Hoi Publishing AB, JohannesgrÀnd 1, 111 30 Stockholm
Copyright © Bo Sundin 2025
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag och inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com
ISBN: 978-91-89199-79-8
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025
Det dunkar rytmiskt frĂ„n skarvarna i rĂ€lsen nĂ€r han börjar söka sig fram genom sovvagnskorridoren. Han gĂ„r pĂ„ lite ostadiga ben. En gammal knĂ€skada, Ă„r av stillasittande arbete, lite för högt blodtryck och nĂ„got överviktig â Ă„ldern har börjat ta ut sin rĂ€tt.
TĂ„get har tidtabellsenligt avgĂ„tt frĂ„n Stockholm C halv nio pĂ„ kvĂ€llen för ankomst till Boden C nĂ€stkommande dag. Det Ă€r onsdagen den tionde april 1963, klockan nĂ€rmar sig tolv. Han Ă€r pĂ„ vĂ€g hem till Ărnsköldsvik, med anslutning frĂ„n Mellansel.
Vagnen krÀnger till, han stöter in i kupévÀggen, trycks sedan Ät andra hÄllet, mot utsidan. Hans ansikte reflekteras i fönstret. Utanför Àr det mörkt, ljuset frÄn ett och annat hus glimtar som hastigast förbi.
Han greppar tag i handrÀcket för att ÄterfÄ balansen, fortsÀtter trevande framÄt, ursÀktar sig förbi en man som stÄr och röker lite lÀngre fram.
Rocken, hatten och resvÀskan Àr kvar i kupén men i vÀnstra handen hÄller han sin portfölj i ett stadigt grepp. Det Àr dÀr han har sina viktiga papper.
Det plingar frÄn en jÀrnvÀgsövergÄng nÀr tÄget passerar ett mindre samhÀlle. Ljudet Àndrar tonhöjd av farten.
Dopplereffekten, tÀnker han. Det Àr sÄdant han brukar tÀnka pÄ. Teknikaliteter, fenomen som ingen annan tÀnker pÄ. Han stannar till utanför toalettdörren. Upptaget. Skylten visar rött.
Han drar upp skjutdörren och kliver in i bÀlgen mot nÀsta vagn.
Det blir kallt, slamret frÄn vagnshjulen och rÀlsen slÄr mot trumhinnorna, fÀllbryggorna vrids och skaver mot varandra under hans fötter.
Fyra minuter senare kommer han ut frĂ„n toaletten â med portföljen i hand.
Och sÄ samma vÀg tillbaka. Ljudet inne i bÀlgen skÀr pÄ nytt i öronen, tÄget bromsar in lite grann, jÀrn gnisslar mot jÀrn.
Skjutdörren Àr trög, blir kvar i öppet lÀge, vill inte gÄ igen av sig sjÀlv. Han vÀnder sig om för att dra till i handtaget, men kÀnner plötsligt hur nÄgon resolut griper tag i kavajkragen bakifrÄn.
Det Àr ett ögonblicks verk, han hinner aldrig reagera. Den tunga revolverkolven trÀffar höger tinning. Benen viker sig, allt blir svart. Sekunden efterÄt ligger han avsvimmad pÄ golvet.
Revolvermannen drar undan portföljen, tar ett kliv mot vagnsdörren, trycker ner handtaget, knuffar pÄ med axeln. Fartvinden pressar mot dörren, tÄget krÀnger utÄt i en kurva och dörren Äker upp.
Mannen grabbar tag i den medvetslösa kroppen och vrÀker skoningslöst ut den i nattmörkret. Femtionio Ärs samlade vetande flyger ivÀg ner mot banvallen med en hastighet av Ättio kilometer i timmen.
Vagnsdörren stÄr och svÀnger i vinddraget innan mannen fÄr grepp om handtaget och drar igen dörren med en smÀll.
Steg nÀrmar sig frÄn den bortre Ànden av vagnen. Mannen snappar Ät sig portföljen, smiter in i en tom kupé och börjar dra igen dörren.
Sovvagnskonduktören gĂ„r förbi. â DĂ„ var det BollnĂ€s nĂ€sta.
T48:an hade just kommit ut pĂ„ KanholmsfjĂ€rden och var pĂ„ gĂ„ng söderut mot basen pĂ„ GĂ„lö i södra skĂ€rgĂ„rden. T48:an var den senast utvecklade och tekniskt mest avancerade av de svenska motortorpedbĂ„tarna â och Ă€ven den snabbaste. Tre 18-cylindriga Isotta-Frachinimotorer med totalt 5 400 hĂ€stkrafter i maskinrummet gav den 23 meter lĂ„nga bĂ„ten en toppfart pĂ„ 50 knop.
Anders Grip stod i marinens skinnjacka uppe pÄ bryggan bredvid fartygschefen och rorgÀngaren. HörselkÄporna dÀmpade hjÀlpligt dÄnet frÄn motorerna. Fartvinden, det lÀtta regnet och stÀnket frÄn motsjön piskande i ansiktet.
Sidorutorna och radioantennerna skakade i vinddraget, den tretungade flaggan fladdrade i aktern, motorvibrationerna kÀndes genom durkplÄten. Lukten av bensin, smörjolja och avgaser blandades med den rÄa fuktiga havsluften.
Grip var chef för den fjĂ€rde motortorpedbĂ„tsdivisionen och T48:an var hans ögonsten â om det fanns nĂ„got som sĂ„ totalt sopade bort tankarna frĂ„n vardagens problem sĂ„ var det att stĂ„ pĂ„ en motortorpedbĂ„t i full fart. SĂ€rskilt i halvdĂ„ligt vĂ€der och sĂ€rskilt pĂ„ T48:an.
Det var tisdag morgon, första arbetsdagen efter pÄskhelgen. De hade vid sjutiden lÀmnat militÀranlÀggningarna pÄ Rindö utanför Vaxholm i grÄdisigt aprilvÀder och med radarn igÄng. Kornsnö hade kommit i smÄ byar, virvlat runt och sedan uppslukats av vattnet runt bÄten.
Det var bara nio plusgrader ute och Grip huttrade till. Sömnen satt fortfarande kvar i kroppen. FĂ€rden mot GĂ„lö var ren rutin men genomfördes ocksĂ„ som en navigationsövning dĂ€r det gĂ€llde att i hög fart hĂ„lla en 43-tons motortorpedbĂ„t pĂ„ sĂ€ker kurs i den bitvis trĂ„nga farleden â ungefĂ€r som att öva lĂ„gflygning med stridsflygplan.
Ute pÄ KanholmsfjÀrden Àndrades kursen till sydlig. Klockan hade blivit fem över Ätta, farten lÄg runt 40 knop och de sexton man som utgjorde besÀttningen var lugnt engagerade i sina rutinmÀssiga sysslor nÀr T48:an anropades över radion:
â DC Grip Ă„tergĂ„r till Marinförvaltningen och instĂ€ller sig hos kommendör Cederwall. Biltransport vĂ€ntar i StavsnĂ€s. T48 med besĂ€ttning fortsĂ€tter planenligt till GĂ„lö.
â Vad fan Ă€r nu detta? sa Grip. Nu Ă€r det vĂ€l slut pĂ„ vardagsfriden. Just nĂ€r vi har kommit ut pĂ„ öppet vatten och fĂ„tt upp farten till anstĂ€ndig nivĂ„.
Men han talade för döva öron. Fartygschefen stod bredvid honom med ansiktet ner i tittskÄpet till radarn, rorgÀngaren hade fullt upp med att hÄlla uppsikt och kompasskurs i den vresiga sjön och verkade inte heller ha nÄtts av hans filosofiska utlÀggning.
Tankarna for snabbt runt i huvudet â varför hade han kallats in till högkvarteret, var det nĂ„got sĂ€rskilt som hade hĂ€nt? Men lika fort sköt han undan spekulationerna. Det var meningslöst att fundera över den saken, det skulle snart nog visa sig vad det handlade om.
Han tittade pÄ klockan och uppskattade att de borde vara i StavsnÀs runt halv nio, kanske redan innan bilen hade hunnit fram.
De fortsatte farleden söderut med Vindö pÄ styrbords sida och vek tjugo minuter senare av Ät sydvÀst med sikte pÄ kustradiostationens master i StavsnÀs. I skydd av GÀssholmen och MarskÀr kom de in i lugnare vatten och drog ner farten.
Med motorerna mullrande pÄ tomgÄng gled motortorpedbÄten en stund senare sakta in mot kajen i StavsnÀs. RorgÀngaren slog till det hydrauliska backslaget, propellrarna drog upp en virvel av sjögrÀs och tÄng till vattenytan och fören nuddade mjukt kajkanten. Bra handlag hos den mannen, tÀnkte Grip.
Han hoppade i land med axelvĂ€skan pĂ„ ryggen och höll upp armen som avskedshĂ€lsning till besĂ€ttningen och tittade sig omkring. Ănnu ingen militĂ€rbil inom synhĂ„ll.
Tystnaden var pĂ„taglig nĂ€r T48:an gett sig av och försvunnit bort bakom öarna. PĂ„ avstĂ„nd hördes bara det svaga ljudet frĂ„n en utombordare. Runt kajen var det inte mycket liv â förutom en yngling som lastade tomma ölbackar pĂ„ en flakmoped. Ett par havstrutar satt pĂ„ toppen av varsin telefonstolpe och sĂ„g mĂ€tta och belĂ„tna ut, nĂ„gra tĂ€rnor visade med knixiga vingslag upp sina flygkonster.
Grip började sakta gÄ upp mot landsvÀgen. Strax efterÄt nÀrmade sig en militÀrskyltad mörkblÄ Mercedes 220 S. Bilen svÀngde runt pÄ vÀndplanen och ut klev en ung bleksiktig furir som strÀckte upp sig och gjorde honnör.
Grip klev in, sköt tillbaka passagerarsÀtet för att rymma sina 185 centimeter och bökade sig halvfrusen till rÀtta, behagligt tillbakalutad mot skinnklÀdseln.
Furiren greppade rattvÀxelspaken, tryckte in ettan och bilen gled ivÀg in mot Stockholm.
Efter ett par timmar pÄ ett örlogsfartyg, vilket det Àn mÄ vara, kÀnns ett bilsÀte mjukare Àn mjukt och en bilmotor tystare Àn tyst, tÀnkte Grip för hundrade gÄngen och njöt av vÀrmen i bilen och den lugna fÀrden. Han tittade ut över det förbipasserande landskapet dÀr vitsippor började titta fram i backarna och kastade sedan en blick mot bilförarens namnbricka.
â Och vad har Arvidsson för planer för framtiden, blir det nĂ„gon fortsĂ€ttning inom marinen? Officersutbildning kanske?
â Jag vill nog fortsĂ€tta inom marinen. Kanske ubĂ„tstjĂ€nst, det verkar spĂ€nnande.
â Det Ă€r ju en frĂ„ga om man vill ha huvudet under eller över vattenytan, svarade Grip samtidigt som de passerade bron över Strömma kanal.
Arvidsson sneglade mot sin passagerare som för att fortsĂ€tta diskussionen om framtidsplanerna. Men han avstod â det var inte givet att ge sig i slang med en överordnad officer.
Grip var en outsider i den svenska militÀrorganisationen. Han hade som nybliven officer valts ut för specialutbildning i USA och sedan engagerats som instruktör vid Flottans dykarskola vid HÄrsfjÀrden, det vill sÀga den nyinrÀttade attackdykarutbildningen för offensiva sabotage- och spaningsuppdrag, ett program som dÀrutöver innefattade skytte, sprÀngutbildning, nÀrstrid och spionteknik.
Men Grip var inte den som satt still pÄ en och samma post utan övergick efter en tid till att tjÀnstgöra pÄ marinens motortorpedbÄtar. Det var ungefÀr samtidigt som Marinförvaltningen pÄbörjade utvecklingsarbetet för en ny serie torpedbÄtar. Han betraktades som en teknikbegÄvning och kom att bli delaktig i utformningen av dessa, vilket hade inneburit kontakter bÄde med den italienska motortillverkaren och med Kockums varv i Malmö dÀr de nya motortorpedbÄtarna byggdes.
Men redan dessförinnan, nĂ€r Grip var engagerad i attackdykarutbildningen, hade han vĂ€rvats till en av de icke-officiella organisationer i Stockholm som vid sidan av de militĂ€ra och polisiĂ€ra sĂ€kerhetstjĂ€nsterna skapats för att vĂ€rna den svenska sĂ€kerheten âunderförstĂ„tt i situationer nĂ€r krigsmakten och polisen inte ville blanda sig i officiellt. Det var dĂ„ allt började, det som kom att prĂ€gla hans liv för mĂ„nga Ă„r framöver.
Organisationen fanns inte pĂ„ papper men existerade med regeringens goda minne â Ă„tminstone vissa delar av regeringen. TĂ€cknamnet var Statens beredskapsarbeten â eller SB i dagligt tal â och hölls vĂ€l
dolt i den svenska byrÄkratiska djungeln. Den som ledde verksamheten, som dÄ bara bestod av en handfull personer, var den dÄvarande kommendörkaptenen Ulf Cederwall.
Allt eftersom den kommunistiska Sovjetunionen framstod som huvudfienden för de demokratiska vÀststaterna skapades i NatolÀnderna en hemlig paramilitÀr rörelse, kallad Stay-behind, som skulle bedriva gerillakrigföring i hÀndelse av en sovjetisk ockupation.
Organisationen hade rötter i tiden för andra vÀrldskriget och byggdes under CIA:s ledning upp som en antikommunistisk motstÄndsrörelse, baserad pÄ bÄde militÀra och civila krafter.
Samma sak skedde i Sverige, inte minst beroende pÄ nÀrheten till Sovjetunionen, men utan nÄgon som helst inblandning frÄn CIA. Den svenska verksamheten organiserades, helt i det fördolda, som ett nÀtverk över landet. Uppbyggnaden leddes av regeringen Àven om krigsmakten hade en central roll, den militÀra delen sköttes av Försvarsstaben. Det hela finansierades med en blandning av hemliga statsmedel och sponsorer frÄn nÀringslivet.
För Sverige var Storbritannien den viktigaste kontakten, samarbete skedde i första hand med brittiska underrĂ€ttelsetjĂ€nsten MI6 och sĂ€kerhetstjĂ€nsten MI5. I Storbritannien lĂ„g en utbildningsanlĂ€ggning dĂ€r ocksĂ„ svenskar inskolades, bland dem Grip. För att hĂ„lla lĂ„gan vid liv kallades han, tillsammans med andra utvalda, in med jĂ€mna mellanrum för teknikuppdatering, fysisk trĂ€ning, minnestrĂ€ning â syn, hörsel, lukt, kĂ€nsel â plus krypteringsövningar och trĂ€ning i simultankapacitet.
Svenska Stay-behind sköttes frĂ„n en lĂ€genhet pĂ„ Kungsholmen och det fanns Ă€ven ett icke-officiellt kontor i Thulehuset, sedermera Skandiahuset, pĂ„ SveavĂ€gen. Organisationen bestod totalt av 300â400 personer, dĂ€ribland nyckelpersoner frĂ„n nĂ€ringslivet. I den organisationen ingick nu Statens beredskapsarbeten. Förkortningen SB rimmade med Staybehind â oklart om det fanns en medvetenhet bakom detta.
Under detta fiktiva namn var ett tjugotal personer mer eller mindre fast knutna. Bara ett fÄtal kÀnde till namnen pÄ dem och de flesta hade inte ens trÀffats. Allt byggde pÄ ett starkt förtroende för individerna och stenhÄrd sekretess.
Uppdragen fragmentiserades för att sÄ fÄ som möjligt skulle ha kÀnnedom om helheten. En annan princip var att inte i onödan fÀsta nÄgot pÄ papper. Arbetstidsreglering var det aldrig frÄga om.
Befogenheterna strÀckte sig ganska lÄngt men uppdragen grundade sig alltid pÄ defensivt försvar, det vill sÀga att förebygga sabotage eller avvÀrja hot mot landets sÀkerhet. Uppdragen innebar rÀtt att bÀra och bruka vapen, men med det följde ansvaret att hÄlla sig inom föreskrivna ramar. Förutsatt att sÄ var fallet genomfördes inga uppföljande utredningar.
Grip höll pÄ att nicka till i bilen men skÀrpte till sig och tittade ut genom sidorutan. Regnskurarna hade upphört och det började klarna upp nÀr de nu nÀrmade sig Stockholm.
Förmiddagstrafiken hade tÀtnat, vid Slussen fick de till ljudet av tryckluftsborrar trÀnga sig förbi asfaltluktande gatuarbeten, betongbilar, bussar, cyklister och varubilar. En FinlandsbÄt var pÄ ingÄende och en DjurgÄrdsfÀrja gav sig ivÀg frÄn RÀntmÀstartrappan.
Kontrasten mellan staden och skÀrgÄrden var pÄtaglig, hÀr mÀrktes knappt vinden av, temperaturen hade börjat stiga till en mer behaglig nivÄ och bara nÄgra pölar pÄ gatorna vittnade om det tidigare regnvÀdret.
De svÀngde höger nedanför KungstrÀdgÄrden, ut pÄ Blasieholmen, över bron mot Skeppsholmen, förbi Amiralitetshuset, Sjökrigsskolan och fram till Marinförvaltningens lejongula byggnader och stannade vid LÄnga raden lÀngst ut mot Kastellholmen.
Vad vÀntade nu? Det kunde vara vad som helst.
â Tack för skjutsen och lycka till i framtiden, sa Grip till sin chaufför och försvann in i det före detta bostĂ€llshuset, byggt under 1700-talets första Ă„r. HĂ€r lĂ„g sedan nĂ„gra Ă„r tillbaka marinens administrationslokaler och innanför en takkupa lĂ€ngst upp hade han sitt tjĂ€nsterum.
Marinen hade lĂ„ng tradition pĂ„ Skeppsholmen och utgjorde â tillsammans med Kastellholmen och GalĂ€rvarvet pĂ„ DjurgĂ„rden â Stock-
holms örlogsstation fram till mitten av 1950-talet dÄ marinbasen började flyttas ut till HÄrsfjÀrden och örlogsvarvet till Muskö.
Under andra vÀrldskriget sprÀngdes bergrum med Ätta hoplÀnkade tunnlar in under Skeppsholmen, hÀr fanns utrymmen för marinchefens stab, örlogsvarvschefens stab, stridsledningscentral, sambandscentral, logement, sjukhus, torpedhallar och splitterskyddsrum. I de underjordiska lokalerna förvarades bland annat hemliga sjökort och delar av kustflottans arkiv. Utrymmena upptog totalt 4 800 kvadratmeter och Ànnu under 1960-talet hölls praktiska övningar i bergrummen.
Grip tog trappan upp till översta vĂ„ningen i lĂ„nga kliv och gick in pĂ„ sitt ansprĂ„kslösa rum och krĂ€ngde av sig den fuktiga skinnjackan. Rummet var inte stort men utsikten var det inget fel pĂ„ â det kvadratiska, gamla spröjsade fönstret vette ut mot Strömmen och den förbipasserande bĂ„ttrafiken.
Klockan var tjugo över nio. MÀssen eller Cederwall? Lika bra att ta tjuren vid hornen och söka upp Cederwall, tÀnkte Grip och ÄtervÀnde till bottenvÄningen.
För att ta sig in till Cederwall var man tvungen att först passera igenom registratorn Gerda Hanssons rum. Hon var, med sin grÄmulna och alldagliga uppsyn, en trogen medarbetare sedan trettio Är. En civilanstÀlld, ogift kvinna i övre medelÄldern, som visste det mesta om allt och alla, som höll strikt pÄ reglementen, skötte arkivering, löneutbetalningar och bokningar. Med mera.
Han klev in och klĂ€mde till med ett vĂ€nligt: â God morgon.
â Anders Grip. Dags att komma nu. Och morgon Ă€r det vĂ€l knappast frĂ„ga om, halva dagen har ju snart gĂ„tt. HalvklĂ€dd och orakad som vanligt ser jag.
Det hörde till vardagen att i en eller annan form bli upplÀxad av Gerda Hansson om man rÄkade komma i nÀrheten. Det gÀllde i princip alla, undantaget kommendörer och amiraler.
â DĂ„ Ă€r det ju tur att Gerda finns hĂ€r med sitt glada humör och uppklĂ€dd i den senaste kollektionen frĂ„n NK:s Franska, slĂ€ngde Grip tillbaka i förbifarten. Svaret kom lika snabbt som rekylen frĂ„n en avlossad pistol:
â Tack för det, hade jag bara haft hĂ€lften av den lön somliga har sĂ„.
OrdvÀxlingen avbröts av Cederwalls stÀmma frÄn rummet innanför.
â Anders, reta inte upp Gerda. Kom in hĂ€r istĂ€llet.
Han drog igen dörren och fortsatte:
â God morgon, fint att du kunde komma sĂ„ snabbt. Allt vĂ€l hoppas jag, och hur Ă€r det med T48:an?
Kommendör Ulf Cederwall var â av sĂ€rskilda skĂ€l â Grips nĂ€rmaste chef, en magerlagd, rakryggad och strikt officer i sextioĂ„rsĂ„ldern. Kortklippt grĂ„sprĂ€ngt hĂ„r, lika kortklippt men Ă€nnu grĂ„are skĂ€gg, klarblĂ„ ögon, ibland med ett par lĂ€sglasögon en bit ner pĂ„ nĂ€san, lite snedstĂ€llda mörka ögonbryn. Egentligen en rĂ€tt ordinĂ€r man utan nĂ„gra exceptionella drag. Förutom en ganska vĂ€l tilltagen lĂ€ngd.
Vad var det som gjorde att andra i hans omgivning ofta kÀnde sig som, eller framstod som, noviser? Eller som skolelever?
Erfarenhet, lugn, integritet plus en grundmurad sjÀlvkÀnsla? Rösten och den verserade tonen, sÀttet att formulera sig pÄ? Antagligen handlade det om en individs personliga ansvarstagande. Cederwall var den alla respekterade, till och med Gerda Hansson.
Nu stod han dÀr med vÀnlig uppsyn bakom sitt stora mahognyskrivbord. I rummet lÄg en svag doft av piptobak. Inte rök, bara tobak.
â JodĂ„, det Ă€r bra tryck i maskinerna, men jag tror att vi skulle ha en del att vinna pĂ„ ett propellerbyte, vid vissa varvtal kan man mĂ€rka lite kavitation, började Grip, men blev strax avbruten.
â Anders, ursĂ€kta, det var dumt att jag stĂ€llde frĂ„gan. Jag lyssnar gĂ€rna pĂ„ dina argument, men vi fĂ„r ta det senare.
Han satte sig ner och fortsatte med sÀnkt röst:
â Jag har kallat ihop till föredragning klockan tio noll noll. Det har inkommit en underrĂ€ttelserapport. Som vanligt kommer jag inte
kunna förmedla alla omstÀndigheter och detaljer, varken kring vÄr verksamhet eller vÄrt aktuella uppdrag till de utomstÄende deltagarna. NÀr det gÀller detta fÄr vi hÄlla lÄg profil och hoppas pÄ att alla gillar lÀget sÄ att sÀga. Vi gÄr inte in pÄ nÄgra detaljfrÄgor, jag informerar dig vidare efter mötet. Och Anders, förbered dig pÄ tjÀnstledighet ett tag, du förstÄr vad jag menar.
Det Grip ocksÄ förstod var att det gÀllde att fylla pÄ brÀnsledepÄerna och stegade dÀrför, efter en knappt mÀrkbar blinkning mot Gerda Hansson, snabbt ivÀg mot mÀssen.
Grip var förste man pĂ„ plats i 09:an, som kĂ€llarvĂ„ningens informella sammantrĂ€desrum kallades, och satt lite otĂ„ligt och pillade med en torpedrĂ€knesticka medan han invĂ€ntade de övriga. Mentalt var han fortfarande kvar ute pĂ„ havet. Nu gĂ€llde det att stĂ€lla om, göra sig beredd för nĂ„got annat â ett nytt uppdrag. Det vill sĂ€ga tjĂ€nstgöring i den militĂ€ra organisationens dunkla utkanter.
Rummet, som till vardags fungerade som arkiv, hölls rutin mÀssigt lÄst, var fönsterlöst, omgivet av solida stenvÀggar och försett med en kassaskÄpsliknande stÄldörr av Rosengrens fabrikat. Nyckeln fick kvitteras ut hos Gerda Hansson och varje besök bokfördes.
Runt vĂ€ggarna stod grĂ„ plĂ„thurtsar med draglĂ„dor för hĂ€ngmappar och i mitten av rummet ett stort rektangulĂ€rt ekbord med plats för Ă„tminstone tio personer â det vill sĂ€ga sĂ„ lĂ€nge folk stĂ€llde tillbaka de arkivkapslar och annat de hade plockat fram. Nu var bordet i alla fall tomt sĂ„ nĂ€r som pĂ„ en vattenkaraff, sex glas och tvĂ„ askkoppar.
Arkivrummet anvÀndes sÀrskilt vid föredragningar som inte var Àmnade för andra Àn de som kallats. DÀrför genomsöktes och sÀkrades rummet av tekniker frÄn Teletekniska byrÄn, inte regelbundet utan snarare oregelbundet för att eliminera möjligheten att nÄgon skulle kunna kartlÀgga vid vilka tillfÀllen detta skedde. Hittills hade dock inga avlyssningsanordningar hittats.
De Cederwall kallat till mötet var â förutom Grip och löjtnant Bengt Andersson vid Marinförvaltningen â civilingenjör Erik Stenström,
tidigare verksam vid Marinförvaltningens matematikmaskinnÀmnd och som nu nÀrmade sig pensionsÄldern, samt tvÄ personer frÄn andra militÀra myndigheter: Carl-Gösta Bankel, chef för FRA:s T-sektion och civilingenjör Arne Amdahl frÄn FOA:s sektion 3 för radar- och elektroteknik.
Löjtnant Andersson tillhörde i vardagslag marinens helikopterdivision pÄ Berga och var sedan fem Är tillbaka Grips vapendragare nÀr det gÀllde uppdrag inom SB.
Med nÄgon minuts fördröjning var alla pÄ plats och Cederwall vred om arkivdörrens handtag till stÀngt lÀge.
Efter ett par vÀlkomstord och en kort presentationsrunda tog Cederwall till orda.
â Ett minst sagt intrikat Ă€rende har hamnat hĂ€r hos oss. Jag kan inte gĂ„ in pĂ„ de yttersta orsakerna till detta, vilket jag hoppas att alla har förstĂ„else för. Saken Ă€r den att vi har, för vidare utredning, kontaktats av SĂ€kerhetspolisen gĂ€llande ett nyligen intrĂ€ffat dödsfall.
Cederwall gav en kort sammanfattning:
â Sent pĂ„ skĂ€rtorsdagskvĂ€llen i förra veckan, alltsĂ„ den elfte april, pĂ„trĂ€ffades Heinz Eckert, diplomingenjör med tyskt ursprung och sedermera doktor i elektroteknik, död intill banvallen utmed Norra stambanan en bit ovanför GĂ€vle. Eckert var sedan ett par Ă„r tillbaka anstĂ€lld pĂ„ HĂ€gglund & Söner i Ărnsköldsvik. De Ă€r ju mest kĂ€nda för tillverkning av bussar, spĂ„rvagnar och rĂ€lsbussar, men bedriver numera ocksĂ„ tillverkning för svenska försvaret. Arbetsgivaren har uppgett att Eckert dagarna före pĂ„skhelgen hade tagit ledigt för en Stockholmsresa â resan hade alltsĂ„ inte skett i tjĂ€nsten utan pĂ„ hans eget privata initiativ. Vem han skulle trĂ€ffa eller vad som var Ă€ndamĂ„let med resan Ă€r dock oklart. PĂ„ onsdagskvĂ€llen, dĂ„ Eckert var pĂ„ vĂ€g tillbaka hem till Ărnsköldsvik, försvann han frĂ„n sin kupĂ© pĂ„ det norrgĂ„ende nattĂ„get.
Efter en snabb blick runt bordet fortsatte Cederwall:
â Konduktören har uppgett att Eckert vid avfĂ€rden frĂ„n Stockholms central hade varit ensam i kupĂ©n. Senare hade samme konduktör
lagt mÀrke till att Eckert inte var kvar i kupén. Konduktören fattade sÄ smÄningom misstankar om att nÄgot inte stod rÀtt till och genomsökte tÄget, men fann varken Eckert eller nÄgot som kunde anses onormalt, alla vagnsdörrar var ordentligt stÀngda.
â Vagnsdörrarna gĂ„r alltsĂ„ att öppna nĂ€r tĂ„get Ă€r igĂ„ng. Jag har inte tĂ€nkt pĂ„ den saken förut, men sĂ„ Ă€r det och det sitter tydligen varningsskyltar pĂ„ dörrarna, la Cederwall till innan han fortsatte.
â Alltnog, konduktören bestĂ€mde sig dĂ„ för att göra en anmĂ€lan till polisen. Sökinsatser drogs igĂ„ng morgonen dĂ€rpĂ„ och pĂ„ torsdagskvĂ€llen hittades Eckerts kropp vid banvallen en dryg mil norr om Ă byggeby. Hans portfölj lĂ„g lĂ€ngre norrut, tömd pĂ„ sitt innehĂ„ll, vilket har spĂ€tt pĂ„ tankarna om att ett brott har begĂ„tts. Enligt polisen finns inga vittnesmĂ„l om vad som kan ha hĂ€nt.
Flera av de nÀrvarande vred sig i stolarna och började med rynkade pannor utvÀxla blickar. Grip rev sig i skÀggstubben. Bengt Andersson och Arne Amdahl hade tÀnt varsin cigarett. Cederwall tog ny sats:
â Jag vet att en del av er kĂ€nde till Eckert och det Ă€r ju dĂ€rför ni har kallats hit. NĂ€r polisen efter det intrĂ€ffade kontaktade Eckerts hustru â det var pĂ„ lĂ„ngfredagens morgon â sĂ„ bröt hon fullstĂ€ndigt ihop och vistas nu pĂ„ sjukhuset i Ărnsköldsvik. Hon har dĂ€rför inte kunnat höras. Kring dödsfallet sker naturligtvis polisutredning i vanlig ordning. Men pĂ„ grund av Eckerts bakgrund och Ă€ven tidigare kopplingar till det svenska försvaret, blev SĂ€kerhetspolisen inkopplad. Och, som jag nĂ€mnde, har de begĂ€rt bistĂ„nd frĂ„n oss.
Det Cederwall nu hoppades, var att ingen skulle frÄga vad som egentligen menades med oss. Den frÄgan skulle ha varit lite knepig att besvara men denna gÄng slapp han detta, mötesdeltagarna verkade istÀllet helt upptagna av Eckerts öde.
â Det som har framkommit vid samtal med personalen pĂ„ HĂ€gglund & Söner Ă€r att Eckert arbetade med nĂ„got vid sidan om sin ordinarie anstĂ€llning och det Ă€r tydligen ingenting ovanligt nĂ€r det gĂ€ller honom. DĂ€remot Ă€r det ingen som kan sĂ€ga exakt vad detta skulle ha handlat om.
Grip och Andersson utbytte fundersamma blickar. FrÄgan var vad
den hÀr historien skulle leda till och vad det hela skulle innebÀra för deras vidkommande. Monologen fortsatte:
â Men Eckert verkar samtidigt inte ha varit en sluten person utan en som pratade med alla, frĂ„n vaktmĂ€stare och svetsare till ingenjörer och chefer. Flera vittnar om att han ibland berĂ€ttade ingĂ„ende om detaljer som, lösryckta ur sitt sammanhang, blev rĂ€tt obegripliga. Hans tyska brytning medförde nog ocksĂ„ att en del inte orkade lyssna till slutet av hans utlĂ€ggningar. Sedan kan man ju tycka att tjĂ€nstestĂ€llningen pĂ„ HĂ€gglunds â han var anstĂ€lld som forskningsingenjör âframstĂ„r som lite mĂ€rkligt trivial med tanke pĂ„ hans gedigna bakgrund och utbildning.
Cederwall tittade ner i sina papper, samlade ihop dem till en bunt och stötte kortsidan mot bordet.
â SĂ„ ser det ut. Det lĂ€r vĂ€l rĂ€tt snart komma fram fler uppgifter om Eckerts bakgrund och tidigare anstĂ€llningar, men han arbetade en tid pĂ„ FRA? sa Cederwall och vĂ€nde sig mot Carl-Gösta Bankel.
â JodĂ„, Heinz Eckert Ă€r ett vĂ€lkĂ€nt namn hos oss. En minst sagt excentrisk person. Han började hos oss i mitten av femtiotalet, som utvecklingschef för teleteknik vill jag minnas, han var dĂ„ ungkarl, ungefĂ€r i femtioĂ„rsĂ„ldern.
Bankel tÀnkte efter en stund och drog in andan innan han gick vidare.
â Jag tror inte att jag nĂ„gonsin har trĂ€ffat en person med sĂ„ bred och djupgĂ„ende teknisk kompetens, vare sig det gĂ€llde elektronik, datamaskiner, radioteknik, maskinteknik och för övrigt allt som hade med praktisk tillĂ€mpning att göra. Han hade idĂ©er om fartyg, bilar, flygplan â en typisk uppfinnarnatur. Och med vĂ€rdefulla kontakter i den tyska industrin, han kom ju dĂ€rifrĂ„n efter kriget.
Sektionschefen frÄn FRA sÄg ut att överlÀgga med sig sjÀlv men sa sedan:
â Men, och det Ă€r vĂ€sentligt, han var helt olĂ€mplig som chef. Det gick inte att ha honom pĂ„ den posten. Samarbete var inte hans starka sida. Han gick istĂ€llet helt upp i det han sjĂ€lv höll pĂ„ med âoch det gjorde han bra, bĂ€ttre Ă€n de flesta. Han fick istĂ€llet en slags