Det gömda palatset
ĂversĂ€ttning: Mary Stanley
PROLOG
Ombord en Adria-ÄngbÄt
Kvinnan pÄ dÀck tittade upp pÄ ett dussin ilskna, skriande och skrÀnande havsfÄglar. DÄre! Din dÄre. DÄre, kraxade de och gjorde utfall mot henne. Hon duckade och viftade med handen för att vÀrja sig men det var vinden som klöste i hÄret, inte fÄglarna. Hon svalde och kÀnde sÀltan mot tungan, med en anstrykning sjögrÀs. Var hon i sÀkerhet? Det hade varit en risk att gÄ ombord pÄ fartyget i Syrakusa och ju fler risker hon tog, desto avlÀgsnare kÀndes tryggheten. Hon blickade ut över det skiftande havet. Det var vÀl detta hon ville?
Solen var pÄ vÀg ner och bÄten stÀvade mot land. Hon grep tag i relingen och lutade sig sÄ lÄngt ut hon vÄgade, hypnotiserad av nÄgonting som rörde sig i det violetta vattnet. Hon blundade och kÀnde brisen svalka hennes blossande kinder.
HavsfÄglarna skriade igen. Hon öppnade ögonen, tittade upp och rÀtade pÄ sig. Hur lÀnge hade hon stÄtt fastklamrad vid relingen och lyssnat pÄ rösterna frÄn havet? Nu hade solen slutligen sjunkit ner i oceanen och himlen höll pÄ att förvandlas till mörkblÄ sammet, smyckad med en stjÀrnprakt som tog andan ur henne. Och dÀr framför ögonen pÄ henne, under det att fartyget gled allt nÀrmare ön, gnistrade
9
och tindrade det som om ridÄn gÄtt upp till Àlvornas rike.
Förtrollad av vattnets speglingar och blÀnket frÄn hundratals bÄtar i Grand Harbour, slog hon armarna om sig och vÀnde sig till sin följeslagare.
âDet kommer ordna sigâ, viskade hon. âDet kommer ordna sig för mig.â
10
KAPITEL
1
England, slutet av augusti 1944
Florence
Jack svor tyst och grimaserade av smÀrta nÀr han försökte dra igen fönstret. Florence hostade, torr och öm i halsen. Fönstret hade fastnat och vÀgrade lÄta sig rubbas och den frÀna svarta röken fortsatte att bolma in.
âLĂ„t det varaâ, mumlade hon. âSpara pĂ„ krafterna.â
âDen skingrar sig nĂ€r vi kommer ut ur den hĂ€r jĂ€kla tunnelnâ, svarade han.
Hon nickade och lutade sig tillbaka mot vÀggen, hasade ner till golvet dÀr hon lÀt huvudet vila mot uppdragna knÀn med armarna om smalbenen. Vad som helst för att undkomma stanken. Och inte bara lokomotivröken, utan Àven den sura odören av otvÀttade kroppar och billig tobak som hÀngde i blÄgrÄ moln i hela tÄget och trÀngde in i hÄr och klÀder. Florence satt dÀr i korridoren, utmattad, ovÄrdad och solkig, och försökte undvika att andas. Det gick inte riktigt att fördriva rÀdslan som rotat sig i bröstet.
De hade suttit fast i dunklet i tunneln i över trekvart, de som skulle hinna med ett annat tÄg innan de ens vÄgade drömma om att komma fram till stationen i Exeter, dÀr
11
förhoppningsvis Jacks pappa skulle vÀnta kvar.
Till slut startade tÄget med ett vÄldsamt ryck.
Florence mötte Jacks blick. Han nickade och de hörde en gÀll visselpipa och dÀmpade glÀdjerop frÄn trötta passagerare nÀr hjulen sattes i rullning. Under skakningar och gnissel vaknade tÄget till liv igen. En benig, uniformerad konduktör klev över tre eller fyra soldater som lÄg och slumrade pÄ golvet vid dörren. Högen med deras utrustning blockerade passagen. Muttrande armbÄgade han sig förbi den tÀta klungan av civila som trÀngdes intill Jack och Florence, för att sedan snubbla över Jacks bastanta kÀngor.
âWestburyâ, ropade han ut efter att ha Ă„terfĂ„tt balansen och blĂ€ngde pĂ„ dem allihop. âByte till Exeter.â
Tur att han var sĂ„ högröstad. Inte bara i syfte att avreagera sig utan alla stationsskyltar var faktiskt borttagna â om man inte var frĂ„n trakten hade man ingen aning om var man befann sig.
Jack sĂ„g butter ut nĂ€r tĂ„get strax dĂ€rpĂ„ stannade vid Westbury station. âTypisktâ, beklagade han sig och kravlade upp frĂ„n golvet dĂ€r han suttit bredvid Florence. âOm jag vetat att vi var sĂ„ hĂ€r jĂ€vla nĂ€ra kunde vi bara klivit av och promenerat.â
âJag tror inte att jag orkar promenera nĂ„gonstans nĂ„gonsin igenâ, sa hon med eftertryck.
Han log medlidsamt. Det var inte lÀtt för honom heller. PÄ flykten över Pyrenéerna hade de skadat sig bÄda tvÄ. NÀr hon ramlat och slagit sig hade Jack slÀngt fram armen för att rÀdda henne och rÄkat riva upp en gammal skada han fÄtt nÀr han landat illa efter ett fallskÀrmshopp i Dordogne. Hennes ben var som gelé; hans arm var lindad. Vilket tjusigt par de var.
12
De sÀllade sig till gruppen som rörde sig mot den öppna dörren. Folk knuffades och skuffades för att ta sig ut ur det kvava tÄget och vidare till dit de nu skulle. Slutkörda soldater som lÀngtade efter att fÄ trÀffa sina familjer, oavsett hur kortvarigt, piggnade till medan de slitna sjuksköterskorna, fortfarande i uniform, stirrade tomt framför sig, blanka i blicken.
Alla sÄg grÄa och hÀrjade ut.
âPerrongen till Exeter?â frĂ„gade Jack en perrongvakt med rött ansikte och fick veta vart han skulle gĂ„.
NÀr folkmassan inte var alltför lÄngt frÄn det vÀntande tÄget mot Exeter, hörde Florence tvÄ mÀn bakom sig tala ett frÀmmande sprÄk. Hon stelnade till och Jack, som mÀrkte hennes Àngslan, tog henne i armen och snabbade pÄ.
âInget att vara rĂ€dd förâ, sa Jack lĂ„gt och krokade arm med henne. âBara polska militĂ€rer. Kom, vi mĂ„ste skynda oss.â
Florence förstod att de inte varit tyskar men var sÄ utpumpad att bÄde logik och sunt förnuft hade övergivit henne. Hon fick aldrig avslöja sin hemlighet, inte hÀr, inte hemma i Dordogne eller i Pyrenéerna nÀr de vÀjde för nazist-patruller, och inte i Francos Spanien heller. LÄngsamt, oÀndligt lÄngsamt, hade de lyckats klara sig oupptÀckta pÄ fÀrden under en brÀnnande sol frÄn norra till södra Spanien. I Gibraltar gick de ombord The Stirling Castle som varit en oceanÄngare innan kriget men som nu transporterade trupper i skytteltrafik mellan Gibraltar och Southampton.
Jack föste bestÀmt upp henne för trappan och ombord pÄ nÀsta tÄg.
âFrome â Castle Cary â Langport â Taunton â Exeterâ, gastade ytterligare en stationsvakt.
13
Florence hade sprÀngande huvudvÀrk av det konstanta ovÀsendet och önskade att hon aldrig tvingats lÀmna Frankrike. Detta dystra nedgÄngna England var inte det England hon mindes. Men det hade varit otÀnkbart att stanna kvar i Frankrike. OtÀnkbart. OÄterkalleligt förÀndrad av det som hÀnt, hoppades hon innerligt pÄ att vara i sÀkerhet hÀr.
De traskade lĂ€ngs korridoren i vad som kĂ€ndes som evigheter innan Florence, tack och lov, fick syn pĂ„ tvĂ„ lediga platser. Hon höll nĂ€stan pĂ„ att snubbla över sina egna fötter i brĂ„dskan att lĂ€gga beslag pĂ„ dem. NĂ€r de satt sig till rĂ€tta i vagnen lutade hon sig lĂ€ttad tillbaka. Hon skulle överleva detta, det lovade hon sig sjĂ€lv. Hon hade överlevt vĂ€rre saker. Sedan slumrade hon till, halvt medveten om stationsuppehĂ„llen, och öppnade inte ögonen igen förrĂ€n Jack ruskade i henne och sa att de snart var framme. Hon kikade ut genom rutan i samma stund som tĂ„get rullade in pĂ„ Exeter station och stannade med en gnisslande knyck. Hon fick syn pĂ„ en affisch med den brittiske premiĂ€rministern, Winston Churchill, i halvfigur och med ett citat under. âLĂ„t oss gĂ„ framĂ„t tillsammansâ, löd uppmaningen. Ja, tĂ€nkte hon. Vi mĂ„ste alla gĂ„ framĂ„t och hon mĂ„ste hitta ett sĂ€tt att sluta blicka tillbaka. Hon greps av yrsel nĂ€r hon och Jack reste pĂ„ sig för att strĂ€cka pĂ„ benen och slĂ€ta till sina skrynkliga klĂ€der. Trötta, hungriga, skitiga, men hemma.
Hemma, suckade hon. Var ligger det numera? Det var hem till Jack de skulle. De plockade ner vÀskorna frÄn bagagehyllan, klev av tÄget och gick ut frÄn stationen.
Fyrtio minuter senare, pÄ vÀg nerför en sluttande, skumpig grusvÀg med Jacks pappa Lionel vid ratten, fick Florence
14
sin första skymt av stugan i Devonshire. Hon gapade stort dÀr hon satt och spanade ut genom passagerarfönstret i framsÀtet, blinkade flera gÄnger och trodde att hon hamnat i grÀnslandet mellan dikt och verklighet. Med halmtak och hemtrevligt inbÀddad mellan gröna skogbeklÀdda kullar sÄg den ut att ha vÀxt rÀtt upp ur Àngen pÄ framsidan. En sagostuga. Och förutom de sjÀlvmordsbenÀgna flaxande fasanerna som flydde för dÀcken, var det alldeles tyst.
Kontrasten mellan detta och det de varit med om kunde inte varit skarpare och blotta Äsynen gjorde henne pÄ gott humör.
âEn viloplats för bĂ„de hjĂ€rta och sjĂ€lâ, kommenterade Lionel och slĂ€ngde en menande blick pĂ„ Jack nĂ€r de nĂ€rmade sig. âGott att ha dig tillbaka i Blighty hel och hĂ„llen, grabben.â
âPĂ„ tvĂ„ sidor omges huset av kuperad mark med ekskogâ, förklarade Jack, nĂ„got mer prosaiskt. âEn brant backe sluttar ner till huset pĂ„ den tredje och som du ser, finns det en bĂ€ck och fuktĂ€ng framför. Vackra vandringsleder Ă„t alla hĂ„ll.â
âVilken fristadâ, sa Florence och andades ut för första gĂ„ngen pĂ„ flera veckor. âMed kullarna som hĂ„ller vakt.â
âJag hoppas att det blir din fristad, vĂ€nnen minâ, sa Lionel och hostade besvĂ€rat, som om han mĂ„hĂ€nda uttryckt sig en smula för personligt efter att nyss ha trĂ€ffats.
Florence log mot honom.
âDet gĂ„r inte att köra över bĂ€cken pĂ„ vintern dock. MĂ„ste parkera pĂ„ den hĂ€r sidan, men det gĂ„r alltid att korsa den till fots pĂ„ stenarna dĂ€r borta nĂ€r det Ă€r strömt i vattnetâ, tillade han. âMen nu Ă€r det inga problem. Gav mig pĂ„ att klippa
15
grĂ€set men det var för högt och kraftigt. Du fĂ„r ta det med lien, Jack.â
âJag tror inte jag sett en mer romantisk plats i hela mitt livâ, sa Florence och sĂ„g sig omkring pĂ„ alla vilda blommor, snĂ„riga rosenbuskar och klematisen som hĂ€ngde i stora sjok pĂ„ stugans fasad. âMen klĂ€ttervĂ€xterna behöver en omgĂ„ng med sekatören.â
âDu tycker visst om trĂ€dgĂ„rdsskötsel?â frĂ„gade Jacks pappa.
Han var lĂ„ng och kraftigt byggd, en bjĂ€sse till karl med tjock kalufs av grĂ„sprĂ€ngt hĂ„r och Ă€ppelröda kinder. Antagligen lite vĂ€l förtjust i portvin, tĂ€nkte hon för sig sjĂ€lv. Hon gjorde sitt bĂ€sta för att slĂ„ bort bilden av trĂ€dgĂ„rden hemma i Frankrike, som blixtrade till i huvudet och nĂ€stan pressade luften ur lungorna. Hon svalde. âJag Ă€lskar trĂ€dgĂ„rdsskötselâ, fick hon fram.
âHon Ă€r lite av en expert, pappaâ, tillade Jack.
Lionel körde över det grunda vattendraget och stannade vid den stenlagda gĂ„ngen som ledde fram till stugan, nĂ€ra en vĂ€ldig hĂ€stkastanj. âJahaâ, sa han. âVĂ€lkommen till Meadowbrook. Förutom bondens hustru, kommer du inte stöta pĂ„ en sjĂ€l. Och den gamle gubben uppe i herrgĂ„rden kommer aldrig ner hit.â
âUnderbartâ, sa Florence. âTack sĂ„ mycket för skjutsen. Jag ber om ursĂ€kt för hur lortiga vi Ă€r.â
âInget att tala om. Huset har vĂ€drats ordentligt och det finns en del mat. Bröd, mjölk, bacon och sĂ„ vidare.â
âTack ska du ha, pappaâ, sa Jack och klappade honom pĂ„ ryggen. âJag vet inte hur Florence kĂ€nner sig men jag behöver sova mer Ă€n allt annat.â
16
Florence sneglade pĂ„ den ingrodda smutsen under naglarna. âJag ocksĂ„, och imorgon ett bad.â
Jack log svagt. âDet tror jag vi ska kunna ordna. Kom. Redo att stiga pĂ„?â
17
KAPITEL 2
Devonshire 1944
NĂ€sta morgon
Hur skulle hon kunna förbli den hon varit? Det var omöjligt men det förflutna ville inte lÀmna henne i fred. Hela natten hade Florence i drömmen lÀngtansfullt sökt efter en trÀdgÄrd precis som den hon haft i Dordogne. Men det var inte en trÀdgÄrd hon hittade; i drömmen var det en kyrkogÄrd med hennes namn pÄ en gravsten, med pappersrosor utströdda framför. Mittemellan tvÄ vÀrldar, under den dÀr dimmiga timmen alldeles innan dagningen, var tankarna suddiga och hjÀrtat oroligt men dÄ hörde hon vatten porla över stenar. FrÄn sovrumsfönstret, kvÀllen före, hade hon sett att trÀdgÄrden sluttade nerÄt pÄ ett stÀlle sÄ att vattnet blev lite djupare dÀr innan det försvann under buskagen. Saker och ting klarnade igen. England, det tidiga morgonljuset var skörare Àn hemma, diffusare. Sedan knackade det. NÄgon knackade pÄ dörren. Hon hörde Jacks röst och borta var den underliga drömmen. Medan hon gnuggade sömnen ur ögonen stack han in huvudet.
âUrsĂ€kta att jag stör. Hur mĂ„r du?â
Hon drog upp tÀcket till hakan, med ens medveten om att hon inte hade nattlinnet pÄ sig. IgÄr kvÀll hade Jack rotat
18
fram en lÄngÀrmad nattsÀrk med krÄs som en gÄng tillhört hans farmor, men hon hade inte velat sÀga hur illa hon tyckte om det förskrÀckliga, kliande plagget.
Jack drog fingrarna genom hÄret och brydde sig inte om att slÀta till det efterÄt, utan att riktigt se henne i ögonen.
âDu störde inte allsâ, svarade hon. âJag var halvvaken.â
âBra. Jag tĂ€nkte att du kanske Ă€r hungrig.â
âKanske? Jag Ă€r utsvulten!â
âDet finns Ă€gg och korvar frĂ„n granngĂ„rden, och nybakat bröd.â
Hon log. âGe mig en kvart. Nej, tio minuter.â
âĂggröra? Stekta? Pocherade?â
âDu fĂ„r bestĂ€mma.â
âBra. Ărligt talat kan jag bara steka.â
Hon skrattade och han vÀnde och gick. Sedan sköljde hon ansiktet och tvÀttade sig hastigt med en handduk hon fuktade i vatten ur en kanna och skÄl pÄ tvÀttstÀllets marmorskiva.
Sedan drog hon pÄ sig morgonrocken hon fÄtt av Jack och borstade sitt toviga ljusa hÄr och band bak det i en lÄg hÀstsvans. Hon tittade sig i den lilla vÀggspegeln och log Ät de grÄblÄ ögonen, den ingrodda smutsen i det hjÀrtformade ansiktet och den störande röda finnen pÄ hakan. TyvÀrr. Det fick duga. LÀttnaden över att vara i sÀkerhet vÀllde upp inombords och nÀr hon slog upp sovrumsdörren doftade det stekt korv nerifrÄn köket. Mm. Vad gott.
Hon skyndade nerför den smala trappan. Det fanns ett utebadrum i tegel, en sorts tillbyggnad, komplett med toalett, ett massivt porslinshandfat och ett gammalt badkar. Men ingen elektricitet. PÄ kvÀllen fick man anvÀnda ficklampa eller ljuslykta. Badrummet gick att nÄ via grovköket sÄ man slapp
19
i alla fall gÄ ut genom ytterdörren och hon kilade snabbt dit innan hon gick in i köket.
âVad ljuvligt det luktarâ, sa hon en stund senare nĂ€r hon gjorde Jack sĂ€llskap. âVad jag saknade gammal hederlig engelsk korv nĂ€r jag bodde i Frankrike.â
Han gjorde en min. âFörlĂ„t. De blev lite brĂ€nda.â
âDet Ă€r sĂ„ en korv ska smaka.â
âGillar du dem brĂ€nda?â
âOh ja.â
Det mörkblonda hĂ„ret ramade in hans skarpa ansikte, renrakat för första gĂ„ngen, till och med den sandfĂ€rgade mustaschen var borta. Denne man som blivit en del av tillvaron över en natt, som varit vĂ€n med hennes systrar sĂ„vĂ€l som motstĂ„ndsrörelsen, blivit hennes vĂ€g ut ur Frankrike, hennes flyktvĂ€g. Han log och de livliga gröna ögonen glittrade. âBĂ€ttre?â
Hon nickade med munnen full av korv och sÄg sig om i köket under ekbjÀlkarna i taket. Det var litet men oerhört prydligt med en vit AGA-spis som Jack proppade full med antracit frÄn förrÄdet i ett av uthusen. En uppgift hon skulle ta över nÀr han var borta.
NĂ€r han var borta.
Hon tÀnkte inte Àlta vad mer hon skulle ta sig för nÀr han var borta. Jack hade tagit med henne hit för att ge henne en rofylld plats att ÄterhÀmta sig pÄ innan hon kontaktade sin mamma. Han hade inte sagt vart han skulle och hon ville helst inte tÀnka pÄ att han mÄste ge sig av, men sÄ vitt hon visste var han fortfarande SOE-agent, visserligen med skadad arm.
Ămnet gjorde henne illa till mods sĂ„ hon började tĂ€nka pĂ„
20
annat och se sig omkring. I köket fanns det Àven en inbyggd trÀskÀnk, spjÀlade skÄpsdörrar klÀdda med hönsnÀt, hÀngkrokar frÄn takbjÀlkarna, en porslinsho till och fyra fotogenlampor, som en fingervisning om stugans opÄlitliga elförsörjning. Den djupa fönsternischen pÄ ena sidan furubordet vette ut mot fuktÀngen pÄ framsidan. FrÄn ett annat fönster mot baksidan syntes inget annat Àn den gröna kullen, dÀr fasanerna, enligt Jack, brukade rusa runt som galna. Det rÀckte med en skugga i fönstret för att sÀtta igÄng dem. En kolossal öppen spis, med spiselkrans i ek och brödugn vid sidan om, tog upp nÀstan en hel vÀgg och en bastant tjock skÀrbrÀda lÄg pÄ ett mindre bord mitt i köket.
âDet Ă€r underbart att vara hĂ€râ, sa hon.
âMen trĂ„ngt som kattenâ, svarade han.
âSnarare hemtrevligt som katten.â
âSkulle du vilja ha en, apropĂ„ det? Gladys har kattungar pĂ„ gĂ„rden.â
âKanske detâ, svarade hon. âMen jag kan inte tĂ€nka mig att mamma lĂ„ter mig ha katt i hennes stuga.â
âDet har du nog rĂ€tt i. Har du lust att ta en promenad med pappas hund nĂ€r han kommer?â
âBara jag fĂ„r ta ett bad först.â
Hon kĂ€nde att landskapet i Devonshire kallade pĂ„ henne. Hon Ă€lskade de lantliga omgivningarna â boskapen hon sett pĂ„ bondgĂ„rden i nĂ€rheten, bĂ€cken, fuktĂ€ngen, de vilda djuren. Och frĂ„n allra första stund sedan ankomsten, hade hon ocksĂ„ Ă€lskat den mĂ€ttade doften av mylla och grönska. Den friskade upp henne och lindrade utmattningen, hennes hemlĂ€ngtan och ensamheten nĂ€r hon tĂ€nkte pĂ„ systrarna som var kvar i Frankrike. Det hade gĂ„tt över tvĂ„ mĂ„nader sedan hon
21
sist sett dem; England lĂ„g fortfarande i krig och Hitler spred fortfarande förödelse i Europa. Det kunde dröja Ă„r innan hon fick trĂ€ffa HĂ©lĂšne och Ălise igen.
Senare, nÀr Florence badat och skrubbat huden ren och rosig, dök en gladlynt Lionel upp men avböjde alla erbjudanden om te under förevÀndning att han mÄste vidare.
Justin var en ung, lufsig svart labrador med chokladbruna ögon som kunde smÀlta vilket hjÀrta som helst, och de tre gjorde sig genast i ordning för att gÄ ut och gÄ. Det fanns kÀngor, jackor, regnkappor och gummistövlar i stugan, som samlats pÄ hög under Ärens lopp, förklarade Jack, och det gick alltid att hitta nÄgot att ta pÄ sig. Han hade Àrvt stugan av sin farmor och hade ofta bott dÀr under uppvÀxten och lÀmnat kvar en hel del klÀder i garderober och byrÄer.
Att ha en hund med sig gjorde stÀmningen mer avspÀnd och de skrattade Ät hur han sprang runt och skÀllde pÄ fasaner och inbillade kaniner.
De korsade den grunda bÀcken framför huset och fortsatte pÄ den gropiga grusvÀgen de kört nerför dagen innan. En dal bredde ut sig till vÀnster med en vindlande flod och bortom det, en sluttning dÀr bokar, almar och ekar marscherade uppför den branta backen. Jack gick lite före och hon kunde inte lÄta bli att tÀnka pÄ allt de varit med om.
âTĂ€nker du pĂ„ Biarritz ibland?â ropade hon. Han vred pĂ„ huvudet och fick en allvarsam min.
âJag var livrĂ€ddâ, sa hon nĂ€r hon kommit ikapp.
âJag försöker att inte tĂ€nka pĂ„ det, Florence, och jag önskar att du ocksĂ„ lĂ€t bli. Men jag fĂ„r erkĂ€nna att jag aldrig trodde att vi skulle hitta en passeur.â
âJag kan inte sluta tĂ€nka pĂ„ det. Allt som kunde gĂ„tt snett.â
22
Han nickade. âJag vet.â
Hon mindes hur hon blint följt mannen in i mörkret och de trÄnga passen pÄ Pyrenéernas lÀgre sluttningar med Jack bakom sig. Hon hade snavat och snubblat och skrikit rakt ut av skrÀck med hjÀrtat hamrande bakom revbenen.
âDet Ă€r ingen fara. Boche kan inte hitta oss hĂ€râ, hade Jack försĂ€krat nĂ€r de tillbringat den första natten i en övergiven herdekoja och hört eldgivning i fjĂ€rran. Efter allt som hĂ€nt var det svĂ„rt att ens dra sig till minnes kvinnan hon varit för ett Ă„r sedan.
NÀr han trampade vidare och kallade pÄ labradoren höll hon jÀmna steg.
âVad Ă€r det?â frĂ„gade Jack.
âJag vet inte.â
Han rufsade henne i hĂ„ret och log. âDu Ă€r lustig du, Florence Baudin.â Och Ă€ven om han ibland behandlade henne som en lillasyster, tyckte hon om det.
Samma kvÀll, efter att hon dragit gardinerna för de tre blyspröjsade fönstren som satt pÄ rad, sjönk hon ner pÄ soffan och drog upp benen under sig. Vardagsrummet, som var större Àn köket, hade ocksÄ takbjÀlkar och var rektangulÀrt i formen och luktade betryggande av gamla böcker. Trots att det inte var kyligt hade Jack tÀnt en brasa. Hon tittade pÄ medan han lade dit lager av pappersbitar, kvistar och flisat trÀ, och försökte klura ut vad han kÀnde. Men som vanligt gick det inte att lÀsa nÄgot i hans ansikte. DÄ och dÄ kom hon pÄ honom med att se intensivt pÄ henne med glimmande ögon och verka vara pÄ vippen att sÀga nÄgot. Men nÀr hon log för att uppmuntra honom blev han allvarlig och vek ner blicken.
23
Hon visste att hon mÄste skriva till sin mamma och höra av sig till systrarna och lÄta dem veta att hon och Jack klarat sig fram till England. HélÚne skulle vara utom sig av oro.
Hon fick en besk smak i munnen och kÀnde Àven lukten av nÄgot. DÄligt samvete kanske? Luktade och smakade skuld?
Hon kastade en blick pÄ Jack igen. De hade redan förlorat sÄ mycket av sina liv i kriget. Var det inte en skyldighet att fÄnga varje dag och leva den?
âHöstens första brasa Ă€r alltid speciellâ, sa Jack, lyckligt ovetande om vad som försiggick i hennes huvud. âVisserligen Ă€r det inte höst riktigt Ă€n, men de hĂ€r stugvĂ€ggarna Ă€r tjocka och det kan bli kallt pĂ„ natten.â
Han satt kvar pÄ huk medan elden tog sig, men vred sedan pÄ sig.
âĂr du glad över att vara hĂ€r?â frĂ„gade han och tittade upp pĂ„ henne. âDu verkar nedstĂ€md.â
Han hade alltsĂ„ uppfattat hennes sinnesstĂ€mning, tĂ€nkte hon och betraktade de flĂ€mtande lĂ„gorna som kastade skuggor över hans ansikte. âDet var inte meningen. Tack för att du tog hit mig â det Ă€r fantastiskt.â
âDu Ă€r inte tvungen att stanna. Jag tar inte illa upp om du hellre vill till din mamma i Cotswolds med en gĂ„ng.â
Hon sĂ„g allvarligt pĂ„ honom. âDet Ă€r inte det. Jag vill vara kvar.â
âMen vad Ă€r det dĂ„?â
Hon vÀnde och vred pÄ Àmnet HélÚne i huvudet men bÄde modet och viljan fattades, dÀrför pratade hon om hur konstigt det skulle bli att trÀffa sin mamma efter sju Är.
Sedan blev det tyst.
De satt tigande en stund till och andades in vedröken.
24
Det enda som hördes var knastret frÄn brasan.
âDen jĂ€kla saken ryker in nĂ€r vinden vinerâ, muttrade han men skrattade sedan och fortsatte med spöklik stĂ€mma. âNĂ€r fönstren skallrar och spökena vaknar. Hoo.â
âSlutaâ, fnissade hon.
Han flinade. âDet blĂ„ser inte sĂ„ mycket nu, men nĂ€r det gör det ska du bara dra ut de hĂ€r tvĂ„ handtagen.â Han pekade pĂ„ dem.
à terigen kom hon att tÀnka pÄ Pyrenéerna.
Det hade inte blÄst mycket dÀr heller, till en början.
Den första natten hade de sovit lite grann och nÀr det grydde kunde hon skymta bergstopparna i fjÀrran. Hon förfÀrades över hur högt upp de befann sig och hur höga insatserna var. En spenslig ung baskisk vÀgvisare hÀmtade dem frÄn kojan men verkade för nervös för att veta vad hon gjorde. Om Jack satt sin lit till fel person kunde det inneburit en sÀker död.
Hon skakade av sig minnesbilderna nÀr hon förstod att Jack stÀllt en frÄga och önskade att hon kunde lÀgga av med sina mörka grubblerier. Men ingen annan kunde begripa, ingen annan hade varit med dem i de dÀr vilda bergstrakterna med döden stÀndigt nÀrvarande. Bara hon och Jack. Och sedan kom hon att tÀnka pÄ HélÚne igen och skammen brÀnde i kinderna nÀr systerns ansikte dansade bland flammorna.
25