9789189773264

Page 1


Förlagshuset Siljans MÄsar www.siljansmasar.com ISBN 978-91-89773-26-4

© Agneta Bilker linneberggard.se

Materialet i denna bok Àr skyddat enligt upphovsrÀttslagen Omslagsfoto: Canva

Grafisk form samt illustration ”Maria dansar”: LINDROTH Bokformgivare & illustratör www.monicalindroth.se

Tryck: Scandbook AB, Falun, 2024

InnehÄll

Historik frÄn tiden under Marias liv

Byar kunde se olika ut. En by var större dÀr marken var odlingsbar och folket var kunnigt att ta vara pÄ de möjligheter som gavs. En vÀl fungerande by bestod av en byÀldste som var rÀttvis och sÄg, i alla avseenden, till byns bÀsta. Det fanns ett byrÄd bestÄende av utsedda mÀn dÀr alla var eniga om de lagar som var utformade och ansÄgs fungera vÀl. Oftast var de större byarna platser dÀr man idkade handel med mindre omkringliggande byar. Ju fler möten med personer utifrÄn, desto mer blandades folket och friskare barn sattes till vÀrlden.

I de södra delarna av landet var husen ofta byggda i en blandning av lera, grÀs och vass, med en liten runddel pÄ framsidan av huset och en högre mur runt husets baksida. Detta bildade en bakgÄrd dÀr det eldades och lagades mat. PÄ muren klÀngde ofta vÀxter som gav frukt. Kvinnorna tillbringade oftast dagarna inne pÄ dessa gÄrdar, utom nÀr de gick in till byn sjÀlva för att göra inköp. Grannkvinnorna gick ofta tillsammans ut till omrÄdet utanför byn för att plocka ved eller göra naturbehov, eftersom det var riskabelt att ge sig ut pÄ egen hand. En mindre by kunde uppstÄ pÄ grund av att nÄgra familjer stannat och blivit kvar dÀr. Byn vÀxte dÄ fler och fler kom dit och pÄ sÄ sÀtt fÄtt byn att bli större. HÀr gÀllde oftast den ursprungliga familjens lag och ordning. PÄ dessa platser fanns sÀllan nÄgon byÀldste eller nÄgot byrÄd, utan byn leddes av en familjeklan. En fattigare by var ofta uppbyggd av enklare material och var sÀllan byggd av kunniga byggnadsarbetare. Dessa hus var sÀllan vÀlbyggda utan fick repareras hela tiden dÄ de lÀtt rasade. De byggdes ofta med en blandning av flÀtade grenar, vass, lera och tyg som skydd mot solen. Dessa byar kunde bestÄ av 25 till 50 personer.

I de norra delarna av landet var husen större och byggda av stenar, lera, trÀ och spÄn. De var stabilare och ofta rikt dekorerade med mönster för att visa familjens status. Man kunde se om husets Àgare var vÀvare, smed, bagare eller annat. HÀr kunde en större familj ha flera hus hopbyggda och bakgÄrd med frukttrÀd, grönsaker och druvor. Folket tillbringade dagarna ute pÄ bakgÄrden och sov inne i huset. Det var inte ovanligt att fyra till fem hus var hopbyggda.

Inne i Jerusalem myllrade det av mÀnniskor som arbetade eller tillbringade dagarna med att roa sig pÄ olika sÀtt. De enda bofasta var utvalda personer som var viktiga för staten Rom, kungen och hans stab samt andra rika och viktiga personer. Soldater patrullerade och sÄg till att dagarna flöt pÄ utan nÄgot hot utifrÄn. Utanför stadsmuren fanns soldatstaden, som kunde liknas vid ett jÀttestort tÀltlÀger som strÀckte sig sÄ lÄngt ögat kunde nÄ. HÀr vaktade soldater som sÄg till att inga obehöriga kom in i lÀgret eller att ingen soldat försökte ta sig utanför soldatstadens grÀns. En soldat var livegen och fick endast röra sig i grupp för att utföra en uppgift. Detta berÀttade stridsherren Pontius nÀr Tomas fick följa med honom pÄ ett besök i soldatstaden.

Utanför Jerusalem fanns ocksÄ en tÀltplats dÀr stadens besökare slog lÀger för att sedan ta sig in i staden för att handla och sÀlja varor. HÀr kunde man möta mÄnga köpmÀn som kom frÄn andra lÀnder och som hade med sig spÀnnande varor. Utanför i kanten av stadsmuren fanns en samlingsplats för vÀntande kvinnor som hade sina mÀn inne i staden för att roa sig eller sÀlja varor. HÀr blev kvinnorna beskyddade av varandra och kunde hitta tillfÀlliga vÀnner att samtala med.

Det fanns ett tempel och ett antal synagogor som ocksÄ var bostad till de som ansvarade för den andliga byggnaden. MÄnga av landets invÄnare hade en önskan att besöka Jerusalem eftersom det ansÄgs vara Guds egen stad. HÀr kunde en troende och laglydig person fÄ vÀlsignelse av Guds hand förmedlad av en prÀst.

PÄ flera platser, nÄgra dagars vandring frÄn Jerusalem, fanns uppsamlingslÀger dit fÄngar fördes. Det var unga, friska mÀn som kunde komma till anvÀndning för romarna. Det var esséer, fariséer och storvÀxta andra mÀn som kunde bli utbildade i olika stridskonster för att anvÀndas för underhÄllning. Varje man som fÄngades in fick redogöra för vilken familjestam han tillhörde och vilket yrke han var kunnig i. En del av fÄngarna blev överskeppade till Rom pÄ en gÄng för att gÄ olika öden till mötes. Moen hade kunskapen att tillverka silversmycken och var vÀl kunnig i att smida verktyg och redskap. Han blev uttagen till ett lÀger dÀr det lagades och reparerades sÄdant som soldarena hade lÀmnat in för att fÄ det iordningstÀllt.

NÀr Tomas besökte uppsamlingslÀgret dÀr Moen var stationerad bestod tÀltstaden av ett tjugotal större tÀlt som inhyste 10 till 12 personer. I mitten av omrÄdet var arbetsplatsen för fÄngarna och soldater vaktade sina fÄngar. För att inte fÄ trÄkigt roade sig soldaterna med att upprÀtta en turnering dÀr de skulle kÀmpa mot varandra genom att slÄss och helst ta död pÄ sin motstÄndare. Det var en svÄr kamp för dessa unga mÀn som var tvungna att gÄ emot Mose lagar och den ed de hade svurit, dÀr de lovat att Àlska sin nÀsta och se alla esséer som sin broder och familjemedlem.

Den grotta och boplats Maria Äterkom till i bergen flera gÄnger var Àven den plats dÀr Tomas föddes. Grottan lÄg nÀra den egyptiska grÀnsen och lÄg samtidigt i linje med den vÀg Mose hade anvÀnt sig av pÄ sina ökenvandringar. De flesta mÀnniskor tog vÀgen genom en

stor dalgĂ„ng ut till de sista oaserna och de kĂ€llor som kan liknas vid dagens station dĂ€r man fyllde sina vattenförrĂ„d och vilade innan eller efter den arbetsamma vĂ€gen genom öknen. VĂ€garna delade sig mĂ„nga gĂ„nger och flera vĂ€gar gick in i dagens Jordanien. Grottan delades mellan mĂ€n och kvinnor. Den hade en stor öppning dĂ€r det var högt i tak och det var platsen för de gemensamma mĂ„ltiderna och fungerade som bönehus. LĂ€ngre in delades grottan och bildade tvĂ„ lĂ„ngsmala ”rum”, dĂ€r det högra rummet var mĂ€nnens plats och det till vĂ€nster var kvinnornas plats. Utanför öppningen till grottan var smĂ„ tĂ€lt uppsatta om nĂ„gon besökare var pĂ„ tillfĂ€lligt besök. Grottan var vĂ€l gömd bland klippavsatser och stora stenar. Det fanns flera smĂ„ grottor som tjĂ€nade som matförrĂ„d och annat som skulle förvaras torrt. Framför stora grottan var det en jĂ€mn och stor yta att leka och umgĂ„s pĂ„. De djur som tillhörde stammen bestod ofta av ett par Ă„snor för att packa varor pĂ„ och tre till fyra fĂ„r för att fĂ„ ull. Under vissa perioder togs djuren ner i omrĂ„det för att Ă€ta och fĂ„ röra pĂ„ sig. GrĂ€s och annat grönt bars upp till djurens plats. VĂ€gen upp till grottan var brant och svĂ„r att hitta med ett stort stenröse utan en synbar stig eller vĂ€g. En smal öppning likt en portal i berget ledde in till den stora grottan och gömde boplatsen vĂ€l.

Inledning

Maria levde i en tid av kaos och förföljelse, dÀr ingen vÄgade samtala eller sÀlja varor till frÀmmande personer de inte mött tidigare. Ett fÄtal byar var vÀlkomnande, för deras by hade Ànnu inte fÄtt pÄhÀlsning av romarna och dÀrför inte sett vad som kunde hÀnda i byn om de inte följde romarnas lagar.

Vandrare var ofta ovÀlkomna, dÄ de ansÄgs vara opÄlitliga och orena. En vandrare ansÄgs ocksÄ vara en person som inte kunde leva med sin by eller med sitt folk. De hade ryktet att vara brÄkmakare som ville splittra och skapa otrivsel i sin omgivning.

Eftersom Maria förstod att ingen ville visa vÀnlighet mot eller omsorg om en okÀnd kvinna, blev hon rÀdd att lÀra kÀnna nya kvinnor. Hon var rÀdd att bli ertappad som en essé eftersom hon hade fÄtt en annorlunda uppvÀxt med andra traditioner.

Maria hade en vilja och drivkraft att fÄ Äterse sin son. Detta gjorde att hon slÀppte sin rÀdsla och gick emot sin andliga tro och sina traditioner. Viljan att överleva och stÄ ut med alla motgÄngar drev henne framÄt till den plats som hon Àlskade mest, Jerusalem, dÀr hennes son skulle Äterförenas med henne.

VÀgen till Jerusalem blev krokig och lÄng. Muhammad och Maria, tvÄ ensamma och utstötta sjÀlar flÀtades samman och blev oskiljaktiga, samtidigt som deras kÀrlek sattes pÄ prov. Muhammads lÀngtan att fÄ Àga en hustru och bli far till smÄ liv kastades omkull, liksom lÀngtan att fÄ ha ett samliv med sin kvinna. Maria fick vara med om mÄnga prövningar efter det hon Äter mött Tomas.

Tomas försökte förbereda Maria för kommande livstider dÄ hon skulle utveckla sina mediala förmÄgor. Han skulle bli hennes andlige ledare nÀr han var i den andliga vÀrlden och hon

vandrade i ett liv pÄ jorden. Marias ointresse och misstÀnksamhet om det mediala seendet gjorde Tomas besviken.

Att vara tvillingsjÀlar och leva sida vid sida, blev en stor utmaning för Tomas och Maria. De led av att kÀnna av varandras kÀnslor och tankar. Tomas önskan att bygga upp en lycklig vÀrld dÀr Maria skulle leva, blev ibland för stor och anstrÀngande för honom.

Livet och tiden i Israel blev en utmaning dÄ Tomas sÄg en möjlighet att splittra en fÄngtransport med esséer och lÄta dem Äter fÄ sin frihet.

Agneta

Äntligen en by dĂ€r vi var vĂ€lkomna

Det blev en lÄng vÀntan tills de Àntligen gav oss besked att vi fick stanna en kort tid. Vi tackade och lovade att vara som ett tyst och Àrligt folk ska vara.

– Muhammad! sa jag pĂ„ arabiska ... Ă„snan?

– Ja, den hĂ€r Ă„snan tillhörde mannen som vi begravde. Kan vi fĂ„ köpa henne? frĂ„gade Muhammad.

Det blev tyst.

– Var det hans?

– Inte vet vi. Hon bara stod vid vĂ„r Ă„sna en morgon dĂ„ vi vaknade. VarifrĂ„n hon kom, vet inte vi.

– Hon Ă€r er, för den mannen Ă€gde inget. Han var ensam och sorgsen över sina söner, han ville inte se dem, dĂ€rför gav han sig ut frĂ„n byn. NĂ€r sönerna gav sig pĂ„ nĂ„gra kvinnor, rövade bort dem och försökte behĂ„lla dem, blev sönerna tillfĂ„ngatagna och utkörda. De lovade att aldrig visa sig i byn, sa en av mĂ€nnen.

– Det Ă€r hemskt att de kunde vara sĂ„ grymma mot sin far, sa jag.

– Maria, vi mĂ„ste ocksĂ„ leva, inte bli förtvivlade över att dessa personer har förstört livet för andra.

– Jag vet, Muhammad, sa jag.

– Tomas, Ă€r du kvar?

– Jag har följt handlingen mor. Det Ă€r hemskt för mig ocksĂ„, men det var den enda utvĂ€gen jag sĂ„g.

– Tomas, Ă€r du sĂ€ker pĂ„ att vi gjorde rĂ€tt?

– Jag vet inte. Det vet man aldrig, men lev idag. I morgon Ă€r en ny dag.

– Kan man glömma allt som blir fel? De fick sluta sina liv för vĂ„r skull.

– Ja, de hotade er och tog livet av flera stycken.

– Det Ă€r sĂ„ oroligt inom mig. Kan du förklara för mig vad som hĂ€nder?

– Ja, du kĂ€nner som jag. Vi har fört hem ett par mĂ€n som var skyldiga nĂ„gra liv. DĂ€r fick

de sin dom av sina bybor. Det Àr nÄgot inom oss som gick sönder, mor. Vi fick en kÀnsla av att leva fel.

– Hur?

– Jo, du och jag har alltid velat se vĂ„r nĂ€sta som en vĂ€n, ingen som vi vill ta död pĂ„.

– Jag kĂ€nner ocksĂ„ sĂ„, sa jag till Tomas.

– Vi slĂ„r lĂ€ger hĂ€r i utkanten av byn, sa Maneh.

– Vi fĂ„r vara hĂ€r nĂ„gra dagar, sa Kareh.

– DĂ„ ber vi att fĂ„ köpa mjöl och sĂ„ bakar vi en omgĂ„ng bröd sĂ„ att vi har en tid framöver.

Vi sÄg fram emot att fÄ nybakat bröd.

– Du, Muhammad, kan du frĂ„ga om nĂ„gon sĂ€ljer mjöl till oss?

Han gick i vÀg och kom tillbaka med en pÄse mjöl.

– HĂ€r har ni, smĂ„ prinsessor. Baka nu kungligt bröd till era mĂ€n.

Vi kÀnde oss trygga igen. Vi grÀvde en grop och förberedde oss för en enklare typ av ugn.

DÄ frÄgade Maneh:

– Hur Ă€r det nu man gör nĂ€r man bakar? Det skulle vara roligt att fĂ„ se pĂ„ och lĂ€ra sig.

– Gör dig inte till Ă„tlöje, sa Kareh.

– Nej, det Ă€r sant.

– Det Ă€r kvinnogöra, Maneh. Du kan aldrig göra som vi Ă€ndĂ„. Bröd Ă€r ett arbete med hĂ€nder och de som har stora hĂ€nder gör inget gott bröd, sa Kareh.

Han tittade pÄ sina hÀnder och skrattade.

Nu Àr det dags att fostra er kvinnor att plocka ved, baka bröd och sÀg sedan till nÀr det Àr dags att Àta. Vi mÀn ska se till att ni har det bra, sa Maneh.

– DĂ„ Ă€r det bĂ€st att ni följer med oss och ser pĂ„, sa Kareh.

– Du Ă€r inte en man om du springer efter din hustru hela tiden, sa Muhammad.

– Jo, det Ă€r det man gör, Muhammad.

– Det dĂ€r var ett slag i ansiktet, Maneh, sa Muhammad.

– Jag ber om förlĂ„telse, det var inte min mening, sa han Ă„ngerfullt.

– Jag vet, sa Muhammad och gick i vĂ€g för att se sig om.

– Han Ă€r en man att lita pĂ„, Maria. Han Ă€r guld vĂ€rd, sa Kareh.

– Jag vet vad han Ă€r vĂ€rd.

Jag gick i vÀg för att plocka ved.

– Följer du med, Kareh, eller vill du vila?

– Jag vill vila.

– DĂ„ ses vi om en liten stund, sa jag.

Jag gick i vÀg och hittade inget brÀnnbart, dÀrför gick jag lÀngre bort. Jag kÀnde att jag steg snett, ramlade och blev liggande pÄ vÀgen. Vad hÀnde, jag kunde inte resa mig, var stel i höften, den vÀrkte och jag var orörlig. Kan benet vara av? Jag vickade pÄ tÄrna. Nej, det var inte brutet. Försökte ta mig upp igen, men det gick inte. Det ena benet var svart och ömt

och det andra var svÄrt att stÄ pÄ. Vad Àr nu detta? Jag sÄg att foten blev större och mörkare.

Vad ska jag göra?

– Tomas, Ă€r du dĂ€r?

Inget hördes. Jag Àr nu ensam och kan dö hÀr ute i natt. Ingen vet var jag Àr.

– SnĂ€lla Tomas, Ă€r du dĂ€r? Jag behöver dig nu, hjĂ€lp mig!

Det var tyst. Kan ingen se var jag Àr?

– Om du stillar dig, Maria, kan du gĂ„ tillbaka.

– Vem Ă€r du?

Jag hörde en röst, jag vÀnde mig om. Ingen syntes. Vem tillhörde rösten?

– Det Ă€r en vĂ€n som vill hjĂ€lpa dig, Maria. Du Ă€r bara rĂ€dd. GĂ„ nu rakt fram.

Jag försökte resa mig, men föll ner till marken igen. Det gör sÄ ont, det gÄr inte. TÄrarna föll, jag tyckte synd om mig. Jag la mig till rÀtta och tÀnkte, jag sover till det ljusnar för dÄ kommer Muhammad att söka efter mig.

NÀr jag lÄg och försökte somna, jag hörde Tomas röst.

– Mor, Ă€r du dĂ€r?

– Ja, Tomas, jag har skadat mig och ligger ner och kan inte ta mig till byn. Jag ramlade och ingen vet var jag Ă€r.

– Lugn nu, du Ă€r inte i fara.

– Jo, jag blir föda Ă„t fĂ„glarna.

– Du ska inte alls bli fĂ„gelmat. Du ska ligga stilla och sova till det blir ljust, dĂ„ kommer Muhammad.

– Jag vill inte dö, Tomas.

– Nej, ingen vill dö.

– Kan du vara hos mig i natt, Tomas?

– Ja, jag Ă€r din ena tanke i natt.

– VaddĂ„?

– Jo, du kan tĂ€nka, men jag kan komma in i din tanke dĂ„ och dĂ„.

– Jag vet, Tomas, berĂ€tta nĂ„got för mig sĂ„ jag glömmer att jag ligger hĂ€r.

– Ja, mor. Du ska bara lyssna och inte avbryta med: ”VaddĂ„ för?” Kan du lova mig det?

– Jag lovar.

– DĂ„ ska du fĂ„ höra vad som hĂ€nde en dag dĂ„ jag gick in i en by. Jag gick till den punkt som var mitten av byn. DĂ€r stĂ€llde jag mig och frĂ„gade hur lĂ„ng byn var. En man gick fram till mig och sa:

– Den Ă€r stor.

– Ja, men, hur lĂ„ng Ă€r den? frĂ„gade jag, men ingen kunde svara. De som var dĂ€r, blev kvar lĂ€nge och samtalade om detta. Var började byn och var slutade den? Innan de kom pĂ„ att jag hade lurat dem var jag lĂ„ngt borta. Jag ville fĂ„ dem sĂ„ engagerade att de glömde bort mig. I Indien Ă€r det lika svĂ„rt att fĂ„ bo i en by som i vĂ„rt land. De Ă€r rĂ€dda för folk som de inte kĂ€nner. Jag har, som du mor, varit rĂ€dd för de som har velat ta mitt liv och jag Ă€r som ett jagat djur

ibland. Jag gÄr, som du, ut ur min tanke för att se vad som finns i min nÀrhet. PÄ sÄ sÀtt har jag klarat av min vandring. I hamnstÀder Àr vi eftertraktade, men inne i landet Àr det farligt att vistas. Om du kom hit, mor, skulle du se att vÀrlden Àr lika ÀndÄ. Indien Àr inte sÄ annorlunda som folk tycks tro. De tÀnker likadant som vi, fast de tillber andra Gudar Àn vÄr Gud.

– Tillber? frĂ„gade jag.

– Mor, du lovade.

– Javisst! sa jag.

– Vi kommer frĂ„n en kĂ€rleksfull Gud och de tror att deras Gud Ă€r flera stycken. De tror att de mĂ„ste blidka sin Gud genom att offra olika saker sĂ„som mĂ€nniskor, eld, vatten, blommor och rökelse. De litar inte pĂ„ sina Gudar, utan Ă€r stĂ€ndigt rĂ€dda att bli ett offer för Gudarnas vrede. Har nĂ„gon ramlat och brutit benet Ă€r det Gudarna som tog sönder deras ben. DĂ„ kryper de av rĂ€dsla för att Gudarna ska bli goda igen. Alla Ă€r sĂ„ felupplysta i detta land. Ingen har hört talas om en KĂ€rleksgud. NĂ€r jag berĂ€ttar om detta, blir de arga pĂ„ mig. De tror att Gudarna ska straffa dem om de lyssnar pĂ„ mig. Ibland kan jag inte lĂ„ta bli att tala om vad jag har sett och fĂ„tt uppleva i den vĂ€rld som för mĂ„nga Ă€r andlig. Ingen vill tro pĂ„ mig. Kan du förstĂ„ att jag ocksĂ„ har levt som du, varit rĂ€dd som du och grĂ„tit som du. Ingen har kommit och frĂ„gat: ”Hur Ă€r det, Tomas? Ska jag vara hos dig tills du somnar?” Jag Ă€r ensam som du, mor, och saknar nĂ„gon som hĂ„ller av mig. En kvinna som kan dela min lĂ€ngtan, dela min glĂ€dje, se sĂ„som jag gör. Jag Ă€r nog vĂ€rldens ende man, tĂ€nker jag ibland och gĂ„r omkring och ser andra skratta och tala tillsammans med nĂ„gon. Att fĂ„ vara nĂ„gon som andra ser, att bli tilltalad, att bli Ă€lskad för den man Ă€r. Du Ă€lskar mig för att du Ă€r min mor, jag din son och din ende familjemedlem. Men om du hade mött mig, hade du sett mig dĂ„? Ingen Ă€r oumbĂ€rlig, men ibland kĂ€nns det som om jag kom hit för att leva ett liv utanför mĂ€nskligheten. Jag tillhör inte detta jordeliv, mor. Jag Ă€r utanför.

– Jag Ă€lskar dig, Tomas. – Jag vet att du Ă€lskar mig, mor. Men ingen annan har brytt sig om mig. NĂ€r jag var barn var jag alltid pĂ„hittig och försökte hitta pĂ„ saker för att man skulle se mig. Ingen hade ropat mitt namn om jag inte hade hittat pĂ„ dumheter, de hade inte vetat att jag fanns. Har nĂ„gon sagt till dig: ”Vilken hĂ€rlig son du har.” Har nĂ„gon berömt mig nĂ„gon gĂ„ng? Har du inte fĂ„tt höra: ”Din son, Maria, Ă€r en odugling. Han Ă€r bara till besvĂ€r, han gör ingen nytta.” Hur mĂ„nga gĂ„nger har vi inte grĂ„tit tillsammans för detta? Jag var oönskad. Bara du har givit mig glĂ€dje i detta liv. Jag vill vara hos dig, mor. Jag vill alltid vara liten och krypa in i din famn och kĂ€nna den tryggheten som jag gjorde förr. Jag har en vuxen kropp, men djupt inom mig finns en liten son som grĂ„ter sig till sömns. Jag Ă€r tvĂ„ personer, en stor stark man som Ă€lskar att tala och en liten son som önskar bli omtyckt för den jag Ă€r.

– Jag Ă€lskar dig, Tomas, sa jag.

– Du kan sĂ€ga orden nu, men Ă€r du redo att lĂ€mna mig en dag?

– Varför, Tomas?

– Du lovade.

– Jag Ă€r tyst.

– Jo, mor, du ska förstĂ„ att jag inte finns i hela ditt liv. Du ska gĂ„ utan mig en tid. Du ska lĂ€ra dig att inte ropa mitt namn nĂ€r du Ă€r rĂ€dd. Du ska leva sjĂ€lv.

– Jag kan inte, Tomas.

– Jo, du ska lĂ€ra dig uppskatta alla i din nĂ€rhet, lĂ€ra dig att se livet som det Ă€r. Ingen ska sakna mig mer Ă€n du. Mitt öde Ă€r att gĂ„ ner till jorden för att lĂ€mna dig. Det var vĂ„rt livsarbete. Jag Ă€r din tvillingsjĂ€l som gick ner för att lĂ€mna dig hĂ€r. Jag kan inte sĂ€ga varför, men du ska gĂ„ ensam i flera liv för att lĂ€ra dig leva bland dessa mĂ€nniskor. Se hur de lever och lĂ€ra dig. Jag Ă€r en annan person som helst lever i en annan typ av vĂ€rld. Min vĂ€rld Ă€r en vĂ€rld dĂ€r inga sorger finns, den vĂ€rlden Ă€r fylld av ro och harmoni. Var du Ă€n befinner dig, mor, kan du söka den vĂ€rlden. Den ligger nĂ€ra dig. Du bĂ€r den vĂ€rlden inom dig. Om du bara lĂ€r dig rörelsen och tankerösten, kan du ta dig dit, och du kan lĂ€ra dig att be till dig sjĂ€lv genom kĂ€rlek. Tanken kan ta dig till den kĂ€rleksfulla plats dĂ€r du hör hemma. DĂ„ kommer du till ditt ursprung och din tanke kommer tillbaka till den platsen varifrĂ„n den en gĂ„ng kom. DĂ„ Ă€r du tillbaka till den plats dĂ€r jag vill bo.

Du ska minnas denna natt med glÀdje, inte med sorg. Ge ditt liv en mening. Le och var glad. Se allt som Àr svÄrt som nÄgot som du inte förstÄr. Försök att ta emot alla glada mÀnniskor och bli deras vÀn. Undvik elaka eller dumma personer, de Àr inte mogna Àn. Se ditt liv som en gudagÄva. Du fick en son som Àlskade dig mer Àn du nÄgonsin kommer att förstÄ. Han Àr ett hjÀrta i din kropp. Han Àr den som vill att hjÀrtat ska sluta slÄ för att du ska fÄ kÀnna hur det Àr att vara ensam. Mor, du Àr en sinnesrik kvinna och du kan nog inte förstÄ vad som ska ske en dag.

Du ska bli den kvinna som du en gĂ„ng önskade. Du ska inte dö i natt, du prövar bara dig sjĂ€lv. Du tĂ€nker: ”Jag vill inte ha denna erfarenhet.” Bli inte aggressiv för det som sker, utan se det som en erfarenhet. Jag önskar att du vore hĂ€r, mor. DĂ„ skulle jag sjunga en visa och krama om dig som du gjorde dĂ„ jag var liten. Om du bara kunde ge mig lite tid, sĂ„ skulle vi sitta som förr och titta pĂ„ stjĂ€rnorna och se pĂ„ himlavagnen.

– Tomas, jag kĂ€nner att jag ligger i ditt knĂ€ nu.

– Jag kĂ€nner det. Ser du den ensamma stjĂ€rnan dĂ€r uppe?

– Ja, vĂ„r lilla stjĂ€rna, sa jag.

– DĂ„ tittar vi pĂ„ samma stjĂ€rna. Kan du önska dig nĂ„got av den lilla stjĂ€rnan, mor?

– Ja, att mitt liv blir som ditt.

– Hur dĂ„?

– Jo, att vĂ„ra liv aldrig gĂ„r isĂ€r. Att jag alltid föds som mor och du som min son.

– Den drömmen Ă€r nog svĂ„r att uppfylla.

– SĂ€g inte sĂ„.

– Jo, mor, du Ă€r en annan person nĂ€sta gĂ„ng.

– Ja, men du, Tomas?

– Jag Ă€r en annan dĂ„ ocksĂ„.

– SĂ„ du menar att vi tappar varandra.

– Ja, en tid.

– Hemska tanke. Men varför fĂ„r vi inte leva om vĂ„rt liv tillsammans?

– Nej, det blir nya personer som ska bli din familj.

– Ja, men du Ă€r ju min och kan vĂ€l följa med nĂ€sta gĂ„ng?

– Nej, mitt öde Ă€r nĂ„got annat. Du ska leva ensam framöver.

– Du Ă€r sĂ„ otroligt dum, Tomas. Du sĂ€ger att du vill göra det bĂ€sta av vĂ„ra liv. Om du vill att vi ska vara lyckliga, varför Ă€r vi dĂ„ tvungna att dela pĂ„ oss och leva skilda?

– Du ska en gĂ„ng ha sĂ„ mycket erfarenhet att du förstĂ„r varför du fick det liv du fick.

– Kan jag förstĂ„ det Ă€r jag nog en galen kvinna. Du ska nog bli av med mig, om det Ă€r det du vill. Jag vill inte höra dig mer nu. Det spelar inte nĂ„gon roll lĂ€ngre om fĂ„glarna kommer. Jag vill dö nu sĂ„ slipper jag höra pĂ„ ditt dumma prat.

Vi tappade varandras tanke. Jag tror att jag somnade, annars drömde jag. I mörkret hörde jag en röst igen.

– Försök att resa dig, Maria.

Jag försökte att resa mig, men det gick inte.

– Jag kan inte, sa jag högt.

– Jo, du kan.

Jag försökte igen.

– Det gĂ„r inte, sa jag och föll ner igen.

– Ropa pĂ„ nĂ„gon.

Jag ropade pÄ Tomas.

– Jag Ă€r hĂ€r igen, mor.

– Jo, Tomas, det var en röst som sa till mig att ropa.

– Varför ropade du pĂ„ mig, varför inte pĂ„ Muhammad?

– Jag vet inte.

– Jo, du Ă€r tryggast hos din Tomas.

– Ja, men han Ă€r en man som betyder mycket. Han Ă€r snĂ€ll mot mig.

– Ja, vi Ă€r olika i ditt liv. Du har olika kĂ€nslor för oss. Jag Ă€r din son och du bĂ€r nĂ„got av Tomas inom dig, men Muhammad Ă€r mannen i ditt liv. Han Ă€r den som fĂ„r dig att blomma ut. Du Ă€r sĂ„ lycklig tillsammans med honom.

– Ja, Tomas, det Ă€r en kĂ€nsla som inte gĂ„r att beskriva.

– Just det. GlĂ€d dig Ă„t honom. Han Ă€r bra för dig 
 SesĂ„ nu, mor! Le och se ut som om du var pĂ„ en plats dĂ€r inga sorger bor.

Jag försökte att tÀnka sÄ, hur lycklig jag egentligen var, vilken underbar man jag delar livet med, vilken underbar son som alltid finns hos mig.

– Tomas, varför Ă€r du sĂ„ sĂ€ker pĂ„ att vi inte föds i samma familj nĂ€sta gĂ„ng?

– Jag har sett den plats jag kommer till efter detta liv.

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook