HĂR FINNS DU KVAR
HĂ€r finns du kvar
Hoi Publishing AB, JohannesgrÀnd 1, 111 30 Stockholm
Copyright © Kerstin Lundgren 2025
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag och inlaga: Jovanna Mendes de Souza
ISBN: 978-91-89199-80-4
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025
HĂR FINNS DU KVAR
Till min syster
Inledning
Hedda var en haj, en sÄdan som mÄste hÄlla sig i rörelse hela tiden för att kunna andas och inte drunkna. Eller en tornseglare, sÄ fort den lÀmnat boet landar den inte igen förrÀn den ska skaffa ungar. Och det var inte dags för nÄgot sÄdant Ànnu. SÄ trots att hon inte skulle nÄgon sÀrskild stans och inte hade nÄgon tid att passa, var det ÀndÄ brÄttom dit. Hon visste inte var dit var nÄgonstans men skyndade för att hitta det.
Hon mindes en kvÀll inne pÄ en rökig krog för en evighet sedan trots att det inte ens gÄtt ett Är. Catta som frÄgat om de skulle köpa en drink och Hedda som sagt nej för att hon ville spara sina pengar.
Hon hade inte vetat till vad, men att pengarna var tvungna att sparas var sÀkert. Catta hade velat bjuda men inte haft kontanter sÄ de hade lÀmnat det dÀr dansstÀllet och gett sig ut i natten för att pÄ vingliga ben hitta en bankomat. DÀr ute hade Hedda mött sitt öde i en förÀlskelse som varit lika omedelbar som obotlig, en som infekterat henne som en mörk passagerare och som dÀrefter aldrig lÀmnat henne. Ett dumdristigt hopp hon aldrig slÀppte taget om. Hon hade gjort ett vÀgval och hon hade sparat kanske Ättio spÀnn den kvÀllen. Pengarna hade hon bÄde kunnat ha och mista, men valet var oÄterkalleligt. Fri skulle hon aldrig bli. Hon hade haft honom, hon kunde aldrig förlora honom.
Tillsammans med nÀstan hela lönen för sommaren hon arbetat pÄ korttiden och nÄgra hundringar hon kunnat lÀgga undan varje mÄnad under tiden hon pluggat samt hundralappen mamma sparat
frÄn hennes barnbidrag pÄ en bankbok sÄ lÀnge de bÄda funnits i vÀrlden, sÄ hade hon nÀstan tjugofemtusen kronor. Pengarna mamma sparat var tÀnkta som en grundplÄt för henne att starta sitt vuxenliv med, men hon hade Ànnu inte behövt röra dem, trots att hennes vuxenliv redan börjat. Och nu behövde det börja igen, pÄ ett annat sÀtt. Ett nytt sÀtt igen.
De dÀr dagarna som gick efter att hon funnit sin farfar som fanns och som var Gustaf, de dÀr nÀtterna som hon haft med Erik och med Gabriel, alltsammans kÀndes som en feberdröm. Hon stannade hos mormor och morfar, kunde inte Äka hem till sin egen lÀgenhet och mÀnniskorna pÄ vÄningen under. Orkade inte möta dem, Erik och Kajsa och Hugo, orkade inte försöka motstÄ dem, orkade inte Àlska dem, orkade ingenting. Om morgnarna vaknade hon i sin flicksÀng i det rum som först varit hennes mammas och sedan hennes eget flickrum. Mormor bÀddade alltid med ett broderat bÀddlakan kring ett tjockt tÀcke. Varje morgon i hela sitt liv nÀr hon vaknat i mormorbÀddningen hade hon alltid trasslat ihop lakanet med tÀcket och aldrig förstÄtt varför mormor inte bara kunde anvÀnda vanliga pÄslakan som moderna mÀnniskor. Men de dÀr morgnarna nÀr hon vaknade, dÄ nÀr hon var nitton Är och hennes hjÀrta hade gÄtt sönder och blivit helt och sedan gÄtt sönder igen om vartannat kunde man knappt tro att nÄgon ens sovit i den dÀr sÀngen. Inte en rynka fanns pÄ det manglade lakanet och Hedda lade enkelt iordning linnet efter sig nÀr hon stigit upp.
Om dagarna gick hon i skogen, satt vid tjÀrnen i sin tjocka jacka och stirrade pÄ det mörka vattnet, de runda stenarna och mossan som skymtade under ytan. TÀnkte pÄ de kvinnor som mormor berÀttat om, de som för hundra och tvÄhundra Är sedan blivit utnyttjade, vÄldtagna och gravida. Som lugnt och stilla gÄtt ned i vattnet, ned i en evighet dÀr ingen skulle minnas dem. Bara deras namn som skamfyllda blÀckplumpar i kyrkböckerna. Hedda satt dÀr och grÀt Àven för deras skull och för deras ofödda barn som ingen nÄgonsin skulle veta funnits.
I jÀmförelse med de kvinnorna var hennes bekymmer sÄ futtiga, i jÀmförelse med dem hade hon allt. Men hon hade ingen riktning, visste inte var hon skulle ta vÀgen med sina dagar och med sina tankar. Visste inte vem hon skulle vara. Hon var en vante och livet var en vind som blÄste henne runt. Ingen fanns som just hon var viktigast för, ingen Àlskade just henne mest av alla mÀnniskor i hela vÀrlden. SÄ hon vÀntade dÀr vid tjÀrnen, pÄ att tankarna skulle ta form, peka henne i nÄgon riktning. Vilken som helst.
Vid Erik och vid Gabriel kunde tankarna inte fÀsta alls, de var ett suddigt virrvarr och en förtvivlad vilsenhet. Tankarna var en jakt till dem, till deras famnar, deras ÄtrÄ och kÀrlek. Och de var en flykt bort frÄn dem, frÄn deras vankelmodiga obeslutsamhet och oförmÄga att bestÀmma vilket ben de skulle stÄ pÄ. Och det var ett konstaterande, att det gjorde detsamma vad nÄgon av dem ville sÄ lÀnge Hedda inte visste vad hon sjÀlv ville.
I vilsenheten försökte tankarna finna fÀste och det kom sig nÀr hon satt dÀr vid tjÀrnen och lÀt timmarna gÄ, att hon tÀnkte pÄ sin namne, den kvinna som levt dÀr för lÀnge, lÀnge sedan och som rest till Amerika. Mormor hade fÄtt det berÀttat för sig av mamma pÄ den tiden mamma fortfarande fanns. Mamma i sin tur hade fÄtt berÀttelsen frÄn farfar Gustaf. Farfar. Det var en magisk, men alldeles sann tanke att tÀnka. Farfar Gustaf. Hennes farfar Gustaf, som levde. Varje gÄng hon tÀnkte pÄ honom, han som faktiskt var hennes farfar, gick som en vÄg av vÀrme inuti henne. Han fanns, och han var hennes farfar. Han hade varit det hela tiden, han hade vetat det och velat vara hennes. Hon var nÄgon för honom. Hon undrade om han visste mer om den första Hedda Àn det mormor berÀttat, mer om Charlotta, systern som stannade kvar och blev farfar Gustafs anmoder, hennes egen anmoder? Hon undrade hur mycket han skulle klara av att berÀtta. Varje ord och mening krÀvde sÄdan anstrÀngning frÄn honom, orden kunde inte bara rinna ut ur honom som ett flödande vatten utan motstÄnd alls.
Hedda
NÄgon av de dÀr dagarna som Hedda bara var, utan mening eller mÄl, frÄgade mormor om hon ville gÄ till kyrkogÄrden och leta efter sin farmors grav. Kanske tÀnkte mormor att det skulle ge Hedda nÄgot, kanske som ett avslut. Hedda visste inte om det gick att avsluta nÄgot som aldrig ens börjat, men gick med pÄ att följa med.
De promenerade till kyrkogĂ„rden, en lugn promenad under en klar hösthimmel. Ănnu var det inte alltför kallt i luften och det var skönt att vara utomhus. Kyrkan med dess kyrkogĂ„rd lĂ„g precis utanför samhĂ€llet, i andra Ă€nden frĂ„n dĂ€r mormor och morfar bodde och dĂ€r Heddas farmor och farfar bott, hela hennes liv utan att hon vetat om det. Det tog dem en halvtimma att gĂ„, sida vid sida under tystnad. Det var en bra sak med mormor, hon pratade inte oupphörligen för att fylla tystnaden med nĂ„got, vad som helst, sĂ„dĂ€r som en del mĂ€nniskor gjorde. Hon var en bra person att vara tyst tillsammans med.
Kyrkan lÄg pÄ en liten kulle omgiven av gravar och de gick tillsammans uppför den bredaste av de mÄnga grusade och krattade gÄngarna, upp mot kyrkporten. Mormor kÀnde pÄ porten, som var öppen, och frÄgade Hedda om hon ville gÄ in i kyrkan en stund. Det ville hon och de gick tillsammans in. Det var en förhÄllandevis stor kyrka för ett sÄ litet samhÀlle. Den var ljus och vacker och kÀndes storslagen pÄ nÄgot sÀtt. Mormor och Hedda gick genom mittgÄngen och satte sig tillsammans pÄ den frÀmsta bÀnken. Det var sÄ tyst och stilla dÀrinne och Hedda tÀnkte pÄ sin skog och hur den högtidliga tystnaden och stillheten som fick tiden att liksom
sakta in ett tag, var pÄ samma sÀtt dÀr. LÀngst fram dÀr prÀsten brukade stÄ vid gudstjÀnster fanns ett vÀlvt, blÄmÄlat innertak som fick kyrkan att kÀnnas som ett tempel. DÀr fanns ocksÄ ett stort kors i guld med en törnekrona lÀngst upp, och nÄgot som skulle förestÀlla svepduken man lagt Jesus i efter hans död.
De satt dÀr i tystnad en stund och tÀnkte pÄ sitt. Hedda tÀnkte pÄ den första Hedda igen, undrade om hon ocksÄ suttit i dessa bÀnkar. Och pÄ Charlotta, pÄ om hennes barn döpts i dopfunten framme vid altaret, precis som farfar Gustaf och hon sjÀlv. Efter en stund lade mormor sin hand pÄ Heddas, den var varm mot hennes.
FrÄgade med vÀnlig ton:
âSka vi gĂ„ ut och se om vi hittar Edits grav?â
Hedda nickade jakande och de reste sig och gick ut ur kyrkan igen.
Det var inte svÄrt att finna graven, den var en av de nyaste och fanns i samma kvarter som andra nya gravar. Avsaknaden av mossa pÄ stenarna, de ingraverade bokstÀverna som Ànnu lyste starkt av det guld de fyllts med. à ttiofem Är hade hon blivit, Heddas farmor.
NÀstan hela nittonhundratalet hade hon levt, tvÄ vÀrldskrig, tvÄ barn, tvÄ barnbarn. Fast egentligen tre, men det tredje, Hedda, hade hon aldrig trÀffat pÄ riktigt. De hade sagt hej, de hade sett varann, men aldrig som barnbarn och farmor. Edit mÄste ha vetat, alla de dÀr gÄngerna. Men aldrig gett sig till kÀnna och lÄtit Hedda fÄ veta det hon visste. PÄ gravstenen fanns plats för ett namn till och Hedda drog hÀftigt efter andan, lÀttnaden över att det Ànnu inte fanns nÄgot namn dÀr, i stark kontrast till skrÀcken över hur nÀra det varit.
De stod dĂ€r en stund, mormor och hon, och tittade pĂ„ Edits grav. SĂ„ smĂ„ningom sĂ„g de pĂ„ varann och nickade lĂ€tt, mormor tog Heddas hand igen och de gick tillsammans mot utgĂ„ngen. Hedda kom att tĂ€nka pĂ„ Charlotta igen, tĂ€nkte pĂ„ att om hon levt dĂ€r och dött dĂ€r sĂ„ skulle kanske Ă€ven hennes grav finnas dĂ€r. Hon stannade upp mitt i steget och sade till mormor: âMormor, kan vi inte titta lite pĂ„ de Ă€ldre gravarna ocksĂ„?â
âJovisst, det Ă€r klart att vi kanâ, svarade mormor. âĂr det nĂ„gon sĂ€rskild grav du tĂ€nker pĂ„?â Nyfikenhet i rösten.
âNej, ingen sĂ€rskildâ, svarade Hedda. KĂ€nde sig fĂ„nig och ville inte berĂ€tta. Hon hade inte ens berĂ€ttat varför hon kommit hem och bara sov och var i skogen, hade inte orkat Ă€nnu. Visste inte vad hon skulle sĂ€ga och kĂ€nde sig dum varje gĂ„ng hon försökte sĂ€tta ord pĂ„ det. Hon hittade inga ord som passade bra för att beskriva varför hon gjort pĂ„ de dĂ€r visen. Först lĂ„tit sig falla. Lyckades inte ens för sig sjĂ€lv förklara hur dĂ€r ju aldrig funnits nĂ„gon avsats, inget klippsprĂ„ng att stanna upp vid för att behĂ€rska sig och tĂ€nka efter. Att den historien var skriven lĂ„ngt innan den utspelades.
Och det andra, letat lĂ€ frĂ„n ovĂ€dret som var allting dĂ€r ute. Men kaos lĂ„ter sig inte ordnas och ett rinnande vatten inte stoppas, bara dĂ€mmas upp och en förĂ€lskelse gĂ„r inte att bota med en annan. Ăven om förnuftet inte mĂ€rker skillnad pĂ„ förĂ€lskelse och lugn trygghet sĂ„ gör hjĂ€rtat det och efter ett tag drar ovĂ€dret in över allt som finns inuti och det blir sprickor i dammen som inte gĂ„r att laga och sedan Ă€r det bara en tidsfrĂ„ga. Nej, Hedda var inte redo att berĂ€tta för mormor. Mormor skulle tro att hon var deprimerad, eller galen. FörĂ€lskelse kunde ha mĂ„nga ansikten.
De gick en svÀng kring de Àldre gravarna, en del stenar var höga och pÄkostade, Ànnu vÀlskötta efter hundra Är. Andra gravar mÀrktes ut av smÄ obetydliga stenar med knappt skönjbara inskriptioner, dÀr skulle hon behövt stanna lÀnge vid var och en för att försöka tyda fördjupningarna i de grÄ minnesmÀrkena. Hon förstod ganska snabbt att om Charlottas grav fanns dÀr skulle hon inte kunna finna den sÄ enkelt som de funnit Edits, sÄ de gav upp sitt sökande, det som mormor inte visste vad det bestod i, och gick hemÄt igen.
Dagen efter nÀr Hedda vaknade fanns dÀr pÄ förtvivlans plats nÄgot mer, nÄgot nytt. Som ett svagt pirrande, en nyfikenhet i henne och en frÄga som ville finna sitt svar. Som nÄgot som gjorde att det andra, det uppgivna och det vilsna, var lÀttare att andas igenom. Som den första strimman ljus vid horisonten de dÀr morgnarna i februari nÀr det kÀnns som om vÄren aldrig ska komma. Bara en
strimma, men ÀndÄ ett vagt löfte om nÄgot nytt. Och det var nÄgot att agera pÄ, att göra nÄgot Ät. Utforska.
Hon steg upp ur sÀngen och Ät ensam frukost, mormor och morfar hade Àtit för lÀnge sedan och tagit bilen nÄgonstans. Efter frukosten tog hon pÄ sig jacka och skor och tog en promenad. Till skillnad frÄn alla de andra dagarna gick hon inte mot skogen utan följde gatan mormor och morfar bodde pÄ till dess början, sÄg pÄ huset dÀr hennes farmor och farfar bott hela hennes liv. Passerade det och kom ut pÄ huvudgatan.
SĂ„ smĂ„ningom var hon tillbaka pĂ„ kyrkogĂ„rden, i kvarteren bland de gamla gravarna. Hon gick igenom varenda gravsten, försökte lĂ€sa pĂ„ dem alla. En del var sĂ„ gamla och anfrĂ€tta av tidens tand att det var i det nĂ€rmaste omöjligt att tyda bokstĂ€verna och siffrorna pĂ„ dem. Vid en del av dem stannade hon lĂ„nga stunder, lĂ€t fingrarna lĂ„ngsamt löpa i fördjupningarna i stenarna, gjorda av en annan mĂ€nniskas hand i en annan tid. Försökte fĂ„ fingertopparna att göra bokstĂ€ver och siffror av de vaga konturerna. Sten efter sten letade hon efter en som det stod Charlotta pĂ„ och fann flera stycken, men kunde utesluta dem alla, ingen av dem var hennes Charlotta. âHennesâ, det var sĂ„ hon tĂ€nkte pĂ„ henne den dagen.
Varför det var sÄ viktigt att finna henne hade Hedda inget svar pÄ, men fÀste ingen vikt vid att förstÄ, var bara lÀttad över uppskovet detta sökande gett henne, en paus frÄn det andra och ett uppdrag att agera pÄ istÀllet för att bara lÄta tiden gÄ. NÀr eftermiddagssolen sjönk under grantopparna gav hon upp och gick hemÄt, mot mormor och morfar igen. Den kvÀllen satt Hedda lika tyst och fundersam vid middagsbordet och senare, i tv-soffan, som alla de andra kvÀllarna sedan hon kommit hem till mormor och morfar. Men nÄgot annat vÀxte i henne, ville nÄgot. Ville Ätminstone nÄgonting.
Morgonen dÀrpÄ var det första Hedda tÀnkte pÄ, Charlotta. Inte Gabriel, Erik, Kajsa, Hugo. Utan Charlotta. Hon gick upp och hÀllde upp en skÄl med flingor och mjölk och Ät dem stÄende inne i det lilla arbetsrummet innanför köket. Morfar hade arbetat
inom lantmÀteriet i alla sina yrkesverksamma Är och kartor fanns det gott om i mormor och morfars hem. Hon studerade ingÄende kartan över kommunen som satt uppnÄlad pÄ vÀggen dÀr inne. Hon tÀnkte att, om inte Charlotta var begravd pÄ kyrkogÄrden i deras lilla by, kanske fanns hennes grav pÄ nÄgon av kyrkogÄrdarna i angrÀnsande socknar?
Dagarna som följde Äkte Hedda runt i socknarna i nÀromrÄdet i sin röda, slitna gamla bil och lÀste pÄ gamla gravstenar i jakt pÄ en Charlotta som passade pÄ den vaga beskrivning hon fÄtt av mormor. En kvinna som var född nÄgon gÄng i början av artonhundratalet, som varit gift och fÄtt barn och levt pÄ gÄrden dÀr pÄ andra sidan skogen, mer Àn sÄ visste hon inte men hon behövde ju börja nÄgonstans. Men hur noga och metodiskt hon Àn gick igenom rad efter rad av gamla gravar, Àven dÄ hon för sÀkerhets skull gick igenom de nyare kvarteren pÄ kyrkogÄrdarna för att vara sÀker pÄ att hon inte missat nÄgot, sÄ fann hon ingen Charlotta som var den som hon börjat tÀnka pÄ som hennes. Inte heller fann hon nÄgon förklaring pÄ varför hon letade sÄ frenetiskt eller vad hon skulle göra nÀr hon fann den dÀr stenen. De svaren sökte hon inte alls, dÄ ingen fanns dÀr för att stÀlla frÄgorna.
Hon tÀnkte mycket pÄ Gustaf under dessa dagar, att han kanske var slÀkt med mÄnga av dem som lÄg i dessa gamla gravar. Och att hon i sÄ fall ocksÄ var det. Insikten tycktes aldrig sluta vÀlla in över henne i varma vÄgor, att han var hennes farfar. Aldrig kunde hon tröttna pÄ den tanken.
Hon funderade pÄ om hon kunde frÄga farfar Gustaf om Charlotta och om Hedda, om han skulle vilja, kunna, orka berÀtta. Hur hon skulle formulera sig för att motivera denna nyfikenhet, detta plötsliga behov av att fÄ veta. Kanske skulle han bara förstÄ utan att hon behövde motivera nÄgot alls. Och hon var bara tvungen. Hon behövde det, fÄ veta mera, fÄ veta allt som fanns att veta. NÄgot mÄste hon ha att strÀva emot, nÄgon mission. Var den nu inte att fÄ Àlska och bli Àlskad, sÄ fick den vara nÄgot annat.
Att finna den del av sitt ursprung som alltid legat höljd i ett mörker ingen velat lÄtsas om, tycktes sÄ god som nÄgon. Och farfar Gustaf var sÄ verklig, han var pÄ riktigt pÄ ett sÀtt som inte gick att förklara, bara att kÀnna. Som om hon genom att se pÄ honom kÀnde igen sig sjÀlv, den hon var menad att vara. Han var frÄgor och svar pÄ samma gÄng och botade inte men gav vilsenheten en plats att vila pÄ. Kanske behövde hon fÄ Ànnu mer av det, kanske behövde hon fÄ plantera sina egna rötter i sina förfÀders mylla, sÄ djupt att hon förstod vem hon var menad att bli. Kanske behövde hon fÄ följa de vÀgar de kommit pÄ, för att förstÄ vart hon skulle hÀrnÀst.
SÄ nÀr kyrkogÄrdarna och gravarna tagit slut, nÀr inga fler skrovliga stenar fanns att leta efter, reste hon till Gustaf. Gick genom den dÀr korridoren hon bara nÄgra veckor tidigare gÄtt genom, dÄ nÀr hon inte vetat att han fanns, bara sÄ innerligt velat det. DÄ nÀr hon lÄtsats bort Gabriel och tÀnkt att Erik var den hon skulle landa i. Det kÀndes som en evighet sedan, som nÄgot som hÀnt i ett annat liv.
Hon var inne pÄ sitt tredje liv nu, tÀnkte hon som hastigast. I det första hade mamma funnits. I det andra Gabriel. Nu, i det tredje, fanns hennes farfar. Men inga av de andra. Den ena uteslöt alltid de andra.
Den handmĂ„lade skylten utanför hans rum, âGustafâ med snirkliga bokstĂ€ver. Pirret i magen som var samma som första gĂ„ngen hon lĂ€st den. Oron att han inte skulle finnas dĂ€rinne, att han inte skulle finnas lĂ€ngre. Hon borde Ă„kt dit tidigare, Ă„kt dit dagen efter igen. Gjort ansprĂ„k pĂ„ Gustaf inför alla, ropat ut att han var hennes farfar, att han var hennes hennes hennes. Skrikit ut det och ruskat om mĂ€nniskorna omkring henne sĂ„ att de verkligen förstod att Gustaf, han var hennes farfar. Att hon sjĂ€lv och kvinnan pĂ„ det inramade fotot dĂ€rinne var sĂ„ lika för att de var slĂ€kt.
Hon glÀntade pÄ dörren och sÄg in i rummet genom hallen. DÀr satt han, i fÄtöljen som var vÀnd ut mot fönstret, ut mot parken dÀr Hedda varit sÄ mÄnga gÄnger med Erik och barnen. Tanken, undran om han sett henne med dem dÀr ute nÄgon gÄng, som en flyktig fÄgel i hennes sinne. Erik, barnen. Om han undrat vilka de var.
Hon knackade lÀtt pÄ dörrkarmen för att lÄta honom veta att hon var dÀr, fÄgeln borta igen. Han stÀllde ned kaffekoppen han hade i handen pÄ sidobordet och vred lÄngsamt pÄ huvudet. Hans rörelser precis lagom lÄngsamma, vÀrdiga. Och sÄ sÄg han henne. Och Hedda visste att hon aldrig skulle kunna fÄ nog av den kÀnslan, hur det kÀndes inuti nÀr hennes farfar sÄg att hon var dÀr och hur hans ansikte liksom blev ett helt annat nÀr han log. Hur det bodde en ung man dÀr under rynkorna, en pojke och en pappa, nÄgon som sörjt, som accepterat sina misstag och sina förluster. En farfar, vars ena mungipa inte hÀngde med den andra i leendet, men som var sÄ vackert att Hedda aldrig kunde sluta le sÄ lÀnge han gjorde det.
Driven av vilsenhet och begĂ€ret att förstĂ„ var hon kommer ifrĂ„n, börjar Hedda grĂ€va i sin familjehistoria. DĂ€r finner hon spĂ„ren av en annan Hedda som emigrerade till Amerika och, i en vĂ€rld dĂ€r en ensam kvinna hade fĂ„ möjligheter, skapade en ny tillvaro för sig sjĂ€lv och sin dotter i ett hus fullt av kvinnor â de övergivna, de utstötta och de starka. I den suddiga historien om en fattig immigrant som lade grunden till nĂ„got som stannade kvar, finner Hedda inte bara sin historia utan ocksĂ„ en framtid hon inte visste att hon sökte.
HÀr finns du kvar Àr en gripande skildring av systerskap, kÀrlek och saknad, en djupt mÀnsklig berÀttelse som strÀcker sig över kontinenter och Ärhundraden. Det Àr den fristÄende uppföljaren till Dit kan jag gÄ och sakna dig.
ISBN 978-91-89199-80-4 9 789189 199804 >