Tidigare utgivning av Henrik Fexeus:
Konsten att lÀsa tankar 2007
NÀr du gör som jag vill 2008
Alla fÄr ligga 2010
Konsten att fÄ mentala superkrafter 2011
Bli kreativ 2012
Ăka din sociala kompetens 2012
Maktspelet 2013
FingertoppskÀnsla 2017
De förlorade 2017
De ihÄliga 2018
De första 2019
Reload (med Catharina Enblad) 2019
Konsten att lĂ€sta tankar â utökad och omarbetad 2019
Box (med Camilla LĂ€ckberg) 2021
Kult (med Camilla LĂ€ckberg) 2022
Mirage (med Camilla LĂ€ckberg) 2023
Offerdjuret
Copyright © Henrik Fexeus 2024
Utgiven av: Bookmark Förlag, Stockholm 2024 www.bookmarkforlag.se
Omslag: Marcell Bandicksson
Tryck: ScandBook UAB, Litauen 2024 978-91-89750-84-5
Denna bok trycks pÄ FSCŸ-mÀrkt papper och Àr klimatkompenserad genom World Land Trust.
dÄ
Jag hÄller mig bakom gardinen sÄ att de inte ska se mig. Jag mÄr illa för att jag vet att det var jag som gjorde fel. Men det var faktiskt inte med flit. Gruset knastrar under deras fötter nÀr de gÄr ut till sina bilar pÄ gÄrdsplanen. Om de bara kunde Äka hÀrifrÄn nÄgon gÄng sÄ klumpen i magen kan försvinna.
Jag brukar fÄ glass efter att jag Àr klar. Men i dag blev mamma arg. Hon sa att jag förstör nÀr jag gör olika saker. Jag mÄste göra samma saker, nÀr hennes vÀnner tittar pÄ. Jag förstÄr inte varför eftersom jag kan göra olika saker samtidigt. Det Àr roligare. Men det tycker inte mamma.
SĂ„ jag fick ingen glass.
Jag fick inte ens stanna kvar pÄ nedervÄningen lika lÀnge som jag brukar. Just det gör inte sÄ mycket. De som kommer hit har vuxna skratt och tittar pÄ min mamma pÄ ett sÀtt som jag inte gillar. Jag vill inte vara med om jag inte mÄste. Jag tycker inte om dem. SÄ nu sitter jag uppe pÄ mitt rum och tittar ut genom fönstret.
Mammas vÀnner skakar hand nere pÄ gÄrdsplanen.
Ăntligen börjar bilarna röra pĂ„ sig.
Mitt rum Àr egentligen okej. Men jag Àr jÀmt hÀr. Jag önskar att jag fick gÄ nÄgon annanstans ibland. Inte bara för att leka nere pÄ grÀsmattan. Tomten och skogen som ligger bredvid huset Àr jÀttestora och jag har roligt dÀr, men jag vet att det finns saker bortom dem. TrÀden runt huset strÀcker sig inte för evigt. Inte heller sjön pÄ baksidan. Och den dÀr grusvÀgen som bilarna Äker bort pÄ leder nÄgonstans. Jag vill veta var.
Jag tittar pĂ„ de röda baklyktorna pĂ„ den sista bilen tills jag inte ser dem lĂ€ngre. Ăntligen Ă€r klumpen i magen borta. Sedan
blÀddrar jag i en serietidning. River sönder ett papper. Spelar pÄ den blÄ gitarren jag fick i present men den lÄter konstigt sÄ jag slutar.
Mamma knackar pÄ dörren. Jag vÀntade pÄ att hon skulle göra det.
âVi mĂ„ste prataâ, sĂ€ger hon genom den stĂ€ngda dörren.
Rösten hörs bara svagt, dörrarna pÄ översta vÄningen Àr gamla och tjocka. Hon bryr sig inte ens om att gÄ in.
âJag fĂ„r hela tiden hitta pĂ„ nya saker för att hĂ„lla deras intresse vid livâ, sĂ€ger hon. âOch du hjĂ€lper inte till det minsta, nĂ€r du Ă€r sĂ„ hĂ€r. NĂ€sta gĂ„ng mĂ„ste du se till att vara mer ⊠samlad.
Om du inte ens kan göra det hĂ€r, vad ska jag ha dig till dĂ„?â
En del av mig vill svara. Hon Àr min mamma, hon fÄr inte sÀga sÄ. Men jag vill inte veta vad som hÀnder om mamma inte lÀngre behöver mig.
âSamladâ, viskar jag till mig sjĂ€lv. Jag smakar pĂ„ ordet. âJag mĂ„ste vara mer samlad.â
mÄndag
Det tar David en minut att lugna ner sin andhÀmtning. Sedan blinkar han nÄgra gÄnger mot mörkret och vrider pÄ huvudet för att titta pÄ klockan, men personen som ligger bredvid honom i sÀngen blockerar sikten mot fönsterbrÀdet. Han reser sig pÄ armbÄgarna för att se. De röda siffrorna sÀger 02:45. Det Àr fortfarande natt.
David sjunker tillbaka ner mot kudden och mÀrker att den Àr blöt av svett. Han undrar om han lÀt nÄgot den hÀr gÄngen. Om han skrek. Men skepnaden pÄ andra sidan sÀngen suckar bara djupt och slÀnger av sig tÀcket. Hon har inte vaknat. Han stirrar ut i mörkret, upp mot taket. Att somna om Àr bara att glömma. Han tog inte sina tabletter innan han somnade. De var bÀgge upptagna med annat dÄ. Men han hade behövt dem nu. Adrenalinet rusar i honom och aktiverar alla muskler, som om han behöver fly. Eller slÄss.
Han studerar konturen av Florence bredvid honom, strimman av mÄnljus som trÀnger in i sovrummet fÄr henne att bli nÀrmast sjÀlvlysande. Som av silver. HÄret ligger utbrett likt en solfjÀder pÄ kudden och ramar in hennes skulpterade ansiktsdrag. Synen av henne fÄr det att hugga till i bröstet. Tur att hon inte ser honom. Han ser förmodligen otroligt fÄnig ut.
Han och Florence trÀffades genom en app för nÄgra veckor sedan. Ingen av dem var ute efter en relation, hon Àr nyskild och han har för lÀnge sedan gett upp allt vad gÀller att fÄ relationer att hÄlla. SÄ de trÀffas pÄ lika villkor. Ger inga löften som varar lÀngre Àn de timmar de ses. PÄ hennes initiativ Àr de alltid hemma hos honom, i radhuset i Vallentuna. Det Àr förmodligen inte lika personligt som om han hade varit i hennes hem. Nu
kan hon gÄ nÀr hon vill. Det förvÄnar honom att hon fortfarande Àr kvar, trots den sena timmen. Han tittar pÄ henne igen, och hjÀrtat gör sin grej i bröstkorgen.
âDu Ă€r trettiofemâ, viskar han till sig sjĂ€lv. âSluta bete dig som en tonĂ„ring. Du vet att det aldrig skulle funka.â
David smyger upp ur sÀngen och gÄr ut i köket. PÄ vÀgen dit passerar han vardagsrummet. Han ser det ofÀrdiga pusslet pÄ soffbordet och kÀnner hur det drar i honom. Men han motstÄr frestelsen och gÄr förbi. I köket hÀller han upp ett glas vatten och dricker det i stora klunkar. Köksfönstret vetter ut mot framsidan och den lekpark som alla hus i omrÄdet Àr byggda runt. Rutschkanan och klÀtterstÀllningen avtecknar sig i mÄnskenet och ser lÀmpligt spöklika ut. Det Àr meningen att man ska ha barn nÀr man bor hÀr. Sitta pÄ den lilla altanen och titta pÄ nÀr smÄttingarna leker i parken. Man ska inte stÄ naken i köket mitt i natten och försöka skaka av sig mardrömmar. Men David har inga barn. Ingen avkomma som kan kasta leksaksbilar pÄ andra ungar i sandlÄdan. Bara tanken pÄ att ha ansvar för en annan individ gör honom skrÀckslagen. Han minns i stort sett ingenting frÄn sin egen barndom. SÄ hur skulle han vÄga ta ansvar för nÄgon annans?
Han vet att vissa tycker det Ă€r mĂ€rkligt att han inte har nĂ„gra minnen frĂ„n nĂ€r han var liten. Men han ser det inte som ett problem. Det finns nĂ€stan ingen som minns nĂ„got frĂ„n sina första fem Ă„r. Ăn sen dĂ„ om det spannet Ă€r ytterligare fem eller sju Ă„r för honom? Det gör ingen större skillnad. Han behöver inte en barndom för att vara lycklig som vuxen.
Skit ocksÄ. Nu har han blivit klarvaken. Av ren vana öppnar han laptoppen som ligger pÄ köksbordet och kisar mot det starka skenet, innan han hinner dra ner ljusstyrkan pÄ skÀrmen. Han tittar igenom mailen, trots att han vet att han med största sÀkerhet inte fÄtt nÄgot livsviktigt under natten.
De flesta nya meddelanden i inkorgen har flaggats av mailprogrammet som spam. Han missar det nÀstan först, men han har fÄtt ett vanligt mail ocksÄ. FrÄn nÄgon som heter Paulina
Mentzer. David har aldrig hört namnet förut. Ămnesraden innehĂ„ller bara ett ord: âKontaktâ. TidsstĂ€mpeln sĂ€ger att det skickades klockan 02:14. För en halvtimme sedan. Mitt i natten. Förmodligen Ă€r det bara ett spammail som lyckats passera filtret, gissningsvis reklam för nĂ„gon dejtingsajt med ryska kvinnor.
Men han tycker inte om att inte veta sÄ han öppnar det medan han tar Ànnu en klunk vatten, och lÀser den första raden.
Hej David,
Du kÀnner inte mig, men min pappa kÀnde din mamma nere i SmÄland.
Han rynkar pannan och stÀller ner glaset. Hans mamma. Hon Àr den sista han vill tÀnka pÄ just nu. Det rÀcker med att han kommer prata med henne i telefon imorgon. Han klipper med ögonen mot sömnen som Àntligen börjat hitta tillbaka till honom, men lÀser ÀndÄ en rad till.
Jag behöver fĂ„ kontakt med dig för att diskutera det som hĂ€nde nĂ€r du var liten. Jag förstĂ„r om det Ă€r kĂ€nsligt, men det rör Ă€ndĂ„ vĂ„ra förĂ€ldrar âŠ
David kvÀver en gÀspning. Om det Àr kÀnsligt. För henne kanske. Inte för honom. Den dÀr Paulina fÄr vilja prata om deras förÀldrar hur mycket hon vill. Han Àr inte intresserad. Och det Àr inte han som Àr oresonlig, han vet mycket vÀl att hans mamma inte Àr intresserad heller. Han stÀnger mailfönstret, slÄr ihop laptoppen och gÄr tillbaka in till Florence i sovrummet. Han stannar i dörröppningen och tittar Àn en gÄng pÄ henne dÀr hon ligger naken i hans sÀng. Hon ser sÄ sjÀlvklar ut, som om hon hör hemma dÀr. David skakar pÄ huvudet Ät tanken. Han vet bÀttre Àn att börja fÄ idéer. NÀr hon vaknar om ett par timmar kommer hon att klÀ pÄ sig och gÄ, och inte Àgna honom en tanke förrÀn nÀsta gÄng de ses. Och det Àr okej.
Han sÀtter sig pÄ sÀngkanten och drar ut lÄdan i nattduksbordet. Boken ligger dÀr, som alltid. Boken han haft sedan han var liten. Den var en av fÄ saker han tog med sig hemifrÄn. Han har alltid haft den nÀra. Han stryker med handen över omslaget och försöker förestÀlla sig en sjuÄrig David som blÀddrar bland sidorna, drömmer sig bort i nÄgot Àventyr. Men som vanligt gÄr han bet. Boken vÀcker inga minnen, inga utflykter genom ett svunnet förflutet. Bara en flyktig kÀnsla av att den en gÄng i tiden varit viktig för honom.
David stÀnger lÄdan och kryper ner i sÀngen, försiktigt för att inte vÀcka Florence. Hon behöver uppenbarligen sova. Florence rör sig instinktivt nÀrmare och han strÀcker ut ena handen, lÀgger den pÄ hennes silverglÀnsande höft. KÀnner den varma och lena huden mot sin hand, och hur beröringen reducerar hans stressnivÄ. Han kröker sina ben utmed Florences och lÀgger en arm över henne. Stora skeden. Hon suckar belÄtet. NÀr det Àr dag igen kommer ingen av dem att lÄtsas om att det hÀnt. Men pÄ natten Àr allt annorlunda.
Florence hinner precis in genom dörren till lĂ€genheten pĂ„ Ăstermalm nĂ€r det ringer i telefonen. Det Ă€r garanterat LĂ©ontine, hennes Ă€ldsta syster. Det Ă€r bara hon som ringer sĂ„ hĂ€r tidigt pĂ„ morgonen.
Florence och Léontine. Hon skyller pÄ deras förÀldrar. FörÀldrarna har alltid varit intensiva frankofiler, de inte bara gifte sig i Paris utan Àlskar fransk film och semestrar alltid antingen i Provence eller i Nice. Florence Àr övertygad om att de ocksÄ röker Galoise utan filter nÀr hon och hennes syskon inte ser. SjÀlvklart fick deras barn sÄ franska namn det bara gick. Florence tycker att hon kom undan bra. Utöver Léontine, som Àr tio Àr Àldre Àn Florence och aldrig kallas för Leo ens av sina nÀrmaste vÀnner, har hon en till syster, Philomene, som Àr Ätta Är Àldre Àn Florence och som Florence kallar Phil vare sig hon vill eller inte, samt en bror vid namn Bernard. Han Àr den som Àr nÀrmast Florence i Älder, eftersom han bara Àr tvÄ Är yngre Àn hon. Ironin i att deras förÀldrar sjÀlva heter Anders och Svea undgÄr inget av syskonen.
Hon svarar i telefonen samtidigt som hon kontrollerar att Graysons klÀder inte hÀnger kvar i hallen. Hon anar dock hans sötsliskiga parfym i luften, det kan inte varit alltför mÄnga timmar sedan han gick dÀrifrÄn. Trots att han visste att hon egentligen skulle komma till lÀgenheten redan igÄr kvÀll och att han inte skulle vara kvar dÄ.
âMen vafanâ, muttrar hon.
âFörlĂ„t?â sĂ€ger hennes syster i telefonen.
âLedsen, det var inte till dig.â
âTur för dig om du vill ha nĂ„gra julklappar.â
âJulklappar? I oktober?â
Florence försöker lyssna men hon blir inte fri frÄn doften och den fÄr ilskan att stiga inom henne, den ilska hon nu för tiden har reserverat Ät sin exman. Hon biter ihop kÀkarna och försöker ÄterfÄ kontrollen.
âNej, men mamma och pappa undrar om du kommer till julâ, sĂ€ger LĂ©ontine. âDet Ă€r egentligen dĂ€rför jag ringer.â
För en sekund kommer Florence av sig helt. Tanken pÄ Grayson försvinner för ett ögonblick. Julafton kÀnns vÀldigt lÄngt borta, hösten har bara hunnit in genom dörren. Men deras förÀldrar Àlskar att planera. Anders och Svea trotsar statistiken genom att inte bara fortsÀtta vara gifta i över fyrtio Är, de Àr fortfarande ocksÄ nÀstan oklÀdsamt kÀra i varandra.
âJag kommerâ, sĂ€ger hon. âMen om pappa tĂ€nker ge mamma ett sĂ„dant dĂ€r genomskinligt nattlinne i Ă„r igen sĂ„ gĂ„r jag hem. Det finns en anstĂ€ndighetens grĂ€ns som inte bör överskridas.â
Léontine skrattar i hennes öra.
âJag ska vara noga med att vidarebefordra önskemĂ„letâ, sĂ€ger hon. âOch ⊠jag behöver kanske inte frĂ„ga, men jag förmodar att du kommer ensam?â
âDet Ă€r knappt ett halvĂ„r sedan skilsmĂ€ssan gick igenomâ, sĂ€ger Florence. âHur snabb tror du att jag Ă€r?â
âTack gode gud att du inte tog hans efternamnâ, sĂ€ger LĂ©ontine. âĂrligt talat förstod jag aldrig vad du sĂ„g i den dĂ€r karln.â
Florence vet att det inte Àr sant, Léontine var lika betuttad i hennes exman som alla andra till en början. Men hon uppskattar att systern Àr pÄ hennes sida.
âJag vet, jag skulle litat pĂ„ första intrycketâ, sĂ€ger hon medan hon gĂ„r vidare in i lĂ€genheten.
Ăverallt ser hon spĂ„r av Grayson. Hon försöker andas genom nĂ€san. De hade trĂ€ffats pĂ„ juristprogrammet dĂ€r Grayson hade varit den stora rockstjĂ€rnan. Hans familj hade flyttat till Sverige frĂ„n USA nĂ„gra Ă„r tidigare och alla tjejerna var efter honom. Men Florence var till en början inte det minsta intresserad.
âJag minns att du var irriterad pĂ„ en kurskamrat som enligt
dig var extremt ytlig och framgĂ„ngsfixeradâ, sĂ€ger LĂ©ontine och skrattar igen. âVilket inte vill sĂ€ga lite med tanke pĂ„ att det i princip var definitionen av alla dina studiekamrater.â
âTill mitt försvar vill jag pĂ„peka att han förĂ€ndradesâ, sĂ€ger Florence.
De hade varit igenom det hÀr flera gÄnger. Graysons pappa insjuknade i Parkinsons. Det hela gick vÀldigt fort. Under de sista veckorna som hans pappa var i livet blev Grayson sjÀlv en annan person. Det var inte lÀngre viktigt att hÄlla hov pÄ Sturehof. Och mer Àn en gÄng hittade Florence honom i biblioteket, lÀsandes Daniel Dennet och andra filosofer. Den nya, lÄgmÀlda Grayson, som inte vaskade flaskor med Pernod Ricard i baren var kanske inte lika kul för de andra, men Florence fann att hon uppskattade honom. Och han sÄg förstÄs fortfarande ut som den amerikanska motsvarigheten till en grekisk gud. De började plugga tillsammans och en sak ledde till en annan.
âDet skadade inte att han var vĂ€ldigt hetâ, sĂ€ger LĂ©ontine oskyldigt. âEtt svin, men het.â
âTyst pĂ„ dig, tantâ, sĂ€ger Florence medan hon gĂ„r ut i köket. PĂ„ diskbĂ€nken stĂ„r tre flaskor Bollinger.
âMen det var vĂ€l sjĂ€lva âŠâ, utbrister hon innan hon hinner hejda sig. âInte du, LĂ©ontine.â
Hon och Grayson hade gift sig. Hans gamla beteende hade sĂ„ smĂ„ningom börjat smyga sig tillbaka. NĂ€r hon startade byrĂ„n hade han â pĂ„ riktigt â sagt att hennes karriĂ€rsval fick honom att se dĂ„lig ut. Att han kĂ€nde sig omanlig. Hon flyttar undan flaskorna för att torka upp den utspillda champagnen frĂ„n köksbĂ€nken.
âJag hör att du Ă€r upptagenâ, sĂ€ger LĂ©ontine. âJag hĂ€lsar mamma och pappa att du kommer. Och inget nattlinne.â
Florences syster gör en paus. Sedan kommer det, som det alltid gör.
âTur att ni inte fick barn, Ă€r allt jag sĂ€gerâ, sĂ€ger LĂ©ontine och skrattar igen innan hon lĂ€gger pĂ„, men den hĂ€r gĂ„ngen finns det nĂ„got anstrĂ€ngt bakom skrattet.
Och dÀr Àr det. Barn. Léontine har tvÄ tonÄringar, och brottas med alla demoner som kommer pÄ köpet i den Äldern. Phil har en son som ska fylla tio. Bernard och hans fru har inte haft samma tur, de Àr inne pÄ sitt fjÀrde försök med IVF. Ingen av hennes syskon kan förstÄ att Florence valt att vÀnta med att skaffa barn. Hon vet att de fick upp hoppet nÀr hon gifte sig, men efter skilsmÀssan har de varit mÀrkbart oroliga. Ingen av dem vill förstÄs stÀlla frÄgan rakt ut, de Àr för vÀluppfostrade för det, men insinuationerna Àr nog sÄ jobbiga. Hon misstÀnker att Bernards fru, Hanna, till och med hatar henne dÄ hon valt bort nÄgot som Hanna och Bernard kÀmpar sÄ för att fÄ. PÄ sÀtt och vis förstÄr hon dem. Men ingen av dem har valt samma yrke som hon. Man kan inte fÄ allt. Hon har gjort sina prioriteringar. Och hon vill inte kÀnna nÄgon sorg för det. Det Àr svÄrt att fÄ tid till bÄde barn och byrÄ.
För att inte tala om att hon Äterigen Àr singel.
Hon lyfter Bollingerflaskorna med fingertopparna för att i mesta möjliga mÄn undvika att ta i dem, och stÀller ner dem i pÄsen med glasÄtervinning. I och med att bostadssituationen ser ut som den gör i stan behÄller de lÀgenheten medan de letar nytt. Tills vidare bor de i skift. De skulle ha bytt igÄr, att Florence kommer först nu pÄ morgonen beror bara pÄ att hon somnade hos David. Hon brukar aldrig sova över. Speciellt inte nÀr det Àr mÄndag dagen dÀrpÄ.
Ăverenskommelsen Ă€r att man lĂ€mnar lĂ€genheten som man hittar den. Utan ett spĂ„r av att man varit dĂ€r. ĂndĂ„ Ă€r hennes exman en expert pĂ„ att lĂ€mna saker efter sig. SmĂ„ tecken pĂ„ vilket jĂ€vla fantastiskt liv han verkar leva nu för tiden. Florence stĂ€ller ner pĂ„sen med glasĂ„tervinning vid ytterdörren med en klirrande smĂ€ll.
âJag lovar att han gör det med flitâ, muttrar hon.
Tre flaskor skumpa. Uppenbarligen nÄgon juridikstudent som han behövt fylla ordentligt.
Hon gÄr in i sovrummet för att byta om till rena klÀder som inte vittnar om nattliga Àventyr innan hon Äker till jobbet, och
dÀr ser hon det som till slut fÄr ilskan att rinna över. PÄ den vita heltÀckningsmattan ligger det en utrullad kondom. OanvÀnd visserligen, men ÀndÄ. Den Àr inte dÀr av en slump. Hon övervÀger att anmÀla honom för trakasserier. Men hans försök till hÀrskarteknik Àr för patetiskt. IstÀllet hÀmtar hon en grilltÄng i köket och plockar upp kondomen med tÄngen. Hon tÀnker inte sÄ mycket som peta pÄ nÄgot som kan ha varit i nÀrheten av Graysons kroppsdelar. Hon slÀpper ner kondomen i ett kuvert och skriver en lapp som hon ocksÄ lÀgger med.
Hej Grayson!
Du glömde den hÀr pÄ mitt golv. TÀnkte att du vill ha tillbaka den, eftersom den verkar oanvÀnd. Jag sÄg förresten flaskorna. Du kanske skulle vÀxla till en billigare skumpa med tanke pÄ hur mycket du tydligen mÄste fylla tjejerna nu för tiden innan de sÀger ja?
I all vÀlmening, Florence
Hon adresserar kuvertet till firman som Grayson jobbar pÄ och ser till att skriva byrÄns namn ovanför hans. PÄ sÄ sÀtt öppnas det av Cecilia som jobbar i receptionen och hanterar posten, innan det nÄr Grayson. Cecilia Àr pÄ Florences sida. Och gillar att prata.
Hon tittar pÄ klockan och ser att hon inte hinner byta om. Det fÄr gÄ ÀndÄ. Hon har redan packat en deo och sminkvÀskan. Hon slÀnger ner ett par rena trosor och kommer ihÄg att ta med sig brevet. Grayson borde veta det vid det hÀr laget. Man brÄkar inte med Florence Tapper.
Paulina kollar igenom mailet som hon skickat under natten. Hon Ängrar sig redan. Det tog henne tre försök, de första tvÄ gÄngerna drog hon tillbaka mailet och raderade det frÄn utkorgen innan det hann skickas. Men till slut, strax efter tvÄ pÄ natten, fick hon ihop nÄgot som hon var nöjd med. DÀr hon varken sa för mycket eller för lite.
Tyckte hon dÄ i alla fall.
Nu, fem timmar senare, Ă€r hon inte lika sĂ€ker. Hon borde vara dödstrött med tanke pĂ„ att hon varit vaken hela natten. Men det dĂ€r jĂ€kla mailet har fortsatt snurra i hennes tankar, som en myggsvĂ€rm hon inte blir av med. Hade det varit nĂ„gon annan som bett henne att kontakta en frĂ€mmande person under liknande omstĂ€ndigheter sĂ„ hade hon sagt nej. Men hennes mamma stĂ€llde alltid upp för henne. Om det var nĂ„gon som behandlade Paulina illa, en mobbare i skolan eller en orĂ€ttvis trĂ€nare i volleybollaget, sĂ„ var mamma dĂ€r, redo att slita dem i stycken. Ăven nĂ€r hon blev sĂ€mre sĂ„ var hon beredd att gĂ„ ut i krig för Paulina om det behövdes. Ingen skulle fĂ„ ge sig pĂ„ hennes dotter.
Paulina mĂ„ste göra det hĂ€r för henne. Hennes mamma var svĂ„rt sjuk i ett helt Ă„r. Efter att hon dog för tvĂ„ mĂ„nader sedan hittade Paulina ett brev. Det lĂ„g i en skrivbordslĂ„da och var adresserat till Paulina. Kuvertet bar texten âAtt öppnas efter min bortgĂ„ngâ. Hennes mamma hade inte sagt nĂ„got om det medan hon var i livet. Först hade Paulina trott att brevet innehöll Ă€ndringar av testamentet, men hon kunde inte haft mer fel. Visserligen var innehĂ„llet i brevet nĂ„got slags arv, men inte ett som hon hade vĂ€ntat sig.
Brevet bad henne kontakta en man vid namn David Lund i Vallentuna.
Utan nÄgra instruktioner om hur hon skulle göra det.
Hon hade sökt pĂ„ âDavid Lund, Vallentunaâ pĂ„ hitta.se och eniro.se, och fĂ„tt en trĂ€ff. Hon antog att det var rĂ€tt person. Men han hade valt att dölja sitt telefonnummer sĂ„ det enda hon fick tag pĂ„ dĂ€r var hans gatuadress. Det tog ytterligare fyra googlingar innan hon hittade företaget han jobbade pĂ„. Turligt nog hade företaget maillĂ€nkar till sina anstĂ€llda. Och mail var nog bĂ€ttre Ă€n att ringa trots allt. Risken fanns att hon bara skulle lĂ„ta galen i telefon. För hur berĂ€ttar man nĂ„got sĂ„dant hĂ€r utan att verka helt frĂ„n vettet? Det tog som sagt tre försök Ă€ven i text. Nackdelen Ă€r att hon nu vackert mĂ„ste vĂ€nta pĂ„ att han svarar.
Hon kan brevet frÄn sin mamma utantill vid det hÀr laget. Men hon tar upp det frÄn soffbordet och lÀser det ÀndÄ. Det sista stycket lÀser hon flera gÄnger.
Jag mÄste be dig att vara försiktig. Du behöver rÀkna med att de vet vem du Àr. NÀr de upptÀcker att du pratat med David
Lund, och det hÀr Àr mÀn som Àr bra pÄ att upptÀcka sÄdant, kommer de förstÄ att du vet. Du mÄste hinna före dem. De kommer att komma efter dig.
Men inga namn. Ingen konkret person som hon bör vara vaksam pÄ. Vilket innebÀr att Paulina mÄste förutsÀtta att alla hon ser kan vara nÄgon som Àr ute efter henne. Paulina skrev till David att hon vet nÄgot. FrÄgan Àr vem mer som kan veta. Vem som har ögon pÄ henne.
Som kanske ser henne precis just nu.
Laptoppen har redan en liten klisterlapp som tÀcker kameran. Men hon Àr inte sÀker pÄ att det rÀcker. Det finns fler sÀtt att övervaka folk. Isobel, hennes bÀsta vÀn, brukar sÀga att Paulina har en dragning Ät det dramatiska. Isobel har förmodligen rÀtt.
Men det betyder inte att ingen iakttar henne.
Hon tittar ut genom fönstret, ner pÄ strömmen av mÀnniskor som Àr pÄ vÀg till jobbet eller skolan. Morgonrusningen Àr igÄng. Alla Àr i rörelse. Men sÄ ser hon en man i grÄ rock som gÄr mycket lÄngsammare Àn de andra. NÀr han passerar hennes byggnad sneglar han uppÄt. Som om han letar efter nÄgot. Paulina ryggar reflexmÀssigt tillbaka.
Skit ocksÄ.
Hon borde inte ha skickat mailet. Paulina kan inte undgÄ kÀnslan av att hon satt nÄgot stort i rullning. NÄgot stort, och vÀldigt farligt. Som inte kommer gÄ att stoppa.
