9789189547209

FYRA RUM FÖR INTEGRATION

Inspirationsbok om lyckad inkludering och etablering av utrikesfödda

FYRA RUM FÖR INTEGRATION

Inspirationsbok om lyckad inkludering och etablering av utrikesfödda

Copyright © Kadir Meral 2024

Utgiven av Kunskapshuset Förlag, Helsingborg 2024

Kunskapshuset Förlag ingår i Hoi Publishing

www.kunskapshusetforlag.se

www.hoi.se

info@hoi.se

Formgivning omslag och inlaga: Mia Fallby, m-Dsign

ISBN: 978-91-89547-20-9

Tryckt hos GPS Group, Bosnien-Hercegovina 2024

KLASSRUMMET

”Att lära sig de nya orden var en sak, att lära sig deras betydelser var en annan . Det låter kanske en smula paradoxalt, men det är enkelt . Man lär sig orden först som namn och det kräver endast ett gott minne . Men dessa namn är inte neutrala, de är täckta av århundradens lava av mänskliga erfarenheter, känslor, upplevelser och värderingar . Att lära sig ett nytt språk blir på det sättet en genomgripande resa in i ett annat medvetande om världen och livet . Man kan givetvis nöja sig med namnen, men det kunde inte jag . Det skulle vara att kapitulera inför främlingskapet, det skulle vara att göra det till ett livsvillkor . […] Den långa resan tog sin början . Jag måste lära mig den svenska världen . Hur ser solen ut på svenska? Och månen? Och havet? Är det svenska havet en ’hon’ eller en ’han’ eller ingetdera?”

Theodor Kallifatides, ur ”Ett land utanför mitt fönster”

Dagen min mamma lärde sig skriva sitt namn

Min mamma växte upp i en kurdisk by i 1960 ­talets Turkiet. På den tiden var det sällsynt för kurdiska flickor att gå i skolan. Hon, i likhet med de många andra kvinnorna i byn, blev hemmafru utan skolgång. Att mamma varken kunde läsa eller skriva var inget större bekymmer för henne – vardagslivet hon växte upp i krävde ju inte läs­ och skrivfärdigheter. Dygnets vakna timmar ägnade hon åt att ta hand om sina åtta barn, laga mat åt oss, tvätta våra kläder, städa, diska och mjölka kon. Allt detta utan tvättmaskin, diskmaskin, dammsugare eller andra tekniska faciliteter.

Avsaknaden av läs­ och skrivkunnighet blev ett desto tydligare problem för mamma efter att vi kom till Sverige i början av 1990talet. Över en dag lämnade hon agrarsamhället till förmån för ett informations­ och kunskapssamhälle. Att varken kunna läsa eller skriva i det nya landet, där man dagligen blev översköljd av brev och information från myndigheter, var ett påtagligt handikapp. Det första problemet i det nya landet dök upp när mamma skulle kvittera ut barnbidraget. För er som är intresserade av jämställdhetsfrågor vill jag tillägga att på den tiden var mamman i familjen mottagare av barnbidraget om inte föräldrarna i samförstånd anmälde något annat.

Nåväl, tillbaka till min mammas problem och dagen då hon skulle kvittera ut barnbidraget. Mamma kunde ju inte skriva sitt namn. Hon hade aldrig hållit i en penna i sitt liv. Vi syskon gjorde ett mödosamt arbete hemma på kvällen innan. Det var frustrerande för oss syskon: ”Kom igen nu mamma! Hur svårt kan det vara? Du kan sy och sticka de mest avancerade mönstren, men att skriva några bokstäver på ett papper framkallar ångest hos dig.” Mest var det nog frustrerande för vår mamma som över en dag hade förlorat sin

stolthet. Till slut lyckades vi lära mamma att skriva sitt namn. De vingliga bokstäverna i hennes namn stod staplade efter varandra och såg ut som ett gäng krokiga krumelurer. Det fick duga.

I egenskap av den äldste sonen, följde jag dagen efter med mamma till banken för att kvittera ut barnbidraget. Vi stod i kön framför den inglasade luckan. När det blev vår tur gick vi fram. Mamma greppade krampaktigt i pennan och stirrade på blanketten. Jag såg ångesten i hennes ögon, men hon lyckades skriva första och sedan andra bokstaven i sitt namn. Sedan tog det stopp. Svettpärlorna började tränga fram i hennes panna. Hon vände sig till mig: ”Jag har glömt bokstäverna, min son”, sa hon och försökte dölja skammen i sin blick med ett ansträngt leende. Jag låtsades inte se förnedringen i hennes ögon, ville inte förvärra hennes plåga.

Jag skrev ner mammas namn på ett annat papper, bokstav för bokstav, medan hon härmade mig och skrev bokstäverna på blanketten. Kön bakom oss blev längre och längre. Några demonstrativa suckar flåsade oss i nacken. Jag tror att där och då skadades en del av mammas integritet och självkänsla. I sitt hemland var hon en stolt och respekterad kvinna, nu hade hon reducerats till en flyktingkvinna som inte ens kunde skriva sitt namn, bestående av fem bokstäver – DELAL. Namnet Delal betyder förresten vackert på kurdiska. Bokstäverna på papperet var inte vackra, men att mamma hade lyckats skriva sitt namn var ett av de vackraste ögonblicken för mig och för henne.

Det var ett plågsamt ögonblick för mig att se min mamma tappa en del av sin värdighet där och då. Samtidigt gav ögonblicket mig extra bränsle i min motivation att utbilda mig. Min mamma hade berövats rätten att lära sig läsa och skriva. Det som min mamma inte fick uppleva skulle hon få uppleva genom mig. Jag skulle göra

REFLEKTIONSFRÅGOR

För kommunen

• Har ni några utmaningar med boende- och skolsegregation inom er kommun? Om ja, vad har ni för politiska tankar och åtgärder för att bryta segregationen?

• Beskriv era insatser inom de olika skolnivåerna: förskolan, grundskolan, gymnasiet och vuxenutbildningen.I arbetet med nyanlända elever, vad görs för att hjälpa dem med deras utmaningar när ni tar emot dem?

• Utöver skolan är ideell sektor och näringslivet två viktiga aktörer som bidrar till integrationen av de nyanlända. Vad har ni för möjligheter att samverka med dessa aktörer i er kommun?

För skolan

• Hur aktivt jobbar ni för att underlätta de fysiska mötena i skolans utrymme mellan elever i förberedelseklass och de andra eleverna i skolan?

• Många nyanlända elever kommer från familjer med låg utbildningsnivå och svag socioekonomisk bakgrund.Ett av skolans viktigaste uppdrag är det så kallade ”kompensatoriska uppdraget”. På en skala 1 till 10,hur väl tycker ni att er skola uppfyller detta uppdrag?

• En del värden som de nyanlända eleverna lär sig i skolan krockar med värderingarna hemma. På samma sätt som en del värden som eleverna tar med sig till skolan krockar med skolans värdegrund. Detta gör att eleverna upplever ett dubbelt utanförskap. Hur jobbar ni med föräldrarna och eleverna i skolans arbete och uppdrag för att motverka detta dubbla utanförskap hos eleverna?

För lärarna

• Anta att du vid ett middagsbord ombads att berätta en sak från ditt jobb med nyanlända elever som skapar frustration och stress och en sak som ger dig energi och glädje. Vad skulle du dela med dig av?

• En del röster i skoldebatten menar att skolan inte ska användas som ett redskap för integration och socialisation av nyanlända. Medan andra tycker tvärtom. Vad anser du själv?

• Att ha en klass full med elever från olika socioekonomisk och kulturell bakgrund med skiftande kunskaper kan vara en pedagogisk utmaning. Men dessa olikheter medför också olika erfarenheter och livsperspektiv. Hur ofta inkluderar du elevernas olika erfarenheter som resurs i undervisningen?

För eleverna

• Har du några kompisar från en annan kultur eller etnicitet som du umgås med i skolan eller på fritiden? Om ja, på vilket sätt berikar detta umgänge dig? Om nej, hur kommer det sig att du ännu inte har sådana vänner i ditt umgänge?

• Anta att du har fått ansvaret att vara fadder till ett flyktingbarn i din ålder som har börjat på din skola. Vilka råd vill du ge personen för att hen lättare ska komma in i samhället och livet här?

• Du som är nyanländ elev, vilka initiativ tar du själv i skolan för att skaffa dig nya vänner? Och vilka studiemetoder använder du generellt för att lära dig svenska så bra som möjligt?

OMKLÄDNINGSRUMMET

”Idrotten är en mötesplats som inte tar hänsyn till nationsgränser . En anledning är att idrottens språk och regler är universella . Nästan alla har sparkat på en boll, burk eller papperstuss mot ett mål eller på annat sätt sprungit, hoppat eller kastat . Språket är inte bara ord utan även en känsla, rörelse och gemensam upplevelse . Vilken gud du tror eller inte tror på, vilken hudfärg du har, vem eller vilka du attraheras av spelar ingen roll . Därför sker möten över gränser varje dag i idrottsföreningarna, i hela landet, året runt . Vi får nya kompisar, lär av varandra, hittar trygghet och mening i vardagen . Etablering på köpet, helt enkelt . ”

Eriksson, ordförande för Riksidrottsförbundet (2015–2023)

Mitt första möte med idrottsrörelsen

Några veckor efter att jag hade varit i Sverige frågade en klasskompis mig på skolgården om jag hade lust att spela fotboll med deras fotbollslag. Deras fotbollslag, tänkte jag. Har fjortonåriga pojkar ett eget lag? Så coolt. Självklart ville jag spela, jag älskade ju fotboll. Hela min lediga tid ägnade jag åt att springa efter en plastboll hemma i min kurdiska by. Men då var det spontanidrott med blandade åldrar, allt från sju till sjutton år. Inte som här i Sverige där föreningslivet är organiserat med varje årskull som har ett eget lag, tränare, lagkassa och lagföräldrar som kokar kaffe, bakar bullar eller samlar pengar till cuper och andra aktiviteter.

Redan samma dag på eftermiddagen stod jag först av alla ombytt på fotbollsplanen – jag hade ju hört att det var viktigt att passa tider här i Sverige, inte som i Kurdistan där folk droppade in på fotbollsfältet när de hade tid eller lust. Eftersom jag inte hade egna fotbollsskor fick jag låna ett par av kompisen, som jag sedan fick behålla. Skorna kändes något trånga, men det förtog inte min glädje att för första gången i mitt liv gå i ett par riktiga fotbollsskor med dobbar. Sådana skor som jag bara hade sett proffsspelare ha på teve. Efter en stund anlände mina blivande lagkamrater en efter en på sina cyklar eller skjutsandes av sina föräldrar. Två män konkade med bollar och koner på ryggen. Det visade sig vara våra tränare. Att de hade råd att anställa två tränare, tänkte jag. Senare förstod jag att dessa tränare ställde upp helt gratis. De var så kallade ideella krafter. Ett av de första och finaste svenska orden jag lärde mig.

Vi samlades runt mittcirkeln på planen. Efter en kort presentationsrunda av mig och de andra grabbarna började träningen. Jag kände mig från första minuten som en del av gänget. Vi hade ju ett gemensamt intresse – fotbollen. En och en halv timme gick fort.

Efter träningen sprang jag och mina lagkamrater till omklädningsrummet. Och där upplevde jag min dittills största kulturkrock i Sverige. Plötsligt stod tjugo fjortonåriga killar helt nakna och hoppade in i duschen. Ni anar att jag blev chockad. Skammen sköljde över mig. Jag ville sjunka genom jorden. Så mycket förhud hade jag aldrig sett i mitt liv. Över min döda kropp att jag duschar naken framför de andra, tänkte jag och behöll mina kalsonger på i duschen. Mina tjugo lagkamrater med sina dinglande härligheter tittade på mig som om jag var världens konstigaste kille. Jag i min tur tyckte att de var galna som ogenerat kunde exponera sitt kön för varandra.

Vem hade rätt beteende och vem hade fel? Naturligtvis hade både jag och mina lagkamrater rätt utifrån våra egna inlärda vanor och normer. Ett normalt beteende i den ena kulturen kan uppfattas som stötande eller förargelseväckande hos en annan kultur. Vad som är okej uppförande och inte okej varierar från kultur till kultur, från plats till plats och från tid till tid. Det är nyttig reflektion att ha med sig i sina möten med andra människor och kulturer. För att komma fram till denna insikt behöver vi umgås med människor som har annan kultur och norm. Vi behöver vistas i andra sammanhang och inte bara bland våra homogena grupper med folk från samma bakgrund och kultur. På det sättet blir vi världsvana, vi kommer ut ur våra filterbubblor med normer, värderingar och vanor och ser världen med nya ögon.

Dagen då jag blev idrottsledare

Drygt tio år senare var jag plötsligt tränare för ett pojklag i Uppsala. Min sambo som var lärare på en högstadieskola kom hem en dag och frågade om jag inte ville ställa upp för ett gäng pojkar som hade blivit av med sin tränare. Pojkarna var ledsna över att deras

FIKARUMMET

”Integration bygger på arbete och möjlighet till egen försörjning . Därför är regeringens arbetslinje också integrationspolitik . Vi vill att utgångspunkten för integrationspolitiken, som inom alla områden, ska vara att alla människor som kan också ska kunna försörja sig själva . ”

Fredrik Reinfeldt, regeringsförklaringen 2010

Din mamma jobbar inte här

Jag brukar lite på skämt och lite på allvar säga till mina utrikesfödda vänner att om du inte har varit i ett svenskt fikarum så har du inte varit i Sverige. Den lilla plastlappen som sitter på diskmaskinen med texten ”Din mamma jobbar inte här” med tre utropstecken säger en del om de normer som råder på en arbetsplats. När jag möttes av lappen första gången stannade jag upp och tänkte: Det vet jag väl att min mamma inte jobbar här, men hon skulle bli glad om hon fick det. Att förstå andemeningen och undertonen i budskapet är svårt för en nyanländ invandrare. Det är först när man sätter sin fot i fikarummet på en arbetsplats som man tar sitt riktiga första steg in i det svenska samhället. Inte när man landar på Arlanda eller i en hamn eller kommer över Öresundsbron. Att fysiskt landa i Sverige är en sak, men att socioekonomiskt och sociokulturellt komma in i det svenska samhället är en annan sak.

I likhet med klassrummet och omklädningsrummet möter man som invandrare i fikarummet majoritetskulturen och blir genomsköljd av dess vardagsnormer, språk, vanor och beteenden. Utöver de två förstnämnda rummen är fikarummet ett utmärkt forum där man som nyanländ kan lära sig det svenska språket och integreras i det svenska samhället. Att vistas i fikarummet och lyssna på sina kollegor är den bästa lektionen för oss invandrare i många avseenden. Vi är som magneter och snappar upp allt som händer i rummet. Vi lyssnar nyfiket på vad ni har gjort i helgen, vilka filmer eller serier ni har sett i veckan, hur bra eller tuff dag ni har haft. Vi hör om ert vardagstjat med den jobbiga tonårsdottern, om er påfrestande svärmor eller om det nyfödda kusinbarnet som har kolik.

Det är som att ni öppnar dörren och bjuder in oss till er vardag.

En vardag som liknar vår egen, men ändå annorlunda. Och när ni

artigt och nyfiket ställer frågor till oss medan ni tuggar i er den mikrade laxbiten ur matlådan eller tittar på oss över kaffekoppen får ni samtidigt inblick i vår vardag. Ibland höjer vi ömsesidigt på ögonbrynen över våra olikheter, men samtidigt får vi insikten att även om vi kommer från skilda kulturer och bakgrund så har vi mycket gemensamt som människor.

Att ta kliven in i fikarummet har både sina mervärden och symbolvärden. Man får ökat självförtroende och statushöjning. Man går rakryggad med bröstkorgen uppsvälld. Det betyder att man har ett jobb, att man är självförsörjande och står på sina egna ben, att man har lättare att förverkliga sina drömmar. Man är fri. Man försörjer sig och sin familj samtidigt som man gör nytta för samhället. Man känner sig behövd. Man mår bra.

HJÄRTERUMMET

Finns det hjärterum

så finns det stjärterum .

(Svenskt ordspråk)

Det krävs två för att dansa tango

Fortfarande sju år efter att jag hade kommit till Sverige visste jag inte hur svenskarna firade jul. Jag minns adventsljusstaken som dök upp i folks fönster inför jul, en och annan julgran som skymtade inifrån och gatorna som blev ödsligt tomma på julafton. När jag så småningom träffade en flickvän med svenskt ursprung bjöd hon mig att fira jul hemma hos hennes familj. Det var viktigt att komma innan Kalle, sa hon. Jag trodde att Kalle var en släkting som skulle hälsa på dem så jag köpte julklapp även till honom. Väl framme satt vi i soffan, drack glögg och åt pepparkakor. På teven gick några tecknade filmer som var dötråkiga. Men min flickvän och hennes familj hade jätteroligt. De verkade känna igen varenda scen och varenda karaktär. Till slut frågade jag om de hade sett filmerna förut. Ja, i trettio år, sa hennes mamma. Trettio år, tänkte jag förvånad. En bra film kan man se en gång, två gånger möjligen tre gånger. Men trettio gånger! Då är man onormal.

Efter filmen som jag förstod var det som kallades ”Kalle Anka” skulle vi äta mat. Köksbordet och köksbänken fylldes med fat och tallrikar. Det mesta var fisk. Kallrökt lax, varmrökt lax, lagom rökt lax, gravad lax och massa rå fisk i burkar. Jag tittade mig omkring: det måste finnas något jag kan äta. Det fanns några ägghalvor. Nää, de hade lagt fiskägg på dem också! Sedan såg jag potatisgratäng i en form som jag trodde skulle bli min räddning. Jag tog en första tugga som svällde i munnen. Jag grimaserade för att inte spotta ut den. De hade till och med lagt fisk i potatisgratängen. Ansjovis! Janssons frestelse, hette maträtten. Den där Jansson har ingen smak, tänkte jag.

På juldagen minns jag att jag sa ”God Jul” och då skulle hennes mamma lära mig om julen som svensk högtid. ”Kadir, igår var det

god jul och idag juldag och imorgon är det annandag jul. Då säger man god fortsättning.” Jag frågade nyfiket om det fanns en tredjeoch fjärdedagsjul. Nej, det fanns inte. Men plötsligt några dagar senare kom något som hette trettondagsjul. Då förstår ni att man reagerar som invandrare. Vad hände med alla dagarna däremellan? Ytterligare några dagar senare kom tjugondedag Knut. Vem är Knut, tänkte jag. Jag hade precis lärt mig att folk firade Jesus födelsedag.

Efter några månader frågade min flickvän om jag ville fira påsk hos hennes familj. Jag fick deja vu­k änsla. Det var exakt samma mat, på exakt samma fat och i exakt samma ordning på köksbänken som de serverade på julafton. Det var kallrökt lax, varmrökt lax, gravad lax, sillburkar, ägg med fiskägg på och så vidare. Efter ytterligare några månader skulle vi fira midsommar. Återigen, samma mat med tio olika fiskrätter. ”Älskling, om det här kulturöverskridande kärleken ska leva vidare får du bjuda mig på en svensk tillställning där ni inte äter massa med fisk”, sa jag. Hon bjöd mig på kräftskiva!

För att kunna ta del av och lära känna varandras ömsesidiga kultur, traditioner och normer behöver folk från olika bakgrund umgås. Vissa saker tar lång tid att lära sig. Till exempel en enkel grej som när svenskar säger ”Gott slut” eller ”God fortsättning”. Folk som är födda här i Sverige vet när man ska sluta säga god fortsättning. Det liksom ebbar ut en tid efter julen. Men som nyanländ har man svårt med sådana för allmänheten självklara traditioner. En landsman till mig blev utskrattad en gång när hon på jobbet hade sagt ”God fortsättning” nära inpå sportlovet.

Att jag geografiskt hamnade i Dalarna när jag kom till Sverige var en bidragande faktor till att jag snabbare fick inblick i den svenska kulturen, normer och traditioner. Men även mina svenska vänner

”DIN MAMMA JOBBAR INTE HÄR!!! stod det på diskmaskinen i fikarummet. Det vet jag väl tänkte jag, men hon skulle bli glad om hon fick det.”

Integration och etablering av nyanlända är en av våra viktigaste samhällsfrågor idag. Att lära sig språket, att engagera sig i ideella föreningar för bättre socialisation, att ha ett jobb och bli självförsörjande är viktiga komponenter för integration. För att lyckas med det behövs en ömsesidig vilja hos människor att umgås över kulturgränserna. Det är de fyra rummen – klassrummet, omklädningsrummet, fikarummet och hjärterummet – som har stor betydelse för att involvera utrikesfödda i det svenska samhället.

FYRA RUM FÖR INTEGRATION – Inspirationsbok om lyckad inkludering och etablering av utrikesfödda bygger på författaren Kadir Merals egna erfarenheter från sin integrationsresa samt tidigare forskning och studier på området. Boken vänder sig till alla som bryr sig om eller som jobbar med integration och etablering av utrikesfödda, och kan läsas från pärm till pärm eller användas som en guide.

Kadir Meral har jobbat som lärare och föreläsare i över 20 år och tidigare givit ut två skönlitterära böcker som behandlar flyktingarnas situation och kulturmöten i Sverige: Pojken som följer sin skugga (2019) och Mullbärsträdet i Aleppo (2021).