9789189199804

HÄR FINNS DU KVAR

Här finns du kvar

Hoi Publishing AB, Johannesgränd 1, 111 30 Stockholm

Copyright © Kerstin Lundgren 2025

Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se

Formgivning omslag och inlaga: Jovanna Mendes de Souza

ISBN: 978-91-89199-80-4

Tryckt hos ScandBook, Falun 2025

HÄR FINNS DU KVAR

Inledning

Hedda var en haj, en sådan som måste hålla sig i rörelse hela tiden för att kunna andas och inte drunkna. Eller en tornseglare, så fort den lämnat boet landar den inte igen förrän den ska skaffa ungar. Och det var inte dags för något sådant ännu. Så trots att hon inte skulle någon särskild stans och inte hade någon tid att passa, var det ändå bråttom dit. Hon visste inte var dit var någonstans men skyndade för att hitta det.

Hon mindes en kväll inne på en rökig krog för en evighet sedan trots att det inte ens gått ett år. Catta som frågat om de skulle köpa en drink och Hedda som sagt nej för att hon ville spara sina pengar.

Hon hade inte vetat till vad, men att pengarna var tvungna att sparas var säkert. Catta hade velat bjuda men inte haft kontanter så de hade lämnat det där dansstället och gett sig ut i natten för att på vingliga ben hitta en bankomat. Där ute hade Hedda mött sitt öde i en förälskelse som varit lika omedelbar som obotlig, en som infekterat henne som en mörk passagerare och som därefter aldrig lämnat henne. Ett dumdristigt hopp hon aldrig släppte taget om. Hon hade gjort ett vägval och hon hade sparat kanske åttio spänn den kvällen. Pengarna hade hon både kunnat ha och mista, men valet var oåterkalleligt. Fri skulle hon aldrig bli. Hon hade haft honom, hon kunde aldrig förlora honom.

Tillsammans med nästan hela lönen för sommaren hon arbetat på korttiden och några hundringar hon kunnat lägga undan varje månad under tiden hon pluggat samt hundralappen mamma sparat

från hennes barnbidrag på en bankbok så länge de båda funnits i världen, så hade hon nästan tjugofemtusen kronor. Pengarna mamma sparat var tänkta som en grundplåt för henne att starta sitt vuxenliv med, men hon hade ännu inte behövt röra dem, trots att hennes vuxenliv redan börjat. Och nu behövde det börja igen, på ett annat sätt. Ett nytt sätt igen.

De där dagarna som gick efter att hon funnit sin farfar som fanns och som var Gustaf, de där nätterna som hon haft med Erik och med Gabriel, alltsammans kändes som en feberdröm. Hon stannade hos mormor och morfar, kunde inte åka hem till sin egen lägenhet och människorna på våningen under. Orkade inte möta dem, Erik och Kajsa och Hugo, orkade inte försöka motstå dem, orkade inte älska dem, orkade ingenting. Om morgnarna vaknade hon i sin flicksäng i det rum som först varit hennes mammas och sedan hennes eget flickrum. Mormor bäddade alltid med ett broderat bäddlakan kring ett tjockt täcke. Varje morgon i hela sitt liv när hon vaknat i mormorbäddningen hade hon alltid trasslat ihop lakanet med täcket och aldrig förstått varför mormor inte bara kunde använda vanliga påslakan som moderna människor. Men de där morgnarna när hon vaknade, då när hon var nitton år och hennes hjärta hade gått sönder och blivit helt och sedan gått sönder igen om vartannat kunde man knappt tro att någon ens sovit i den där sängen. Inte en rynka fanns på det manglade lakanet och Hedda lade enkelt iordning linnet efter sig när hon stigit upp.

Om dagarna gick hon i skogen, satt vid tjärnen i sin tjocka jacka och stirrade på det mörka vattnet, de runda stenarna och mossan som skymtade under ytan. Tänkte på de kvinnor som mormor berättat om, de som för hundra och tvåhundra år sedan blivit utnyttjade, våldtagna och gravida. Som lugnt och stilla gått ned i vattnet, ned i en evighet där ingen skulle minnas dem. Bara deras namn som skamfyllda bläckplumpar i kyrkböckerna. Hedda satt där och grät även för deras skull och för deras ofödda barn som ingen någonsin skulle veta funnits.

I jämförelse med de kvinnorna var hennes bekymmer så futtiga, i jämförelse med dem hade hon allt. Men hon hade ingen riktning, visste inte var hon skulle ta vägen med sina dagar och med sina tankar. Visste inte vem hon skulle vara. Hon var en vante och livet var en vind som blåste henne runt. Ingen fanns som just hon var viktigast för, ingen älskade just henne mest av alla människor i hela världen. Så hon väntade där vid tjärnen, på att tankarna skulle ta form, peka henne i någon riktning. Vilken som helst.

Vid Erik och vid Gabriel kunde tankarna inte fästa alls, de var ett suddigt virrvarr och en förtvivlad vilsenhet. Tankarna var en jakt till dem, till deras famnar, deras åtrå och kärlek. Och de var en flykt bort från dem, från deras vankelmodiga obeslutsamhet och oförmåga att bestämma vilket ben de skulle stå på. Och det var ett konstaterande, att det gjorde detsamma vad någon av dem ville så länge Hedda inte visste vad hon själv ville.

I vilsenheten försökte tankarna finna fäste och det kom sig när hon satt där vid tjärnen och lät timmarna gå, att hon tänkte på sin namne, den kvinna som levt där för länge, länge sedan och som rest till Amerika. Mormor hade fått det berättat för sig av mamma på den tiden mamma fortfarande fanns. Mamma i sin tur hade fått berättelsen från farfar Gustaf. Farfar. Det var en magisk, men alldeles sann tanke att tänka. Farfar Gustaf. Hennes farfar Gustaf, som levde. Varje gång hon tänkte på honom, han som faktiskt var hennes farfar, gick som en våg av värme inuti henne. Han fanns, och han var hennes farfar. Han hade varit det hela tiden, han hade vetat det och velat vara hennes. Hon var någon för honom. Hon undrade om han visste mer om den första Hedda än det mormor berättat, mer om Charlotta, systern som stannade kvar och blev farfar Gustafs anmoder, hennes egen anmoder? Hon undrade hur mycket han skulle klara av att berätta. Varje ord och mening krävde sådan ansträngning från honom, orden kunde inte bara rinna ut ur honom som ett flödande vatten utan motstånd alls.

Någon av de där dagarna som Hedda bara var, utan mening eller mål, frågade mormor om hon ville gå till kyrkogården och leta efter sin farmors grav. Kanske tänkte mormor att det skulle ge Hedda något, kanske som ett avslut. Hedda visste inte om det gick att avsluta något som aldrig ens börjat, men gick med på att följa med.

De promenerade till kyrkogården, en lugn promenad under en klar hösthimmel. Ännu var det inte alltför kallt i luften och det var skönt att vara utomhus. Kyrkan med dess kyrkogård låg precis utanför samhället, i andra änden från där mormor och morfar bodde och där Heddas farmor och farfar bott, hela hennes liv utan att hon vetat om det. Det tog dem en halvtimma att gå, sida vid sida under tystnad. Det var en bra sak med mormor, hon pratade inte oupphörligen för att fylla tystnaden med något, vad som helst, sådär som en del människor gjorde. Hon var en bra person att vara tyst tillsammans med.

Kyrkan låg på en liten kulle omgiven av gravar och de gick tillsammans uppför den bredaste av de många grusade och krattade gångarna, upp mot kyrkporten. Mormor kände på porten, som var öppen, och frågade Hedda om hon ville gå in i kyrkan en stund. Det ville hon och de gick tillsammans in. Det var en förhållandevis stor kyrka för ett så litet samhälle. Den var ljus och vacker och kändes storslagen på något sätt. Mormor och Hedda gick genom mittgången och satte sig tillsammans på den främsta bänken. Det var så tyst och stilla därinne och Hedda tänkte på sin skog och hur den högtidliga tystnaden och stillheten som fick tiden att liksom

sakta in ett tag, var på samma sätt där. Längst fram där prästen brukade stå vid gudstjänster fanns ett välvt, blåmålat innertak som fick kyrkan att kännas som ett tempel. Där fanns också ett stort kors i guld med en törnekrona längst upp, och något som skulle föreställa svepduken man lagt Jesus i efter hans död.

De satt där i tystnad en stund och tänkte på sitt. Hedda tänkte på den första Hedda igen, undrade om hon också suttit i dessa bänkar. Och på Charlotta, på om hennes barn döpts i dopfunten framme vid altaret, precis som farfar Gustaf och hon själv. Efter en stund lade mormor sin hand på Heddas, den var varm mot hennes.

Frågade med vänlig ton:

”Ska vi gå ut och se om vi hittar Edits grav?”

Hedda nickade jakande och de reste sig och gick ut ur kyrkan igen.

Det var inte svårt att finna graven, den var en av de nyaste och fanns i samma kvarter som andra nya gravar. Avsaknaden av mossa på stenarna, de ingraverade bokstäverna som ännu lyste starkt av det guld de fyllts med. Åttiofem år hade hon blivit, Heddas farmor.

Nästan hela nittonhundratalet hade hon levt, två världskrig, två barn, två barnbarn. Fast egentligen tre, men det tredje, Hedda, hade hon aldrig träffat på riktigt. De hade sagt hej, de hade sett varann, men aldrig som barnbarn och farmor. Edit måste ha vetat, alla de där gångerna. Men aldrig gett sig till känna och låtit Hedda få veta det hon visste. På gravstenen fanns plats för ett namn till och Hedda drog häftigt efter andan, lättnaden över att det ännu inte fanns något namn där, i stark kontrast till skräcken över hur nära det varit.

De stod där en stund, mormor och hon, och tittade på Edits grav. Så småningom såg de på varann och nickade lätt, mormor tog Heddas hand igen och de gick tillsammans mot utgången. Hedda kom att tänka på Charlotta igen, tänkte på att om hon levt där och dött där så skulle kanske även hennes grav finnas där. Hon stannade upp mitt i steget och sade till mormor: ”Mormor, kan vi inte titta lite på de äldre gravarna också?”

”Jovisst, det är klart att vi kan”, svarade mormor. ”Är det någon särskild grav du tänker på?” Nyfikenhet i rösten.

”Nej, ingen särskild”, svarade Hedda. Kände sig fånig och ville inte berätta. Hon hade inte ens berättat varför hon kommit hem och bara sov och var i skogen, hade inte orkat ännu. Visste inte vad hon skulle säga och kände sig dum varje gång hon försökte sätta ord på det. Hon hittade inga ord som passade bra för att beskriva varför hon gjort på de där visen. Först låtit sig falla. Lyckades inte ens för sig själv förklara hur där ju aldrig funnits någon avsats, inget klippsprång att stanna upp vid för att behärska sig och tänka efter. Att den historien var skriven långt innan den utspelades.

Och det andra, letat lä från ovädret som var allting där ute. Men kaos låter sig inte ordnas och ett rinnande vatten inte stoppas, bara dämmas upp och en förälskelse går inte att bota med en annan. Även om förnuftet inte märker skillnad på förälskelse och lugn trygghet så gör hjärtat det och efter ett tag drar ovädret in över allt som finns inuti och det blir sprickor i dammen som inte går att laga och sedan är det bara en tidsfråga. Nej, Hedda var inte redo att berätta för mormor. Mormor skulle tro att hon var deprimerad, eller galen. Förälskelse kunde ha många ansikten.

De gick en sväng kring de äldre gravarna, en del stenar var höga och påkostade, ännu välskötta efter hundra år. Andra gravar märktes ut av små obetydliga stenar med knappt skönjbara inskriptioner, där skulle hon behövt stanna länge vid var och en för att försöka tyda fördjupningarna i de grå minnesmärkena. Hon förstod ganska snabbt att om Charlottas grav fanns där skulle hon inte kunna finna den så enkelt som de funnit Edits, så de gav upp sitt sökande, det som mormor inte visste vad det bestod i, och gick hemåt igen.

Dagen efter när Hedda vaknade fanns där på förtvivlans plats något mer, något nytt. Som ett svagt pirrande, en nyfikenhet i henne och en fråga som ville finna sitt svar. Som något som gjorde att det andra, det uppgivna och det vilsna, var lättare att andas igenom. Som den första strimman ljus vid horisonten de där morgnarna i februari när det känns som om våren aldrig ska komma. Bara en

strimma, men ändå ett vagt löfte om något nytt. Och det var något att agera på, att göra något åt. Utforska.

Hon steg upp ur sängen och åt ensam frukost, mormor och morfar hade ätit för länge sedan och tagit bilen någonstans. Efter frukosten tog hon på sig jacka och skor och tog en promenad. Till skillnad från alla de andra dagarna gick hon inte mot skogen utan följde gatan mormor och morfar bodde på till dess början, såg på huset där hennes farmor och farfar bott hela hennes liv. Passerade det och kom ut på huvudgatan.

Så småningom var hon tillbaka på kyrkogården, i kvarteren bland de gamla gravarna. Hon gick igenom varenda gravsten, försökte läsa på dem alla. En del var så gamla och anfrätta av tidens tand att det var i det närmaste omöjligt att tyda bokstäverna och siffrorna på dem. Vid en del av dem stannade hon långa stunder, lät fingrarna långsamt löpa i fördjupningarna i stenarna, gjorda av en annan människas hand i en annan tid. Försökte få fingertopparna att göra bokstäver och siffror av de vaga konturerna. Sten efter sten letade hon efter en som det stod Charlotta på och fann flera stycken, men kunde utesluta dem alla, ingen av dem var hennes Charlotta. ”Hennes”, det var så hon tänkte på henne den dagen.

Varför det var så viktigt att finna henne hade Hedda inget svar på, men fäste ingen vikt vid att förstå, var bara lättad över uppskovet detta sökande gett henne, en paus från det andra och ett uppdrag att agera på istället för att bara låta tiden gå. När eftermiddagssolen sjönk under grantopparna gav hon upp och gick hemåt, mot mormor och morfar igen. Den kvällen satt Hedda lika tyst och fundersam vid middagsbordet och senare, i tv-soffan, som alla de andra kvällarna sedan hon kommit hem till mormor och morfar. Men något annat växte i henne, ville något. Ville åtminstone någonting.

Morgonen därpå var det första Hedda tänkte på, Charlotta. Inte Gabriel, Erik, Kajsa, Hugo. Utan Charlotta. Hon gick upp och hällde upp en skål med flingor och mjölk och åt dem stående inne i det lilla arbetsrummet innanför köket. Morfar hade arbetat

inom lantmäteriet i alla sina yrkesverksamma år och kartor fanns det gott om i mormor och morfars hem. Hon studerade ingående kartan över kommunen som satt uppnålad på väggen där inne. Hon tänkte att, om inte Charlotta var begravd på kyrkogården i deras lilla by, kanske fanns hennes grav på någon av kyrkogårdarna i angränsande socknar?

Dagarna som följde åkte Hedda runt i socknarna i närområdet i sin röda, slitna gamla bil och läste på gamla gravstenar i jakt på en Charlotta som passade på den vaga beskrivning hon fått av mormor. En kvinna som var född någon gång i början av artonhundratalet, som varit gift och fått barn och levt på gården där på andra sidan skogen, mer än så visste hon inte men hon behövde ju börja någonstans. Men hur noga och metodiskt hon än gick igenom rad efter rad av gamla gravar, även då hon för säkerhets skull gick igenom de nyare kvarteren på kyrkogårdarna för att vara säker på att hon inte missat något, så fann hon ingen Charlotta som var den som hon börjat tänka på som hennes. Inte heller fann hon någon förklaring på varför hon letade så frenetiskt eller vad hon skulle göra när hon fann den där stenen. De svaren sökte hon inte alls, då ingen fanns där för att ställa frågorna.

Hon tänkte mycket på Gustaf under dessa dagar, att han kanske var släkt med många av dem som låg i dessa gamla gravar. Och att hon i så fall också var det. Insikten tycktes aldrig sluta välla in över henne i varma vågor, att han var hennes farfar. Aldrig kunde hon tröttna på den tanken.

Hon funderade på om hon kunde fråga farfar Gustaf om Charlotta och om Hedda, om han skulle vilja, kunna, orka berätta. Hur hon skulle formulera sig för att motivera denna nyfikenhet, detta plötsliga behov av att få veta. Kanske skulle han bara förstå utan att hon behövde motivera något alls. Och hon var bara tvungen. Hon behövde det, få veta mera, få veta allt som fanns att veta. Något måste hon ha att sträva emot, någon mission. Var den nu inte att få älska och bli älskad, så fick den vara något annat.

Att finna den del av sitt ursprung som alltid legat höljd i ett mörker ingen velat låtsas om, tycktes så god som någon. Och farfar Gustaf var så verklig, han var på riktigt på ett sätt som inte gick att förklara, bara att känna. Som om hon genom att se på honom kände igen sig själv, den hon var menad att vara. Han var frågor och svar på samma gång och botade inte men gav vilsenheten en plats att vila på. Kanske behövde hon få ännu mer av det, kanske behövde hon få plantera sina egna rötter i sina förfäders mylla, så djupt att hon förstod vem hon var menad att bli. Kanske behövde hon få följa de vägar de kommit på, för att förstå vart hon skulle härnäst.

Så när kyrkogårdarna och gravarna tagit slut, när inga fler skrovliga stenar fanns att leta efter, reste hon till Gustaf. Gick genom den där korridoren hon bara några veckor tidigare gått genom, då när hon inte vetat att han fanns, bara så innerligt velat det. Då när hon låtsats bort Gabriel och tänkt att Erik var den hon skulle landa i. Det kändes som en evighet sedan, som något som hänt i ett annat liv.

Hon var inne på sitt tredje liv nu, tänkte hon som hastigast. I det första hade mamma funnits. I det andra Gabriel. Nu, i det tredje, fanns hennes farfar. Men inga av de andra. Den ena uteslöt alltid de andra.

Den handmålade skylten utanför hans rum, ”Gustaf” med snirkliga bokstäver. Pirret i magen som var samma som första gången hon läst den. Oron att han inte skulle finnas därinne, att han inte skulle finnas längre. Hon borde åkt dit tidigare, åkt dit dagen efter igen. Gjort anspråk på Gustaf inför alla, ropat ut att han var hennes farfar, att han var hennes hennes hennes. Skrikit ut det och ruskat om människorna omkring henne så att de verkligen förstod att Gustaf, han var hennes farfar. Att hon själv och kvinnan på det inramade fotot därinne var så lika för att de var släkt.

Hon gläntade på dörren och såg in i rummet genom hallen. Där satt han, i fåtöljen som var vänd ut mot fönstret, ut mot parken där Hedda varit så många gånger med Erik och barnen. Tanken, undran om han sett henne med dem där ute någon gång, som en flyktig fågel i hennes sinne. Erik, barnen. Om han undrat vilka de var.

Hon knackade lätt på dörrkarmen för att låta honom veta att hon var där, fågeln borta igen. Han ställde ned kaffekoppen han hade i handen på sidobordet och vred långsamt på huvudet. Hans rörelser precis lagom långsamma, värdiga. Och så såg han henne. Och Hedda visste att hon aldrig skulle kunna få nog av den känslan, hur det kändes inuti när hennes farfar såg att hon var där och hur hans ansikte liksom blev ett helt annat när han log. Hur det bodde en ung man där under rynkorna, en pojke och en pappa, någon som sörjt, som accepterat sina misstag och sina förluster. En farfar, vars ena mungipa inte hängde med den andra i leendet, men som var så vackert att Hedda aldrig kunde sluta le så länge han gjorde det.

Driven av vilsenhet och begäret att förstå var hon kommer ifrån, börjar Hedda gräva i sin familjehistoria. Där finner hon spåren av en annan Hedda som emigrerade till Amerika och, i en värld där en ensam kvinna hade få möjligheter, skapade en ny tillvaro för sig själv och sin dotter i ett hus fullt av kvinnor – de övergivna, de utstötta och de starka. I den suddiga historien om en fattig immigrant som lade grunden till något som stannade kvar, finner Hedda inte bara sin historia utan också en framtid hon inte visste att hon sökte.

Här finns du kvar är en gripande skildring av systerskap, kärlek och saknad, en djupt mänsklig berättelse som sträcker sig över kontinenter och århundraden. Det är den fristående uppföljaren till Dit kan jag gå och sakna dig.

ISBN 978-91-89199-80-4 9 789189 199804 >