9789189820906

LYCKSALIGHETENS Ö

C HRISTINA

E RIKSON

BOOKMARK FÖRLAG

Tidigare böcker av Christina Erikson

Om du var min (2023)

Jag, Forsete (2023)

I skuggan av dig (2022)

Debutanten (2021)

Den trettonde lärjungen (2020)

Ensamvarg (2019)

Din vän Forsete (2018)

Under namnet Christina Granbom

Dödgrävarens dotter (tillsammans med Thomas Erikson) (2017)

Av jord är du kommen (tillsammans med Thomas Erikson) (2015)

En god gärning (2015)

Morsarvet (2014)

Lycksalighetens ö

Copyright © Christina Erikson 2024

utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se

Enligt avtal med Enberg Agency

omslag: Marcell Bandicksson

tryck : ScandBook AB, Sverige 2024 isbn 978-91-89820-90-6

Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.

Kära läsare

Med fönstret öppet ut mot sjön Lilla Björken sitter jag och skriver de inledande raderna i det som ska bli den andra boken om kvinnorna på Svartå. Än så länge är det en varm sommar och hundarna flåsar utsträckta vid mina fötter i det lilla rummet som jag tror en gång varit kammarjungfruns.

En blanksliten stentrappa leder från entréplan och hela vägen upp. Det är lågt i tak eftersom man klämt in ytterligare en avsats med förråd under dessa små rum. Om man drar fingertopparna längs väggarna i den smala passagen hit kan man känna håligheter och revor. Jag kan inte låta bli att tänka på hur starka de som levde här måste ha varit för att orka springa upp och ner med famnen full med tvätt och matbrickor åt herrskapet. Lekte någonsin herrskapsflickorna i dessa trappor? Kanske smög de olovandes hit? Det måste ha varit både spännande och skrämmande för dem att vistas i de trånga och mörka utrymmena bortom de vackra salarna med sina målningar och förgyllningar.

Att som författare arbeta och bo i huset där inspirationen till mina hjältinnor levt och verkat är en obeskrivlig känsla. Dagligen påminns jag om vilken förmån det är och vilken tur jag har haft. Jag kan inte tänka mig en bättre plats i världen än Svartå Herrgård för att skriva om kärlek, spänning, maktkamp och den tid som flytt.

KAPITEL 1

SVARTÅ HERRGÅRD 1789

Christina vaskade sig med en fuktig trasa under armarna och över nacke och bröst innan hon drog på sig en ren särk. Det hade gått två dagar sedan hon senast bytt kläder. Hon gick fram till spegeln och samlade det långa yviga håret i en tjock fläta och stirrade på sitt bleka och tärda ansikte. Åren som gått hade slitit på henne. Inte minst den senaste tidens sjukvaka över brodern. Hon var magrare än någonsin och den en gång nyfikna blicken var fast och allvarlig som om den sett för mycket och slutat tro på en framtid.

Maja hade lagt fram den rosa morgonroben på sängen och Christina knöt hastigt banden över bröstet. Om jag bara kunde få en enda timmes sömn, tänkte hon och gned med handen över ögonen.

Ett skrik högt nog att kunna väcka de döda ekade mellan stenväggarna och fick henne att rycka till. Hon rusade mot dörren och slet upp den, småsprang bort mot Marcus rum och klev in.

”Jag är rädd att det ligger i Guds händer från och med nu …”

Ett vämjeligt jämmer fick den olycklige doktor Simonsen att tystna och skräckslaget glo på friherrinnan Sporre.

Till sin fasa såg Christina hur mor gled ner från Marcus

dödsbädd och landade på alla fyra. Med slutna ögon och vidöppen mun stötte hon ut ljud så förfärliga att de knappast kunde komma från en människa. Om de stått varandra nära hade Christina kunnat erbjuda mor sin famn och tröst, men det fanns inga sådana känslor. Inte hos någon av dem. Christina blundade och lät tårarna sila genom ögonfransarna.

”Eleonore, älskade hustru …” Far knäböjde vid mors sida.

”Gör något”, vädjade han till Simonsen.

”Er hustru kan få något som lugnar”, sa Simonsen och böjde sig ner.

”Rör mig inte!” skrek mor och slog omkring sig medan hon torkade spott och snor med baksidan av handen. ”Det är ert fel.” Hon svepte med armen över rummet. ”Min son, min ende son. Åh Gud … Min ende son.”

Förlamningen som hållit Christina släppte och hon tog ett bryskt tag om Beatas arm. Det tunna spetstyget på systerns huvud svajade till av den häftiga rörelsen och blottade hennes ansiktet.

”Du är den enda som kan lugna henne”, manade Christina.

Beata drog åt sig armen och gned den omständligt men närmade sig den ömkliga spillran på golvet.

Christina vände sig mot sängen. Hennes brors ansikte var gulaktigt, närmast vaxartat. Ögonen slutna. Ett lätt rosslande andetag sa henne att han ännu levde. Hon böjde sig framåt och lät läpparna nudda hans panna.

”Älskade Marcus”, viskade hon.

”Han dör. Dör !” ylade mor medan Beata ledde henne ut ur sängkammaren. ”Och min vackra lilla Beata, se vad de gjort mot oss. Mina käraste barn vanställs eller dör framför mina ögon. Hur kunde denna olycka drabba mig?”

Mors ord träffade Christina som en örfil, men de smärtade inte lika illa som de en gång gjort.

”Hon menar det inte”, hördes far säga bakom Christina. ”Det är sorgen, det …”

”Säg det inte ens, far”, avbröt hon. ”Inte i dag. Marcus behöver oss.”

”Du har rätt.” Far sänkte huvudet.

”Sitt här hos oss”, sa hon i mjukare ton och hämtade en stol åt far. Hon betraktade honom medan han satte sig. Han hade åldrats mycket sedan Marcus än en gång insjuknat. De senaste veckornas oro hade gröpt djupa fåror i hans ansikte, håret tycktes ha vitnat och axlarna hade sjunkit ihop.

Rummet var tyst så när som på deras andetag sedan även doktor Simonsen lämnat dem. Utanför det höga fönstret singlade februarisnön och bäddade åter in herrgården i ett vitt täcke.

Marcus ryckte till och grimaserade. Christina sträckte sig efter hans magra hand som placerats ovanpå det matelasserade sidentäcket. Han kändes som en fågel, så tunn och så lätt. Inte ens tjugoett år fyllda skulle hans liv gå till ända. Medan han vid denna ålder betraktades ha hela livet framför sig och fortfarande var för ung för giftermål räknades hon själv vid snart tjugotre som en förtorkad ungmö. Familjens hopp om att hitta en lämplig make hade givits upp för flera år sedan. Och ändå … Ändå vilade Svartås framtid mer än någonsin på hennes axlar. I samma takt som livet rann ur broderns kropp sjönk den insikten in i varje skrymsle och vrå av det som var Christinas väsen. Ett raspande andetag hördes från Marcus och Christina visste, bara visste, att det var hans sista.

”Marcus”, mumlade far och reste sig från stolen. Han strök med sin stora hand över sonens ansikte och förde sedan den knutna näven till sina läppar innan han hastade ut ur rummet. Kvar satt Christina i tystnaden. Ensam med minnen av sin levnadsglade bror. Det var inte rättvist att han skulle behöva lämna jordelivet redan nu, han hade så mycket han ville se och uppleva. Det hade inte blivit mycket av alla de drömmar om äventyr han närt redan som mycket ung. Sjukdomar hade varit hans ständige följeslagare de senaste åren och till slut hade hans försvagade kropp inte orkat mer. Mor hade börjat sörja Marcus

medan han fortfarande levde och far hade arbetat dubbelt så hårt som tidigare. Kanske för att lindra besvikelsen över att inte ha den arvinge till Svartå han så hett önskade.

Lätta steg bakom Christinas rygg väckte henne ur tankarna. ”Är det du, Maja?” En fräknig hand på hennes axel skänkte tröst.

”Jag beklagar”, sa Maja.

Christina nickade. Hon förmådde inte säga något, men lade sin hand ovanpå Majas. Maja var hennes vän och förtrogna. Hon hade varit Christinas frökenpiga sedan Christina var fjorton men de var mer som varandras systrar. Åtminstone när ingen annan såg och hörde.

”Hur mår du?” frågade Maja.

”Jag är trött”, sa Christina och påmindes om att Maja var den första som frågat henne om hur hon tog det. Hon hade tagit hand om alla andra de sista veckorna, men det var ungefär som det brukade. ”Väldigt trött”, sa hon igen. Mest för sig själv. ”Du är kall”, konstaterade hon.

”Det är bara händerna”, sa Maja och satte händerna i armhålorna. ”Doktor Simonsen skulle vilja komma in och göra den sista undersökningen av …” Maja bet sig i underläppen. ”Du kanske ska följa med mig? Jag har sett till att hålla kakelugnen i kammaren varm. Det skulle göra dig gott att vila en stund. Nu finns det inget mer du kan göra.”

Christina sträckte på ryggen och satte händerna i ryggslutet innan hon reste sig från stolen och ställde sig vid broderns huvud. ”Det ser ut som om han sover.”

”Han har inte ont längre”, sa Maja.

”God natt, Marcus”, sa Christina och strök brodern över håret. Så tog hon Majas arm och lät sig ledas ut ur rummet.

Så snart de kom in i Christinas kammare släppte alla återhållna känslor, styrkan hon tvingat sig att visa behövdes inte längre. Hon sjönk snyftande ner på sängen och lät tårarna

komma och väta sängkläderna. Maja strök henne över huvudet och nynnade som hon gjort så många gånger förr. Då och då avbröt hon sig och sa: ”Släpp ut det, ut med det bara.”

KAPITEL 2

Maja stängde försiktigt dörren till Christinas varma kammare bakom sig och tassade längs den betydligt kyligare korridoren. En strimma ljus letade sig ut från Marcus gemak när en liten och mager piga som hette Astrid kom ut med famnen full av lakan. Bakom flickan hördes röster.

”Astrid, är kyrkoherden kommen?” frågade Maja. Pigan nickade medan hon kramade byltet ännu hårdare.

”Astrid kan hälsa Elsa att vi behöver förfriskningar till kyrkoherden. Om ingen annan redan beställt det”, sa Maja. ”Glödgat vin, och så hör du med Elsa om något att äta till. Men inte för mycket för då blir vi inte av med honom förrän i morgon bitti.” Hon anade att tjänstefolket som borde ha varit vid kyrkoherdens sida var alltför upptagna med att stötta herrskapet, så hon ville försäkra sig om att saker och ting gick rätt till. Christina skulle vilja ha besked om det senare.

Astrid knixade och pep i väg för allt vad hennes för stora skor bar henne. Maja log sorgset när hon såg efter henne. Nog hade flickebarnet blivit lite mindre räddhågsen sedan hon fick tjänst hos dem? Hon hade varit i förskräckligt skick när hon

knackade på köksdörren några månader tidigare. Elsa och Maja hade nästan misströstat om att Astrid skulle hämta sig från fasorna hon upplevt.

Så drog Maja ett djupt andetag, rättade till hättan och såg till att hon i övrigt såg anständig ut innan hon sköt upp dörren och gick in. Mycket riktigt stod den åldrade kyrkoherden vid Marcus säng. Näsan lyste rödare än vanligt av både kyla och för mycket nattvardsvin. Kanske borde hon inte bett om glödgat vin ändå? Kyrkoherden gungade lätt på hälarna medan han läste över ynglingen ur Den heliga skrift.

Maja harklade sig när kyrkoherden kom till sista versen. ”Jag ville bara se så att kyrkoherden får allt han behöver”, sa hon. Exakt vad behovet skulle kunna vara var hon däremot inte säker på. Döden såg olika ut mellan fattig och rik.

”Mitt barn”, sa kyrkoherden allvarligt. ”Vilken sorgens dag som för oss till godset.” Han nickade långsamt åt sina ord. ”Inte mycket till välkomnande för vår nye präst.” Han sög in de insjunkna kinderna så att han såg lika död ut som den han läste över.

Maja rös till.

”Förlåt att jag tränger mig på”, hördes en mjuk stämma. ”Det är jag som är er nye präst.”

Hon vred på huvudet och såg en man i sin egen ålder vid arbetsbordet som Marcus använt när han arbetat med sina samlingar av fjärilar och insekter.

”Välkommen”, sa Maja och neg. Hon kunde inte minnas att hon hört nämnas att det skulle komma en ny präst till Svartå, men kanske var det dags? Kyrkoherden var gammal och endera dagen skulle han behöva en ersättare. Redan nu var det både si och så med predikningarna på söndagarna. Det hade hänt att han somnat mitt i eller, i värsta fall, inte kunde utföra sina plikter efter att ha smakat för mycket av nattvardsvinet. En ny präst kanske skulle liva upp söndagarna, tänkte hon.

”Anders Nylander”, sa den unge prästen.

Maja betraktade honom. Hon hade aldrig tidigare tänkt på att en präst kunde vara en ung man. Visst förstod hon att även kyrkoherden måste ha varit ung en gång, men hon kunde inte tänka sig att han någonsin sett ut som mannen som nu tittade nyfiket på henne.

”Maja”, sa hon. ”Frökenpiga åt fröken Christina Sporre.”

Hon kunde inte slita blicken från honom. Prästen Nylander, med sitt ljust lockiga hår och klara blå ögon, såg ut så som hon föreställde sig att ett av Guds sändebud skulle se ut om han kom ner på jorden. Och förvisso var prästen Guds apostel. Kanske blev det äntligen något gott av allt elände som drabbat Svartå de senaste åren?

Kyrkoherdens väg mot flaskan hade börjat efter att den arma mor Anna mist livet till bödeln. Han hade aldrig riktigt hämtat sig och kanske berodde det på samvetskvalen som kunde gnaga livslusten ur en människa. Kvalen över att inte ha stått upp för det som var rätt och sant utan låtit Anna Andersson allmänt bespottas och lynchas åt säkert på honom. Kanske fanns det frälsning i en ny präst? Ett hopp.

”Prästen tänkte sjunga en hymn”, skorrade kyrkoherden och bröt sedan ut i en elak hostattack.

”Om det går bra?” sa Nylander och såg frågande på Maja.

”Det skulle Marcus ha tyckt om”, svarade hon med låg röst.

Prästen nickade och harklade sig medan han reste sig och ställde sig bredvid Marcus. Han knäppte händerna och lyfte ansiktet mot korset som satts på väggen ovanför ynglingens säng.

I samma stund som de första tonerna kom ur prästens strupe var det som att höra änglar sjunga. Det var det vackraste Maja någonsin hört och hon visste att hon inte skulle glömma detta ögonblick så länge hon levde.

KAPITEL 3

Karl Sporre lät blicken löpa över ytterligare ett av alla brev han fått sänt till sig. Som en av konungens hovmarskalkar och närmast förtrogna förväntades han lösa diverse dispyter som uppstod, och de var många. Kungens popularitet sjönk bland adeln i samma takt som den ökade hos folket. Problemet var att adeln var mäktigare och mer högljudd, åtminstone ännu så länge. Situationen var inte som i Frankrike där folket var upprört och hatet mot adeln och kungafamiljen stegrades dag för dag. Nej, här hade kungens reformer välkomnats av alla utom adeln, som såg sina positioner hotade. Karl lutade huvudet tungt i händerna. På något vis hade han hamnat i stormens öga. Han hade alltid varit lojal mot kungen och han välkomnade reformerna, trots att han själv tillhörde adeln. Han ansåg inte att en människa var mer värd bara för att den bar ett visst namn eller hade fötts i en viss familj. En man värderades utifrån sina handlingar och sin moral, ingenting annat, om det var Karl övertygad. Om fler hade anammat den devisen hade världen sett bättre ut. Åtminstone i den delen där han själv befann sig. Karl avskydde att se hur tidigare fränder vänt sig mot varandra, och mot sin konung.

Ingenting blev bättre av det olycksaliga kriget som frammanats av Rysslands kejsarinna Katarina. Hennes spioner mutade oppositionen mot Sveriges kung och arbetade för att avsätta honom. Karl visste att kungen inte haft mycket att välja på än att gå i krig, ändå motarbetades han inom de egna leden genom ordervägran och tjurskalligt missnöje.

En lätt knackning på dörren fick honom att rycka till.

Christinas ansikte blev synligt i dörrspringan. ”Stör jag, far?”

Han log. ”Inte alls.” Det var sant. Hans dotter var ett välkommet avbrott i hans frustrerade tankar om hovets intriger.

Christina närmast svävade in i arbetsrummet. Hon var så olik sin mor och syster. De alldagliga klädesplaggen som mer liknade en tjänares än en ung adelsfrökens hängde löst på henne. Han hade sett hur mager hon blivit. Marcus sjukdom och död hade påverkat dem alla och hans äldsta dotter hade fått ta ett alldeles för stort ansvar. För det skämdes han.

”Hur är det med far?” undrade hon.

”Det borde vara jag som ställer den frågan”, sa han och såg ner på sina händer.

”Far har förlorat en son.”

”Och du din bror.”

De utbytte en blick av delad sorg och Christina sjönk ner i stolen på andra sidan skrivbordet.

”Det gör ont att behöva ta upp Svartås framtid just nu, men hur blir det …?” Hennes röst stakade sig. ”Jag menar …”

Karl knep ihop läpparna och knäppte händerna på skrivbordet. ”Jag antar att du undrar vem som blir Svartås nästa ägare.”

Christina nickade.

”Hm. Det har upptagit en stor del av mina tankar under veckorna som gått sedan Marcus … Ja … Det smärtar mig att säga det, men jag ser ingen annan råd än att det blir någon av de manliga arvtagarna på din morbror Korpnäs sida som tar över vid mitt frånfälle.”

”Korpnäs?” fick Christina ur sig. ”Far kan inte mena att det är

den enda utvägen. Morbror skulle inte ge Svartå den uppmärksamhet det förtjänar.” Hon tog sig för bröstet och andades häftigt.

Häftigare än han avsett utbrast han: ”Vilket val har jag?”

Hans dotter ryckte till som om hon fick ett slag i ansiktet.

”Förlåt”, sa Karl. ”Jag menade inte …”

”Men om jag ingår äktenskap?” sa hon trevande.

Karl lyfte blicken och mötte hennes. Han såg att hon menade allvar även om det inte var med vare sig glädje eller förväntan hon uttalade orden. Snarade såg det ut som om hon var på väg mot undergången.

”Vid ett äktenskap övergår Svartå till din make, det är sant”, sa han.

”Då gifter jag mig”, sa hon och höjde hakan.

”Men Christina …”

Hon höjde sin hand för att hindra honom från att fortsätta. ”Svartå får inte lämna familjen.”

Karl kände hur värme fyllde hans bröst. Hans lojala och ståndaktiga Christina älskade Svartå lika högt som han gjorde.

”Älskade dotter. Du har inte … Hur ska jag säga …?”

”Far kan säga det rakt ut. Jag har inte visat intresse och jag har inte de bästa förutsättningarna. Jag ses som en gammal ungmö och är ett mindre attraktivt parti. Ändå tror jag inte att uppgiften är omöjlig, om far ursäktar.”

”Jag har aldrig tvivlat på din handlingsförmåga och beslutsamhet”, sa Karl.

”Låt mig åtminstone försöka att skapa en framtid för Svartå som både far och jag har tro till innan far känner sig nödgad att prata med morbror.”

”Självklart”, sa Karl.

”Jag ska göra mitt bästa för att inte göra far besviken.”

”Du gör mig aldrig besviken, Christina.”

Hon såg på honom en kort stund. De mörka ögonen verkade genomborra honom, se rakt igenom honom. Som om det var omöjligt för honom att undanhålla henne något.

”Var det något mer?” frågade han.

”Den nye inspektorn anländer i dag”, sa Christina. ”Vill far att jag hanterar det?”

”För bövelen!” utbrast Karl. ”Ursäkta mig, kära du, men det hade jag glömt. Det har varit för mycket med …” Han svepte med handen över papperen framför sig. ”Och Marcus. Jag vet inte vad …” Rösten dog ut.

”Far behöver inte be om ursäkt”, sa Christina lugnt. ”Jag vet vad som ska göras. Far har förberett mig väl. Vill far att jag inviterar honom till middagen?”

”Det tycker jag är på sin plats”, sa Karl. ”Han ska känna sig välkommen.”

”Arbeta med det som kräver fars uppmärksamhet så tar jag hand om det andra”, sa Christina innan hon vände på klacken och försvann ut genom dörren.

Karl tog ett djupt andetag och böjde huvudet bakåt. Han stirrade upp i det vitputsade taket. Christina bar alltför mycket på sina axlar. Våndan vred sig plötsligt som en orm i buken på honom och han grimaserade. De välbekanta smärtorna kom över honom. Han fick upp sin monogramförsedda näsduk och torkade svetten från överläpp och panna. Fördömt … Han kramade armstöden när ytterligare en kramp satte in. Andetagen blev grundare och han närmast flämtade innan det onda gav med sig. Han andades ut, tungt och lättat. Hostade till och rensade strupen. När han torkade sig med näsduken såg han de röda dropparna på det vita tyget. Snabbt stoppade han ner den djupt i rockfickan och kämpade sig upp till stående. Benen var ostadiga när han föste ihop breven och lade dem i byrån bakom skrivbordet. Jag har haft nog med elände för i dag, tänkte han och gick bort till soffan vid kakelugnen. Han huttrade när han lade sig ner, trots värmen som strålade från de upphettade kakelplattorna. Han behövde vila. Om jag bara får vila en stund mår jag snart bättre, tänkte han och slöt ögonen.

KAPITEL 4

”Svartå är i fara”, sa Christina utan att släppa blicken från isen som täckte Lilla Björken.

Hon och Maja stod tätt tillsammans vid sjökanten och såg ut över vinterlandskapet. Solen stod lågt på himlen, nuddade nästan vid trädtopparna.

”Hur menar du?” sa Maja.

Christina vred på huvudet och betraktade Maja. ”Jag hade vant mig vid tanken på att leva här med Marcus välsignelse den dagen far gick bort. Som ungmö.” Hon såg ut över den frusna sjön igen. ”Men nu, med Marcus borta står vi oskyddade. Far blir inte yngre och jag har ingen make …” Hon hade ännu inte riktigt bearbetat samtalet med far, men rädda Svartå för framtiden måste hon, allt annat var otänkbart. Hon visste vilka hårda nypor morbror Korpnäs hade och det kom onda rykten från hans gårdar.

”Överväger du att skaffa dig en?” sa Maja.

Christina svarade inte. Händelserna sju år tidigare var fortfarande som ett öppet sår som inte ville läka. Hennes trolovade, herr Söderman, hade visat sig vara en riktig fähund som bara varit ute efter hennes förmögenhet. Och som om inte det var