Hoi Publishing AB, JohannesgrÀnd 1, 111 30 Stockholm
Copyright © Orest Lastow 2025
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: Cecilia Tenggren, Pica Pica design
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com
ISBN: 978-91-89199-76-7
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025
Han satt pÄ en köksstol i en clownkostym och sÄg sig omkring i sitt stora och nyrenoverade kök. Det var mitt i natten och fullstÀndigt tyst utanför. Han hyperventilerade och svetten fick klÀderna att klibba fast. TÄrar rann nerför hans kinder och bildade hudfÀrgade rÀnder i den vita ansiktsfÀrgen. I sin högra hand höll han en kraftig köttyxa som han hade köpt tidigare pÄ dagen, dÄ han Àven köpte clownkostymen och sminket. Han tittade pÄ sina hÀnder och sÄg hur de skakade. Klockan pÄ vÀggen visade att det snart var dags. Han reste sig upp och gick bort mot köksön i svart granit.
NÀr han kom fram vÀgde han den blÀnkande köttyxan i handen. Slöt ögonen en kort stund och lade sedan ifrÄn sig den. Ett kraftigt och precist hugg krÀvdes för att lyckas. FullstÀndig koncentration var nödvÀndig. Ingen tvekan. Han lyfte blicken mot taket och tog nÄgra kraftiga andetag. Lyfte hÀnderna och höll dem tÀtt emot sitt grimaserande ansikte medan han blundade för att försöka lugna ner sig. Lugnet kom aldrig. Det spelade ingen roll. Det skulle ÀndÄ ske. Han tog nÄgra korta snabba andetag genom nÀsan och skakade sedan loss armarna. Nu var det dags. Han torkade av handsvetten pÄ byxbenet medan han stirrade pÄ köttyxan med uppspÀrrade ögon. LÄngsamt tog han upp den och klÀmde om handtaget sÄ att knogarna vitnade. Hela kroppen ryste.
Sakta började han rÀkna. Ett, tvÄ, tre. Han skrek högt för att stÀnga ute vÀrlden och fokusera energin.
Med en vansinnig kraft högg han ner med yxan.
Den vassa eggen skar rÀtt igenom bÄde muskler, senor och ben. Det blev ett bra snitt.
Ett vansinnesvrÄl av smÀrta fyllde köket. Blodet forsade ut frÄn den stympade armen. Han tittade chockat pÄ sin vÀnstra hand som nu lÄg pÄ golvet.
Hela rummet började snurra och han föll till golvet medan han höll hÄrt runt den blödande stumpen. SmÀrtan slet sönder honom, men han slutade ÀndÄ att skrika. Luften hade tagit slut. Den stora mÀngden blod som hade pumpats ut gjorde honom omtumlad. Han blev förvirrad och fick svÄrt att uppfatta vad som hÀnde omkring honom. Tid och rum försvann. Han kÀnde hur han föll djupare och djupare.
Den olÄsta ytterdörren öppnades och tvÄ kostymklÀdda mÀn klev in. De följdes av en smal kvinna i en lÄng svart skinnkappa. De gick direkt till köket dÀr de hittade honom pÄ golvet.
âHjĂ€lp mig!â försökte han sĂ€ga sĂ„ högt han kunde, men det blev bara en viskning.
De ignorerade honom och pratade med varandra. Den ene mannen höll i en kamera med vilken han tog ett tiotal bilder av mannen pÄ golvet och pÄ den avhuggna handen.
âĂr du nöjd, Peter? Har du alla bilder du behöver?â frĂ„gade kvinnan pĂ„ ryska.
âJa Irina, det hĂ€r blir bra.â
Irina gjorde ett tecken till den andre mannen som tog fram en pistol med ljuddÀmpare. Han gick fram och sköt ett skott i pannan pÄ den blödande mannen. Det fanns ingen tvekan i hans handling.
De bÄda mÀnnen vÀnde sig mot Irina och vÀntade pÄ att hon skulle sÀga nÄgot. Hon ignorerade dem och gick bort för att titta pÄ den döde mannen. Hon tog upp hans avhuggna hand och nickade gillande medan hon studerade snittet.
âDetta gick över förvĂ€ntan. Jag Ă€r mycket nöjdâ, sa hon och tittade pĂ„ mĂ€nnen. âNu Ă€r vi redo att börja.â
Det var mörkt pÄ morgonen nÀr hon Äkte till jobbet och mörkt nu pÄ vÀgen hem. Det ihÄllande regnet fick mörkret att bli Ànnu mer pÄtrÀngande och stal det lilla ljus som kom frÄn gatubelysningen nÀr hon gick till T-centralen.
Tunnelbanevagnen var full av vÄta mÀnniskor som hade brÄttom hem. Allting stank som en gammal vÄt skurtrasa. Rakel hatade verkligen de svenska vintrarna. Varje Är blev det jobbigare. NÀr hon flyttade till Stockholm för snart tio Är sedan hade hon inte Àgnat en tanke Ät att det faktiskt blev mörkt nÀstan en timme tidigare Àn hemma i SkÄne. Hon var ung och dum dÄ. Nu kÀnde hon sig bara gammal och gnÀllig.
NÀr tunnelbanetÄget kom ut ur underjorden gjorde sig regnet pÄmint igen. Hon hade haft en from förhoppning att det skulle ha slutat, men det hade blivit tvÀrtom. Nu var det bara nÄgra stopp till innan hon var framme. Det var inte lÀngre lika trÄngt i vagnen och hon hade Àntligen fÄtt en sittplats. Hon stirrade rakt fram pÄ det blöta golvet och lÀt hjÀrnan vila.
TÄget stannade pÄ stationen HÀsselby gÄrd och hon klev av. Nu hade hon verkligen behövt paraplyet som blÄste sönder tidigare i veckan.
Det var bara cirka tio minuters rask promenad till hennes lÀgenhet om hon sneddade över en vÄt och lerig grÀsmatta. Valet stod mellan
att komma hem fort till priset av blöta och leriga skor eller att bli blöt överallt utom om fötterna.
Hon valde att slippa leriga skor. KlÀderna torkade av sig sjÀlva, men leriga skor var man tvungen att rengöra.
NÀr hon lÄste upp dörren till sin lÀgenhet och skakade av vattnet frÄn kappan i trappan, kÀnde hon hur hungrig hon var. Fokuset pÄ regnet och blÄsten hade gjort att hon inte kommit pÄ att hon borde ha handlat lite mat i affÀren vid tunnelbanestationen. Nu fick det bli diverse rester i kylen som Ànnu inte hunnit bli alltför dÄliga.
Hon tÀnde ljuset i den lÄnga trÄnga hallen och hÀngde in kappan pÄ tork över badkaret. Den röda kappan kÀndes Ànnu rödare nÀr den hÀngde i badrummet. Hon hade köpt en knallröd kappa eftersom hon trodde att den röda fÀrgen skulle fÄ henne pÄ bÀttre humör nÀr allt annat var mörkt och grÄtt. Det hade dock inte riktigt fungerat.
NÀr hon sÄg sig sjÀlv i badrumsspegeln blev hon inte glad. Det blöta hÄret hade klibbat fast i ansiktet och hon sÄg ut som en vÄt cockerspaniel.
Kanske skulle hon haft den dÀr korta och sportiga frisyren som hennes mamma alltid hade tjatat om. DÄ hade hÄret Ätminstone torkat fortare.
âDu fĂ„r sĂ„ gulliga kinder nĂ€r du har kort hĂ„râ, brukade hennes mamma sĂ€ga. âDet hade du alltid nĂ€r du var liten.â
Hennes mamma hade aldrig förlĂ„tit henne för att hon lĂ„tit hĂ„ret vĂ€xa och fĂ€rgat det rostrött. âDu klĂ€dde sĂ„ mycket bĂ€ttre i ditt fina blonda hĂ„râ, sa hennes mamma sĂ„ fort hon fick möjlighet. För Rakel var hĂ„ret en viktig frigörelsemarkör. En strid som hon hade klarat av att vinna. Segern var tyvĂ€rr begrĂ€nsad eftersom hennes tunna hĂ„r aldrig tĂ„lde att bli mer Ă€n axellĂ„ngt innan det blev för slitet och behövde klippas.
NÀr Rakel kom tillbaka ut i hallen med en handduk om huvudet, kastade hon en snabb blick pÄ posten och reklamen pÄ golvet vid ytterdörren. Hon bestÀmde sig snabbt för att lÄta dem ligga kvar till senare.
Hon stod lÀnge och stirrade in i kylskÄpet utan att hitta nÄgon inspiration. Till slut tog hon ut den halvtomma vinflaskan och strÀckte sig efter chipspÄsen i skÄpet bredvid kylen. Efter en snabb analys av den överfulla diskbÀnken tog hon ett beslut att disken inte luktade och kunde vÀnta till nÀsta dag. Hon var vÀrd lite vin och chips efter en lÄng och bortkastad dag pÄ jobbet.
Hon hÀllde upp vinet i ett anvÀnt glas som redan stod pÄ soffbordet och strÀckte sig efter fjÀrrkontrollen. NÄgot meningslöst mÄste det finnas att glo pÄ. Kanske ett gammalt avsnitt av Seinfeld eller de dÀr tvÄ idioterna och den enes debila son, som efter över tio sÀsonger fortfarande gjorde exakt samma saker. Vad som helst som det gick att slötitta pÄ utan att bli upprörd.
Det var med en djup suck hon lutade sig tillbaka i soffan och slöt ögonen. Efter ett antal djupa andetag lutade hon sig fram och strÀckte sig efter vinglaset. ChipspÄsen hade hon bredvid sig i soffan.
Dillchips och en tvÄ dagar gammal chardonnay, vilken fantastisk kombination. En kulinariskt fullÀndad upplevelse.
Hon blÀddrade bland kanalerna och hamnade pÄ vÀdret i Rapport. Ett snabbt byte av kanal rÀddade henne frÄn mer regn och blÄst. Nu behövdes lite chips för att fÄ upp humöret.
Hon tuggade pÄ chipsen, bytte kanal igen och hörde slutsignaturen till Rapport klinga bort. Plötsligt smakade chipsen inte gott lÀngre. KÀndes som att tugga pÄ en gammal torr bit Wettex-duk. Vinet pÄ bordet sÄg lika attraktivt ut som ett urinprov.
à ngesten stack henne i magen. Den fortsatte riva hÄl tills hon blödde. Hon grimaserade och tittade pÄ klockan. En liten tÄr rann till som hon inte brydde sig om att torka bort.
Nej, hon orkade inte nu. Det mÄste fÄ vÀnta. Kan inte nu.
Hon blundade hÄrt och tittade sedan pÄ klockan igen. Hakan började skaka. TÄrarna blev fler och hon torkade bort dem med baksidan av sin hand.
Lika bra att fÄ det gjort, tÀnkte hon och suckade. Knuten i magen skulle ÀndÄ bara vÀxa sig större ju lÀngre hon vÀntade.
Den bÀrbara telefonen lÄg redan pÄ soffbordet och vÀntade pÄ
henne. Den lÄg precis dÀr hon förtvivlat hade kastat den ifrÄn sig kvÀllen innan.
Hon slog numret och signalerna gick fram. För varje signal som hördes i luren vÀxte hoppet att ingen skulle svara.
âJohannessonâ, svarade en nonchalant kvinnoröst.
âHej, mamma.â
HĂ€sselby 14 januari 2019
Rakel satte sig upp i soffan och strÀckte pÄ sig för att fÄ mer kraft. Hon förde bak hÄret och försökte torka bort en tÄr med pekfingret.
Den var inte kvar. Den hade redan torkat av sig sjÀlv.
Efter en lĂ„ng tystnad hördes hennes mammas röst igen: âJag trodde inte du skulle ringa ikvĂ€ll.â
Varje muskel i hennes bröst knöts ihop. âJag ringer ju varje kvĂ€ll, mammaâ, sa hon och slĂ€ppte lĂ„ngsamt ut luften.
âDet Ă€r kanske vad du intalar dig, men vi vet bĂ„da att det inte Ă€r sant.â
Rakel suckade djupt och skakade uppgivet pÄ huvudet.
âDet blev lite sent idag. Jag kom precis hem.â Hon andades in och blundade för att mildra det dĂ„liga samvetet som lögnen gav. âDet blev lite kris i eftermiddags som jag behövde ta hand om. Det tog en stund att reda utâ, fortsatte hon i hopp om att mer detaljer skulle göra lögnen mer trovĂ€rdig.
âBlev det kris med dina siffror? En lĂ€kare kan ha en kris med en patient. En advokat kan ha en kris med en klient. Vad kan en statistiker ha för kris? Ett kommatecken som har hamnat fel?â
Rakel bet ihop men kunde inte lĂ„ta bli att sĂ€ga: âEtt kommatecken pĂ„ fel stĂ€lle kan leda till allvarliga konsekvenser.â
âDu har alltid varit konstig. VĂ€lja att arbeta med siffror istĂ€llet för mĂ€nniskor Ă€r inte normalt. Men med tanke pĂ„ din sociala förmĂ„ga Ă€r det kanske bĂ€st.â
âDet Ă€r nog bĂ€st sĂ„, mamma. Jag saknar fullstĂ€ndigt nĂ„gon som helst social förmĂ„ga.â
âNu behöver du inte vara sarkastisk nĂ€r du pratar med din mamma. Jag sĂ€ger som det Ă€r, av kĂ€rlek. Det vet du.â
âDet Ă€r inte alltid jag orkar med din kĂ€rlekâ, sa Rakel och strĂ€ckte sig efter vinet.
âDu vet precis hur du ska göra mig illa sĂ„ mycket som möjligt.
Sticka in kniven dĂ€r den smĂ€rtar som mest. Allt jag har gjort har jag gjort för din skull. Allt har jag offrat. Och vad Ă€r tacken?â
Rakel visste att det inte var nÄgon mening att sÀga nÄgot i det hÀr lÀget. Vad hon Àn sa skulle göra samtalet vÀrre. Det felet hade hon gjort sÄ mÄnga gÄnger redan.
âEfter allt jag har gjort sĂ„ överger du mig och flyttar till Stockholm. Du tĂ€nker bara pĂ„ dig sjĂ€lv och struntar i den som gett sitt liv för dig. Du anar inte hur mycket jag har offrat för din skull. Du bryr dig inte om att jag sitter hĂ€r helt ensam medan du flĂ€nger runt med dina karlar pĂ„ Dalaplan.â
Rakel blundade och skakade pĂ„ huvudet. Hon anstrĂ€ngde sig att inte sucka nĂ€r hon sa: âDet heter Stureplan. Dalaplan ligger i Malmö.â
âTypiskt dig att mĂ€rka ord. Spelar ingen roll vad det heter. Du vet mycket vĂ€l vad jag menarâ, högg hennes mamma tillbaka som en giftorm.
âJag vet vad du menar och jag flĂ€nger inte runt med karlar vare sig pĂ„ Stureplan eller pĂ„ Dalaplanâ, sa Rakel med en uppgiven och vĂ€djande röst.
âJag vet inte vad du gör, men gifta dig vill du inte. En kvinna i din Ă„lder borde vara gift och ha barn. Snart Ă€r du för gammal för det.â
âTack för den, mammaâ, sa Rakel och kĂ€nde en ny liten tĂ„r komma.
âAlla mina vĂ€ninnor har barnbarn. Jag vet inte vad jag ska sĂ€ga till dem nĂ€r de frĂ„gar. FörstĂ„r du hur det fĂ„r mig att kĂ€nna mig. FörstĂ„r du hur du skĂ€mmer ut mig? Att ha en dotter som vĂ€ljer jobbet och nöjen framför man och barn. Det Ă€r inte normalt. Jag vet inte vad jag har gjort fel med dig.â
âOm du har problem nĂ€r du trĂ€ffar dina vĂ€ninnor, sĂ„ kanske du inte Ă€r sĂ„ ensam i alla fallâ, sa Rakel och Ă„ngrade sig direkt.
âDet var otroligt elakt sagt. Om du inte kan vara snĂ€llare nĂ€r du ringer sĂ„ Ă€r det lika bra att du inte ringer allsâ, sa Rakels mamma och lade pĂ„ luren.
Rakel torkade bort den sista tĂ„ren och strĂ€ckte sig efter fjĂ€rrkontrollen. Nu var det över. Ăver för denna dag.
Att distrahera sig och skingra tankarna brukade vara det bÀsta efter dessa samtal. Om man snabbt började tÀnka pÄ nÄgot annat sÄ hann smÀrtan inte borra sig lika djupt. Hann inte sprida sitt gift. Som att snabbt skölja bort saltsyra som man spillt pÄ huden. Bort med det snabbt, snabbt. Innan det frÀter upp ett Ànnu ett djupt blödande sÄr som tar lÄng tid att lÀka.
I kylen fanns en halvÀten burk med keso. Datumet hade gÄtt ut, men den luktade inte konstigt och det syntes inget mögel. Efter att ha kryddat rejÀlt med salt, svartpeppar och tabasco tog Rakel en sked och satte sig i soffan igen. Vinet och chipsen var fortfarande motbjudande. Lite överdrivet kryddad keso passade bÀttre till sinnesstÀmningen.
Varför utsatte hon sig för detta? Varenda dag? Var hon sÄ rÀdd för sitt dÄliga samvete att hon gick med pÄ att genomlida dessa toxiska telefonsamtal? Efter mammans sjÀlvmordsförsök kÀndes det sjÀlvklart att höra av sig varje dag med tanke pÄ att hon bodde ensam. Rakel kÀnde ansvaret som det enda barnet och i praktiken den enda slÀktingen. Alla andra slÀktingar hade mamman gjort sig ovÀn med redan för mÄnga Är sedan.
Keson var Àcklig. Den hade nog hunnit bli dÄlig i alla fall. Inte ens tabascon kunde dölja den beska smaken. Hon gick bort och slÀngde resten och drack lite vatten för att skölja bort smaken.
Klockan var bara nio pÄ kvÀllen. Undrar om Anders Àr vaken? Han skulle sova i övernattningslÀgenheten i natt för att slippa köra Ànda till Nyköping. Han kanske vill ha sÀllskap.
Hon ryste vid tanken pÄ hur hennes mamma skulle reagera om hon fick reda pÄ att hon hade ihop det med en gift man. Anders hade
dessutom aldrig ens sagt att han skulle lÀmna sin fru, Jeanette. Han tyckte det var perfekt som det var. Fru och familj i villan i Nyköping och en Àlskarinna i Stockholm. Med tanke pÄ hans mÄnga resor och sena kvÀllar pÄ jobbet var det aldrig nÄgon risk att Jeanette skulle bli misstÀnksam.
Rakel gick och hÀmtade mobilen och ringde till Anders.
âJust nu gĂ„r det inte att nĂ„ det önskade numret. Försök igen senareâ, sa en förinspelad röst.
Hans batteri var sÀkert slut. Det brukade hÀnda pÄ kvÀllarna nÀr han var kvar pÄ jobbet. Han skulle snart fÄ en ny mobiltelefon med bÀttre batteri hade han sagt. Den stackaren satt sÀkert och jobbade fortfarande.
Efter nÄgon minuts tvekan bestÀmde hon sig för att skicka ett SMS.
Ălskar dig! Saknar dig! Ska vi ses ikvĂ€ll?
I samma ögonblick som hon skickade ivÀg meddelandet Ängrade hon sig. Nu verkade hon behövande och klÀngig. Det gillade inte Anders, det visste hon.
âFan!â sa hon tyst för sig sjĂ€lv och slĂ€ngde bort mobilen i soffan.
Hon var arg pÄ sig sjÀlv för att hon saknade honom. De hade inte trÀffats pÄ över en vecka. Det var nÄgot med Jeanette. Hon hade det tydligen svÄrt pÄ nÄgot fullstÀndigt ointressant sÀtt och behövde honom.
Rakel tog en klunk vin, lutade sig tillbaka i soffan och slöt ögonen.
Allting hade blivit sÄ stelt sedan de kom hem frÄn New York. Hon hade tyckt att det var en fantastisk idé att Äka med nÀr han skulle dit pÄ tjÀnsteresa. De hade haft en otrolig helg tillsammans, men efter det hade allting blivit konstigt.
Rakel suckade djupt, reste sig ur soffan och gick och borstade tÀnderna. Lika bra att gÄ och lÀgga sig. Hon kÀnde sig ganska trött efter att ha sovit dÄligt i flera nÀtter. Förmodligen för mycket stress
pÄ jobbet och dessutom, som alltid, dessa outhÀrdliga samtal med mamma. Varför utsatte hon sig för allt detta?
Hon lade sig i sÀngen med sin laptop och började slösurfa. Inget intressant pÄ Facebook och bara samma gamla klipp pÄ Youtube.
Hon kunde inte lÄta bli att klicka pÄ favoritkanalen Statgeek som gjorde videofilmer som förklarade grundlÀggande begrepp inom statistik. Trots att dessa begrepp var vardagsmat för henne, och numera sjÀlvklarheter, kunde hon fÄ en viss njutning av att nÄgon förklarade dem pÄ ett mycket pedagogiskt sÀtt med snygga animeringar och roliga exempel. Det krÀvdes en viss talang för att kunna förklara statistik pÄ ett humoristiskt och underhÄllande sÀtt.
Det aktuella klippet handlade om skillnaden mellan âProbabilityâ och âLikelihoodâ. För en statistiker var skillnaden sjĂ€lvklar och oerhört central, men för de flesta andra var den fullstĂ€ndigt ointressant. Skillnaden var sĂ„ pass ointressant att svenska sprĂ„ket till och med anvĂ€nde ordet âsannolikhetâ för bĂ„da begreppen. Sorgligt med ett sĂ„ fattigt sprĂ„k, tĂ€nkte Rakel och skakade uppgivet pĂ„ huvudet. Inget var bĂ€ttre för att skingra negativa tankar Ă€n att titta pĂ„ nĂ„got pĂ„ Youtube som man kunde bli upprörd över.
Hon fÀllde ihop sin laptop och lade ner den pÄ golvet bredvid sÀngen. Tröttheten sÀnkte sig allt mer över henne, men hon ville inte somna Àn. Hon var rÀdd för Ànnu en natt med obehagliga drömmar.
Varför hade hennes hjÀrna börjat plÄga henne med detta? RÀckte det inte med att plÄgas av mammas samtal pÄ dagen? Varför gick det inte lÀngre slippa alla jobbiga tankar i sömnen? Varför fanns det ingenstans att fly?
HjÀrtat slog och hon kÀnde ingen ro i kroppen. Hon gnuggade sitt ansikte hÄrt med hÀnderna och tog ett djupt andetag. Försökte varva ner och slÀppa alla jobbiga tankar.
Trots att hon egentligen inte ville sÄ tog hon en snabb titt pÄ mobilen innan hon satte den pÄ laddning. Inget svar frÄn Anders.
NÀr hon hade slutat hata sig sjÀlv för att ha kollat pÄ mobilen lade hon huvudet pÄ kudden och slöt ögonen.
TÀnk om det fanns en teknik som kunde fÄ mÀnniskor attomedvetetutförahandlingarmotsinvilja.
TÀnkomdennateknikfannsihÀndernapÄpersoner somplaneradeattgenomföradetvÀrstaterrordÄdet imÀnsklighetenshistoria.
TÀnkomalltdettavarendelienhundraÄrigplanatt förÀndravÀrldenigrunden.
Varje natt hemsöks Rakel av samma skrĂ€ckinjagande mardröm âblodiga syner frĂ„n en övergiven djurpark och den mĂ€rkliga bokstavskombinationen CXM. NĂ€r hon gör efterforskningar fĂ„r hon kontakt med en kvinna som upplever samma sak. Kvinnan varnar henne för att grĂ€va för djupt. Sanningen om drömmarna Ă€r farligare Ă€n hon kunnat ana.
Men hon mÄste fÄ svar. Vad betyder drömmarna, var kommer de ifrÄn och vilken koppling har de till de förskrÀckliga experiment som utfördes i Sovjetunionen pÄ 1920-talet?
En biljakt slutar i katastrof. En 16-Ă„rig pojke flyr frĂ„n platsen med en mĂ€rklig dator. I hĂ€nderna pĂ„ fel personer Ă€r datorn ett fruktansvĂ€rt vapen. En jakt pĂ„ liv och död pĂ„börjas och en fasansfull konspiration börjar sakta nystas upp. Och allt leder Ă„t samma hĂ„ll â CXM.
Röddröm Ă€r skriven av Orest Lastow och Ă€r första delen i CXM-trilogin â en mörk och tankevĂ€ckande sci-fi-thriller om vad som hĂ€nder nĂ€r farlig teknologi hamnar i fel hĂ€nder.