ÉMILE ZOLA
THERESE RAQUIN
BROTTSLIG KÄRLEK
Centrum för lättläst är:
LL-förlaget – lättlästa böcker
8 SIDOR – den lättlästa nyhetstidningen
Lättläst-tjänsten – bearbetningar och kurser
Läsombud – inspirerar till högläsning
Mer information om oss finns på www.lattlast.se
LL-förlaget
Box 9145
102 72 Stockholm
Telefon 08-640 70 90 www.ll-forlaget.se
© 2010 LL-förlaget och Johan Werkmäster
Omslag och form: Bok & Form
Papper: Munken Premium Cream 100 g
Typsnitt: Indigo och Scala Sans
Tryck: Bulls Graphics AB, Halmstad 2013 isbn 978-91-7053-336-5
émile zola
brottslig kärlek
* thérèse raquin *
Återberättad av Johan Werkmäster
therese och camille
Therese var föräldralös. Hon kom inte ihåg
hur hennes riktiga mor och far såg ut.
De dog när hon var en liten flicka.
Hon växte upp hos sin faster, änkan Raquin, som tog hand om Therese som om hon var hennes egen dotter.
Fru Raquin hade redan en son som hette Camille.
Therese och Camille var kusiner och lika gamla.
De bodde i Vernon, en fransk stad några mil väster om Paris.
Där levde de i ett hus med stor trädgård alldeles vid floden Seine.
Therese älskade att leka i trädgården och springa längs flodens strand.
Camille höll sig mest inomhus.
Han var ett blekt och stillsamt barn som ofta blev sjuk och fick feber.
Några gånger var han nära att dö.
På nätterna sov Therese i samma säng som Camille.
Fru Raquin pysslade om henne lika mycket som sonen, gav henne samma mediciner och ville helst att hon skulle vara inne istället för att gå ut och leka.
Med tiden blev Therese nästan lika stillsam och blek som sin kusin. Hon vande sig vid att röra sig långsamt och tala tyst.
När barnen blev tonåringar fick de varsitt eget rum.
Ungefär samtidigt bestämde fru Raquin att de skulle gifta sig med varandra om några år. En dag skulle hon själv bli gammal och dö.
Då måste det finnas någon som kunde ta hand om den sjuklige sonen.
Therese skulle bli både hustru och sköterska åt Camille. ***
De var tjugo år gamla när de gifte sig. Ingen av dem var förälskad.
De kände ingen åtrå till varandra, ingen längtan, ingen lust.
Therese betraktade Camille som en bror, inte som en riktig man. Och i Camilles kropp fanns inga sexuella känslor alls, varken för Therese eller någon annan. För honom var hon bara en syster.
På bröllopskvällen gick Therese in i Camilles rum och lade sig i sängen bredvid honom. De var gifta nu, äkta man och hustru. Men de klädde inte av sig nakna, rörde inte varandra och ville absolut inte kyssas och smekas.
Varken denna natt eller någon annan natt skulle de ligga med varandra.
De hade gift sig för fru Raquins skull, för att hon ville det och hade bestämt så.
flytten till paris
De senaste åren hade Camille arbetat
på ett kontor men han var trött
på både jobbet och livet i Vernon.
Två veckor efter bröllopet
förklarade han för sin mor
att han absolut ville att de skulle flytta till Paris.
Fru Raquin försökte protestera, men Camille gav sig inte.
– Jag har alltid gjort som du har velat, sade han.
I hela mitt liv har jag varit ett lydigt barn, följt dina uppmaningar och råd, tagit medicinerna som du har gett mig och gift mig med min kusin.
Nu är jag vuxen och vill bestämma något själv.
Inom en månad flyttar vi till Paris!
Den natten kunde fru Raquin inte sova.
Hon trivdes så bra med deras liv i Vernon och ville inte ha några förändringar.
Men så kom hon att tänka på att ungdomarna
kanske skulle få barn snart.
Fru Raquin hade ärvt en del pengar efter sin man, men om familjen växte skulle de behöva mer.
Tidigare i livet hade hon haft en sybehörsaffär
där hon sålde nålar, tråd, tygband, knappar och annat.
Kanske var det möjligt att ha en liknande butik i Paris.
I så fall kunde hon själv och Therese arbeta där.
Camille fick väl söka jobb på ett kontor.
Vid frukosten nästa morgon var fru Raquin på gott humör.
– Nu ska ni få höra, sade hon till ungdomarna.
Om några dagar åker jag till Paris och letar reda på en butikslokal som vi kan köpa.
Jag och Therese öppnar en sybehörsaffär.
Och du Camille får göra vad du vill.
Antingen kan du gå omkring på Paris gator och lata dig eller så skaffar du ett jobb.
– Självklart ska jag söka arbete, svarade den unge mannen.
Therese satt tyst. Varken Camille eller fru Raquin brydde sig om att fråga vad hon tyckte. Fru Raquin och hennes son hade redan bestämt att alla tre skulle flytta till Paris och börja ett nytt liv där. ***
När fru Raquin kom till Paris
åkte hon direkt till Pont Neuf-gränden, som låg nära stadens äldsta bro Pont Neuf. Hon hade fått tips om att en sybehörsaffär var till salu där.
Det var en mycket smal gränd, bara några meter bred. Ovanför gatan fanns ett smutsigt och sprucket glastak.
Butiken låg inklämd mellan en bokhandel och en leksaksaffär. Lokalen var liten och mörk, men fru Raquin tyckte att den fick duga. Den var i alla fall billig. Och en trappa upp, ovanför själva affären, fanns en lägenhet med tre rum och kök.
Där kunde hon och barnen bo.
Fru Raquin var mycket belåten
när hon åkte hem till Vernon.
Hon skulle berätta för Camille och Therese att allt nu var ordnat. Det fanns både en lägenhet och en butikslokal som väntade på dem i Paris. ***
Therese kände en stor besvikelse första gången hon kom in i Pont Neuf-gränden.
Allt verkade så dystert. Det var mörkt och fuktigt. Hon tyckte varken om butiken eller lägenheten.
Det kändes som om de flyttade till ett råttbo.
Skulle hon bli tvungen att leva där resten av sitt liv?
Therese satte sig på en resväska i köket och började gråta.
Camille hade också hoppats på något bättre, men han låtsades vara nöjd.
Annars skulle kanske hans mor bli besviken och tycka att sonen var otacksam.
Förresten behövde han ju inte vara i gränden på dagarna. Då skulle han jobba på ett kontor medan modern och Therese skötte butiken.
– Det här duger utmärkt, sade han till sin mamma.
Allt kommer säkert att bli bra. ***
Efter några veckor fick Camille arbete som tjänsteman vid järnvägen.
Varje morgon promenerade han till kontoret.
Han gick sakta längs kajerna vid floden Seine och tittade på båtarna som gled förbi.
På kvällarna, efter arbetsdagens slut, vandrade han samma väg tillbaka hem.
Fru Raquin och Therese skötte butiken.
Oftast tog den äldre kvinnan hand om kunderna som kom in för att köpa sybehör.
Therese satt mest på en stol bakom disken och gjorde ingenting.
Ibland gick hon upp i lägenheten och lade sig på sängen en stund.
När Camille kom hem på kvällarna åt alla tre tillsammans i lägenhetens matsal.
Efteråt brukade Camille slå sig ner i en fåtölj och läsa en bok. Therese satt istället sysslolös och bara stirrade framför sig.
Hon tyckte att det nya livet i Paris var tråkigt och tomt.
Dagarna, veckorna och månaderna gick. Therese lämnade knappt den mörka, fuktiga gränden.
Hon kände sig alltmer nedstämd och uttråkad.
Varje kväll gick hon och lade sig i samma kalla säng och varje morgon vaknade hon upp till en ny dag utan innehåll och mening.
torsdagskvällarna
En dag fick fru Raquin syn på en gammal bekant i Pont Neuf-gränden. Han hette Michaud och var pensionerad poliskommissarie.
Många år tidigare hade han arbetat i Vernon. Fru Raquin kände honom från den tiden, och bjöd in honom på te för att prata gamla minnen.
Följande vecka återvände Michaud, den här gången tillsammans med sonen Olivier.
Han var en lång och mager man i 30-årsåldern som arbetade som kontorist hos polisen.
I fortsättningen besökte kommissarien och hans son familjen Raquin varje vecka.
Snart bjöd Camille in ytterligare en gäst, herr Grivet, en äldre tjänsteman som jobbade på samma kontor som Camille.
De träffades varje torsdagskväll vid åttatiden, sex personer som drack te, pratade och spelade kort tillsammans några timmar.
Alla verkade trivas utom Therese.
Hon tyckte inte om gästerna, speciellt inte den tråkige och fule Olivier.
Ofta gick hon från bordet, satte sig för sig själv och kelade med Frans, en stor randig katt som de hade tagit med från Vernon.
Therese tittade på klockan. Minuterna gick så långsamt.
Hon önskade att gästerna snart skulle gå.
En torsdag när Camille kom hem från arbetet hade han med sig en stor bredaxlad karl.
– Mor, känner du igen den här mannen? frågade han.
Fru Raquin tittade på främlingen och funderade. Sedan ruskade hon på huvudet.
– Men det är ju Laurent! utbrast Camille.
– Vi var skolkamrater i Vernon när jag var barn.
Plötsligt kände fru Raquin igen lille Laurent.
Men nu var han vuxen, stor och välbyggd. Det var minst tjugo år sedan de träffades senast. Hon gav honom en kram.
– Jag stötte på Laurent för några timmar sedan, förklarade Camille. Vi jobbar på samma kontor men på olika avdelningar och har inte sett varandra förrän idag.
– Du stannar väl och äter middag med oss?
frågade fru Raquin.
– Det gör jag gärna, svarade Laurent.
Fru Raquin gick uppför trappan till lägenheten för att laga mat.
Therese satt på en stol bakom disken och stirrade nyfiket på Laurent. Hon tyckte att han var vacker och såg stark och frisk ut.
– Känner du igen min hustru?
frågade Camille och pekade på Therese.
– Kommer du ihåg min kusin
som lekte med oss i Vernon?
– Javisst gör jag det, svarade Laurent och såg Therese rakt i ögonen.
Hon kände att det pirrade i kroppen.
Hennes kinder blev blossande röda.
Hon reste sig hastigt upp.
– Trevligt att träffas igen, sade hon till Laurent.
Jag ska gå upp och hjälpa fru Raquin med maten. ***
När de åt middag berättade Laurent vad han hade gjort de senaste åren.
En tid hade han jobbat som konstnär.
Det gick inget vidare men han trivdes med att måla.
– Det var ett härligt liv, förklarade han.
Jag åt och drack och målade av nakna kvinnor.
– Menar du att kvinnorna klädde av sig och visade sig nakna för dig?
frågade Camille förvånat.
– Javisst, de stod modell för mig, svarade Laurent och såg på Therese som blev alldeles blek.
– Det måste kännas konstigt, sade Camille. Jag skulle bli generad.
Laurent gav ifrån sig ett skratt.
– Jag tyckte att det var underbart! utbrast han. Jag minns speciellt en rödhårig modell med stora bröst och breda höfter.
Han vände sig mot Therese som stirrade på honom med en glödande, upphetsad blick.
– Jag skulle gärna måla ett porträtt av dig, sade Laurent plötsligt till Camille.
– Det vill jag gärna att du gör, svarade Camille och rodnade av glädje.
I samma stund slog klockan åtta. Det var torsdagskväll och snart steg herr Grivet, kommissarie Michaud och hans son Olivier in i rummet.
Camille presenterade sin barndomsvän
för de andra.
Grivet nickade igenkännande.
Han och Laurent hade setts på kontoret.
De drack te och spelade kort tillsammans.
Den här kvällen drog Therese sig inte undan.
Hon satt kvar vid bordet med de andra.
I smyg sneglade hon på Laurent.
Hon tyckte om hans skratt och fylliga röst, hans starka doft och stora händer.
Samtidigt kände hon en sorts oro i kroppen.
Laurent var både vacker och farlig.
älskaren
Efter den dagen besökte Laurent familjen Raquin nästan varje kväll. Själv bodde han i ett litet trångt vindsrum som han inte trivdes i. Han gick hem dit så sent han kunde.
Oftast stannade han kvar hos familjen Raquin tills klockan var nästan elva.
En kväll hade Laurent med sig en målarduk, pennor, penslar och färger.
Han skulle börja måla Camilles porträtt.
Det tog honom tre kvällar att teckna huvudet.
Den fjärde dagen lade han på de första färgerna.
Therese satt hela tiden tyst en bit från Laurent och följde hans arbete med pennor och penslar. Ibland vände han sig mot henne och log.
– Tycker du om porträttet? frågade han.
Therese svarade inte. Hon bara ryste och stirrade upphetsat på sin mans kamrat.
När Laurent kom hem till vindsrummet på kvällarna, funderade han på om han skulle bli Thereses älskare.
Han var nästan säker på att hon ville det.
– Hon behöver säkert en älskare, det syns i hennes ögon, mumlade han för sig själv. Camille är nog inget att ha i sängen.
Laurent skrattade till när han tänkte på sin väns magra och gulbleka kropp. Han hade svårt att tro att Camille och Therese hade något sexliv.
Therese hade säkert tråkigt både på dagarna och nätterna. Hon behövde piggas upp.
Hon var inte särskilt vacker, men han skulle ändå gärna ligga med henne ibland.
Det var länge sedan han senast låg med en kvinna.
Laurent bestämde sig för att Therese skulle bli hans älskarinna.
Dagarna gick. Laurent väntade på ett tillfälle att förföra Therese. Men de var aldrig ensamma.
Therese Raquin är gift med Camille, men hon avskyr honom.
I hemlighet älskar hon Camilles vän Laurent. Therese och Laurent inleder ett förhållande.
De planerar att mörda Camille för att kunna leva tillsammans.
Men ingenting blir som de har tänkt sig.
Therese Raquin är en spännande roman om kärlek och hat, liv och våldsam död.
Den berömde franske författaren Émile Zola skrev romanen i slutet av 1800-talet.
Johan Werkmäster har bearbetat den till lättläst.
ISBN 978-91-89779-03-7
9 789189 779037