En resa frÄn mörker till ljus
Jag ska leva för oss bÄda
Annika Bevington
www.thebookaffair.se
isbn 978-91-89740-34-1
© Annika Bevington, 2024
redaktör Annica Triberg
formgivning Kerstin Hanson
författarfoto Johanna Kaisjoki
sÀttning Linn Ljunggren
tryck Scandbook AB, Falun, 2024
TillÀgnad Chris
Förord
Den hĂ€r boken Ă€r mitt sĂ€tt att berĂ€tta att vi alla kan lĂ€ra oss att mĂ„ bra, oavsett vilka utmaningar livet har utsatt oss för. Det Ă€r varken lĂ€tt eller en quick fix, men det gĂ„r, och det Ă€r vĂ€rt besvĂ€ret. All smĂ€rta som vi mĂ„ste ta oss igenom under processen, alla jobbiga skuggsidor som vi mĂ„ste acceptera hos oss sjĂ€lva, Ă€r nödvĂ€ndiga för att vi ska komma dit. Man mĂ„ste vara modig för att lĂ€ka âpĂ„ riktigtâ.
Min önskan Àr att den hÀr boken ska kunna inspirera andra till att nyfiket börja utforska hur vi kan byta ut förhÄllningssÀtt och tankemönster för att vi alla ska kunna leva ett rikt liv, fullt ut, med en kÀnsla av djup inre lycka och meningsfullhet.
Annika Bevington
SnÀckorna
Vattnet var ljummet nÀr vi vadade lÀngs stranden. I det lÄnggrunda vattnet samlades hundratals vita smÄ fiskar runt benen, vilket fick pojkarna att tjuta av glÀdje. Paradisön. Jag, min man Chris och vÄra tvÄ pojkar, Noel och Sam, hade varit pÄ resande fot i fem veckor redan och Àntligen hamnat hÀr, pÄ ön Phu Quoc i södra Vietnam.
Varje morgon lÄg det nya snÀckor pÄ stranden som spolats upp under natten och hela familjen letade och plockade de allra finaste. Det fanns mÄnga mindre, avlÄnga och bruna, som vi tyckte om men extra glada blev vi varje gÄng vi hittade en vit stor snÀcka.
En av dagarna lÄnade vi hotellets tvÄ gula kanoter och paddlade ut till en flotte som lÄg förankrad cirka femtio meter frÄn stranden. DÀrifrÄn hoppade och dök vi i flera timmar i det turkosa vattnet och tittade med cyklop pÄ fiskarna som hade samlats under flotten.
Det var ungefÀr tre meter djupt och Noel, som inte ens hade fyllt sju Är, men som redan var som en fisk i vattnet, övade pÄ att dyka Ànda ner till botten och plocka upp sand. Ibland lyckades han och dÄ höll han upp den sandfyllda handen i luften med ett stolt leende. Jag hade skaffat en liten vattentÀt pÄse för mobilen som jag filmade hans dyk med, innan jag hÀvde mig upp och satte mig bredvid Sam pÄ flotten. Lille Sam satt hellre dÀr Àn badade i havet. Han hade stor respekt för vatten och kunde inte simma Àn, han ville helst ha simpuffar pÄ armarna och kÀnna tryggheten av flotten.
Fyra Är hade han hunnit bli, vÄr lille fantastiske pojke, med nÀstan alldeles svart hÄr och olivfÀrgad hud som snabbt blev mörk i solen, till skillnad frÄn oss andra. Jag hade alltid förundrats över djupet i hans mörkblÄ ögon, att jag tyckte mig se universums alla stjÀrnor i dem. Han hade Ànnu inte utvecklat nÄgot tal och hade diagnostiserats med vad lÀkarna kallade en global utvecklingsförsening. Genforskare pÄ Karolinska hade hittat en ytterst ovanlig kromosomvariation hos honom, som endast fanns hos en person till pÄ jorden, en flicka i NederlÀnderna. Detta gjorde mig orolig för hans framtid. Hur kommer det gÄ för honom? Kommer han nÄgonsin att kunna tala? Kommer han fÄ ett lyckligt liv, trots sina utmaningar?
FrĂ„n flotten tittade Sam och jag pĂ„ Chris och Noel som outtröttligt dök i vattnet. De var riktiga badmonster bĂ„da tvĂ„. Det spelade ingen roll var vi befann oss eller hur kallt det var i vattnet, Chris och Noel hoppade alltid i, Ă€ven under tidig vĂ„r ute vid vĂ„rt lantstĂ€lle i Stockholms skĂ€rgĂ„rd, medan jag helst ville ha det varmt. Fanns det vĂ„gor var det Ă€nnu bĂ€ttre, det hade blivit Chris och Noels âgrejâ under den hĂ€r nio veckor lĂ„nga
resan. Ju högre desto roligare. VĂ„gorna kunde ibland vara utmanande för Noel, som Ă€nnu inte var sĂ„ stor, men jag kĂ€nde mig trygg med att Chris alltid fanns dĂ€r bredvid honom och sĂ„g till att de dök genom vĂ„gorna vid rĂ€tt tillfĂ€lle. Noel hade lĂ€nge varit lite av en âmammas pojkeâ och Chris njöt av att fĂ„ Noels totala uppmĂ€rksamhet och beundran. Det kĂ€ndes fint att se dem leka tillsammans, stĂ€rka banden till varandra. Pappa och son, sĂ„ lika bĂ„de till utseende och sĂ€tt. Varken tid eller rum fanns, bara deras skratt och Noels stĂ€ndiga rop, innan han dök ner till botten för att hĂ€mta upp Ă€nnu en nĂ€ve full med sand:
âPappa! Titta pĂ„ mig!â
âTĂ€nk att vi har kĂ€nt varandra i tio Ă„r nuâ, funderade jag dĂ€r jag satt pĂ„ flotten och sĂ„g pĂ„ Chris i vattnet. Men jag hade vetat vem han var lĂ„ngt innan vi blev ett par. Vi hade varit kollegor pĂ„ Warner Music i London, nĂ€r jag jobbade pĂ„ dotterbolaget Atlantic Records som jurist och han arbetade i sĂ€ljteamet pĂ„ Warner Music International. Jag tyckte att han var snygg och sĂ„g snĂ€ll ut, men dĂ„ jag hade pojkvĂ€n sĂ„ var det inget mer med det. Ă r 2006, efter fyra Ă„r i London, flyttade jag hem till Stockholm igen, nĂ€r jag fick ett jobb som jurist pĂ„ MTV, min ungdoms högsta dröm. Nu var jag singel igen och hade inte tĂ€nkt mig nĂ„gon ny relation pĂ„ ett tag.
Strax efter att jag hade börjat pÄ MTV behövde jag Äka tillbaka till London för att lÀra kÀnna mina nya kollegor dÀr. NÀr jag var dÀr blev jag inbjuden till Warner Musics julfest av mina gamla kollegor och efter en stund hörde jag en förvÄnad röst bakom mig:
âHade inte du slutat?â NĂ€r jag tittade upp stod Chris dĂ€r. Chris Bevington!
âJo, det har jagâ, svarade jag med ett stort leende, âmen i kvĂ€ll Ă€r jag tillbaka.â
âVilken turâ, log Chris och frĂ„gade om jag ville ha nĂ„got att dricka.
âSjĂ€lvklartâ, sa jag och hĂ€ngde pĂ„ till baren. Efter den stunden var vi som klistrade vid varandra. Vi började Ă„ka till varandra varannan helg, sĂ„ att vi sĂ„gs tvĂ„ gĂ„nger i mĂ„naden, och efter drygt ett Ă„r packade vi hans Audi A3 full med Chris saker och körde frĂ„n hans lĂ€genhet i Wandsworth i London hela vĂ€gen till Stockholm. Chris ville ge Sverige en chans och flyttade in i min lilla lĂ€genhet pĂ„ Stora Essingen. Han bestĂ€mde sig för att lĂ€ra sig svenska sĂ„ snabbt han bara kunde och efter bara tvĂ„ mĂ„nader fick han jobb pĂ„ Nokia, som skulle göra en satsning pĂ„ musik. Och inom sex mĂ„nader talade han flytande svenska.
Ett nytt kapitel i vÄra liv skulle pÄbörjas. Ett liv dÀr vi var tillsammans.
Minnet fick mig att le dÀr jag satt och guppade pÄ flotten med Sam bredvid mig.
Senare pÄ kvÀllen, nÀr solen gick ner och fÀrgade himlen rosa, promenerade vi lÀngs stranden till den franska restaurang dÀr vi hade Àtit flera gÄnger under tiden pÄ Phu Quoc. Det var en mysig ritual att avrunda dagen med och dessutom fanns det ett Pokémonstopp pÄ vÀgen sÄ att jag och Noel, som hade blivit besatta av spelet under vÄr resa, kunde passa pÄ att fÄnga nÄgra Pokémons samtidigt.
Under middagen tittade vi pÄ de snÀckor vi hade samlat under dagen och valde ut de finaste och mest unika. De andra la vi tillbaka vid strandkanten nÀr det var dags att gÄ hem. Med min nya systemkamera tog jag mÀngder av bilder pÄ barnen nÀr de
sprang och lekte lĂ€ngs stranden. Sedan stĂ€llde jag mig framför Chris för att ta en bild pĂ„ honom. Han tyckte alltid att det var lite jobbigt att bli fotograferad, men jag mĂ€rkte att han gick med pĂ„ det för min skull. Hans lilla leende sa âgud sĂ„ jobbig du Ă€r, men om du sĂ„ gĂ€rna vill sĂ„ âŠâ Det blev en fin bild. Chris var snygg i sin solbrĂ€nda semesterlook, med lite skĂ€ggstubb och T-shirt, och den vackra solnedgĂ„ngen i bakgrunden. Det var Ă€ven en av fĂ„ bilder frĂ„n vĂ„r resa dĂ€r han inte hade solglasögon pĂ„ sig. Jag kan titta tillbaka och se mig sjĂ€lv nĂ€r jag stod dĂ€r pĂ„ stranden och tryckte pĂ„ kamerans avtryckare. Lycklig över att vi hade tagit beslutet att ta lĂ„ngledigt frĂ„n vĂ„ra jobb och för att vi hade det sĂ„ mysigt dĂ€r vi gick barfota lĂ€ngs stranden en ljummen kvĂ€ll i februari. Jag kĂ€nde mig sĂ„ tacksam, tĂ€nk att vi hade möjlighet att fĂ„ uppleva det hĂ€r tillsammans som familj, lĂ„ngt borta frĂ„n vĂ„ra krĂ€vande jobb och alla vardagliga mĂ„sten. Nu kunde vi fokusera pĂ„ att bara ha roligt med barnen, pĂ„ att bada och att Ă„ka till Ă€ventyrsparker.
Att bilden jag precis hade tagit Ätta veckor senare skulle spridas runt hela jorden och tryckas pÄ framsidan pÄ dagstidningar i alla vÀrldens hörn var jag dÄ lyckligt ovetande om.
Efter Vietnam Ă„kte vi vidare till Weligama pĂ„ södra Sri Lanka för att möta Chris kollega Jim frĂ„n Spotify, dĂ€r Chris hade börjat 2011, och hans svenska fru Malin, som var dĂ€r pĂ„ semester. Vi landade pĂ„ Chris 41-Ă„rsdag och Noel hade fyllt sju Ă„r tvĂ„ dagar tidigare. NĂ€r solen började gĂ„ ner över trĂ€dtopparna tog vi en tuk-tuk till Mirissa Beach och trĂ€ffade vĂ„ra vĂ€nner dĂ€r pĂ„ stranden â det var ett kĂ€rt Ă„terseende.
Jim, Malin och deras tre barn hade ett par Är tidigare flyttat frÄn Stockholm till Australien för Jims nya jobb pÄ Spotifys kontor
i Sydney och vi hade inte sett dem sedan dess. Barnen lekte tillsammans i sanden och byggde hinderbanor till krabborna som de hade samlat in och vi, utsvultna pÄ vuxenkontakt efter sju veckor pÄ resa med barnen, var sÄ otroligt glada att fÄ umgÄs med vÄra efterlÀngtade vÀnner.
Vi lyckades efter en del övertalning fÄ ett stort bord pÄ strandens mest populÀra restaurang Zephyr. Barnen fortsatte att leka och spela fotboll bredvid oss pÄ stranden medan vi pratade om livet, familjen, jobbet, vÄra drömmar och framtidsplaner.
Vi kanske skulle kunna semestra ihop igen nÀsta vinter, kanske ses pÄ Bali? Vi skÄlade för Chris och jag minns fortfarande den hÀr födelsedagskvÀllen som en av de trevligaste kvÀllarna i mitt liv. GlÀdjen och tacksamheten för vÀnskapen mellan bÄde oss vuxna och mellan barnen vÀrmde mitt hjÀrta.
NÀr jag i guidade meditationer senare blev inbjuden till att tÀnka pÄ mitt sÄ kallade happy place Àr stranden framför restaurangen det som automatiskt dyker upp och ett stort leende sprids över mina lÀppar.
Hemma igen
VĂ„r lĂ„nga familjeresa hade givit oss ett nytt perspektiv pĂ„ livet, vĂ„ra prioriteringar och vad som var vĂ€rt att lĂ€gga vĂ„r energi pĂ„. Vi hade haft en fantastisk tid som familj, lekt med barnen och varit nĂ€rvarande med dem. Det enda vi inte hade gjort, och som vi bĂ„da konstaterade var dĂ„ligt av oss, var övningarna vi hade fĂ„tt frĂ„n den parterapeut vi hade gĂ„tt till under en tid före resan. Men det kĂ€ndes Ă€ndĂ„ okej, vi var pĂ„ en bra och hyfsat harmonisk plats i vĂ„r relation. Jag och Chris pratade ofta om att livet Ă€r ett val, sĂ„ vi kunde göra övningarna â sedan.
Nu satt jag Äterigen i min kontorsstol pÄ sjÀtte vÄningen pÄ Googles kontor i Stockholm och tittade ut genom det stora fönstret ner mot Norra Bantorget. Det var mars mÄnad 2017 och det snöblandade regnet lÄg horisontellt i luften och piskade rutan framför mig. Kallt, grÄtt och blÄsigt.
Orden vi hade sagt till varandra dök Äterigen upp i mitt huvud och den hÀr gÄngen sjönk de Ànnu djupare in: Livet Àr ett val.
Hur vi lever vÄra liv Àr ett val. Vi kan vÀlja att bo hÀr i det snöblandade regnet eller sÄ kan vi bo nÄgonstans dÀr det Àr varmt och ljummet, dÀr vi kan se solnedgÄngen varje kvÀll. VÄr gemensamma dröm var San Diego eller kanske Venice Beach i Los Angeles. Vi hade pratat om det nÀr vi var dÀr pÄ besök, hur det skulle vara att bo dÀr, Ätminstone i nÄgra Är.
Chris ville flytta frÄn Sverige. Han trivdes inte, trots att han lÀrt sig tala flytande svenska och hade hittat fina vÀnner pÄ sitt jobb pÄ Spotify. Det hÀnde att vi brÄkade om det och en kvÀll, med vÄr resa i fÀrskt minne, sa han uppgivet:
âLivet Ă€r kort, Annika, jag vill upptĂ€cka fler platser, resa, se vĂ€rlden. There is more to life than this.â
Djupt inne i mig förstod jag honom, jag hade haft en liknande lÀngtan, men samtidigt kÀnde jag att jag ju bara fem Är tidigare hade fÄtt mitt drömjobb som chefsjurist pÄ Google och jag ville inte bara slÀnga bort det. Enligt undersökningar var mitt jobb det mest eftertraktade bolagsjuristjobbet i hela Norden. Det kunde jag vÀl inte bara lÀmna? Och i Sverige hade vi ju mer eller mindre gratis barnomsorg och skola, det vore ju opraktiskt att flytta frÄn det? Dessutom var det tryggare i Sverige, jÀmfört med till exempel i London, dÀr det bÄde skedde skjutningar och terrorattacker medan jag bodde dÀr.
Men den senaste resan hade sÄtt ett frö i mig och givit mig en djupare lÀngtan efter att utforska om det fanns nÄgon annan plats pÄ jorden för oss, dÀr vi skulle kunna bosÀtta oss och njuta mer av livet. FÄ mer tid över för pojkarna och för varandra. Mindre ekorrhjul. Och kanske komma varandra nÀrmare igen?
Ju mer vi pratade om det, desto mer nyfiken blev jag pÄ om detta kunde bli vÄr sanning, vÄrt nya liv. NÀr gnistan tÀndes i min kropp började jag omedelbart smida planer för framtiden.
Hur skulle det gÄ till? Kunde jag vara kvar pÄ Google, men ÀndÄ jobba nÄgon annanstans? Som vanligt började jag att verkstÀlla. Jag hittade ett jobb pÄ Googles intranÀt som product counsel för YouTube i San Francisco. Jag sökte och en intervjuprocess pÄbörjades. Men Àven om San Francisco lÀt oerhört exotiskt och spÀnnande kÀnde jag ett motstÄnd inför allt det nya, inte minst för att det skulle vara lÄngt borta frÄn familj och vÀnner.
Mest realistiskt var nog ÀndÄ att flytta tillbaka till England, dÀr vi hade sÄvÀl vÀnner och familj som ett socialt nÀtverk. Dessutom hade vi redan en lÀgenhet i Brighton. NÀr vi hade köpt den ett Är tidigare var det för att Chris skulle ha ett stÀlle som kÀndes som hemma Àven i England, och som lÄg nÀra vÀnnerna, av vilka flera hade flyttat frÄn London till Brighton.
Vi hade precis tillbringat nÄgra dagar i Brighton efter att ha firat Chris förÀldrars gemensamma 70-Ärsfirande. Medan han var kvar med pojkarna i lÀgenheten ville jag testa hur det skulle fungera att pendla frÄn Brighton till London. PÄ kvÀllen skulle vi trÀffa Noels gudförÀldrar James och Sam, som Àven var Chris bÀsta vÀnner frÄn universitetet. Det borde inte vara nÄgot problem att hinna hem till det, resonerade jag, tÄgresan skulle ju bara ta nÄgon timme.
Den 22 mars 2017 tog jag tÄget till Victoria station, dÀr Googles kontor lÄg. Min förhoppning dÄ var att kanske kunna fortsÀtta som nordisk chefsjurist dÀrifrÄn. PÄ eftermiddagen fick jag höra att det hade varit en terrorattack vid Westminster Bridge. Jag visste frÄn nÀr jag hade bott i London att detta skulle pÄverka kommunikationerna, sÄ jag packade snabbt ihop mina saker för att Äka hem till familjen. Men pÄ stationen var det redan kaos, tÄgen var antingen instÀllda eller kraftigt försenade.
NÀr jag vÀl kom hem, flera timmar senare Àn planerat, hade
Chris och vÄra vÀnner redan Àtit middag och jag insÄg att skulle vi flytta till England mÄste vi nog bo i London och ha lÀgenheten i Brighton som semesterbostad.
PÄ flyget hem pratade vi Äterigen om vad som var viktigt i livet. Vi kÀnde oss peppade av vÄr nya idé att ge vÄra intensiva karriÀrer fem Är till. Sedan skulle vi sÀga upp oss och flytta till ett varmt land dÀr vi kunde se solnedgÄngen varje kvÀll.
Parallellt med mitt jobb började jag undersöka vÄrt potentiella liv i England. Var fanns det skolor för barn med sÀrskilda behov för Sam och hur verkade omrÄdet runt omkring vara att bo i?
Jag försökte skapa mig en realistisk bild av hur vÄrt liv skulle kunna se ut.
Vi var pÄ vÀg. Vi visste inte riktigt vart, men efter snart nio Är i Sverige var det dags, och det kÀndes helt rÀtt. Ett kapitel i vÄr bok var pÄ vÀg att avslutas och ett nytt skulle pÄbörjas. Ett kapitel i boken dÄ Chris skulle fÄ leda, dÀr hans drömmar och önskningar var prioriterade. Vi skulle bo i ett land och i en kultur som Chris valt, dÀr han trivdes och inte behövde kÀnna
sig som en outsider.
Vi var upprymda av planerna pÄ ett nytt liv för oss och vÄra pojkar. FörÀndring var pÄ gÄng och det kÀndes kittlande. Jag var redo att acceptera att jag kanske mÄste lÀmna drömjobbet om familjedrömmen skulle kunna bli sann. PÄ nÄgot sÀtt skulle jag sÀkert kunna hitta ett arbete jag gillade. Kanske nÄgot helt annat, som att jobba med inredning?
Chris berĂ€ttade för sina bĂ€sta vĂ€nner i England, James och Sam, att ânu hĂ€nder detâ. Vi var taggade, vi kunde kĂ€nna det i vĂ„ra kroppar, nĂ„gonting stort och fantastiskt var pĂ„ vĂ€g att hĂ€nda. Vi skulle vĂ€lja bort stress och det konstanta vardagspusslet som mest kĂ€ndes som en börda och i stĂ€llet vĂ€lja livet.
NÄgra dagar senare var han död och det jobb som jag precis hade varit villig att ge upp för vÄr gemensamma dröm blev helt plötsligt min livlina.
Fredagen den 7 april 2017
Solen sken in genom sovrummets takfönster i vÄr etagevÄning pÄ Falugatan i Vasastan. BÄda pojkarna hade under natten av olika anledningar kommit in till oss och somnat om i vÄr stora dubbelsÀng med fluffiga vita pÄslakan. NÀr Noel vaknade klagade han över magont och ville inte gÄ till skolan. Det var inte första gÄngen, sÄ jag och Chris mötte varandras blickar och delade en tyst gemensam överenskommelse om att i dag skulle han fÄ komma undan med det. Vi mÄste ju tro pÄ honom ocksÄ emellanÄt.
Vi började planera för hur dagen med ett sjukt barn skulle kunna lösas. Vi hade ju vÄra viktiga jobb. Chris nÀmnde att han hade tid för en hÀlsokontroll hos en lÀkare pÄ Drottninggatan, sÄ vi behövde ta med det i berÀkningen.
Egentligen skulle han ha varit i Amsterdam, men resan dit stĂ€lldes in i sista stund, sĂ„ jag hade passat pĂ„ att Ă€ndra mina helgplaner och möta min syster Ă sa i Ărebro för att hĂ€lsa pĂ„
en gemensam vĂ€n, medan Chris var hemma med pojkarna. Vi skulle gĂ„ ut och Ă€ta pĂ„ fredagskvĂ€llen och sova över. TĂ„get till Ărebro skulle gĂ„ vid 14:25 och vi kom överens om att Noel fick följa med mig till jobbet och sedan skulle Chris hĂ€mta honom hos mig klockan tvĂ„. Noel behövde sitta i vĂ€ntrummet under Chris lĂ€karbesök, men med nĂ„gra spel i Chris mobil skulle det sĂ€kert gĂ„ bra.
Sam lÄg fortfarande och sov i dubbelsÀngen nÀr det var dags för Chris att gÄ till jobbet. Jag klÀdde pÄ mig och sÄg honom titta kÀrleksfullt pÄ Sam dÀr han lÄg med slutna ögon och snusade fridfullt med sin svarta kalufs mot kudden. Chris log och böjde sig lÄngsamt ner, gav Sam en puss pÄ kinden och sa med mjuk röst:
âI love you so much.â Sedan gick han.
Noel Àlskade att följa med till mitt jobb och mina manliga kollegor tyckte om nÀr han gjorde det, för det gav dem tillfÀlle att spela sÄvÀl FIFA och pingis som fotbollsspel. NÀr klockan började nÀrma sig tvÄ och det var dags att gÄ ner för att möta
Chris och lÀmna över Noel sa min finska kollega:
âJag har aldrig trĂ€ffat Chris, det vore kul att göra det nĂ„gon gĂ„ng.â
âDet blir nog tillfĂ€lle snartâ, svarade jag och insĂ„g att jag började fĂ„ brĂ„ttom. Jag skyndade mig att hĂ€mta en Ă€ppeljuice till Noel att ha med sig i vĂ€ntrummet, greppade min övernattningsvĂ€ska och sĂ„ lĂ€mnade Noel och jag kontoret.
Chris stod utanför glasdörrarna i vÄrsolen lutad mot den gröna cykel han hade fÄtt av mig i julklapp och med barnstolen pÄ pakethÄllaren. Han hade sina nya Stan Smith-skor pÄ sig, sin nya snygga vÄrjacka och axelvÀskan hÀngd snett över bröstet, sÄ som han brukade ha den. Jag och Noel skyndade oss nerför
trappan för att möta honom. NÀr jag gick mot honom kÀnde jag mig stolt. Vad snygg han Àr, tÀnk att han Àr min man, log jag. Vi kÀnde oss bÄda glada till mods. Solen och kÀnslan av den första vÄrdagen gjorde oss lite extra kÀrleksfulla och vi smÄpratade nÀr vi hjÀlptes Ät att spÀnna fast Noel i barnstolen pÄ pakethÄllaren. Chris hade planerat en boys night in med pojkarna och de skulle Àta hembakad pizza. Alla var peppade. Vi skulle ses igen nÀsta dag och med ett leende pussade vi varandra hejdÄ. Hans mjuka lÀppar, mustaschen som kittlade min överlÀpp och solen som stod lÄgt bakom honom och skapade en gloria runt hans huvud, blev den minnesbild som sedan dess har etsat sig fast i mitt minne.
âVi ses i morgonâ, blev vĂ„ra sista ord och jag sĂ„g hur Chris började cykla med Noel nerför Kungsbron, mot lĂ€karmottagningen pĂ„ Drottninggatan, innan jag sjĂ€lv skyndade mot Centralen för att ta tĂ„get till Ărebro.
PÄ tÄget svarade jag först pÄ nÄgra jobbmail om den domstolsförhandling vi precis hade haft i Googles första svenska dataskyddsmÄl. Men i tankarna började drömmen om framtiden pocka pÄ, sÄ efter en stund passade jag pÄ att googla lÀmpliga skolor i London. Jag hittade en skola för barn med sÀrskilda behov i vÀstra London, men kÀnde inte riktigt till omrÄdet.
Som vanligt gick jag hÀndelserna i förvÀg och öppnade en mÀklarsida för att titta pÄ hus i omrÄdet. Vi skulle behöva fem rum minst, om vi Àven skulle kunna ha ett gÀstrum dÀr mina förÀldrar Barbro och Per kunde bo nÀr de kom pÄ besök. Jag hittade ganska snart ett kvadratiskt hus med renoveringsbehov, vilket passade mig perfekt. Jag Àlskade renoveringsobjekt, det började klia i mina fingrar av lÀngtan att göra nÄgot fint av allt i huset som var slitet och fult och att fÄ inreda. Det rosa kaklet i badrummet var ÀndÄ nÄgot jag gillade, Àven om det var vÀldigt mycket Ättiotal.
Kvinnan som sitter mitt emot mig i tÄgvagnen fÄr ett telefonsamtal. Jag Àr helt inne i min egen vÀrld, men hör hur hon sÀger nÄgot om en terrorattack pÄ Drottninggatan i Stockholm. Drottninggatan? Min hjÀrna gör snabbt kopplingen, det Àr ju dÀr Noel och Chris Àr ⊠Jag behöver fÄ veta mer vad som har hÀnt och gÄr in pÄ Dagens Nyheters hemsida pÄ min dator. Genast ser jag bilder tagna ovanifrÄn pÄ tvÄ döda kroppar som ligger under svarta sopsÀckar vid ett övergÄngsstÀlle med blod omkring. Det Àr en makaber bild, men det Àr rubriken som fÄr mitt hjÀrta att bulta snabbare:
âDet ligger döda kroppar överallt.â
Jag ska bara ringa Chris och kolla sÄ att han och Noel Àr okej, tÀnker jag och tar upp mobilen. Signal efter signal gÄr fram utan att han svarar. Till slut kommer jag till hans röstbrevlÄda:
âHi this is Chris, sorry to miss your call, but please leave your name and number âŠâ Jag lĂ€gger pĂ„. Irriterad. Det hade varit bra om han hade svarat och kunnat berĂ€tta att de Ă€r okej. Jag skickar ett sms i stĂ€llet:
âRing mig!â
Det gÄr ytterligare en stund, fler bilder av kroppar och avspÀrrningar publiceras pÄ internet. Jag ringer igen. Kom igen, svara nu, jag behöver bara veta att ni mÄr bra, ber jag tyst nÀr signalerna Äterigen gÄr fram utan att nÄgon svarar. Min andning blir snabbare. TÀnk om det Àr Chris och Noel pÄ bilderna? Men nej, lugnar jag mig sjÀlv. Det Àr sÄ osannolikt. Jag ringer en tredje och en fjÀrde gÄng. Jag skickar ytterligare ett sms:
âSnĂ€lla ring mig, vill bara kolla att ni Ă€r okej.â
Min telefon surrar till. Det Àr Maria, en av mina nÀrmaste vÀnner, som jag en gÄng i tiden anstÀllde nÀr jag arbetade som chefsjurist pÄ Warner Music i Stockholm. Hon skriver:
âĂr ni okej?â Jag mĂ€rker att mina hĂ€nder darrar nĂ€r jag lite stressat svarar:
âNej, jag fĂ„r inte tag pĂ„ Chris.â Hon ringer genast upp och jag berĂ€ttar att Chris skulle gĂ„ pĂ„ ett lĂ€karbesök pĂ„ Drottninggatan klockan tre och att Noel skulle följa med. Nu fĂ„r jag inte tag pĂ„ Chris. Maria försöker lugna mig och sĂ€ger att det sĂ€kert inte Ă€r nĂ„gon fara. Vi lĂ€gger pĂ„, men snart fĂ„r jag fler sms frĂ„n olika vĂ€nner. Jag svarar dem pĂ„ samma sĂ€tt:
âNej, jag fĂ„r inte tag pĂ„ Chris.â
Klockan börjar nÀrma sig halv fyra. Jag mÀrker förvÄnat att tÄrar strömmar ner för mina kinder, medan jag fokuserar pÄ att fÄ tag pÄ Chris. Jag ringer till förskolan, Chris och Noel skulle hÀmta Sam efter lÀkarbesöket. De har sÀkert redan hÀmtat honom, intalar jag mig. Men som svar pÄ min frÄga sÀger pedagogen med glad röst:
âSam Ă€r fortfarande hĂ€r.â Det Ă€r inte det svaret jag vill ha. Var fan Ă€r de? Jag pratar med Maria igen och hon erbjuder sig att gĂ„ till förskolan och vĂ€nta dĂ€r pĂ„ Chris. Kanske har han bara tappat sin mobiltelefon?
Paniken har lÄngsamt börjat sprida sig i kroppen, tÄrarna fortsÀtter att strömma och jag mÄste göra nÄgot för att kunna leta vidare. Jag ringer Googles sÀkerhetsavdelning, GSOC, och fÄr tala med nÄgon i USA. Men jag pratar nu sÄ osammanhÀngande att de ber mig ta om min berÀttelse flera gÄnger för att kunna förstÄ vad som har hÀnt och vad de förvÀntas göra. De försöker lugna mig nÀr jag nÀstan skriker:
âI canât get hold of my husband Chris Bevington! CHRIS BEVINGTON! Thereâs been a terror attack in Stockholm. He works at Spotify. Just DO something!â Jag tĂ€nker att Google mĂ„ste ju kunna lösa det hĂ€r. De borde kunna flyga in med en helikopter
Om att hitta ljuset nÀr det allra vÀrsta har hÀnt
Annika Bevington Àr chefsjuristen frÄn Google som drabbades av en stor tragedi nÀr hennes man Chris dödades i terrorattacken pÄ Drottning gatan den sjunde april 2017. I sista sekund lyckas Chris rÀdda sin sjuÄriga son, men sjÀlv hinner han inte undan.
LÀsaren fÄr följa Annika genom chock, sorg och utmatt ning. Men nÀr hon befinner sig pÄ livets absoluta botten hittar hon en liten gnista av livskraft. Chris ville leva men fick inte möjligheten. Hon lovar honom dÀrför att hon ska göra det Ät honom, hon ska leva för dem bÄda.
HÀr börjar sökandet, för vad innebÀr det att leva livet fullt ut? De metoder och verktyg som hon upptÀcker hjÀlper inte bara att lÀka hennes svÄra trauma, utan Annika fÄr dessutom tillgÄng till ett nytt djup inom sig, som kan innehÄlla outgrundlig sorg men ocksÄ en ny inre glöd och djup tacksamhet till livet.
Jag ska leva för oss bÄda Àr en drabbande berÀttelse som kommer att kunna hjÀlpa mÄnga framöver.