄ oerhört okomplicerad. Hon hade en öppen famn som rÀckte till för alla, en nÀstan pÄtrÀngande vitalitet och en ÀlskvÀrdhet som bokstavligen tog andan ur en.
Men hon vann mig helt redan första kvÀllen nÀr hon med en obeskrivligt öm gest rufsade om i sin mans glesnande lockar dÀr han satt och nickade sömnigt i en fÄtölj framför brasan och försiktigt frÄgade: "KÀnner du dig trött, Vingelill?"
Först trodde jag inte mina öron, men senare pÄ kvÀllen bekrÀftade Joachim att jag hade hört rÀtt.
"Det har hon kallat pappa sÄ lÄngt tillbaka jag kan minnas. Han heter Victor, men det har han slutat svara pÄ för lÀnge sedan. Inte ens studenterna vid universitetet kallar honom nÄgot annat Àn professor Vingelill och jag tror knappt nÄgon som kÀnner honom vet vad han egentligen heter i förnamn."
"SÄ Vingelill Àr alltsÄ en förkortning av Victor?"
"Det Àr nog bÀst du frÄgar mamma om det, men jag tror snarare det kommer frÄn nattfÀrilarna."
"NattfÀrilarna? Vilka nattfÀrilar?"
"Pappas förstÄs."
Joachim sÄg helt oberörd ut, men tanken pÄ den lilla rara gubben var försvarslös i lastens och syndens grymma klor grep mig djupt.
"Joachim Hall! Du vill vÀl inte pÄstÄ att min blivande svÀrfar och din egen far har-"
Min fÀstman höll pÄ att kikna av skratt.
"Dummer! Visste du inte att pappa Àr Sveriges kanske mest kÀnda entomolog."
"Vad sa du att det hette?"
"Entomolog. Det Àr en sÄdan som springer omkring med en hÄv och en massa knappnÄlar som han aldrig hittar nÀr han behöver dem. Med andra ord en insektssamlare."
Jag suckade lÀttad. "Det kunde du vÀl ha sagt frÄn början."
"SÄ du förstÄr, nÀr pappa Àr försvunnen - och det Àr han ganska ofta - kan man med nittionio procents sÀkerhet anta att han irrar omkring nÄgonstans utan att
kunna ta vara pÄ sig sjÀlv, med en fÀrilshÄv i ena handen och nÄgot digert uppslagsverk i den andra. Det Àr vÀl dÀrifrÄn mamma har fÄtt namnet."
Jag log och tÀnkte i mitt stilla sinne att en kvinna som kan döpa sin man till Vingelill mÄste Àlska honom alldeles oerhört. Joachim sÄg mitt leende och hans ansikte fck ett oroligt uttryck.
"Hördu Ann, om det dÀr inspirerar dig till att fundera ut nÄgra liknande smeknamn pÄ mig, sÄ vill jag bara sÀga dig att-"
"Ălskling," avbröt jag honom, "kan jag inte i alla fall fĂ„ kalla dig 'Lille Ludendorf' för att du har sĂ„ mycket hĂ„r pĂ„ bröstet?"
Och sedan fydde jag allt vad jag orkade.
Jag medger att jag med viss spÀnning hade sett fram emot hur mötet mellan Joachim och min familj skulle utfalla. För pappas del hade jag inga farhÄgor. Bewe och jag har nÀr det gÀller vÀsentliga saker i stort sett samma smak, och har vi det inte vid nÄgot enstaka tillfÀlle respekterar vi i alla fall varandras uppfattning. Dessutom hade jag redan mÀrkt att pappa gillade mitt val frÄn första stund han sÄg Joachim, sÄ vad honom betrÀfade var saken klar.
Ăven moster Agnes hade sĂ„ smĂ„ningom, om Ă€n motvilligt, lĂ„tit sig övertygas.
Men det var frÄn mina syskon jag vÀntade mig en grundlig granskning och skoningslös kritik av min drömprins. Jag har vÀlsignats med tvÄ syskon, ett av varje sort: Vicky som Àr sjutton Är och Lasse som Àr tio.
Men Àven detta eldprov klarade Joachim utan att svika min tilltro till hans förmÄga att charma folk. Han
Àr inte för inte en av de skickligaste reportrarna och intervjuarna jag har mött. Han kan hantera mÀnniskor och har en förmÄga att vÀnda ut och in pÄ dem utan att de mÀrker det.
Lasse föll som en mogen frukt nÀr Joachim började förklara hartsfolens fnesser och innersta hemligheter för honom. NÀr det sedan visade sig att han dessutom inte bara kÀnde till utan var personligt bekant med de festa ishockey- och fotbollsspelarna i vÄrt land och lovade att skafa Lasse deras autografer, visste jag att Joachim fÄtt en vÀn för livet.
Vad Vicky betrÀfar förstod jag efter en titt i hennes rum att Joachim inte skulle motsvara hennes nuvarande ideal. Det var redan mer Àn en mÄnad sedan hon gjort slut med Van Johnson, och hedersplatsen i fotogalleriet ovanför hennes sÀng intogs numera av Alan Ladd. Mr. Ladd Àr stor och tyst och stark och blond, men min Joachim Àr bara blond. DÀr upphör gudskelov likheten.
Min kÀra systers besvikelse över mitt val av livskamrat mildrades emellertid av utsikten att fÄ en ny tÀrnklÀnning till bröllopet och den romantiska stÀmning som den stundande vigseln spred över VÄrbyhus Àrevördiga marker.
Vicky Àr i den obotligt svÀrmiska Äldern och pÄ nÄgot underligt sÀtt lyckas hon alltid spÄra upp och bli delaktig i all romantik som blomstrar i hennes nÀrhet.
Men jag mÀrkte ocksÄ att det inte bara var Joachims och min unga kÀrlek som framkallade det hemlighetsfulla leendet pÄ Vickys lÀppar och det drömmande uttrycket i hennes ögon. De senare vilade nÀmligen lika ofta pÄ gÄrdens informator, den unge man som fÄtt den
k APIT eL 3
Den Stora Dagen hade grytt med strÄlande sol över glittrande MÀlarvatten och daggvÄt försommargrönska.
Mitt kÀra VÄrbyhus hade av naturen sjÀlv, med viss hjÀlp av trÀdgÄrdsmÀstare Johansson, smyckats till fest. FÀrgrika blomstergirlanger tÀvlade i prakt med de pampiga Àreportarna, dÀr mitt och min brudgums monogram vÀvts samman i ett konstfullt mönster. Ingen brud kunde ha önskat sig en vackrare bröllopsdag eller en mer underbar plats att fra den pÄ.
TÄrarna steg i mina ögon nÀr moster Agnes kom inrusande i rummet. Med sin entré skingrade hon kanske inte min lycka, men defnitivt min andaktsfulla stÀmning.
"Men kÀra barn, hÀr stÄr du och drömmer och Àr inte ens halvklÀdd, fast klockan Àr sÄ mycket! Och grÄter gör du till pÄ köpet! Hur Àr det fatt?"
"Det Àr bara det att jag Àr sÄ otroligt lycklig!" snyftade jag.
"Och för det mÄste du stÄ hÀr och grÄta, medan din brudgum gÄr dÀr nere och lÀngtar."
"Herregud, har Kim redan kommit? Och det sÀger du inte förrÀn nu!" Men moster Agnes grep tag i mig innan jag hunnit halvvÀgs till dörren.
"Stopp dÀr min ficka. Du fÄr inte trÀfa brudgummen förrÀn slöjan Àr pÄ och det Àr dags att Äka till kyrkan."
"Varför inte det?"
En berÀttelse frÄn
Mer klassiska deckare frÄn Yabot
AffÀren pÄ
âEn klassisk deckare nĂ€r den Ă€r som bĂ€st â en litterĂ€r skatt som borde stĂ„ i alla bokhyllorâ @tant_edna
I denna fÀngslande deckare frÄn 50-talets Sverige möter vi Ann, en skarp och sjÀlvstÀndig kriminalreporter som stÄr inför ett vÀgskÀl i livet. Pressad mellan sin traditionella mosters förvÀntningar och sin egen moderna livsstil, tvingas Ann omvÀrdera sin relation till den charmige men komplicerade Joachim. Men kÀrleksbekymren fÄr snart ta ett steg tillbaka nÀr en serie mystiska dödsfall skakar om den till synes idylliska landsbygden kring VÄrbyhus. Med sin journalistiska skicklighet och skarpa intuition dras Ann in i en farlig hÀrva av hemligheter, svartsjuka och ovÀntade allianser. Medan hon nystar i mordgÄtan, tvingas hon ocksÄ konfrontera sina egna kÀnslor och ambitioner.
BerÀttelsen bjuder pÄ en perfekt blandning av romantik, humor och nervkittlande spÀnning, allt insvept i en nostalgisk 50-talsatmosfÀr.
En oemotstÄndlig bladvÀndare som hÄller lÀsaren gissande Ànda till sista sidan!
LOULOU FORSELL (1922-1954) var en banbrytande svensk författare och journalist vars dramatiska liv blev lika omtalat som hennes litteratur. Som fyraÄring överlevde hon ett björnangrepp pÄ Skansen. Med en fygkrasch i Schweiz och en spektakulÀr sjukhusfykt gjorde hon nationella löpsedlar. Som dotter till chefen pÄ Stockholmsoperan vÀxte hon upp i en konstnÀrlig miljö, omgiven av tidens celebriteter.
Trots personliga utmaningar blev Forsell en pionjĂ€r inom svensk kriminallitteratur och vann det prestigefyllda Stora Skandinaviska Romanpriset för sin sjĂ€lvbiografska roman âSĂ„ngarbarnâ.
