9789189820760

WŁADYSŁAW SZPILMAN

PIANISTEN

Med utdrag ur den tyske officeren Wilm Hosenfelds dagbok

Förord av Andrzej Szpilman Efterord av Wolf Biermann

Översättning av Ingela Bergdahl

PIANISTEN

originalets titel : The Pianist Ursprungligen publicerad på polska under titeln Śmierć Miasta (En stad dör) copyright © 1999 by Andreas Georg Szpilman

introduction copyright © 2017 by Andreas Szpilman utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se

översättning: Ingela Bergdahl

omslag: Elsa Paulson

tryck: ScandBook AB, Falun 2024 isbn : 978-91-89820-76-0

Denna bok trycks på FSC®-märkt papper och är klimatkompenserad genom World Land Trust.

FÖRORD

till för några få år sedan talade min far aldrig om sina upplevelser under kriget. Ändå hade de varit mina följeslagare sedan barndomen. Genom den här boken, som jag i smyg plockade fram från ett hörn i en av våra bokhyllor när jag var tolv år, fick jag veta varför jag inte hade några farföräld rar och varför min far aldrig pratade om sin familj. Boken avslöjade en del av min identitet för mig. Jag visste att han visste att jag hade läst den, men vi pratade aldrig om den, och kanske var det därför det aldrig föll mig in att boken kunde ha betydelse för andra människor, något som min vän Wolf Biermann påpekade för mig när jag berättade min fars historia för honom.

Jag har bott i Tyskland i många år, och jag är ständigt medveten om den plågsamma bristen på kommunikation mellan judar och tyskar och polacker. Jag hoppas att den här boken ska hjälpa till att läka de sår som fortfarande är öppna.

Min far Władysław Szpilman är inte författare. Till yrket är han vad man i Polen kallar ”en människa som musiken lever i”: en pianist och kompositör som alltid har varit en inspirerande och betydelsefull gestalt i polskt kulturliv.

Min far avslutade sina pianostudier för Arthur Schnabel vid musikhögskolan i Berlin, där han också studerade komposition för Franz Schreker. När Hitler kom till makten år 1933 , återvände han till Warszawa och började arbeta som pianist för polska radion. År 1939 hade han redan hunnit komponera musik till ett stort antal filmer, liksom många sånger och visor som var mycket populära på den tiden. Före kriget spelade han tillsammans med den internationellt kände violinisten Bronisław Gimpel och andra berömda musiker.

Efter år 1945 började han på nytt arbeta för polska radion och framträdde återigen på konserter som solist och spelade i kammarensembler. Han komponerade ett flertal symfoniska verk och cirka trehundra populära schlagermelodier. Han komponerade också barnvisor, musik för radioteater och mer filmmusik.

Han var chef för musikavdelningen på polska radion fram till år 1963 , då han sa upp sig för att ägna mer tid åt konsertturnéer och Warszawas pianokvintett, som han hade grundat tillsammans med Gimpel. Efter att ha givit mer än tvåtusen konserter över hela världen drog min far sig tillbaka från det offentliga konsertlivet år 1986 för att uteslutande ägna sig åt att komponera.

Jag beklagar att hans kompositioner fortfarande är nästan okända i västvärlden. Ett skäl är säkert delningen av Europa

i två halvor, både kulturellt och politiskt, efter andra världskriget. Över hela världen når lättsam underhållningsmusik många fler människor än ”seriös” klassisk musik, och Polen är inget undantag. Det polska folket har vuxit upp med min fars sånger, för det var han som formade den polska populärmusiken under flera årtionden – men Polens gräns mot väst utgjordes av en spärr mot den sortens musik.

Min far skrev den första versionen av den här boken år 1945, säkert mer för sig själv än för den stora allmänheten. Därigenom fick han möjlighet att bearbeta de upprivande händelser han varit med om under kriget och frigöra sina tankar och känslor för att leva vidare.

Den här boken blev aldrig omtryckt, trots att många polska förlag under 1960 -talet försökte göra den tillgänglig för en yngre generation. Deras ansträngningar motarbetades ständigt. De fick aldrig någon förklaring, men den verkliga anledningen var uppenbar: de politiska myndigheterna hade sina skäl.

Mer än femtio år efter den första utgåvan har nu boken givits ut på nytt; ett nyttigt föredöme för många goda polacker, ett föredöme som kanske kan förmå dem att återigen ge ut boken även i Polen.

Andrzej Szpilman, 1999

BARNENS OCH DÅRARNAS STUND

under kriget började jag arbeta som pianist på restaurang Nowoczesna som låg på Nowolipkigatan alldeles i centrum av gettot i Warszawa. När portarna till gettot slog igen i november 1940 hade min familj för länge sedan sålt allt vi kunde sälja, till och med vår dyrbaraste ägodel, pianot. Livet kändes visserligen oväsentligt, men det tvingade mig ändå att övervinna min apati och försöka hitta ett sätt att försörja mig, och tack och lov hade jag gjort det. Arbetet lämnade föga utrymme för grubbel, och jag var så medveten om att hela familjen var beroende av vad jag tjänade för att överleva att det så småningom hjälpte mig ur en sinnesstämning som var präglad av hopplöshet och förtvivlan.

Min arbetsdag började på eftermiddagen. För att komma till restaurangen var jag tvungen att ta mig fram genom en labyrint av trånga gränder som förde djupt in i gettot, eller också kunde jag som omväxling gå utmed muren i stället om jag hade lust att betrakta smugglarnas spännande verksamhet.

Eftermiddagen var den bästa tiden för smuggling. Poliserna var trötta sedan de ägnat förmiddagen åt att sko sig själva. De sysselsatte sig med att räkna ihop sina vinster och var därför mindre uppmärksamma. Rastlösa figurer dök upp i fönstren och dörrarna i hyreshusen utmed muren och drog sig sedan snabbt undan igen, medan de otåligt väntade på att få höra rasslet från en kärra eller skramlet från en annalkande spårvagn. Med jämna mellanrum ökade bullret på andra sidan muren i styrka, och när en hästdragen kärra rullade förbi det överenskomna stället hördes en vissling, och kassar och paket flög över muren. Folk som låg på lur rusade ut genom dörrarna, nappade hastigt åt sig bytet och drog sig tillbaka in i husen, och sedan sänkte sig återigen en bedräglig tystnad över gatan, en tystnad som var fylld av förväntan, nervositet och hemlighetsfullt viskande och som kunde vara många minuter i sträck. Dagar då polisen skötte sitt arbete särskilt energiskt kunde man höra ekot av skott blandas med ljudet av vagnshjul, och handgranater som kom flygande över muren i stället för kassar sprängdes med en skarp knall och fick putsen att rasa från husen.

Gettots murar gick inte ända ned till marken överallt. Med vissa mellanrum fanns långa öppningar i marknivå, där vatten från de ariska delarna av gatorna strömmade ned i rännstenarna intill de judiska trottoarerna. Barn använde de här öppningarna för att smuggla. Man kunde se små mörka gestalter skynda fram mot dem från alla håll på magra små ben, medan de förskräckt kastade förstulna blickar åt vänster och höger. Sedan halade smutsiga små händer in

säckar med smuggelgods genom öppningarna – säckar som ofta var större än smugglarna själva.

När smuggelgodset kommit igenom hivade barnen upp säckarna på axlarna och böjde sig framåt och vacklade under bördan, medan blå uppsvällda ådror framträdde i deras tinningar av ansträngningen och munnarna gapade och kippade efter luft när de kilade i väg som skrämda små råttor.

Deras arbete var precis lika riskabelt och förenat med fara för liv och lem som de vuxna smugglarnas arbete. En dag när jag kom gående utmed muren såg jag ett barnsligt smugglingsförsök som verkade ha nått ett framgångsrikt slut. Det judiska barnet var fortfarande kvar på andra sidan muren och behövde bara följa efter sitt smuggelgods tillbaka genom öppningen. Pojkens magra lilla kropp syntes redan delvis när han plötsligt började skrika, och samtidigt hörde jag det skrovliga rytandet från en tysk på andra sidan muren. Jag sprang fram för att hjälpa honom att klämma sig igenom öppningen så snabbt som möjligt, men trots våra ansträngningar fastnade han med höfterna i avloppsrännan. Jag drog i hans små armar av alla krafter medan han skrek alltmer förtvivlat, och jag hörde de tunga slagen som utdelades av polismannen på andra sidan muren. När jag till slut lyckades få loss pojken, dog han. Ryggraden var knäckt.

I själva verket var gettot inte beroende av barnens smuggling för sin försörjning. De flesta säckarna och paketen som smugglades över muren innehöll gåvor från polacker till de allra fattigaste judarna. Den verkliga, regelbundna handeln med smuggelgods sköttes av sådana pampar som Kon och Heller; den verksamheten var enklare och helt riskfri.

Mutade polisvakter tittade helt enkelt bort på överenskomna tider, och sedan kunde hela kolonner av kärror rulla in genom gettoporten, lastade med mat, dyr sprit, delikatesser, tobak direkt från Grekland samt franska mode- och lyxartiklar.

På Nowoczesna såg jag varje dag mängder av de här smuggelvarorna. Restaurangen besöktes av de rika som kom dit prydda med guldsmycken och diamanter. Till ljudet av smällande champagnekorkar bjöd fnask med prålig makeup ut sina tjänster till krigsprofitörer som satt vid dignande bord. Här förlorade jag två illusioner: min tro på vår allmänna solidaritet och på judarnas musikalitet.

Inga tiggare fick hålla till utanför Nowoczesna. Feta dörrvakter körde bort dem med påkar. Vagnar kom ofta körande långt ifrån, och männen och kvinnorna som satt i dem bar exklusivt ylle på vintern och dyra halmhattar och franskt silke på sommaren. Innan de nådde fram till zonen som skyddades av dörrvakternas påkar höll de själva folkhopen på avstånd med sina käppar, och deras ansikten var förvridna av vrede. De gav inga allmosor; de ansåg att välgörenhet bara var sedefördärvande. Om du arbetade lika hårt som de gjorde skulle du också tjäna lika mycket; det stod var och en fritt att göra det, och om du inte klarade dig i livet var det ditt eget fel.

När de till slut satt vid de små borden i den rymliga re stau ranglokalen, som de besökte bara i affärer, började de beklaga sig över de svåra tiderna och de amerikanska judarnas bristande solidaritet. Vad hade de egentligen för sig? Här dog människor för att de inte hade någonting att

äta. Det hände förfärliga saker, men den amerikanska pressen teg och judiska bankirer på andra sidan Atlanten gjorde ingenting för att förmå USA att förklara krig mot Tyskland, trots att de mycket väl kunde ha förordat det om de hade velat.

Ingen brydde sig om min musik på Nowoczesna. Ju högre jag spelade desto högre pratade sällskapet som satt och åt och drack, och varje dag tävlade jag och min publik för att se vem av oss som kunde dränka ljudet från den andra. Vid ett tillfälle skickade en av restauranggästerna rentav fram en servitör för att be mig sluta spela en stund, då musiken gjorde det omöjligt för honom att testa de tjugodollars guldmynt som han just hade bytt till sig. Sedan knackade han försiktigt mynten mot bordets marmorskiva och lyfte upp dem mellan fingertopparna, förde dem till örat och lyssnade spänt på klangen – den enda musik som intresserade honom. Där spelade jag inte särskilt länge. Lyckligtvis fick jag ett nytt jobb på en restaurang av ett helt annat slag, dit den judiska intellektuella eliten gick för att höra mig spela. Det var här jag befäste mitt rykte som artist och skaffade vänner som jag senare kom att tillbringa många trevliga stunder tillsammans med, men också en del förfärliga. Bland restaurangens stamgäster fanns Roman Kramsztyk, en mycket skicklig konstnär och vän till Artur Rubinstein och Karol Szymanowski. Han arbetade just med en storartad serie teckningar som skildrade livet innanför gettomurarna, utan att veta att han skulle bli mördad och att de flesta teckningarna skulle försvinna.

En annan stamgäst på restaurangen på Siennagatan var

en av de finaste människor jag någonsin träffat, nämligen Janusz Korczak. Han var författare och kände nästan alla de ledande kostnärerna i gruppen ”Det unga Polen”. Han talade om dem på ett fängslande sätt; hans redogörelse var både rakt på sak och gripande. Han betraktades knappast som en första rangens författare, kanske därför att han skrev böcker för och om barn, böcker som var anmärkningsvärda på så vis att de visade stor förståelse för barns världsuppfattning. De var inte skrivna i strävan efter litterär berömmelse utan kom direkt från hjärtat på en äkta aktivist och pedagog. Korczaks sanna värde var inte vad han skrev utan det faktum att han levde som han skrev. För många år sedan, då han just hade inlett sin litterära bana, ägnade han varenda ledig stund och varenda złoty han tjänade åt barnens sak, och det fortsatte han med fram till sin död. Han grundade barnhem, organiserade alla möjliga slags insamlingar till förmån för fattiga barn, höll föredrag i radio och blev mycket populär och känd i vida kretsar som ”Den gamle doktorn”. När portarna till gettot slog igen stannade han kvar innanför dem, trots att han kunde ha räddat sig, och fortsatte där sitt värv som adoptivfar åt ett tiotal judiska barn utan föräldrar, de allra fattigaste och mest övergivna människorna i världen. När vi pratade med honom på Siennagatan visste vi inte hur ädelt och med vilken lysande lidelse han skulle sluta sina dagar. Efter fyra månader bytte jag återigen arbetsplats och började spela på restaurang Sztuka (Konsten), som låg på Lesznogatan. Det var gettots största restaurang, och den hade artistiska pretentioner. I en särskild konsertsal gavs musikföreställningar. Bland sångerskorna fanns Maria

Eisenstadt, vars vackra röst i dag skulle ha varit känd för miljontals människor om inte tyskarna hade mördat henne. Jag uppträdde själv där i pianoduetter tillsammans med Andrzej Goldfeder, och hade stor framgång med min parafras på Casanovavalsen av Ludomir Różycki, med text av Władysław Szlengel. Poeten Szlengel uppträdde dagligen tillsammans med Leonid Fokczański, sångaren Andrzej Włast, den populäre komikern ”Konstälskaren Wacuś” och Pola Braunówna i revyn ”Den livslevande tidningen”, en slagfärdig krönika över livet i gettot, full av bitande, vågade anspelningar på tyskarna. Förutom konsertsalen fanns det en restaurangavdelning där de gäster som föredrog mat och dryck framför musik kunde beställa fina viner och utsökt väl tillagade rätter som till exempel cotelettes de volaille eller boeuf Stroganoff. Både konsertsalen och restauranglokalen var nästan alltid fullsatta, så jag tjänade bra med pengar och kunde med viss möda försörja vår familj som bestod av sex personer.

Jag skulle gärna ha fortsatt spela på restaurang Sztuka, eftersom jag där träffade väldigt många vänner som jag kunde prata med mellan spelningarna, om det inte hade varit för tanken på att jag skulle ta mig hem på kvällen. Den kastade en skugga över mig varje eftermiddag.

Det här var vintern 1941 till 1942 , en mycket sträng vinter i gettot. Ett hav av judiskt elände sköljde runt de små öarna av relativt välstånd som representerades av den judiska intellektuella eliten och profitörernas lyxliv. De fattiga var redan mycket försvagade av hunger och hade inget skydd mot kylan eftersom de inte hade råd med bränsle av något

slag. De var dessutom angripna av ohyra. Gettot var översvämmat av ohyra, och det gick inte att göra någonting åt det. Kläderna på människor man träffade på gatan myllrade av löss, och likadant var det med inredningen i spårvagnar och affärer. Löss krälade över trottoarer, uppför trappor, och föll ned från innertaken i de offentliga ämbetslokaler som man var tvungen att besöka i så många olika slags ärenden. Löss letade sig in mellan sidorna i ens tidning och ned bland växelpengarna; det fanns till och med löss på skorpan på det bröd man just hade köpt. Och vart och ett av de här skadedjuren kunde bära med sig tyfus.

En epidemi bröt ut i gettot. Varje månad dog femtusen personer av tyfus. Det huvudsakliga samtalsämnet bland både rika och fattiga var tyfus; de fattiga undrade helt enkelt när de skulle drabbas, medan de rika undrade hur de skulle kunna få tag på doktor Weigels vaccin och skydda sig mot sjukdomen. Doktor Weigel som var en framstående bakteriolog blev den populäraste personen näst efter Hitler: gott bredvid ont, så att säga. Folk sa att tyskarna hade gripit läkaren i Lviv, men tack och lov hade de inte mördat honom utan rentav nästan erkänt honom som hederstysk. Det påstods att de hade erbjudit honom ett fint laboratorium, en fantastisk villa och en lika fantastisk bil, sedan de hade placerat honom under Gestapos fantastiska övervakning för att se till att han inte rymde utan i stället gjorde så mycket vaccin som möjligt åt den nedlusade tyska armén på östfronten. Enligt ryktet hade doktor Weigel förstås vägrat ta emot villan och bilen.

Jag känner inte till alla detaljer om honom. Jag vet bara

att han tack och lov levde. När han väl hade berättat hemligheten med vaccinet för tyskarna och de inte längre hade någon användning för honom, blev han som genom ett under inte överlämnad till den mest fantastiska av alla gaskamrar. Tack vare hans uppfinning och tysk korruption var det många judar i Warszawa som slapp dö av tyfus, även om det bara var för att dö på ett annat sätt senare.

Jag lät inte vaccinera mig. Jag skulle bara ha haft råd med en enda dos, och jag ville inte göra det själv när inte resten av familjen fick samma möjlighet.

I gettot var det omöjligt att begrava människor som dog av tyfus snabbt nog för att hålla jämna steg med antalet dödsfall. Men man kunde inte heller bara låta liken ligga kvar inomhus. Därför kom man på en provisorisk lösning: de döda kläddes av – kläderna var alltför dyrbara för de levande för att få sitta kvar på liken – och lämnades ute på trottoarerna insvepta i papper. Där fick de ofta ligga i många dagar tills kommunala kärror kom och hämtade dem för att föra dem till massgravar på kyrkogården. Det var liken av dem som hade dött av tyfus och av svält som gjorde min kvällspromenad hem från restaurangen så fruktansvärd.

Jag var en av de sista som begav mig hemåt. Det gjorde jag i sällskap med restaurangägaren, sedan dagens bok föring var avklarad och jag hade fått min lön. Gatorna låg mörka och nästan öde. Jag brukade tända ficklampan och hålla utkik efter lik så att jag inte snubblade över dem. Den kyliga januarivinden blåste mig antingen i ansiktet eller föste på mig bakifrån, prasslade med papperet som de döda var insvepta i, lyfte på det och visade upp nakna förtorkade vader,

insjunkna magar, ansikten med tänderna blottade och ögonen stirrande rakt ut i tomma intet.

Jag var inte lika bekant med de döda som jag skulle bli senare. Fylld av motvilja och skräck skyndade jag gatorna fram för att komma hem så snabbt som möjligt. Mamma väntade på mig med en skål sprit och en pincett. Hon skötte om familjens hälsa så gott hon kunde under den farliga epidemin, och hon vägrade släppa in oss i lägenheten innan hon noggrant hade plockat bort alla löss från våra kläder med pincetten och dränkt dem i sprit.

På våren, sedan jag hade lärt känna Roman Kramsztyk bättre, besökte jag ofta honom i stället för att gå raka vägen hem från restaurangen. Han bodde i en lägenhet på Elektoralnagatan, där vi brukade träffas och prata till långt in på natten. Kramsztyk var verkligen lyckligt lottad: han hade ett litet rum med snedtak alldeles för sig själv på översta våningen i huset. Där hade han samlat alla klenoder han ägde som inte blivit stulna av tyskarna: en bred soffa klädd med handvävd orientalisk kelim, två värdefulla antika stolar, en liten vacker renässansbyrå, en persisk matta, några gamla vapen, ett par målningar och alla möjliga slags små föremål som han under årens lopp hade samlat i olika delar av Europa, vart och ett en fröjd för ögat och ett litet konstverk i sig. Det var skönt att sitta där i det lilla rummet, i det dämpade gula skenet från en lampa med en lampskärm som Roman själv hade gjort, och dricka kaffe och prata. Innan det blev mörkt brukade jag gå ut på balkongen för att få en nypa frisk luft; den var renare där uppe än nere på de dammiga kvava gatorna. Tiden för utegångsförbudet närmade

sig. Folk hade gått in och stängt dörrarna; vårsolen som var på väg att gå ned kastade ett rosa skimmer över plåttaken, medan flockar av vita duvor flög över den blå himlen och syrendoft kom svävande över murarna från den närbelägna Ogród Saski (Saxiska trädgården) och nådde oss här i de fördömdas kvarter.

Det var barnens och dårarnas stund. Roman och jag stod redan och tittade ned på gatan medan vi spanade efter ”damen med fjädrarna”, som vi kallade vår galna kvinna. Hennes utseende var säreget. Kinderna var sminkade med lysande rouge, och de centimeterbreda ögonbrynen var dragna med kajalpenna från tinning till tinning. Hon bar en gammal fransig grön sammetsgardin över sin trasiga svarta klänning, och från hennes halmhatt stod en jättelik ljuslila strutsfjäder rakt upp och vajade svagt i takt med hennes raska ostadiga steg. Med ett artigt leende hejdade hon gång på gång folk på gatan och frågade efter sin man. Han hade blivit mördad av tyskarna inför hennes ögon.

”Ursäkta mig … har ni möjligen sett Izaak Szerman? En lång stilig man med ett litet grått skägg?” Sedan såg hon spänt den person hon hade hejdat i ögonen, och när hon fick ett negativt svar skrek hon besviket: ”Inte?” Ansiktet förvreds som i plågor ett ögonblick, men veknade nästan genast av ett artigt, om än konstlat leende.

”Oh, förlåt mig så mycket!” utbrast hon och gick vidare medan hon skakade på huvudet, halvt om halvt ledsen att hon hade upptagit någons tid och halvt om halvt förbluffad över att den tillfrågade inte hade känt hennes man Izaak, som var så stilig och trevlig.

Vid ungefär samma tid brukade också en man vid namn Rubinstein komma gående på Elektoralnagatan, ovårdad och trasig och med kläderna fladdrande åt alla håll. Han svängde en käpp, hoppade och skuttade och gnolade och mumlade för sig själv. Han var mycket populär i gettot. Man hörde honom komma på långt håll, när han som vanligt ropade: ”Upp med humöret, min gosse!” Hans avsikt var att göra människor på gott humör genom att locka dem att skratta. Hans skämt och kvickheter spred glädje i hela gettot. En av hans specialiteter var att skutta fram till de tyska vakterna och göra grimaser och kasta glåpord efter dem – ”Era skojare, era skurkar, era rövare och tjuvar!” och alla möjliga andra slags skällsord. Tyskarna tyckte att det här var festligt och kastade ofta cigaretter och några mynt åt Rubinstein för hans förolämpningar; en dåre kunde man ju trots allt inte ta på allvar.

Jag var inte lika säker som tyskarna på det, och än i dag vet jag inte om Rubinstein verkligen var en av de många som hade förlorat förståndet på grund av alla plågor de fått utstå, eller om han bara spelade galen för att undkomma döden. Inte för att han lyckades med det.

Dårarna brydde sig inte om utegångsförbudet; det hade ingen betydelse för dem, inte för barnen heller. Dessa skuggor av barn dök nu upp från källare, gränder och portgångar där de hade sovit, sporrade av hoppet att de kanske ännu under dagens sista timme kunde väcka medlidande hos människor. De ställde sig intill lyktstolpar, intill husväggar och på gatan, och med entonig röst kved de fram att de var hungriga. De mest musikaliska av dem sjöng. Med

spröda små röster sjöng de balladen om den unge soldaten som blev sårad i strid; övergiven av alla på slagfältet ropar han: ”Mamma!” när han dör. Men hans mamma är inte där; hon är långt borta och vet inte att hennes son ligger för döden, och bara jorden vyssjar den stackars mannen till evig sömn med sitt prasslande lövverk och sitt frasande gräs: ”Sov gott, min son, sov gott, min vän!” En blomma som blåst ned från ett träd och landat på hans orörliga bröst är den enda tapperhetsmedalj han bär.

Andra barn försökte påverka människors samveten genom att vädja till dem: ”Vi är så väldigt hungriga. Vi har inte ätit på många dagar. Ge oss en liten bit bröd, eller om ni inte har nåt bröd så går det bra med en potatis eller en lök, bara så att vi håller oss vid liv fram till morgonen.”

Men nästan ingen hade den där löken, och om någon verkligen hade det så kunde de inte förmå sig till att ge bort den, för kriget hade förvandlat deras hjärtan till sten.