En vÀl bevarad hemlighet
tidigare böcker av jenny fagerlund:
Drömstigen 2016
Med hÀlsning frÄn BÄstad 2018
24 goda gÀrningar 2018
Ett litet steg pÄ vÀgen 2019
Mitt hemliga liv 2020
Början pÄ nÄgot nytt 2021
Den sista adventskalendern 2022
Medan livet pÄgÄr 2023
En hemlighet för mycket 2024
www.bookmarkforlag.se
En vÀl bevarad hemlighet
Copyright © 2025 Jenny Fagerlund
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2025
Enligt avtal med Enberg Agency
Omslag: Emma Graves
Författarfoto: Kajsa Göransson
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2025
Första upplagan, första tryckningen
isbn: 978-91-89820-19-7
Denna bok trycks pÄ FSCŸ-mÀrkt papper.
Den kyliga luften sved i ansiktet och Bonnie tog ett djupt andetag. Sverige! Hon tittade efter de övriga resenÀrerna som skyndade över landningsbanan. Trots att hon huttrade i sin tunna kappa orkade hon inte jÀkta. I sjÀlva verket kÀndes det som om kroppen knappt bar henne. Allt hon ville var att komma fram till mormors lÀgenhet och stÀnga dörren om sig.
Medan hon gick mot ankomsthallen plockade hon fram mobilen och tog bort flygplanslÀget. Genast haglade sms:en in och trycket över bröstet ökade nÀr hon sÄg att de flesta var frÄn Harold. Med lÄngsamma rörelser raderade hon alla sms. Det var ingen idé att lÀsa eller svara pÄ dem. Förhoppningsvis skulle han ge upp och sluta höra av sig nÀr han förstod att hon hade lÀmnat Paris.
Bonnie gick mot bagagebandet dÀr en stor del av vÀskorna redan plockats bort. En knuff i sidan fick henne att vackla till och tappa balansen.
âĂ h, nej!â fick hon fram och om det inte vore för kvinnan bredvid hade hon rasat i golvet.
âGick det bra?â frĂ„gade kvinnan oroligt.
âJag Ă€r okej. Tack för att du fĂ„ngade mig.â Bonnie blĂ€ngde mot mannen som knuffat henne men han gav henne bara en snabb blick och fortsatte prata i mobilen. Vilken idiot!
âSomliga har ingen respekt för andraâ, sa kvinnan och tittade mot mannen som plockat upp sin vĂ€ska och nu gick med lĂ„nga steg mot utgĂ„ngen. âNĂ„ja, ha en trevlig vistelse i Stockholm.â
Bonnie mumlade fram ett svar, tackade igen och gick med darriga ben mot bagagevagnarna. Efter att ha plockat upp tre av resvÀskorna hon hade med sig vÀntade hon pÄ att den fjÀrde skulle dyka upp. Det hÀr kommer bli bra, försökte hon intala sig. FrÄn och med nu kan allt bara bli bÀttre.
Taxiresan till GÀrdet hade gÄtt fort och medan chauffören bar resvÀskorna till trottoaren betraktade Bonnie den senapsgula byggnaden framför sig. HÀr hade hon tillbringat en stor del av sin barndom, och kÀnslorna som övermannade henne fick henne att kippa efter andan.
Allt var precis som hon mindes det. FrÄn allén, dÀr lindarna stod pÄ rad, till gatstenen, som alltid fÄtt hennes pappa att muttra nÄgot om förstörda stötdÀmpare och rabbla upp asfaltens fördelar.
âVill du ha hjĂ€lp att bĂ€ra in bagaget?â
Taxichaufförens röst fick henne att rycka till.
âJag klarar mig. Tack Ă€ndĂ„.â
Hon hÀngde ryggsÀcken över ena axeln, tog tag i handtagen pÄ tvÄ av resvÀskorna och gick mot porten.
Butikslokalen som hörde till fastigheten hade en ny hyresgÀst upptÀckte hon. I stÀllet för smutsiga fönster och en sliten hunddagisskylt var skyltfönstren skinande rena och ramades in av ljusslingor som gav en inbjudande och varm kÀnsla. NÀr en dvÀrgpudel tryckte nosen mot ett av fönstren studsade hon till innan hon brast ut i skratt.
âVilken sötnos du Ă€râ, sa hon och Ă€ven om pudeln inte kunde höra henne gav han ifrĂ„n sig ett skall och viftade pĂ„ svansen. Genast tĂ€nkte hon pĂ„ Benji, beaglen hon haft nĂ€r hon vĂ€xte upp. Han hade varit sĂ„ fin och trots att det var över tjugo Ă„r sedan han sĂ„ldes kunde hon fortfarande sakna honom.
Hon gav hunden en sista blick och knappade in koden till porten. Först nÀr hon slÀpat in alla resvÀskor sÄg hon skylten vid hissen och stönade högt. Det var just hennes tur att hissen var trasig.
Fem vÄningar och tvÄ varv senare flÄsade hon anstrÀngt och tog sig för ryggen.
âBonnie, Ă€r det du?â
Bonnie vred pÄ huvudet och nÀr hon sÄg att det var Harriet, en av mormors grannar, pressade hon fram ett leende och hÀlsade.
âKĂ€ra vĂ€nnen, har du slĂ€pat de dĂ€r vĂ€skorna alldeles sjĂ€lv?â Den Ă€ldre kvinnan stannade pĂ„ det översta trappsteget och andades hĂ€ftigt.
âHissen Ă€r ju trasig. Men varför har du gĂ„tt hela vĂ€gen hit? Det Ă€r mĂ„nga trappor.â
âJag sĂ„g nĂ€r du kom med taxin och ville hĂ€lsa dig vĂ€lkommen hem.â
âVad snĂ€llt.â Hon förtjĂ€nade inte att bli mottagen med
vÀnlighet. Hon förtjÀnade ingenting alls, sÄ som hon svikit mormor. NÀr Harriet svepte in henne i sin famn kramade hon om den Àldre kvinnan hÄrt.
âVad glad jag Ă€r att du Ă€r hĂ€r. Eva pratade om dig ofta, mĂ„ du tro.â
âJag visste inte att hon var skadad.â Bonnie drog sig ur omfamningen. âMin mobil blev stulen och ingen kontaktade mig via jobbet. Det var först efter en vecka som jag fick reda pĂ„ vad som hade hĂ€nt. NĂ€r jag vĂ€l hade möjlighet att Ă„ka hit var det för sent.â
âIngen av oss förstod hur dĂ„lig Eva var. Jag trodde hon var redo att bli utskriven och sĂ„ var hon bara âŠâ
âBortaâ, fyllde Bonnie i och ögonen fylldes med tĂ„rar.
âSesĂ„, ut med det bara. Ibland mĂ„ste man grĂ„ta.â Harriet klappade henne pĂ„ armen. âJag saknar ocksĂ„ Eva. Hon var min bĂ€sta vĂ€n.â
âJag vet.â Bonnie strök bort tĂ„rarna. âHur mĂ„r du?â
âBra, efter omstĂ€ndigheterna.â Harriet gjorde en gest mot dörren bredvid Evas. âDu har fĂ„tt sĂ€llskap av en ny hyresgĂ€st. Iris Nykvist.â
âNĂ€r flyttade hon in?â
âOm jag ska vara Ă€rlig vet jag inte riktigt om hon har gjort det Ă€n. Flyttbilen var hĂ€r i helgen, men sedan dess har jag varken sett nĂ„gon gĂ„ in eller ut ur lĂ€genheten. Du tror vĂ€l inte att det Ă€r nĂ„gon sorts lurendrejeri?â
âDet Ă€r det sĂ€kert inte.â Bonnie sneglade mot mormors dörr och med ens var det som om luften gick ur henne. âJag borde försöka komma i ordning.â
âSĂ„klart du ska.â Harriet tog ett steg mot trappan. âOm du behöver nĂ„got Ă€r det bara att knacka pĂ„ min dörr.â
LÀgenheten var precis som hon mindes den. Faktum var att mormor inte hade Àndrat pÄ nÄgot överhuvudtaget utan allt stod pÄ samma plats som tidigare. Som den runda spegeln med guldram och porslinsfigurerna pÄ hallbordet. Till och med fotografierna pÄ vÀggen var desamma. Bonnie vidrörde en av ramarna och betraktade fotografiet av mormor, mamma och henne sjÀlv. Trots att hon log pÄ bilden mindes hon hur ledsen hon hade varit eftersom mamma precis hade skÀllt pÄ henne. Varför mindes hon inte, men hon kom ihÄg att mormor tröstat och att hon hade försökt le mot kameran. För mormors skull. Hon suckade lÄgt och fortsatte till köket. NÀr hon sÄg de blommiga gardinerna och den vÀlbekanta utsikten över takÄsarna fylldes ögonen med tÄrar igen. Om hon blundade kunde hon höra mormor stöka runt i köket och smÄgnola för sig sjÀlv medan doften av plommonkrÀm som kokade pÄ spisen fyllde rummet.
Det var sÄ mycket hon ville prata med mormor om. FrÀmst ville hon berÀtta om Harold och jobbet, men hon ville Àven förklara varför hon inte rest hem nÀr mormor ramlade och senare blev sjuk. En hög ringsignal fick henne att hÀmta mobilen och nÀr hon sÄg att det var Lisa klickade hon fram samtalet.
âĂntligen svarar du. Gick allt bra?â frĂ„gade vĂ€nnen oroligt.
âJag har precis kommit fram till lĂ€genheten.â Bonnie öppnade balkongdörrarna sĂ„ att frisk luft svepte in i lĂ€genheten.
âVad skönt. Hur kĂ€nns det att vara tillbaka?â
âKonstigt. Det Ă€r som att komma hem, men Ă€ndĂ„ inte eftersom mormor Ă€r borta.â
âJag förstĂ„r hur du menar.â Lisas röst mjuknade. âJag Ă€r glad att du kom fram utan nĂ„gra missöden.â
âTrodde du att jag skulle Ă„ngra mig?â Bonnie klev ut pĂ„ trallen och huttrade en aning av kylan.
âMan vet ju aldrig med dig.â
âJag vet.â Lisa hade rĂ€tt. För om hon inte hade fĂ„tt sparken hade hon kanske aldrig lĂ€mnat Paris.
âHarold har frĂ„gat efter dig flera gĂ„nger.â
Orden kom plötsligt och fick Bonnie att stelna till.
âBerĂ€ttade du var jag Ă€r?â
âHittills har jag lyckats undvika det, men han Ă€r ihĂ€rdig.â
Lisa tvekade. âDu vet att jag stöttar dig i ditt beslut, men tycker du inte att han borde fĂ„ reda pĂ„ att du har Ă„tervĂ€nt till Sverige?â
âHan behöver inte veta var jag Ă€r. Det Ă€r ju slut mellan oss.â Bonnie anstrĂ€ngde sig för att lĂ„ta neutral pĂ„ rösten men det var inte helt lĂ€tt. Inte nĂ€r kĂ€nslorna Ă„kte berg-och-dalbana och aldrig riktigt lugnade ner sig. âJag Ă€r ledsen om jag sĂ€tter dig i en obekvĂ€m sits nu nĂ€r han Ă€r din chef.â
âDet Ă€r ingen fara.â Lisa tog ett djupt andetag, som om hon var pĂ„ vĂ€g att sĂ€ga nĂ„got mer, innan hon verkade Ă„ngra sig och i stĂ€llet frĂ„gade om mormors lĂ€genhet och om Bonnie planerade att behĂ„lla antikvitetsbutiken. Det var nĂ„got hon tĂ€nkt pĂ„ flera gĂ„nger sjĂ€lv. Trots att det var ett svĂ„rt beslut visste hon att det bara fanns en vĂ€g att gĂ„, och det var att sĂ€lja butiken sĂ„ snart som möjligt. Inte enbart för att hon inte kunde nĂ„got om antikviteter, utan för
att hon inte planerade att stanna i Stockholm. Allt det sa hon till Lisa som lyssnade under tystnad.
âSĂ„ det blir jobbansökningar för dig?â frĂ„gade vĂ€ninnan till slut.
âPrecis. Jag vet att jag gjorde ett misstag och att alla tror att jag inte Ă€r att lita pĂ„, men âŠâ
âInte jagâ, sa Lisa bestĂ€mt. âAlla kan göra misstag och ledningen gjorde fel som sa upp dig. Du Ă€r en av de bĂ€sta kollegor jag har haft, och du Ă€r otroligt bra pĂ„ ditt jobb. LĂ„t ingen inbilla dig nĂ„got annat.â
Bonnie kisade mot solen. Trots att det var vÄr i luften var det inte alls som i Paris dÀr rabatterna redan blomstrade och trÀdens löv slagit ut. Fast det Àr inte lÄngt kvar nu, tÀnkte hon och gjorde nÄgra stretchövningar. Hon hade sovit oroligt i natt och att starta dagen med en löprunda var precis vad hon behövde för att dÀmpa oron som kröp i kroppen.
En rörelse frÄn lokalen bredvid porten fÄngade hennes uppmÀrksamhet. NÀr hon sÄg en mörkhÄrig kvinna i hennes egen Älder ordna med nÄgra böcker i skyltfönstret höjde hon handen i en vinkning innan hon joggade över gatan och allén.
Medan hon fortsatte mot Tessinparken gick tankarna till gÄrdagens samtal med Lisa. Den före detta kollegan var en av fÄ som stöttat henne nÀr hon fick sparken och bara tanken pÄ hur hon hade tvingats bort frÄn den prestigefyllda kommunikationsbyrÄn gjorde henne nedstÀmd. Det hade varit ett drömjobb och hon hade Àlskat den kreativa miljön, det höga tempot och att ingen dag var den andra lik.
Dessutom hade hon gjort sina hundÄr och varit mer Àn redo att avancera till en högre tjÀnst. Inte bli av med allt och starta om frÄn noll.
Bonnie fortsatte jogga lÀngs trottoaren och för varje steg slÀppte spÀnningarna en aning. Vid Tessinparken svÀngde hon vÀnster och följde grusvÀgen lÀngs kastanjetrÀden.
Hon log mot en liten pojke som skyndade förbi med sin mamma och fick ett leende tillbaka. För bara nÄgra veckor sedan hade hon varit en av alla dem som stressat till jobbet om morgnarna. Nu var allt annorlunda och hon funderade pÄ hur hon skulle lÀgga upp de nÀrmaste dagarna. Förmodligen var det bÀst att försöka fÄ antikvitetsbutiken sÄld först. DÀrefter kunde hon fokusera pÄ lÀgenheten och ta beslut om vart hon skulle ta vÀgen.
Hon fortsatte förbi plaskdammen och sprang vidare mot fÀlten. PÄ ett sÀtt var det skönt att vara hemma. Det satte allt som hÀnt i ett nytt perspektiv och vÄndan och maktlösheten hon kÀnt de senaste mÄnaderna mattades av en aning. Hon ökade pÄ stegen ytterligare och vid slutet av det sista fÀltet vÀnde hon om och joggade tillbaka.
âAkta dig!â
Rösten fick Bonnie att hejda stegen, men innan hon hann se efter vem det var som skrek fick hon en hÄrd knuff i knÀvecken.
âVad gör du?!â fick hon fram och fĂ€ktade med armarna för att Ă„terfĂ„ balansen, men det var lönlöst, och som i slow motion sĂ„g hon marken komma nĂ€rmare. Fasiken ocksĂ„, hann hon tĂ€nka och höll upp hĂ€nderna för att dĂ€mpa fallet.
âHur gick det?â En mörkhĂ„rig kvinna föll pĂ„ knĂ€ bredvid henne. âHar du ont nĂ„gonstans?â
âJag tror jag Ă€r okej.â Bonnie kravlade sig upp i sittande stĂ€llning och motade bort en svart pudel som försökte slicka henne i ansiktet. Var det verkligen en dvĂ€rgpudel som fick mig att ramla, tĂ€nkte hon samtidigt som hon borstade bort lera frĂ„n trĂ€ningsbyxorna. NĂ€r hon sĂ„g en siberian husky sitta tvĂ„ meter ifrĂ„n med slokande huvud förstod hon vem det var som hade tacklat henne. Det ser nĂ€stan ut som om han skĂ€ms, tĂ€nkte hon och motade Ă„terigen bort dvĂ€rgpudeln som försökte klĂ€ttra upp i hennes knĂ€.
âJag Ă€r sĂ„ ledsen. Sixten Ă€r ett yrvĂ€der, men att han skulle fĂ„ Herman att springa som en galning över halva fĂ€ltet trodde jag inte.â Kvinnan sĂ„g bekymrat pĂ„ henne. âĂr du sĂ€ker pĂ„ att du mĂ„r bra?â
âJa, det Ă€r ingen fara.â Bonnie reste sig pĂ„ darrande ben och granskade leran pĂ„ klĂ€derna och skrapsĂ„ren pĂ„ hĂ€nderna. Det var andra gĂ„ngen pĂ„ tvĂ„ dagar som nĂ„gon knuffade henne. Fast den hĂ€r gĂ„ngen hade hon fĂ„tt en ursĂ€kt i alla fall.
âSom du ser ut.â Kvinnan försökte borsta bort lera frĂ„n
Bonnies ena arm. âJag förstĂ„r inte varför Herman inte sĂ„g sig för.â Hon tog upp pudeln i famnen och strök siberian huskyn över huvudet. âSixten fick igĂ„ng honom ordentligt. Han verkar se det som sin uppgift att fĂ„ andra att leka.â
âHan Ă€r vĂ€ldigt bra pĂ„ det.â Bonnie log motvilligt mot den lilla hunden.
âMm, ibland lyckas han. Oftast tycker Herman att Sixten Ă€r för sprallig, men idag verkar han ha gett efter för leklusten.â Kvinnan satte ner pudeln pĂ„ marken igen. âJag Ă€r sĂ„ ledsen att de knuffade dig och jag tvĂ€ttar sjĂ€lvklart dina klĂ€der.â
âDet behövs inte, det Ă€r bara lite lera.â Bonnie strök sig över kinden och upptĂ€ckte att hon var smutsig Ă€ven dĂ€r. âDe hade bra fart.â
âVerkligen. TyvĂ€rr var jag inte helt med pĂ„ vad de gjorde. Yoggi hade precis fĂ„tt tag pĂ„ ett bullpapper och jag var upptagen med att hindra henne frĂ„n att kvĂ€va sig sjĂ€lv.â
Nu upptÀckte Bonnie ytterligare en hund. En stor chokladbrun labrador som lagt sig pÄ marken och sÄg ut att vÀnta ut dramat sÄ att de kunde gÄ vidare.
âJag tror jag sĂ„g dig tidigare.â NĂ€r hon sĂ„g kvinnans förvĂ„nade min skyndade hon sig att fortsĂ€tta. âJag har precis flyttat in pĂ„ Erik Dahlbergsgatan och tyckte att jag sĂ„g dig i lokalen bredvid min port.â
âĂr du Evas barnbarn? Bonnie?â
âPrecis.â Bonnie tittade pĂ„ hundarna. âOch du har ett hunddagis?â
âDet Ă€r en lĂ„ng historia, men det korta svaret Ă€r nejâ, svarade kvinnan och rĂ€ckte fram handen. âJag heter Anna. Lokalen jag bor i var tidigare ett hunddagis och nĂ€r jag flyttade in fortsatte jag att hjĂ€lpa nĂ„gra av kunderna.â
âVad mysigt.â
âFörst var jag inte sĂ„ förtjust, men nu kan jag inte tĂ€nka mig att vara utan hundarna.â Anna tog fram hundgodis frĂ„n fickan. âNumera Ă€r jag Ă€ven Ă€gare till Yoggi eftersom hennes tidigare matte flyttade till London.â Hon lockade pĂ„ den chokladbruna hunden som genast kom fram för att fĂ„ godis.
âJag skulle gĂ€rna ha hund.â Bonnie hejdade sig. Varför hade hon sagt sĂ„ dĂ€r? För att det Ă€r sant, tĂ€nkte hon. Ănda sedan Benji sĂ„ldes hade hon velat ha en ny hund,
men det hade aldrig blivit rÀtt tillfÀlle, och nÀr hon flyttade ihop med Harold hade det varit omöjligt eftersom han var allergisk.
âDe Ă€r det bĂ€sta sĂ€llskapet.â
Bonnie och Anna började röra sig över fÀltet, en signal till hundarna att det var fritt fram att springa omkring igen.
âVad ska du göra nu nĂ€r du Ă€r tillbaka pĂ„ hemmaplan?â frĂ„gade Anna.
âFrĂ„ga mig hellre vad jag inte ska göra. Det Ă€r hur mycket som helst att ta tag i.â
âJag Ă€r sĂ„ ledsen att Eva Ă€r borta. Hon var en fin person.â
âMormor var den bĂ€sta och jag har sĂ„ svĂ„rt att förstĂ„ att jag aldrig mer kommer trĂ€ffa henne. Ănda sedan jag kom hit âŠâ Bonnie tystnade. Jag fĂ„r inte grĂ„ta, tĂ€nkte hon. Inte inför en okĂ€nd person. âJag ska jogga vidare.â Hon gjorde en gest mot ValhallavĂ€gen och den lĂ„nga allĂ©n.
âKom gĂ€rna förbi pĂ„ en fika nĂ€r du har tid. Om jag inte Ă€r ute med hundarna Ă€r jag oftast hemma.â
âDet lĂ„ter trevligt.â
âJag menar det. Kom förbi i eftermiddag. Jag bjuder pĂ„ kaffe eller te.â
âJag mĂ„ste ta itu med mormors butik, eller i alla fall gĂ„ igenom vad som ska göras. Om det inte blir för sent kanske jag tittar förbi nĂ€r jag Ă€r klar.â
âDu Ă€r vĂ€lkommen.â Anna stannade för att lĂ„ta Herman nosa pĂ„ en buske. âSĂ€g till om du behöver hjĂ€lp. Med vad som helst. Jag om nĂ„gon vet hur svĂ„rt det kan vara att starta om pĂ„ en ny plats.â
EFTER FLERA à R I PARIS ÄtervÀnder Bonnie till GÀrdet i Stockholm. En plats hon inte besökt pÄ era Är, men som hon hoppas ska ge henne den nystart hon sÄ desperat behöver.
VÀl pÄ plats lÀr hon kÀnna era av grannarna; excentriska Harriet som tycks dyka upp i tid och otid, pensionÀren Iris med den sorgsna blicken, och Anna som fÄr Bonnie att ta hand om den övergivna hunden Charlie.
Allt eftersom tiden gÄr börjar hon sakta vÀnja sig vid sitt nya liv. Men nÀr Harriet ber om hjÀlp att nysta i en mystisk pussellÄdas hemlighet, och Bonnies ex visar sig vara beredd att gÄ lÄngt över alla grÀnser för att fÄ tillbaka henne mÄste hon en gÄng för alla ta itu med allt hon har försökt gömma undan.
En vÀl bevarad hemlighet Àr den andra fristÄende delen av GÀrdetböckerna. Det Àr en varm, allvarsam och romantisk berÀttelse om att hitta rÀtt nÀr livet svajar och att vÄga söka efter svaren, trots att det kan fÄ en att omvÀrdera allt man tagit för givet. ISBN 978-91-89820-19-7
