FJĂRDE BOKEN I SPIONTHRILLERN
OM JACKIE PHILIPSSON
RUBICON
RUBICON
Tidigare böcker utgivna av författaren:
Tunn is Dominoeffekten Pelikanen
Hoi Publishing AB, JohannesgrÀnd 1, 111 30 Stockholm
Copyright © Carolina Angelis 2025
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: Cecilia Tenggren, Pica Pica design
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com
ISBN: 978-91-89199-82-8
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025
âNĂ€r historia skrivs vill du befinna dig nĂ„gon annanstans.â
NĂ„gons kloka farmor
Till mina Àlskade barnbarn Levi, Leah & Jack
PROLOG
Som en av de sista passagerarna gÄr Jackie Philipsson ombord flight LO457 mot Stockholm Arlanda. Hon placerar vÀskan pÄ bagagehyllan och trycker in jackan ovanpÄ innan hon sjunker ner pÄ plats 7C. De första tunga regndropparna faller frÄn den blygrÄ himlen samtidigt som pursern stÀnger flygplansdörren.
De lyfter pÄ utsatt tid och gör en sista gir över den polska huvudstaden innan piloten rÀtar upp flygplanet för den inplanerade rutten mot Arlanda. Hon kÀnner hur det kryper i kroppen. Kanske var det Äska i luften, kanske var det bara turbulensen som gjorde det svÄrt att koppla av.
Jackie lutar sig tillbaka i stolen och sluter ögonen. De senaste veckorna har varit intensiva och hon ser verkligen fram emot att komma hem. Att fÄ lÄsa in sitt falska pass pÄ kontoret för att sÄ smÄningom ta fÀrjan över till Visby i eget namn, som sig sjÀlv.
NÀr hon kÀnner en lÀtt hand pÄ armen öppnar hon ögonen.
âFrom the gentleman seated in 2Fâ , sĂ€ger flygvĂ€rdinnan leende och hĂ„ller fram en liten flaska whisky och ett glas med is. Jackie fĂ€ller ner bordet och lĂ„ter henne sĂ€tta ifrĂ„n sig drycken.
âSĂ„ generöstâ, kommenterar mannen i stolen bredvid.
âDu fĂ„r den gĂ€rnaâ, sĂ€ger Jackie som inte gillar whisky.
Nöjt tömmer han innehÄllet i flaskan över isbitarna, som har hunnit börja smÀlta, och höjer sedan glaset i en skÄl. En kvart senare Àr glaset tomt och mannen vid hennes sida sover djupt, sÄ djupt att hans huvud tippar framÄt utan att han vaknar. Kvinnan som sitter pÄ platsen vid fönstret skrattar överseende men nÀr hans
kropp faller med hela sin tyngd i hennes knÀ flÀmtar hon till av bestörtning.
Jackie drar varsamt upp honom men inser genast att nÄgot Àr allvarligt fel. En tanke far hastigt genom huvudet. Whiskyn hade varit avsedd för henne.
Brest, Belarus â början av mars
Den billigaste bussbiljetten till Warszawa innebar att hon behövde lÀmna förÀldrahemmet i gryningen. Trots att hon verkligen hade sett fram emot resan lyckades hon med konststycket att försova sig. Om inte hennes pappa hade bankat sÄ ihÀrdigt pÄ sovrumsdörren och frÄgat varför i helvete hon inte redan var pÄ vÀg, sÄ hade hon missat bussen.
Tanja kastade av sig tÀcket och skyndade till badrummet. Hon kissade samtidigt som hon borstade tÀnderna och sköljde sedan hastigt av ansiktet med kallt vatten. PÄ vÀg tillbaka till sitt rum sprayade hon deo under armarna och stoppade sedan ner flaskan i ryggsÀcken. Hon drog pÄ sig klÀderna som hon lagt fram pÄ skrivbordsstolen kvÀllen innan, de lite för tajta men vÀldigt snygga jeansen och den röda polotröjan.
âJag gĂ„r nuâ, ropade hon in mot lĂ€genheten och drog pĂ„ sig tĂ€ckjackan.
âTanetjka, vĂ€nta!â
Hennes pappa kom ut frÄn köket, med hÄret pÄ Ànda, iklÀdd den urblekta och luggslitna morgonrocken som inte lÀngre riktigt nÄdde runt magen.
âDu mĂ„ste ju ha nĂ„got att Ă€ta pĂ„ resanâ, sa han och rĂ€ckte över ett paket med smörgĂ„sar. Han log mot henne men hon kunde se att han var ledsen.
âTata âŠâ, sa hon och kĂ€nde att hon fick tĂ„rar i ögonen.
âKlarar du dig nu dĂ„?â frĂ„gade han och la armarna om henne.
âFrĂ„gan Ă€r vĂ€l om du gör det!â sa hon och kramade honom hĂ„rt, drog in den vĂ€lbekanta doften av tvĂ€ttmedel och rakvatten.
âOjojoj, sĂ„ skönt det ska bli att fĂ„ ha lĂ€genheten för sig sjĂ€lv. Jag kommer anordna middagar och bjuda hem trevliga kvinnor sĂ„ fort bussen lĂ€mnat stationen!â
âSom om jag skulle ha hindrat dig tidigare âŠâ, muttrade hon och torkade bort tĂ„rarna som rann nerför kinderna.
Tanja stoppade ner smörgÄspaketet. Hennes pappa pussade henne pÄ pannan och lÄste upp ytterdörren. Hon sÄg sig om en sista gÄng innan hon, med ryggsÀcken i den ena handen och resvÀskan i den andra, klev in i hissen pÄ fjortonde vÄningen. Som vanligt luktade den urin och cigarettrök och vÀggarna var tÀckta av klotter och ett och annat gammalt tuggummi.
âJag Ă€r stolt över dig!â hörde hon honom ropa nĂ€r hissdörren slog igen.
Solen var pÄ vÀg upp men Ànnu var det mörkt ute. Det kom rök ur munnen nÀr hon andades. Hon gick med raska steg mot spÄrvagnshÄllplatsen som lÄg nÄgra hundra meter bort, halkade till pÄ en isflÀck men lyckades hÄlla sig pÄ benen. De tunna gympaskorna var definitivt inte optimala en snöig marsmorgon.
NÀr hon berÀttat för sin pappa att hon ville lÀsa vidare hade han blivit glad och utgÄtt ifrÄn att hon tÀnkt sig universitetet i Minsk, dÀr han sjÀlv studerat pÄ nittiotalet. Men Tanja hade inga som helst planer pÄ att stanna i den gamla Sovjetstaten, hennes ambitioner var större Àn sÄ. Hon tÀnkte ansöka till universitetet i Warszawa och hoppades pÄ ett stipendium. Men om hon inte fick det behövde hon kunna försörja sig. SÄ istÀllet för att stanna i Brest och rulla tummarna tills höstterminen började, hoppades hon kunna hitta ett extrajobb i den polska huvudstaden. Och efter studierna skulle vÀrlden ligga öppen. Bye bye Belarus, Europe, here I come, tÀnkte hon nÀr hon klev pÄ bussen. ResvÀskan hade hon stuvat in i bagageutrymmet, ryggsÀcken placerade hon pÄ sÀtet bredvid sig. Det dröjde inte lÀnge innan hon sov djupt med
kinden vilande mot den tröja som hon lagt mellan sig och den kalla fönsterrutan.
Tanja vaknade med ett ryck nĂ€r kvinnan framför henne rĂ„kade svepa sin halsduk i hennes ansikte. Bussen stod stilla och passagerare trĂ€ngdes i gĂ„ngen. Hon tittade yrvaket ut genom fönstret, var de redan framme? De hade stannat framför en stationsbyggnad och hon fick syn pĂ„ en vit skylt med svart text ovanför entrĂ©n. Det var ett lĂ„ngt och komplicerat polskt namn som hon inte kunde uttala, men det stod i alla fall inte Warszawa pĂ„ skylten â sĂ„ mycket begrep hon.
NÀr bussen nÄgra minuter senare rullade ut frÄn hÄllplatsen kÀnde hon hur hungrig hon var. Det var dags för frukost. Tanja vÀnde sig mot sÀtet bredvid dÀr ryggsÀcken borde vara, men platsen var tom. Hon kikade in under stolarna framför men visste redan att den inte lÄg dÀr. NÄgon mÄste ha tagit den medan hon sov. Fan ocksÄ. I ryggsÀcken lÄg hennes laptop och ett kuvert med merparten av de pengar som hon sparat inför resan. Och sÄ smörgÄsarna. Hon kÀnde hur tÄrarna steg i ögonen och blinkade förtvivlat. Inget skulle bli bÀttre av att hon bröt ihop men det kÀndes som om matsÀcken som hennes pappa förberett Ät henne var mer vÀrdefull Àn nÄgot annat som hon packat.
Tanja tog ett djupt andetag och reste sig upp. Det fanns trots allt en liten chans att personen som tagit hennes ryggsÀck fortfarande befann sig ombord. Sakta rörde hon sig bakÄt lÀngs gÄngen samtidigt som hon svepte med blicken över ansikten och vÀskor. NÄgon sov, andra betraktade landskapet som passerade förbi. Ingenstans sÄg hon den men det hade hon egentligen inte heller vÀntat sig. Ingen var vÀl sÄ korkad att de först stal och sedan lugnt stannade kvar? Tjuven mÄste ha klivit av pÄ nÄgon av hÄllplatserna medan hon sov, kanske till och med pÄ den senaste, den som de just lÀmnat.
Hon ÄtervÀnde till sin plats och sjönk uppgivet ner vid fönstret. Stoppade handen i jackfickan dÀr mobiltelefonen lÄg och övervÀgde en kort stund att ringa sin pappa för att berÀtta vad som
hÀnt, men sköt snabbt undan impulsen. Han skulle antagligen be henne komma hem igen och hon var rÀdd att det i sÄ fall var just det som hon dÄ skulle göra.
I innerfickan pÄ jackan hade hon Ätminstone sitt pass och plÄnboken, som inte pÄ lÄnga vÀgar innehöll sÄ mycket som hon haft i kuvertet, men de skulle i alla fall rÀcka ett tag. Starten pÄ det nya livet skulle bli svÄrare, men hon skulle klara det. Och hon skulle inte ringa hem och berÀtta vad som hÀnt, Ätminstone inte Ànnu. Han skulle bara bli orolig.
NÀr de anlÀnde till slutstationen satt Tanja kvar tills alla andra hade gÄtt av innan hon tog en sista desperat vÀnda genom bussen, trots att det antagligen var meningslöst. Hon trevade med handen lÀngs hatthyllorna och kikade in under alla sÀten. Godispapper, lÀskburkar, anvÀnda servetter och en kvarglömd mössa, men ingen ryggsÀck. Hon virade halsduken runt halsen och klev av bussen.
De stora snöflingorna som virvlade genom luften gnistrade i busslyktornas sken innan de landade i snömodden som tÀckte marken. Chauffören hade lastat ur det mesta av bagaget vid det hÀr laget och hon undslapp sig en djup suck nÀr hon greppade resvÀskan. Om det nu var av lÀttnad för att Ätminstone den var kvar eller om det var inför de utmaningar som hon nu stod inför. Kanske var det en kombination av bÄda. Hon visste Ànnu inte hur hon skulle lyckas hitta till det vandrarhem utanför staden dÀr hon skulle tillbringa den nÀrmaste tiden men tÀnkte att det borde finnas nÄgon informationsdisk i vÀnthallen.
âFörlĂ„t, hej âŠâ, sa nĂ„gon och knackade henne lĂ€tt pĂ„ axeln.
Tanja vÀnde sig om. Framför henne stod en kille som antagligen var i hennes egen Älder, kanske ett par Är Àldre.
âĂr det hĂ€r din?â frĂ„gade han pĂ„ engelska och höll fram en ryggsĂ€ck. Hennes ryggsĂ€ck.
âVar hittade du den?â frĂ„gade hon och tog ivrigt emot den.
âPĂ„ busstoalettenâ, sa han och pekade med tummen över axeln mot bussen. âDet hĂ€r lĂ„g i ytterfacket och jag tyckte att det sĂ„g ut som duâ, fortsatte han och rĂ€ckte över ett fotografi.
Tanja strÀckte sig efter bilden som var tagen Äret innan. Hon och hennes pappa hade rest till Minsk för att överraska farmor pÄ sjuttioÄrsdagen.
âTackâ, mumlade hon, fortfarande med blicken fĂ€st pĂ„ fotot som hon höll i sin hand.
Snöfallet tilltog i styrka och hon skyndade sig att stoppa ner det i jackfickan innan hon öppnade locket pÄ ryggsÀcken. SmörgÄsarna var dÀr men datorn och kuvertet med pengarna saknades. SÄ klart. Hon lyfte blicken och sÄg att han redan var pÄ vÀg dÀrifrÄn.
âVĂ€nta!â ropade hon.
Warszawa, Polen â början av mars
NÀr han stannade och vÀnde sig om blev Tanja tveksam. Skulle hon verkligen be en total frÀmling om hjÀlp? Vore det inte bÀttre att gÄ till busstationen och frÄga personalen dÀr? Hon tittade forskande pÄ honom, som om hon pÄ sÄ vis skulle kunna avgöra om han var en person att lita pÄ. Han stod bara nÄgra meter ifrÄn henne, med hÀnderna nerkörda i fickorna pÄ jeansjackan, som var alldeles för tunn för en vinterkvÀll i Warszawa. Han trampade lÀtt pÄ stÀllet medan snön som föll landade mjukt i hans mörka lockiga hÄr.
âJa?â frĂ„gade han och kisade mot henne.
LÀtta snöflingor fastnade i hans ögonfransar, han försökte blinka bort dem och log mot henne.
âJag heter Andrzejâ, sa han sedan och strĂ€ckte fram handen.
âTanjaâ, svarade hon och log försiktigt tillbaka.
Hon berÀttade att hon var ny i stan och undrade om han kanske kunde visa henne till rÀtt buss.
âSka du bo Ă€nda dĂ€r ute? Det Ă€r ju lĂ„ngt som fanâ, sa han skeptiskt.
Hon svarade inte, det fanns inte sÄ mycket att sÀga mer Àn att det var vad hon hade rÄd med. Men det hade hon inte lust att berÀtta, Àven om han sÀkerligen redan förstÄtt det. Varför skulle man annars vÀlja förorten?
âOm du vill skulle jag kunna visa dig ett annat stĂ€lle, som ligger mer centralt, i Stare Miastoâ, sa Andrzej.
Tanja hade lÀst pÄ och visste att hotell och vandrarhem som lÄg i den gamla delen av staden var betydligt dyrare Àn i andra delar av
Warszawa. Samtidigt lockade tanken pÄ nÀrheten till restauranger, nattklubbar och barer. Han verkade se att hon tvekade, kanske förstod han att hon undrade över kostnaden.
âJag kan nog ordna ett bra pris till dig. Jag kĂ€nner Ă€garenâ, förklarade han.
Hon hade aldrig ens haft en tanke pÄ att hon skulle kunna bo i den delen av staden men hÀr dök möjligheten ovÀntat upp. Resan hade inte börjat sÀrskilt bra, men kanske var det nu det vÀnde?
âVad kostar sovplatsen tror du?â
Tanja skĂ€mdes över att behöva frĂ„ga men visste inte vad han menade med âett bra prisâ. Vad som var ett bra pris för honom kanske inte var det för henne. Och nu nĂ€r budgeten gĂ„tt frĂ„n okej till riktigt dĂ„lig kĂ€nde hon sig nödgad att frĂ„ga. Om det var pinsamt att stĂ€lla frĂ„gan nu var det Ă€ndĂ„ ingenting mot att tvingas tacka nej nĂ€r han följt henne hela vĂ€gen dit.
âAllt Ă€r vĂ€l relativtâ, svarade han, âmen med min rabatt tror jag faktiskt inte att det kommer bli sĂ€rskilt mycket dyrare Ă€n vad du kommer fĂ„ betala utanför stan.â
Med ens kÀnde hon sig tveksam. Varför var han sÄ vÀnlig mot henne? Hur kom det sig att han ville hjÀlpa en frÀmling som han just trÀffat av en ren slump?
âOkej, sĂ„ hĂ€r Ă€r detâ, sa han och höll upp hĂ€nderna i luften som om han skulle erkĂ€nna nĂ„got som han var mindre stolt över.
âJag Ă€r inte den dĂ€r justa killen som gör vad som helst för andra. Det hĂ€r Ă€r en ren vinna-vinna-situation. Eller snarare vinna-vinna-vinna-situation. Mike, som han heter, han som driver stĂ€llet, fĂ„r högre belĂ€ggning pĂ„ rummen. Jag tjĂ€nar en slant, utan alltför stor anstrĂ€ngning. Och gĂ€sten, det vill sĂ€ga du, fĂ„r ett riktigt bra boende. Men om du hellre vill bo utanför stan ska jag inte försöka övertala dig.â
âNej, det blir jĂ€ttebraâ, skyndade hon sig att sĂ€ga innan han skulle Ă„ngra sitt erbjudande.
Andrzej erbjöd sig att ta resvÀskan och hon lÀt honom.
âVar kommer du ifrĂ„n?â frĂ„gade han dĂ€r han gick vid hennes sida.
âBrestâ, svarade hon och försökte hĂ„lla jĂ€mna steg med Andrzej vars steg var betydligt lĂ€ngre och kraftfullare Ă€n hennes.
Hon sneglade pÄ honom dÀr han gick, ett par steg framför henne. LÄng och gÀnglig men med breda axlar, som pÄ en simmare.
Det var som att han kÀnde hennes granskande blick, eller om han bara insÄg att han gick för fort för nÄgon som var nÀstan tre decimeter kortare. Han stannade upp och vÀnde sig mot henne.
Sa att det skulle ta minst en halvtimme att promenera och föreslog att de istÀllet skulle ta bussen.
Han betalade bÄdas biljetter och gick före henne lÀngs gÄngen till den bakre delen, placerade vÀskan pÄ ett ledigt sÀte och erbjöd henne platsen vid fönstret innan han slog sig ner bredvid.
âVad ska du göra i Warszawa?â frĂ„gade han och borstade bort lite snö frĂ„n hĂ„ret.
âPlugga, men inte förrĂ€n efter sommaren. Först tĂ€nkte jag försöka hitta ett extrajobb och tjĂ€na lite pengar.â
âHar du nĂ„gra kontakter? HĂ€r i stan menar jag.â
âNej, jag kĂ€nner ingen i Polen överhuvudtagetâ, svarade hon och kĂ€nde sig med ens vĂ€ldigt ensam.
âDu kĂ€nner ju mig nuâ, sa Andrzej och nuddade hennes hand med sitt pekfinger.
Ăgonblicket var snabbt förbi och hon kunde inte avgöra om det varit avsiktligt eller ej. Han plockade upp sin mobiltelefon och skickade ett kort sms. Kanske till en flickvĂ€n som vĂ€ntade pĂ„ att han skulle komma hem och krypa ner i hennes sĂ€ng. Tanja vĂ€nde blicken mot fönstret sĂ„ att han inte skulle tro att hon tjuvlĂ€ste meddelandet.
De passerade kvÀllsöppna nÀrbutiker och restauranger, stÀngda nagelsalonger och klÀdaffÀrer. Gatlyktor och neonskyltar lyste upp vintermörkret utanför bussfönstret. Det hade slutat snöa.
BusshÄllplatsen dÀr de skulle kliva av visade sig ligga bara ett tiotal meter frÄn entrén. Andrzej slog in en portkod och höll sedan upp den tunga porten Ät henne. Trapphuset var pampigt, om Àn gammalt och i behov av en renovering. BetongvÀggarna var mÄlade
i gul ockra och en bred stentrappa med ett trapprÀcke i mahogny ledde upp till de övre vÄningarna. Tanja lyfte blicken, det var sÀkert fem meter i takhöjd. En lampa frÄn sekelskiftet spred ett milt ljus över det mönstrade mosaikgolvet i jordiga toner.
âHissen Ă€r tyvĂ€rr trasig men receptionen ligger pĂ„ första vĂ„ningenâ, sa han och tog tĂ€ten.
Han öppnade en lÀgenhetsdörr och lÀt henne gÄ före in. StÀllde ner resvÀskan och plingade pÄ en mÀssingsklocka pÄ receptionsdisken. Tanja sÄg sig om i den förvÄnansvÀrt moderna lokalen dÀr mycket mÄste ha bytts ut. Snett in till vÀnster löpte en lÄng korridor med stÀngda dörrar, antagligen sovrum. I slutet av korridoren skymtade hon ett större rum, kanske nÄgon form av allrum. à t andra hÄllet ledde en annan korridor till vad som mÄste vara köket. Hon hörde i alla fall skramlet av bestick och det distinkta plinget frÄn en mikrovÄgsugn.
âHallĂ„?â ropade Andrzej.
âKommer!â hördes det frĂ„n köket och sedan ljudet frĂ„n en tallrik som tappades i golvet, Ă„tföljt av nĂ„got som antagligen var en polsk svordom. âKurwa!â
Andrzej tittade pÄ Tanja och ryckte pÄ axlarna Ät dramat i köket. En man i trettioÄrsÄldern kom gÄende frÄn köket. Han torkade sig med en kökshandduk innan han strÀckte fram handen för att hÀlsa.
âJag Ă€r ledsen att du behövde höra det dĂ€râ, sa han. UrsĂ€kten var riktad mot Tanja.
âIngen fara, det Ă€r vĂ€l bara bra om jag lĂ€r mig lite polskaâ, svarade hon.
âDu kanske inte ska börja med just det ordet Ă€ven om det Ă€r osedvanligt anvĂ€ndbartâ, skrattade mannen som presenterat sig som Mike. âSĂ„ det Ă€r du som Ă€r den nya hyresgĂ€sten?â fortsatte han.
Det mÄste ha varit honom som Andrzej messat frÄn bussen, tÀnkte Tanja. Hur visste han annars att de varit pÄ vÀg?
âJa, jag hoppas ju detâ, svarade hon och undrade oroligt vad det skulle komma att kosta. Hon hade lĂ€st att priserna pĂ„ sovplatser i
gemensamma sovsalar varierade mellan femtio och hundrafemtio zĆoty per natt, beroende pĂ„ standard och vad som ingick i avgiften.
âDet kostar egentligen hundra zĆoty per natt, men om du bokar för en mĂ„nad i taget â och eftersom du Ă€r en vĂ€n till en vĂ€n â sĂ„ ska du fĂ„ kompispris. Sextio zĆoty per natt, vad sĂ€gs om det?â
Det hÀr var knappast rÀtt tillfÀlle att upplysa Mike om att hon och Andrzej just trÀffats och kanske inte kunde rÀknas som vÀnner, men om inte Andrzej protesterade tÀnkte inte hon heller göra det.
NÄgot billigare Àn sÄ hÀr skulle hon knappast hitta pÄ egen hand, Ätminstone inte i de centralare delarna av stan.
âDet blir braâ, svarade hon snabbt.
Mike tog emot den första betalningen och rÀckte sedan över ett handskrivet kvitto och en nyckel.
âDen hĂ€r gĂ„r till förvaringsskĂ„pet i din sovsal. Portkod och wifi-kod har du hĂ€râ, sa han och lĂ€mnade över ett kort. âDĂ€r stĂ„r Ă€ven adressen hit och mitt mobilnummer, om du skulle rĂ„ka gĂ„ vilse i storstan.â
Mike bad henne följa med för en rundtur. De började med köket. I vasken lÄg en trasig tallrik med matrester, köttgryta av doften att döma, i övrigt sÄg det rent och prydligt ut. Flera runda bord, med plats för fyra personer vid varje, tÀckte merparten av golvytan. Salt- och pepparkvarnar var utplacerade pÄ de flesta, en dagstidning lÄg prydligt hopvikt pÄ ett av dem. Stora fönster vette ut mot gatan nedanför och pÄ fönsterbrÀdorna stod nÄgra gröna vÀxter. LÀngs den motsatta vÀggen fanns tvÄ stora kylskÄp och en frys. Han förklarade att det gick bra att anvÀnda dem för att förvara sin mat men att man i sÄ fall mÄste mÀrka upp den med sitt namn. PÄ vÀggfasta hyllor tronade tre mikrovÄgsugnar. Den ena stod pÄ glÀnt och han stÀngde den pÄ vÀgen ut ur rummet. De passerade receptionen igen och han bad henne ta med sig resvÀskan. Hennes sovsal lÄg pÄ vÀnster sida och han knackade hÄrt pÄ dörren innan han öppnade. Hon frÄgade om man förvÀntades göra det innan man gick in men han förklarade att det
var en sovsal för kvinnor och att han dÀrför inte bara ville kliva in utan förvarning.
NÀr Tanja vÀl sjunkit ner pÄ sin tilldelade bÀdd kÀnde hon hur trött hon var. Det hade varit en lÄng dag, med bÄde med- och motgÄngar. Av nÄgon anledning kÀnde hon sig ledsen och insÄg att hon lÀngtade hem. Hon tog upp mobiltelefonen och skrev ett kort meddelande till sin pappa. Jag Àr framme nu. Allt har gÄtt bra. Jag ringer dig i morgon. Puss T
NĂ€r en man kliver in pĂ„ svenska ambassaden i Warszawa och pĂ„stĂ„r sig vara en rysk spion, skickas underrĂ€ttelseofficeren Jackie Philipsson till Polen för att möta honom. Men Ă€r mannen verkligen en avhoppare â eller bara ett lockbete?
Efter ett terrorattentat pĂ„ den utsedda mötesplatsen gĂ„r mannen under jorden. Med honom gĂ„r ocksĂ„ viktig information om ryska pĂ„verkansoperationer i Europa förlorad â information som kan fĂ„ avgörande betydelse för det militĂ€ra stödet till Ukraina.
Samtidigt tystnar Jackies kĂ€lla, Pandora, en dubbel agent inom den ryska underrĂ€ttelsetjĂ€nsten GRU. För att hitta henne mĂ„ste Jackie ta sig till Moskva â rakt in i fiendens hjĂ€rta. Uppdraget blir ett av de farligaste hittills. Operationen fĂ„r namnet Rubicon. ISBN 978-91-89199-82-8
Rubicon Àr en intensiv och högaktuell spionthriller dÀr verkligheten ligger kusligt nÀra fiktionen. Med unik inblick i underrÀttelsevÀrlden och sin karakteristiska nerv levererar Carolina Angelis Ànnu en fulltrÀff. Böckerna i serien Àr fristÄende och började med Tunn is som utkom 2018 och följdes upp av Dominoeffekten 2022 och dÀrefter Pelikanen 2023.