ljuset? SER DU
En berÀttelse om att fÄ syn pÄ ljuset, och tÀnda det ...
SIV LINDSTRĂM
Förlagshuset Siljans MÄsar www.siljansmasar.com
ISBN 978-91-89773-28-8
© Siv Lindström, 2024
Materialet i denna bok Àr skyddat enligt upphovsrÀttslagen.
Det Àr inte tillÄtet att Äterge, kopiera eller överföra detta dokument i nÄgon form, vare sig pÄ elektronisk vÀg eller i utskrivet format.
Inspelning av publikationen Àr strÀngt förbjuden.
Bilder omslag, inlaga och författarfoto: Sara Svensson
GraïŹsk form: Kathleen Graphic Design www.kathleen.se
Tryck: Jelgavas TipograïŹja, 2024
SER DU
ljuset?
En berĂ€ttelse om att fĂ„ syn pĂ„ ljuset, och tĂ€nda det âŠ
SIV LINDSTRĂM
Inledning
Min uppvÀxt var fylld av kÀrlek. PÄ gÄrden, dÀr vi bodde, var mÀnniskor, djur och vÀxter mina vÀnner. UngefÀr hÀlften av min tid i första halvan av mitt liv, var lycklig, utvecklande och full av liv och glÀdje. En fjÀrdedel av min tid i första halvan av mitt liv, gick Ät till att försöka vÀrja mig frÄn ett mörker, en sorg, som kom inifrÄn mig och höll hela mig, kropp och sjÀl i ett grepp, vilket tog min kraft, min tid och min glÀdje. Den andra fjÀrdedelen gick Ät till att undra varför det var sÄ.
Denna tid av sökande efter svar har givit mig en utveckling som jag inte vill vara utan. Jag sökte och söker Ă€n, vĂ€ldigt djupt, efter svaret pĂ„ frĂ„gan âVem Ă€r jag?â. Till slut fann jag nĂ„gonting. En vĂ€l gömd del av mig sjĂ€lv. Ett ljus som kunde jaga undan mitt mörker. Insikter och klokskaper fann jag. En insikt om att vi alla, och allt, bestĂ„r av mörker och ljus, men ljuset mĂ„ste alltid fĂ„ segra. För att sammanfatta lite av det jag erfarit började jag skriva, och detta har nu blivit min lilla bok. Den första delen beskriver lite om mitt liv fram tills jag fann det dĂ€r ljuset. Sedan fortsatte jag att skriva av hjĂ€rtats lust, om nĂ„gra insikter, och funderingar eller upplevelser kring detta.
Kampen mot mörkret har varit hÄrd, jag var ensam, mot en motstÄndare, mörkret, som jag inte visste vem det var. Nu Àr jag mycket glad Ät att leva ett livfullt liv i ljus. Kanske kan min berÀttelse hjÀlpa nÄgon, som upplever liknande, eller kanske vill nÄgon lÀsa som Àr intresserade av mÀnniskors utveckling.
Ser du ljuset?
Det var gott att fÄ vÀrma mina fötter mellan pappas lÄr nÀr jag skulle sova. Det Àr ett av mina tidigaste minnen. Men nu Àr fötterna och underbenen kalla pÄ ett isande vis. Grus har jag under fotsulorna. Det luktar tvÄl, lagÄrd och jord, dÀr jag stÄr i hallen, i vÄrt hus, pÄ vÄr gÄrd. Pappa ligger pÄ golvet, buren dit av mamma och mina storasyskon. Han yrar, klarar inte att hÄlla kontakten med mamma och oss. Förvirrad kÀnner jag mig och samtidigt sÄ klar. Att nÄgot skulle hÀnda har jag kÀnt
pÄ mig, för sÄ fungerar jag. Vet, bara vet, att frÄn och med nu fÄr jag klara mig sjÀlv. Pappa
har fÄtt hjÀrnblödning, och det Àr sista gÄngen jag ser honom. Han dör nÄgra dagar senare pÄ sjukhuset. Mina fötter fÄr vara kalla.
Tre Är Àr jag, har en mamma, fyra systrar och
en bror, jag Àr yngst.
För mig innebÀr att klara mig sjÀlv att vara sÄ duktig som möjligt. Att inte vara till besvÀr.
Ett besvÀr kan vara att göra mamma ledsen genom att frÄga om pappa. SÄ det gör jag inte.
Inte pÄ fyrtio Är. Men jag pratar med pappa, jag gör det nÀr jag Àr sjÀlv, för jag vet att det Àr konstigt.
Det Ă€r morgon och jag Ă€r nyvaken och ensam eftersom min familj Ă€r i skolan eller hos kossorna. PĂ„ vĂ€g ner för trappan frĂ„n övervĂ„ningen, klappar jag lite pĂ„ den uppstoppade ugglan som sitter dĂ€r. Det fĂ„r man inte för ugglan blir inte ïŹn av avtrycken frĂ„n barnhĂ€nder. Men jag klappar Ă€ndĂ„, för jag Ă€r inte duktig hela tiden.
Inte pÄ sÄdana smÄgrejer.
En skorpa och en mugg tar jag frĂ„n köket. Tar pĂ„ min kappa och allvĂ€dersstövlar och gĂ„r över gĂ„rdsplan. NĂ„gra katter som vĂ€ntar pĂ„ en mjölkskvĂ€tt ïŹyttar sig för mig, nĂ€r jag kliver över tröskeln till mjölkrummet. Doften av mjölken, vĂ„ta slitna cementgolv och rena kĂ€rl Ă€r pĂ„taglig. DĂ€r stĂ„r mamma och hĂ€ller ny spenvarm mjölk frĂ„n en stor rostfri ïŹaska, genom en sil, ner i en annan större ïŹaska. I silen
ïŹnns lite skrĂ€p och nĂ„gra halmstrĂ„n. Mamma ler, lyfter silen, och hĂ„ller under min mugg sĂ„ den blir halv ungefĂ€r, med mjölk. Det Ă€r liksom min vĂ€lling. Den dricker jag, och knaprar pĂ„ skorpan, sittandes pĂ„ en halmtuss i Ă€nden pĂ„ kornas foderbord. I den stunden Ă€r jag besjĂ€lad med korna. De har slĂ€ckt hunger och törst. Blivit mjölkade. Det rĂ„der lugn. Vi Ă€r ett dĂ„, korna och jag. Och jag kĂ€nner pappas nĂ€rvaro.
Det som följde blev en bÄde turbulent och rolig tid, samtidigt som den var trÄkig. Alla hjÀlpte till efter bÀsta förmÄga. Före och efter skolan. Kanske arbetade jag inte och gjorde nytta pÄ samma sÀtt som de större syskonen, utan gjorde sÄ gott jag kunde med att inte vara till besvÀr. Lyckades gjorde jag inte alltid, vilket
gav mig dĂ„ligt samvete. Tjatig och tjattrig och ibland sur, kunde jag vara. Med vetskapen om att det var âfelâ, var det mitt dĂ„liga samvete som gav mig tillsĂ€gelse. Inte min familj. Deras tĂ„lamod med mig var oĂ€ndligt. Jag var Ă€lskad.
Ansvaret gjorde nog med oss att vi blev vux-
na i en hast. De tvÄ Àldsta systrarna började sitt vuxenliv. SÄ gjorde Àven min bror som tog över gÄrden med sin tjej. De var alla knappt mer Àn myndiga.
Mina andra tvĂ„ systrar och jag som var sex Ă„r, skulle ïŹytta frĂ„n gĂ„rden. Innan ïŹytten, som var i adventstid, blir min yngsta syster sjuk. Hon som Ă€r sĂ„ modig och klok, ligger nu helt utslagen i hög feber. Hon har fĂ„tt mĂ€ssling. Jag viftar henne sĂ„ gott jag kan med vĂ„r tidning,
BohuslÀnningen. TÀnk om hon ocksÄ dör ⊠precis som pappa.
Men hon dör inte. Och mĂ€ssling ïŹck jag ocksĂ„, lagom till jul. NĂ€r jag lĂ„g dĂ€r och tyckte förfĂ€rligt synd om mig sjĂ€lv, ïŹck jag ocksĂ„ den julklapp jag kommer ihĂ„g mest av alla, nĂ€stan.
Det var en rutig plĂ€d i brunt och orange. Vi tvĂ„ yngsta barn ïŹck varsin. Den hade mamma köpt med hjĂ€lp av en peng frĂ„n mormor.
Det var den sista julen mormor levde. Hon dog pĂ„ lĂ„ngvĂ„rden, och var den sista av mina far- och morförĂ€ldrar. Farmor dog nĂ€r jag var ett Ă„r. Farfar och morfar ïŹck jag aldrig trĂ€ a.
Min slĂ€kt som var kvar var mammas bror och hans fru. Som bodde nĂ€ra. Fastrar och farbröder och massor av kusiner. De bodde en bra bit bort, de ïŹesta.
VĂ„r mamma. Som hon ïŹck kĂ€mpa! Det fanns en orimlighet i att hon skulle rĂ€cka till, men hon var alltid glad och vĂ€nlig och gjorde sitt bĂ€sta i varje lĂ€ge. Om ïŹer hade varit som vĂ„r mamma, skulle vĂ€rlden ha varit en bĂ€ttre plats.
Men jag vill sĂ€ga nĂ„got om den dĂ€r ïŹlten jag
ïŹck. Jag Ă€lskade den. Den gav mig vĂ€rme, trygghet och ett eget utrymme. En ïŹlt Ă€r nĂ„got jag numera gĂ€rna vill ge bort, dĂ„ jag tycker att det Ă€r det ïŹnaste man kan fĂ„. Min bror bar mig inrullad i den dĂ€r ïŹlten en juldag. Bort frĂ„n ett hem jag Ă€lskade, till ett hem jag lĂ€rde mig Ă€lska. NĂ€rvaron frĂ„n pappa kĂ€ndes mindre starkt. Min skoltid skulle börja och jag stĂ€ngde av lite liksom.
Det rÄder glad iver pÄ skolgÄrden, mest pÄ den del som har ett stort stÀll med gungor, rutschkana med lekhus under, och sandlÄda. Mina klasskamrater leker dÀr. SjÀlv stÄr jag pÄ den övre delen av trappan. HÄller hÄrt i kallt jÀrnrÀcke och tittar genom spjÀlorna. Jag kan inte vara med, jag KAN bara inte fÄ mig sjÀlv till att gÄ dit. NÄgonting har startat, inuti mig, och tillÄter inte min kropp att röra sig. Ett slags mörker som tar tag i mig och vÀnder mig inÄt.
Det blir tyst och stilla inom mig. En förlamande kÀnsla. Av att inte lÀngta bort, inte lÀngta hem. Men vill inte vara kvar. Bara en kÀnsla av att vara sÄ annorlunda. Vem Àr jag � Nog visste Àven jag, som föddes till bondebarn att dagar innehöll bÄde glÀdje och sorg. Men nÄgot som det mörkret hade jag inte kÀnt.
Hemma var ingen tid utan mening. Varje syssla förstod jag. Mamma som arbetade borta för vÄr försörjning nu, det förstod jag. Hon bakade brödet som vi Ät, det förstod jag meningsfullheten i. Min bror och hans sambo pÄ gÄrden, arbetade med skog, kossor och hö. Det var meningsfullt. Djuren och naturen och omvÀrlden jag vÀxte upp i accepterade mig som jag var. Jag hade en naturlig del i allt det dÀr, men nÀr jag kom till skolans vÀrld, blev det för inrutat och för mycket aktivitet runtomkring mig. Jag bar en kÀnslighet inombords.
För att hantera situationen skulle man kunna sÀga att jag drömde mig bort. Fingrarna höll fast min kropp i jÀrnrÀcket medan min sjÀl lyfte och var dÀr den ville vara. Hemma med dju-
ren, i taket i lekhuset pÄ lekplatsen, tittandes ner pÄ mina skolkamrater.
Den dĂ€r första skoldagen bar jag en tröja, som jag tyckte var vĂ€ldigt ïŹn. Fin jag ville vara.
Det ïŹna bestod i ett hĂ€sthuvud pĂ„ brun botten. Men ⊠tröjan tillhörde ett set, dĂ€r den var en del av tvĂ„, till en pyjamas. Det var fel att ha pyjamaströja till skolan, det visste jag.
Men tröjan var helt ny och oanvÀnd för sitt syfte. Det kÀndes sÄ rÀtt nÀr jag valde och sjÀlv bestÀmde att ha den pÄ, men nÀr jag nu stod dÀr och hÀngde pÄ jÀrnrÀcket, kÀnde jag mer av det som var fel med tröjan. Senare tÀnkte jag att tröjan bidrog till den stÀmning som intog mig. BÄde insidan och utsidan var fel pÄ mig. Passade inte in. För att vara en ganska
liten tös har jag stora funderingar om vem jag egentligen var.
Den tid en mÀnniska gÄr i skola Àr lÄng. SÄ lÄng att det inte fanns nÄgot liv, jag som barn kunde se efter den. NÄgot begrepp om tid kan jag inte minnas att jag hade.
Sedan kom mitt första sommarlov, och jag kunde inte se nÄgot liv efter det heller. SÄ lÄngt och fritt kÀndes det. Inget mörker fanns i mig dÄ. Jag bodde i ett hus med mamma och mina Àldre systrar. Huset som farmor bott i och som var avsett att vara bostad till mamma och pappa pÄ Àldre dagar. Nu blev det ju inte sÄ, utan det blev det huset som nu var mitt hem.
FrÄn det huset springer jag, efter skolavslutningen, nedför grusvÀgen, över stora vÀgen.
Ăppnar stĂ€ngslet in till kornas hage. KĂ€nner doften av sommar. Nu gör jag igen som jag gjorde vid skoltrappans jĂ€rnrĂ€cke. Fast dĂ„ handlade det om mörker. Nu handlar det om ljus.
Kroppen springer över grĂ€set, medan hela mitt inre Ă€r âöveralltâ. Finns inte en chans att allt detta kan fĂ„ plats i den lilla kropp som Ă€r min. Jag ĂLSKAR livet, korna, blommorna, grĂ€set och doften som ger signaler om frihet.
Tar in allt och blir jÀttestor. SÄ kÀnns det.
NĂ€r jag tar mg in genom öppningen i granhĂ€cken möts jag av ett par stora Bernersennen-hundar. De tillhör min bror och hans sambo och Ă€r tryggheten i hundformat. Det Ă€r Ă€ven dessa mĂ€nniskor. Ăven om vi inte riktigt pratar om allt, pratar vi om mycket och jag fĂ„r sĂ„ mycket kunskap in i mitt lilla liv.
Jag ïŹck lĂ€ra mig om kor, hundar, bakning, jag
ïŹck hjĂ€lp att uttrycka mig pĂ„ papper, med blyerts och kol och med akvarell. Jag skulle tro att det ersatte ord till en viss del hos mig.
Skoltiden startade en djup kÀnsla av ensamhet i mig. Den var sÄ inrutad och ofri. KÀnde mig
ensam Àven om jag var bland andra. Ensam, mörk, annorlunda. Det Àr ord som beskriver kÀnslorna i mig de dagar som var dÄliga. DÄ mörker och tyngd rullade in över mig, och jag var sedan med mörkret ungefÀr i en vecka, kanske tio dagar ibland, och sedan kom ljuset och sakta, sakta tog över mörkret igen. Mina vÀnner frÄgade mig varför jag var tyst, och jag svarade sÄ undvikande jag kunde. Jag visste ju inte.
Jag undrade ocksÄ ⊠Kanske var det sÄ att jag under nÄgra Är som litet barn hade stor frihet
att göra vad jag ville med min tid utan stor inblandning av vuxna som alltid hade sysslor att utföra. Den tiden umgicks jag och talade med kattungar, kor, trÀd och min döda pappa.
Ni förstĂ„r ju att skolan inte kan matcha detta djup. Den del av mig som inte bekrĂ€ftades ïŹck stĂ€ngas ner, helt enkelt, och det Ă€r nog den del som Ă€r min starkaste och största. Ibland anvĂ€nde jag den delen av mig, om en skolkamrat jag tyckte om hade det jobbigt. DĂ„ gick min omsorgsfulla sjĂ€l dit och sĂ€llskapade en stund.
Ibland gick min kropp med. SjÀlv hade jag inga problem med skolarbete, lÀrare eller kamrater.
Aldrig mobbad, trots att jag var annorlunda.
Det gick nog en skyddsÀngel vid min sida.
Hur ïŹnner man ljuset inom sig?
Hur kan du göra livet ljust genom att söka det innersta i dig sjĂ€lv â det som Ă€r pĂ„ riktigt Ă€kta?
Ser du ljuset? Àr en djupt personlig och inspirerande berÀttelse om Siv Lindströms resa genom livets mörker och ljus. Uppvuxen pÄ en gÄrd fylld av kÀrlek och naturens nÀrvaro, möter Siv tidigt förlust och sin inre kamp. Genom livet har hon sökt efter svaret pÄ frÄgan som alltid förföljt henne:
Vem Àr jag?
I sin bok delar Siv med sig av sina insikter, sina motgÄngar och det ljus hon till slut fann inom sig sjÀlv. Hennes berÀttelse speglar kampen mot det inre mörker som du kan kÀnna igen dig i, men Àven den frid och förstÄelse som vÀntar dig som vÄgar söka ljuset.
Ser du ljuset? Ă€r en lĂ€ttlĂ€st bok för dig som söker mening, inre frid och personligt vĂ€xande. Siv Lindströms reïŹektioner och livsvisdom ger hopp och inspiration för dig som ocksĂ„ kĂ€mpar med att ïŹnna din plats i vĂ€rlden.
978-91-89773-28-8