Kapitel ett
Nutid: Aurora
slungar ivÀg vasen sÄ hÄrt jag kan och missar Auroraprinsens huvud med en hÄrsmÄn. Han lyfter armarna i försvar, och vasen exploderar mot vÀggen sÄ att porslinsskÀrvorna regnar över honom. Jag slÀnger mig mot bordet och försöker rycka Ät mig en liten kristallskÄl, men han hinner ikapp, den ena stora handen fattar tag om min handled och den andra landar om min hals. Han knuffar in mig i vÀggen sÄ hÄrt att jag stönar till.
âSluta med det dĂ€râ, vĂ€ser han, med ansiktet sĂ„ nĂ€ra mitt att jag kĂ€nner hans varma andedrĂ€kt mot lĂ€pparna. Vi stĂ„r inne i mitt sovrum â nej, mitt fĂ€ngelse â i ett hus nĂ„gonstans mitt i Vakuum, i utkanten av Aurora. Utanför skymtar berg och en oĂ€ndlig midnattshimmel, som strösslas av stjĂ€rnfall och regnbĂ„gsfĂ€rgade strimmor.
Det Àr nÀstan fem veckor sedan Amya och Mael bröt sig in i Aphelion och hÀmtade hit mig, och sedan dess har de hÄllit mig instÀngd hÀr och vÀgrat att slÀppa ut mig. Först var jag övertygad om att jag skulle tillbaka till Nostraza, men mitt öde fortsÀtter vara mer komplicerat Àn sÄ. I stÀllet hÄlls jag fÄngen i det hÀr
överdÄdiga rummet dÀr de konstant försöker frÄga ut mig. Jag grunnar konstant pÄ logistiken i en flyktplan, fast jag vet inte vart jag skulle ta vÀgen. Vi omges av livsfarlig skog sÄ lÄngt ögat kan nÄ, och Ànnu mer livsfarliga berg.
âJag sĂ€ger ingenting förrĂ€n du lĂ„ter mig trĂ€ffa Willow och Tristanâ, sĂ€ger jag för tusende gĂ„ngen, eller kanske miljonte vid det hĂ€r laget. Det Ă€r flera veckor sedan jag tappade rĂ€kningen.
âInte förrĂ€n du svarar pĂ„ mina frĂ„gor. Jag har andra sĂ€tt att fĂ„ dig att prata, internâ, sĂ€ger Nadir och blottar tĂ€nderna, och de dĂ€r mörka, omtumlande och norrskensfyllda ögonen blixtrar av ilska. FĂ€rgerna som virvlar i hans irisar blir nĂ€stan hypnotiska. Han böjer sig nĂ€rmare, sĂ„ att det enda som Ă„terstĂ„r mellan oss Ă€r den stĂ€ndiga muren av raseri. Det kliar i huden nĂ€r han kommer sĂ„ nĂ€ra, det Ă€r som om lĂ„nga band glider fram i blodet.
âGör det dĂ„â, snĂ€ser jag tillbaka. Han har hotat mig i flera veckor, och jag fattar inte vad som hindrar honom frĂ„n att genomföra det han tjatar om. SĂ„ jag fortsĂ€tter provocera, försöker pusha honom över grĂ€nsen. Se hur lĂ„ngt jag kan ta det.
Jag menade det jag sa. Han tror att han vet nÄgot och kanske har han rÀtt i sina misstankar, men jag tÀnker inte bekrÀfta nÄgot alls förrÀn jag fÄtt veta att min bror och min syster lever.
Och till och med dÄ kan den hÀr prinsen glömma att han ska fÄ ur mig nÄgot.
Han spÀnner kÀken, men nÄgot tveksamt flackar till i blicken, sÄ hastigt att jag kanske bara inbillade mig.
âGör detâ, hĂ„nar jag honom medan greppet om halsen hĂ„rdnar, nĂ€stan sĂ„ att det börjar kĂ€nnas farligt.
Jag spÀnner blicken i honom, fast besluten att han aldrig ska fÄ se min rÀdsla.
Han ska aldrig komma Ă„t mig.
âVisa hur du ska fĂ„ mig att prata, du mĂ€ktiga prins. Jag lovar att det inte finns nĂ„got du kan göra som jag inte redan har överlevt.â
âSluta, Nadirâ, sĂ€ger Amya, som kommer in i rummet och ser ogillande pĂ„ oss. âSĂ„dĂ€r kan du inte göra mot henne.â
Nadir vÀnder sin ursinniga blick mot sin syster, men hon rör inte en min. Jag börjar lÀra mig att hon mestadels Àr immun mot sin brors temperament och gör en mental anteckning att be henne om tips.
Hon har pÄ sig en lÄng svart kjol med en slits som visar ben i tighta, svarta skinnbyxor, ihop med en Àrmlös korsett snörad framtill med lila spets. Fingerlösa handskar pryder hÀnderna och det svarta hÄret, med slingor i olika fÀrger, Àr uppsatt i tvÄ slarviga knutar.
Hon sÀtter sig pÄ en svart sammetsstol och lÀgger benen i kors, fullkomligt oberörd av omstÀndigheterna kring scenen hon precis har avbrutit. Nadir och jag blÀnger pÄ varandra, stÀmningen i rummet riktigt sprakar och vi drar lika spÀnda, ilskna andetag bÄda tvÄ.
âJag har sĂ€nt bud till Nostrazaâ, sĂ€ger hon, vilket fĂ„r oss bĂ„da att bara stirra pĂ„ henne.
âAmyaâ, morrar han, och den dĂ€r knepiga kĂ€nslan glider igenom mig igen.
Hon hĂ„ller upp sin nĂ€tta hand. âIngen fara. Jag var diskret.â
âOm far fĂ„r veta att hon Ă€r hĂ€r âŠâ
âDet fĂ„r han inteâ, sĂ€ger hon, och hennes egna norrskenssprĂ€ckliga ögon blixtrar till nĂ€r hon till slut tappar fattningen. âJag vet vad som stĂ„r pĂ„ spel. Behandla mig inte som ett barn.â
âHade du tĂ€nkt slĂ€ppa mig, eller ska jag stĂ„ kvar hĂ€r med din hand om halsen medan ni smĂ„pratar?â frĂ„gar jag.
Nadir ser pÄ mig igen, nu obeslutsamt. Han vill göra nÄgot drastiskt. Han börjar tappa tÄlamodet, det Àr sÄ uppenbart att han Àr pÄ bristningsgrÀnsen, redo att tippa över.
Men han kan gott fÄ vÀnta. Jag skulle inte ha nÄgot emot att ge honom en knuff.
VÄra blickar smÀlter in i varandra och samma kÀnsla, som om nÄgot rör vid mig under huden, stiger till ytan igen. Det hÀr skulle jag aldrig sÀga högt, men jag kan inte lÄta bli att mÀrka att det bara hÀnder nÀr jag Àr med honom. Jag vill inte tÀnka pÄ vad det skulle
kunna betyda. Jag vet inte vad det betyder, men alldeles sÀkert inget annat Àn problem. Han tvekar ett ögonblick till, innan han Àntligen slÀpper min hals.
âSluta att kasta massa jĂ€vla sakerâ, sĂ€ger han, tillrĂ€ckligt lĂ„gt och giftigt för att jag ska fĂ„ rysningar nerför ryggraden. âAnnars kedjar jag fast dig i kĂ€llaren med mina husdjur.â Den ondskefulla glimten i ögonen antyder att de dĂ€r husdjuren snarare Ă€r monster Ă€n gulliga kelgrisar.
Han backar, med blicken pÄ mig som ett lystet rovdjur, redo att slita mig i stycken vid minsta tecken pÄ provokation. Jag spÀnner demonstrativt blicken i honom, kliver ut ur hans skugga, och innan han hinner stoppa mig snappar jag Ät mig samma kristallskÄl och sular den i vÀggen.
Med ett rungande kras gÄr den i tusen bitar, och jag vÀnder mig mot honom med ett triumferande leende och slÀnger hÄret över axeln.
Jag fladdrar oskuldsfullt med ögonfransarna. âVad var det du sa?â
Hans ögon blir sÄ mörka att de svartnar helt, de virvlande ljusen dimmas ner till kolsvarta pölar, djupa nog att drunkna i. Den dÀr dragningen strömmar till igen, som en rabiat demon som försöker slita sig fram under huden. Varför pÄverkar hans ilska mig sÄhÀr?
Amya lÀgger handen för munnen och försöker dölja ett leende, medan jag ser överlÀgset pÄ prinsen. Han klampar ilsket fram till mig och tar tag i min handled igen.
âJag varnade digâ, sĂ€ger han och drar med mig tills jag nĂ€stan snubblar, sĂ„ att jag mĂ„ste ta stöd med handen mot hans stadiga bröst.
âVĂ€nta! Jag vill höra vad hon fick veta frĂ„n Nostraza. Lever Tristan och Willow?â
Nadir slÀnger runt mig sÄ att jag hamnar med ryggen mot hans bröstkorg och hans arm som ett skruvstÀd runt midjan, och sÄ landar handen över min mun.
âBerĂ€tta inget för henneâ, sĂ€ger Nadir till sin syster, som var pĂ„
vĂ€g att svara pĂ„ min frĂ„ga. âSkĂ€rp dig nu, Amya. Gör det inte.â
Hon snörper ihop lÀpparna till de kvÀvda ljuden av mina protester.
âLĂ„t mig berĂ€tta för henneâ, vĂ€djar hon, och prinsessan stiger pyttelite i graderna för mig.
âNejâ, morrar han. âJag varnade henne.â
Han hivar upp mig och jag fÀktar mot jÀrnbandet om midjan.
Han snor runt med mig och gÄr bort till dörren medan jag försöker slingra mig ur hans grepp, sparkar med benen och försöker sikta pÄ hans smalben. Eller kanske nÄgon Ànnu kÀnsligare kroppsdel.
Men han Àr ju högalv och otroligt stark, sÄ jag hade lika gÀrna kunnat slÄss mot ett jÀrnstÀd med personligheten hos en kaktus.
Vi kommer ut i korridoren och möter Mael, pĂ„ vĂ€g mot mitt rum. NĂ€r han fĂ„r syn pĂ„ oss trycker han sig mot vĂ€ggen och slĂ€pper fram oss. âJag ser att allt gĂ„r bra.â
âHĂ„ll kĂ€ftenâ, sĂ€ger Nadir medan vi fortsĂ€tter krĂ„ngla oss fram genom korridoren, men sĂ„ stannar han. Jag krĂ€nger och viftar fortfarande vilt nĂ€r han vĂ€nder sig om, och sĂ„ igen, som om han inte kan bestĂ€mma sig för vart han ska gĂ„.
âNĂ„got problem?â frĂ„gar Mael, som lĂ€gger armarna i kors över den breda bröstkorgen. Han bĂ€r sin vanliga smidiga skinnrustning, det svarta hĂ„ret Ă€r kortklippt och den mörkbruna huden glĂ€nser under en rad av smĂ„ kristallkronor i taket. Amya stĂ„r bakom honom, med ett uppenbart flin som hon försöker dölja.
âVi har inga fĂ€ngelsehĂ„lor i det hĂ€r husetâ, sĂ€ger Nadir, som om detta faktum precis slagit honom och det Ă€r alla andras fel.
SÄ mycket för det dÀr hotet om att lÄsa in mig med sina husdjur.
âDet Ă€r inte riktigt den sortens husâ, sĂ€ger Amya. âDet var hela poĂ€ngen nĂ€r vi byggde det.â
âDet var innan jag hade insett att vi skulle inhysa en fĂ„nge som beter sig som ett rabiessmittat barnâ, morrar han, och jag skrattar skadeglatt, vilket bara gör honom argare.
Prinsen sÄ gott som vrÄlar av frustration, sparkar upp dörren lÀngst bort i korridoren och bÀr in mig i ett enormt sovrum med
en gigantisk sÀng under en lÄng fönsterrad, dÀr norrskenet mÄlar himlen i fÀrgrika strÄk.
Ăven om Aphelion visade sig vara allt annat Ă€n den fristad av förgylld skönhet som hovet utgav sig för, sĂ„ suktar jag efter den klarblĂ„ himlen sĂ„ som blommor suktar efter solen. Den hĂ€r deprimerande kanvasen i grĂ„tt och mer grĂ„tt vĂ€cker liv i minnena av de tolv Ă„r jag knappt lyckades överleva under samma dystra himmel.
Allt i rummet Ă€r svart, förutom enstaka fĂ€rgstrimmor i mattor och möbler â karmosin och violett och smaragd.
Just det, de tvĂ„ jĂ€ttelika, fluffiga vita hundarna framför brasan ocksĂ„, som lojt lyfter pĂ„ huvudena nĂ€r vi kommer in. De mörka ögonen iakttar oss slugt och nyfiket. Jag tror att de Ă€r hundar â de Ă€r stora som vargar som skulle kunna sĂ€tta i sig smĂ„ barn till middag. Var det de hĂ€r husdjuren han menade? SĂ„ farliga ser de inte ut. De Ă€r faktiskt rĂ€tt gulliga, om man ignorerar det faktum att de antagligen skulle kunna bita huvudet av mig i en enda tugga.
Plötsligt kröker den ena pÄ överlÀppen och ett lÄgt morrande mullrar frÄn strupen, med den alldeles för intelligenta blicken fixerad pÄ mig.
Okej, det var inget. Definitivt vÀldigt farliga.
Nadir slÀpar mig över golvet medan Amya och Mael utbyter en försiktig blick.
âNadirâ, sĂ€ger Amya milt.
âInte nuâ, svarar Nadir, skarpt. Ett ögonblick senare skjuter fĂ€rgglada band ut frĂ„n hans hĂ€nder och binder ihop mina handleder. De kĂ€nns inte mot huden men jag kan inte dra isĂ€r hĂ€nderna, som om jag kedjas fast av testar av luft.
Mael höjer pÄ de mörka ögonbrynen och det Àr tydligt att han vill sÀga nÄgot, men han biter sig i tungan medan Nadir binder mina handleder till sÀngstolpen med fler strÀngar av sin fÀrgmagi. Hade mitt frÀmsta mÄl inte redan varit att slita hjÀrtat ur kroppen pÄ honom och mata de dÀr hundarna med det skulle jag kanske ha kunnat erkÀnna att hans kraft Àr ganska vacker.
NÀr han Àr nöjd med sitt verk sÄ backar han med ett sjÀlvgott
leende och lÀgger de muskulösa armarna i kors. Han bÀr sin vanliga uniform, en snÀv svart skjorta och byxor, allt skrÀddarsytt efter hans kropp med irriterande perfektion.
âDitt svinâ, vĂ€ser jag och drar i bojorna. âSlĂ€pp loss mig.â
Nadir trĂ€nger in mig mot sĂ€ngstolpen, stĂ€ller sig sĂ„ nĂ€ra att det bara Ă€r vĂ„ra spĂ€nda andetag som separerar oss. âJag sa ju att det skulle fĂ„ konsekvenser om du kastade nĂ„got mer.â
Jag rycker i mina bojor, fnyser ilsket och fÄr trycka ner impulsen att spotta pÄ honom. Sparka honom. Skalla honom. Vad som helst. Jag Àr sÄ frustrerad och arg och less pÄ den hÀr skiten.
Ingen kan nÄgonsin bara lÄta mig vara fri.
âOch jag sa ju att jag inte tĂ€nker samarbeta med dig förrĂ€n du för hit mina vĂ€nnerâ, snĂ€ser jag.
Jag hÄller fortfarande vÄra familjeband hemliga, med förhoppningen att kunna skydda mina syskon frÄn det som jag misstÀnker att prinsen vill ha.
âTror du att du kan skrĂ€mma mig? Jag överlevde tolv Ă„r i det dĂ€r jĂ€vla fĂ€ngelset som du har, medan du lĂ„g och sov pĂ„ tjusiga sidenlakan och struttade runt i tjusiga klĂ€der. De dĂ€r hundarna har sĂ€kert haft det bĂ€ttre Ă€n jag.â
Den hÀr gÄngen spottar jag faktiskt, men han lyckas komma undan sÄ att min saliv landar pÄ golvet i ett enda antiklimax.
âDu satt i det dĂ€r fĂ€ngelset för att du hade begĂ„tt ett brottâ, sĂ€ger han.
âJag var ett barn!â skriker jag, sĂ„ högt att rösten spricker. âJag hade inte gjort nĂ„gonting, ditt jĂ€vla monster!â
âDu ska kalla mig för âers höghetââ, vĂ€ser han, och karmosinröda strimmor virvlar i ögonen.
âDu Ă€r inte min prins.â Jag spottar fram det, försöker ingjuta orden med de bottenlösa djupen i min avsky.
Aldrig i livet att jag skulle krypa för den dÀr pompösa alvjÀveln.
âDu Ă€r en invĂ„nare i Aurora.â
âDra Ă„t helvete. Det Ă€r jag inte alls, och jag skulle hellre dö Ă€n att kalla dig för det.â
Hans nÀsborrar fladdrar till men han svarar inte, vÀnder pÄ klacken och vinkar med sig Amya och Mael. Vid dörren stannar han.
âOm du fortsĂ€tter med den hĂ€r skiten fĂ„r Morana och Khione gĂ€rna pli pĂ„ dig.â
De fluffiga odjuren framför brasan lystrar till vid ljudet av sina namn, och visst ser de rÀtt oskyldiga ut, med den tjocka och vita pÀlsen som nyfallen snö. Men sÄ blottar de sina kÀftar med sylvassa tÀnder, morrar lÄgt och pÄminner mig att inte lÄta mig luras.
Amya ger mig en medkĂ€nnande blick, som jag inte gengĂ€ldar. Hon sov ocksĂ„ i sidenlakan och bar fina klĂ€der, medan vi satt och ruttnade i Nostraza. Ăven om hon Ă€r den trevligare av dem, vad nu det ska betyda, Ă€r hon inte oskyldig i allt som hĂ€nde mig och mina syskon.
Dörren gÄr igen och jag ser mig om i rummet. Blicken glider över hundarna, som Äterigen vilar huvudena mot tassarna, men de Àr sÀkert pÄ helspÀnn inför min minsta rörelse. Nadirs svarta kavaj hÀnger över skrivbordsstolen i hörnet och den bakre vÀggen kantas av bokhyllor.
FrÄn andra sidan dörren hör jag Maels, Amyas och Nadirs dÀmpade röster som brÄkar om nÄgot. SÀkert mig.
Sedan dagen jag kom hit har Nadir förhört mig om vem jag Àr och vad Atlas ville, men jag har vÀgrat svara. Jag vet inte vad han tror, eller hur nÀra sanningen han Àr, men jag gör det inte lÀtt för honom. Atlas ville utnyttja mig för den eventuella makt jag besitter, och jag mÄste utgÄ frÄn att den hÀr mörka prinsen Àr ute efter nÄgot liknande.
Trött pÄ att stÄ sjunker jag ner pÄ golvet. Mina magiska handklovar justeras bara tillrÀckligt för att jag ska kunna sÀtta mig nÄgotsÄnÀr bekvÀmt.
Jag mÄste ut hÀrifrÄn. Inte bara ur det hÀr rummet utan ur det hÀr huset. Problemet Àr att jag inte har en aning om vart jag skulle ta vÀgen. Jag har inget hem och inte en krona pÄ fickan. Och jag kan inte bara strosa in i Nostraza och hÀmta Willow och Tristan. Jag vet inte ens om de fortfarande lever.
Solspegeln sa att jag skulle finna kronan frÄn Heart, fast dÀr Àr jag Ànnu mer förvirrad. Finna den var?
Ăntligen öppnas dörren och Nadir stegar in, blĂ€nger ilsket pĂ„ mig och slĂ€nger igen den bakom sig. Amya och Mael Ă€r inte med, och en pytteliten strimma rĂ€dsla smyger upp i nacken. Plötsligt blir jag vĂ€ldigt medveten om att jag inte har en aning om vad den hĂ€r vilda alvprinsen Ă€r kapabel till. Hur rĂ€dd behöver jag vara? Kommer han tvinga mig till samma saker som vakterna i Nostraza? Pulsen skenar och jag fĂ„r handsvett. Jag skulle hellre dö Ă€n genomlida nĂ„got sĂ„dant igen.
Ingen hÀr har skadat mig fysiskt, men fortsÀtter jag kÀfta emot konstant vet jag att jag Àr ute pÄ hal is. Men vad skulle det vara för mening med att samarbeta? Jag har nÀstan ingenting att förlora. Om han planerar att utnyttja mig sÄ som Atlas gjorde Àr jag jÀvligt illa ute redan. Den enda makten jag har Àr hemligheterna jag sitter pÄ och min kapacitet att dingla med dem i utbyte mot Tristan och Willows frihet.
Trots att han tekniskt sett aldrig har skadat mig Àr det tydligt att prinsen Àr livsfarlig och skulle kunna döda vem som helst utan att blinka. Han kan koka över nÀr som helst. Hela han utstrÄlar hotfull makt, med en omisskÀnnlig aura av mörker. Den dÀr knepiga kÀnslan surrar under huden igen, sÄ jag drar ett djupt andetag och försöker trycka ner den.
Nadir gÄr fram till brasan, sÀtter sig pÄ huk framför sina hundar och kliar dem i pÀlsen, de lÀgger sig pÄ rygg och njuter av uppmÀrksamheten. Det Àr tydligt att de har en speciell plats i hans hjÀrta, bilden gÄr inte alls ihop med hans vanliga beteende sÄ jag kommer pÄ mig med att sÀnka garden. NÀr han Àr klar reser han sig, men lÄtsas inte om mig utan försvinner in i badrummet. Jag hör vatten som rinner, jag fnyser till och blÄser en hÄrslinga ur ögonen.
Det Àr kallt i luften, Auroras oupphörliga kyla som jag minns sÄ vÀl. Allt Àr kallt. Luften och himlen och deras jÀvla prins. Jag har pÄ mig ett par mjuka leggings och tjocka strumpor med en svart tröja över. Tack och lov varma och bekvÀma klÀder.
Dörren öppnas igen och jag drar efter andan, för Nadir har bytt om. Han Àr bar pÄ överkroppen och det blir faktiskt omöjligt att inte drabbas av perfektionen i hans slÀta, hÄrda fysik. Kurvorna och groparna av glÀnsande bruna muskler spelar och buktar nÀr han gÄr bort till skrivbordet, fortfarande utan att bevÀrdiga mig med en enda blick, och rotar igenom en pappersbunt.
FĂ€rgstarka tatueringar tĂ€cker huden, virvlar ner över hans bröst och axlar. Han har pĂ„ sig ett par svarta mjukisbyxor som hĂ€nger sĂ„ lĂ„gt pĂ„ höfterna att det nĂ€stan blir skandalöst. Vad i helvete. Ăr det hĂ€r en lek för honom?
Han tittar upp, vÄra blickar möts och jag vÀnder hastigt bort min, skÀms ihjÀl att han kom pÄ mig med att stirra. Jag hör honom skratta till, innan han slÀcker lampan pÄ skrivbordet sÄ att rummet nÀstan blir helt mörkt, förutom ljuset frÄn norrskenet som skiner in genom fönstret.
âVad gör du?â frĂ„gar jag och kisar mot honom i dunklet. Den tidigare nervositeten över vad han egentligen tĂ€nker göra med mig, ensam och bunden i hans sovrum, snörper ihop bröstet.
Norrskenets fÀrger speglas i hans hud, över de höga kindbenen och den markerade kÀken. Han slÀntrar över den tjocka mattan som tÀcker det svarta marmorgolvet, och det Àr nÄgot genant och intimt av skymten av hans bara fötter.
âJag gĂ„r och lĂ€gger mig, intern. Det börjar bli sent.â
âJag dĂ„?â Jag drar i de magiska repen som binder mig till sĂ€ngen.
âVadĂ„ du?â
âDu kan inte bara lĂ€mna mig sĂ„hĂ€r hela natten.â
âJo. Det kan jag. Hur ska du hindra mig?â
Jag blir absolut inte förvÄnad av svaret. Jag har retat upp honom och nu tÀnker han utkrÀva sin hÀmnd.
âJag hatar digâ, sĂ€ger jag, sĂ€nker rösten till en hotfull viskning.
âDet har du sagt mĂ„nga, mĂ„nga gĂ„nger nu. Som du mĂ€rker har jag inga problem med det. Jag kommer sova som ett barn, vĂ€l medveten om hur mycket du avskyr mig.â
Han drar ner överkastet och hÄnler mot mig dÀr jag sitter pÄ
golvet. Han lÀgger sig tillrÀtta, drar upp tÀcket och suckar nöjt, sÀkert för att verkligen markera hur bekvÀmt han har det medan jag sitter hÀr. Det funkar. Jag vrider pÄ mig pÄ det hÄrda golvet, rumpan har redan somnat och armarna vÀrker av den begrÀnsade rörelsefriheten. Fast det verkar i alla fall som att han faktiskt planerar att sova och inte utkrÀva nÄgot slags sjuk hÀmnd.
Han visslar och bÄda hundarna reser sig och strÀcker ut sig framför brasan, deras ljusa pÀls lyser i skenet frÄn elden. Först tror jag att de tar sikte pÄ mig. Jag svÀljer en nervös klump i halsen, men de gÄr förbi mig, hoppar upp i sÀngen och lÀgger sig bredvid sin husse med mjuka grymtanden.
SÄ klart, till och med hundarna blir bÀttre behandlade. Det borde jag ha kommit ihÄg.
Trots att jag inte lÀngre kan se Nadir, bara konturen av honom under tÀcket, ger jag honom min mest förintande blick. Som att han kan lÀsa mina tankar suckar han överdrivet, och vem kunde ana att en odödlig prins kunde vara sÄ jÀvla smÄsint?
âSov sött, internâ, sĂ€ger han, definitivt med en road ton i rösten.
Jag svÀljer morrandet som Àr pÄ vÀg ut, vÀgrar ge honom ytterligare tillfredsstÀllelse medan jag stirrar ut i mörkret och lovar mig sjÀlv att jag ska döda honom.
LÄngsamt och plÄgsamt.
Jag mÄste bara bestÀmma mig för om jag ska döda prinsen eller hans pappa först.
Kapitel tvÄ
Jag
sover bara ryckvis, dÄsar till men vaknar sÄ fort huvudet sjunker ner. Att försöka sova i den hÀr obekvÀma stÀllningen pÄminner om de dÀr dagarna jag lÄg i Gapet, innan Gabriel stal med mig dÀrifrÄn. Undrar vad min före detta vÀktare har för sig just nu. Om han vet vart jag tagit vÀgen eller bryr sig över huvud taget. Han Àr sÀkert överlycklig att slippa mig, efter allt jag stÀllde till med.
Hela natten igenom lyssnar jag till oregelbundna hundsnarkningar blandat med prinsens dÀmpade andetag. Jag rycker i mina bojor, önskar att jag kunnat kravla upp i sÀngen och puckla pÄ honom, men han sover vidare, omedveten om mina vÄndor. Kanske borde jag börja skrika, om sÄ bara för att störa hans skönhetssömn, fast jag kommer fram till att det inte Àr vÀrt konsekvenserna.
SÄ smÄningom övergÄr himlen frÄn nattsvart till dystert grÄ och jag blÀnger, lÀngtar efter vÀrmen i ordentligt solsken och en klarblÄ himmel. NÀr norrskenet vÀl drar sig tillbaka för dagen och efterlÀmnar en nedslÄende tomhet i skyn, undrar jag Äterigen varför nÄgon skulle vÀlja att bo pÄ det hÀr stÀllet.
Jag tĂ€nker pĂ„ strĂ€nderna i Aphelion. Den varma sanden och vĂ„gor som slĂ„r. Ăven om situationen i det gyllene slottet vid havet definitivt var problematisk lĂ€ngtar jag efter kĂ€nslan av solsken mot huden.
En mjuk knackning pÄ dörren, och sÄ svÀnger den upp pÄ tysta gÄngjÀrn. En kvinna, enkelt klÀdd, kommer in med en silverbricka i hÀnderna. Jag kÀnner igen henne som en av tjÀnstefolket, för hon
kommer med mÄltider till mitt rum ocksÄ. Det kurrar i magen, och hon sneglar förstulet Ät mitt hÄll.
Hon möter inte min blick utan stÀller ner brickan pÄ ett svart trÀbord framför fönstren. Hon lyfter av ett fat med bröd, bacon, frukt och Àgg. Porslin och bestick och krispiga vita servetter. En kanna med kaffe, vars fylliga arom genomsyrar luften.
Precis som i Aphelion Àr allt tjÀnstefolk mÀnniskor. Alver Àr vÀl för viktiga för att smutsa ner hÀnderna med triviala uppgifter som matlagning och stÀdning.
NÀr hon Àr klar med prinsens frukost lÀmnar hon rummet, men kommer strax tillbaka med tvÄ stora silverskÄlar som hon stÀller ner pÄ golvet framför dörren. Morana och Khione hoppar ner frÄn sÀngen, tassar fram och sticker ner nosarna i maten.
Jag hör ljudet av prasslande lakan och ser Nadir sÀtta sig upp, underbart rufsig i det lÄnga hÄret. I gÄr kvÀll försökte jag ignorera min reaktion pÄ hans bara, tatuerade överkropp och glÀnsande bruna hud, men hela hans nÀrvaro fyller rummet med en slags knappt ÄterhÄllen energi. Han ignorerar mig, kliver upp ur sÀngen och siktar in sig pÄ sin frukost.
âTack ska du ha, Breaâ, sĂ€ger han, den formella tonen mycket trevligare Ă€n jag nĂ„gonsin fĂ„tt höra, och hon nickar.
âSmaklig spis.â Med knĂ€ppta hĂ€nder sneglar hon pĂ„ mig igen innan hon jĂ€ktar ut ur rummet. Jag följer henne med blicken, vill ropa tillbaka henne. Jag vill inte vara kvar hĂ€r ensam med prinsen. Den hĂ€r pĂ„tvingade nĂ€rheten, utan minsta barriĂ€r emellan oss, gör mig illa till mods pĂ„ flera olika sĂ€tt, som jag helst inte vill undersöka nĂ€rmare.
Nu nÀr han Àr vaken kÀnner jag den dÀr nÀrvaron igen, den som kryper under huden pÄ mig och drar i nerverna. Medan han sov fick jag en stunds respit, men nu nÀr han stirrar pÄ mig fÄr den liv, som nÀr man lÄngsamt blÄser upp en bubbla. Jag blinkar och tvingar bort den.
Det dÀr betyder ingenting.
Han lutar sig tillbaka pÄ stolen sÄ att magmusklerna spelar och
jag gör mitt bÀsta för att inte lÀgga mÀrke till spÄret av mörkt hÄr som försvinner under hans lÄga resÄr. Han slÀnger upp fötterna pÄ en annan stol och genomborrar mig med sin enerverande blick, medan han lyfter kaffekoppen och tar en ljudlig klunk.
Jag slickar mig ofrivilligt om lÀpparna, följer hans rörelser och praktiskt taget kÀnner smaken av den aromatiska brygden pÄ tungan.
âHungrig, intern?â
Mina nĂ€sborrar fladdrar och jag blĂ€nger ilsket. âNej.â
Han hÄnler och förser sig med en brödskiva. Under de senaste veckorna har jag vant mig lite mer vid maten i Aurora, men det mesta kÀnner jag fortfarande inte igen. I Aphelion fick jag uppleva en massa nya saker, men sÄ fort jag rundar ett hörn slÄs jag av Ànnu nÄgot nytt jag förnekats under uppvÀxten. Doften av olika kryddor jag inte kÀnner igen dröjer sig kvar i luften och det vattnas i munnen.
âOkej, dĂ„ slipper du smaka.â
âSom om jag skulle fĂ„ detâ, hugger jag tillbaka och han flinar igen, tuggar lĂ„ngsamt och stönar som om han aldrig har smakat nĂ„got sĂ„ gott. âVad tĂ€nker du göra med mig? HĂ„lla mig fastkedjad hĂ€r inne som ett husdjur?â
SÄ fort jag sÀger husdjur hör jag mjuka tassar pÄ marmorgolvet. De har Àtit upp, lufsar nu bort till sin husse och viftar pÄ de tjocka vita svansarna. Han gnider dem bakom öronen och jag ser att blicken veknar. Kan den hÀr prinsen faktiskt ha ett hjÀrta begravt under den dÀr muskulösa bröstkorgen?
âĂ
h, ursĂ€kta. Till och med dina hundar Ă€r ju fria att gĂ„ lösaâ, sĂ€ger jag bittert.
Han ger mig en road, nedlÄtande blick.
âNĂ€r du kan uppföra dig lika bra som de gör, intern, ska jag övervĂ€ga att behandla dig likadant.â
âJag heter Lor, ditt svinâ, sĂ€ger jag ilsket. âOm du vill att jag ska bete mig som en mĂ€nniska kan du sluta kalla mig för det dĂ€r.â
Nadir tar ner fötterna frÄn stolen och lutar sig fram med armbÄ-
