En dystopi om mÀnsklighetens undergÄng
mörk kraft
J.S. AXELL
En dystopi om mÀnsklighetens undergÄng
Hoi Publishing AB, JohannesgrÀnd 1, 111 30 Stockholm
Copyright © J.S. Axell 2025
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2025 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: John Eyre
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com
ISBN: 978-91-89199-72-9
Tryckt hos ScandBook, Falun 2025
âDeath is not the greatest loss in life. The greatest loss is what dies inside while you live.â
â Norman Cousins â
Detta har hÀnt
VÀrlden ligger i ruiner efter att en smitta, som förvandlar mÀnniskor till blodtörstiga monster, slagit civilisationen i spillror.
PĂ„ Södermalm i Stockholm har man upprĂ€ttat en karantĂ€nzon som kallas Fristaden. Amerikansk och rysk militĂ€r under samlingsnamnet âsĂ€kerhetsstyrkornaâ stĂ„r som garant för den tillsammans med âfolktruppernaâ, som Ă€r resterna av svensk militĂ€r- och ordningsmakt. Fristaden framstĂ€lls ocksĂ„ som allt som finns kvar av mĂ€nskligheten.
En grupp vÀnner fattar emellertid misstankar om sÀkerhetsstyrkorna och avslöjar att de bÀr pÄ en mutation av smittan. En som inte för med sig nÄgra synliga defekter men ÀndÄ innebÀr att sÀkerhetsstyrkornas manskap behöver friskt blod för att överleva och dessutom bÀr ett mÀrkligt band mellan sig, dÀr deras liv Àr knutna till varandras.
I samband med avslöjandet tas en av vĂ€nnerna, Robert, till fĂ„nga, injiceras med smittan och förpassas ut frĂ„n Fristaden. Ăven tvĂ„ andra ur gruppen, Roberts flickvĂ€n Katti och Jack, tas fast men lyckas fly ut i landet utanför för att dĂ€r konfronteras med Robert. De gör dĂ„ Ă€nnu en mĂ€rklig upptĂ€ckt nĂ€r Robert, trots sin blodtörst, förblir passiv mot Katti och skyddar henne mot andra smittade.
NĂ€r sanningen om sĂ€kerhetsstyrkorna uppdagas för folktrupperna iscensĂ€tts i sin tur en revolt i Fristaden. Genom att döda de högsta befĂ€len â fĂ€ltmarskalk Sergej Medvanov och general Jim Christie, som med sina livsband tar det övriga manskapet in i döden â lyckas
revolten. I efterdyningarna av den uppdagas emellertid fler hemligheter.
Det visar sig dÄ att sÀkerhetsstyrkornas högsta befÀl legat hos den anonyme rÄdgivaren Stephen Mills, som efter revolten Àr spÄrlöst försvunnen. Saknad Àr ocksÄ den svenske talesmannen, Erik Karlsson. Hans öde har emellertid Linda frÄn kompisgruppen förseglat dÄ hon, driven av ett hÀmndbegÀr av att ha förlorat sin man och son till smittan, smugglat ut Karlsson frÄn Fristaden och offrat honom till hundratals smittade. NÄgot som senare uppdagas för hennes befÀl i folktrupperna.
Efter revolten i Fristaden finner man ocksÄ att sÀkerhetsstyrkorna fört register över fler platser med överlevande, dÀr de bÄda vÀnnerna Jacks och Daniels hemstad Hjo stÄr med. NÀr kapten Bengt Gustafsson skickar ut sökpatruller till dessa platser, men Àven för att försöka hitta Stephen Mills, följer vÀnnerna med den av dem som ska ta sig dit.
PĂ„ resan mot Hjo finner de först det som sĂ€kerhetsstyrkorna registrerat som ett âkontrollerat levnadslĂ€gerâ strax utanför Eskilstuna. DĂ€r visar det sig att de hĂ„llit tusentals mĂ€nniskor fĂ„ngna, med syftet att tömmas pĂ„ friskt blod. En av vĂ€nnerna, Maria, fĂ„r dĂ€r ocksĂ„ beskedet om att hennes flickvĂ€n Amira, som saknats sedan smittans utbrott, befunnit sig i lĂ€gret men kort tidigare rymt dĂ€rifrĂ„n.
Med jakten pĂ„ Stephen Mills, men Ă€ven förhoppningen att finna Amira, fortsĂ€tter sökpatrullen mot Hjo. PĂ„ vĂ€gen blir man tillfĂ„ngatagna av överlevande i en bosĂ€ttning vid fĂ€stningen i Karlsborg. Den styrs med en jĂ€rnhand av en fĂ€nrik, Tord Ăsterberg, frĂ„n stadens regemente, och han avrĂ€ttar flera ur sökpatrullen, bland annat Johnny ur kompisgruppen.
KvÀllen efter avrÀttningen lyckas de ÄterstÄende, med hjÀlp av nÄgra frÄn bosÀttningen, att rymma. Vid flykten stöter de pÄ en grupp som, under ledning av gruppbefÀlet Lars Westerlund, skickats ut frÄn Fristaden för att söka efter dem.
Samma kvÀll intrÀffar fler hÀndelser som kan stÀlla sÄvÀl Fristadens som vÀrldens existens pÄ spel.
I karantÀnzonen sker ett dÄd mot Bengt Gustafsson och hans exfru, dÀr de beskjuts av tvÄ mÀn frÄn en grupp upprorsmakare i Fristaden. Och pÄ andra sidan av VÀttern, i en bosÀttning i HÀstholmen dit Mills tagit sig, sprider han sin smitta vidare till en pojke.
NÄgot Mills omedelbart inser kan fÄ ödesdigra konsekvenser.
TIDSLINJE â SMITTANS Ă R
INNAN DET STORA UTBROTTET
Oktober â Ă„ret före: I bergstrakterna mellan Irak och Syrien sker flera attacker dĂ€r mĂ€nniskor brutalt dödar andra, attackerna konstateras vara resultatet av en mystisk smitta. Merparten av de som smittas uppvisar extrem aggression och fĂ„r smak för mĂ€nskligt blod medan ett fĂ„tal tvĂ€rtom blir apatiska och helt slutna frĂ„n omvĂ€rlden likt levande döda. Myndigheter sĂ€ger sig emellertid snabbt hindrat en spridning av smittan.
SMITTANS UTBROTT OCH DE NĂRMASTE
VECKORNA EFTER
Tidigt i januari: Större utbrott av smittan sker först i Syd- och Nordamerika men sprider sig sedan vidare till övriga kontinenter, dygnet efter sker Àven utbrott i Sverige. I Stockholm fÄr svenska försvarsstyrkor assistans av ryska och amerikanska för att upprÀtta en karantÀnzon. Det dröjer inte lÀnge innan man dÀr tappar kontakten med resten av omvÀrlden.
Slutet av januari: Efter ett stort möte inom karantÀnzonen pÄ Södermalm i Stockholm fÄr denna det officiella namnet Fristaden. De ryska och amerikanska styrkor som blivit kvar förklarar att de överlevande i den Àr vad som finns kvar av mÀnskligheten.
VĂ REN
OCH FRAMĂ T
VÄren: Proviantering i landet utanför inleds, Àven nödvÀndiga verksamheter sÀtts i drift. Ej livsnödvÀndiga, som Klubblandet, startas upp i strÀvan att uppnÄ nÄgon form av normalitet.
Sommaren: En planering av utökade omrÄden för sÄvÀl boende som jordbruk tar form. En smittsanering av Kungsholmen pÄbörjas under sensommaren.
Mitten av september: Kompisgruppen börjar fatta misstankar om sÀkerhetsstyrkorna.
Tidigt i oktober: Avslöjandet om sÀkerhetsstyrkorna leder till att folktrupperna revolterar och tar över Fristaden. Efter revolten ger sig folktruppernas sökpatruller ut i landet utanför för att ta sig till de bosÀttningar och lÀger som sÀkerhetsstyrkorna haft registrerade.
Persongalleri finns i slutet av boken.
FRISTADEN
LANDET UTANFĂR
Jacks anteckningar
â en epilog som prolog
Jag stÄr pÄ en flygplats och vÀntar pÄ ⊠ja, jag vet inte. Bara en annan kÀnsla?
NĂ„gon annan Ă€n att vi alla Ă€r förlorade. Döda, borta eller bara vilse. Ăven jag.
Jag vet inte lÀngre vilken dag det Àr.
Kanske Àr det 285 dagar sedan smittans utbrott? 286? 287? Skit samma.
Det Àr inte ens en mÄnad sedan Robert försvann, det som satte allt i rullning. Men det kÀnns som sÄ lÀnge sedan. DÀremot Johnnys död ⊠Det var ganska exakt tvÄ veckor sedan, men det kÀnns som igÄr.
Kanske för att den dÀr kvÀllen och natten efter var en brytpunkt. För mig. För oss alla. För de sex dagarna som sedan följde, det var dÄ vi förlorade allt.
Jag vet. Det lÄter dramatiskt. Allt förlorat pÄ sex jÀvla dagar!
Vad Àr det jÀmfört med smittans utbrott? DÄ allt som varit försvann pÄ bara nÄgon dag.
Men dĂ„ visste vi inte vad vi stod inför. VĂ„r vĂ€rld bara slukades nĂ€r smittan slog sina blodtörstiga kĂ€ftar i oss. Men nu âŠ
Alla mÄnader vi överlevt i smittans vÀrld, vi borde vÀl ha lÀrt oss nÄgot?
Jag vet att det inte Àr sÄ enkelt men ÀndÄ kan jag inte slÄ ifrÄn mig tanken att allt hade sett annorlunda ut om vi bara gjort ett annat val den dÀr natten efter Johnnys död, nÀr vi rymde frÄn fÀstningen.
Att vi inte alla hade varit förlorade nu. Och inte heller jag. Att jag inte behövt stÄ hÀr med frÄgan om vem jag nu verkligen Àr eller om jag faktiskt ens existerar.
Jag Àr Jack. Det tror jag. Men Àr jag verkligen vid liv?
Visst, om vi gjort ett annat val dÄ. Jag hade fortfarande levt i ett annat oförstÄnd.
Men Àr det inte bÀttre att inte veta allt ibland?
Och det Àr vÀl den frÄgan som Àr kÀrnan i det hÀr.
Ăven om jag inte lĂ€ngre vet vem jag Ă€r, sĂ„ vet jag ju nu nĂ€stan allt.
Jag kÀnner smittan. Jag vet hur den lade vÀrlden under sig. Men vad ska jag göra med det? Vad hjÀlper den kunskapen bland alla frÄgetecken kring mÀnsklighetens frÀlsning och undergÄng?
Jag vet inte varför jag skriver det hÀr.
Kanske för att jag stÄr pÄ en flygplats som kÀnns som en avsats.
Och oavsett om jag vet allt och ingenting mÄste jag nu hoppa för att fÄ svaren jag behöver. Och dÄ mÄste jag lÀgga de hÀr sex dagarna efter Karlsborg bakom mig.
à tminstone den hÀr jÀvla tanken som fortfarande skaver:
Om vi bara hade gjort ett annat vĂ€gval natten vi flydde frĂ„n fĂ€stningen âŠ
I SĂNDAG
REKOMMENDATION AV Ă TGĂRDER, KARLSBORGS FĂSTNING
Till: Folktruppernas högkvarter, Fristaden, kapten Bengt Gustafsson samt övriga befÀl som tar del av denna dokumentation.
FrÄn: Lars Westerlund, gruppbefÀl, folktrupperna.
Rekommendation: UtifrĂ„n de vittnesmĂ„l jag tagit emot i Karlsborg anser jag pĂ„ alla sĂ€tt att det som skett hĂ€r Ă€r fullstĂ€ndigt omĂ€nskligt. Och oavsett omstĂ€ndigheter anser jag att de pĂ„ intet sĂ€tt kan ses som förmildrande. Sett till vittnesmĂ„len Ă€r det min över tygelse att âŠ
DAG 273: SĂNDAG MORGON â GARNISONSSJUKHUSET, KARLSBORGS FĂSTNING
Ăver VĂ€ttern lĂ„g vindarna oftast pĂ„ frĂ„n vĂ€st. NĂ€r de i stĂ€llet drog in frĂ„n norr borgade det för ett sjuhelvetes vĂ€der. Denna morgon var just en sĂ„dan.
Nordandvinden spÀnde sina muskler och pÄ VanÀs udde, dÀr Karlsborgs fÀstningsverk bredde ut sig pÄ en landtunga strax söder om stadens centrum, pinades det gamla garnisonssjukhuset av kastbyarna. Inne i byggnaden rÄdde samtidigt ett lugn, men det var bedrÀgligt och enbart en efterdyning av ett tidigare kaos. Det som lÀtt uppstÄr nÀr tvÄ stora sÀllskap stöter samman mitt i natten i en vÀrld dÀr överlevande Àr sÀllsynta.
Tumultet hade nu inte varit vĂ„ldsamt som vĂ€rlden runt dem, och nĂ€r chocken över mötet lagt sig â och man dragit slutsatsen att garnisonssjukhuset var sĂ€kert att stanna i â hade bĂ€nkar och bord stĂ€llts i ordning för en lugnare sittning dĂ€r alla frĂ„gor som vĂ€ckts kunde avhandlas. En frĂ„gestund som dröjt en bra bit in pĂ„ smĂ„timmarna.
NĂ€r morgonen vĂ€l anlĂ€nt var det ocksĂ„ allt som uppdagats under natten som, likt stormen pĂ„ andra sidan vĂ€ggarna, ansatte dem allihop. Men med skilda funderingar och kval inför vittnesmĂ„len de tagit del av och vad dessa nu innebar för dem âŠ
DAG 273: SĂNDAG MORGON â JACK, GARNISONSSJUKHUSET,
KARLSBORGS FĂSTNING
Efter bara fyra timmars sömn gav Jack upp tanken pÄ mer vila. I stÀllet hasade han sig upp lÀngs vÀggen sÄ att han halvsittande kunde blicka ut över den stora salen.
Vid Jacks ena sida lÄg Katti tryckt mot honom, vid hans andra lÄg Daniel lite lÀngre bort. Uppradade lÀngs samma vÀgg lÄg sedan de övriga han rymt med under natten. Nina, Maria, Emma, Linda samt tvillingarna Henrik och Peter som hjÀlpt dem. I hörnet bortom bröderna lÄg i sin tur Evin och Jakob, ungdomarna som hade lett Lars Westerlund och hans manskap till det gamla sjukhuset i deras sökande efter Jack och hans vÀnner. Med undantag av de som höll vakt, var Westerlund den enda som verkade vaken dÄ han fortfarande satt kvar pÄ en av bÀnkarna frÄn nattens frÄgestund. Resten av hans manskap lÄg utspridda lÀngs de övriga vÀggarna i salen. Det fattades dock tvÄ ansikten.
Elin och à sa hade för flera timmar sedan ÄtervÀnt in till fÀstningen och sina barn, för att vara pÄ plats nÀr nattens rymningskupp skulle avslöjas för fÀstningsstyrkan.
Det var ocksÄ betÀnkligheterna kring deras vittnesmÄl frÄn natten som höll Jack vaken.
Allt de berÀttade om nÀr smittan spred sig i Karlsborg ⊠gick det till sÄ i Hjo?
JÀmförbara i sÄvÀl storlek som antalet invÄnare, var det lÀtt för Jack att dra paralleller mellan staden han vÀxt upp i och Karlsborgs öde vid smittans utbrott. Och redan det första Elin berÀttat om denna dag hade fört hans tankar till Hjo.
âDen morgonen i bilen in mot stan minns jag hur vackert jag tyckte det var. Snö, minusgrader och pĂ„ andra sidan VĂ€ttern var solen pĂ„ vĂ€g upp, Ă„nga steg frĂ„n sjön och himlen exploderade i rosa, det var som ett vykort, men med tanke pĂ„ allt efter det ⊠â
Det var hennes minne av idyllen Karlsborg innan helvetet brutit
ut. Men det var Àven en vintermorgon som Jack sÄ mÄnga gÄnger upplevt hemma i sin hemstad.
Elin och à sa hade följt upp detta med att beskriva hur de första utbrotten skett vid busstationen och skolan bredvid i Karlsborgs södra centrum, dÀrifrÄn hade smittan spridit sig vidare genom staden. Med sina barn hade Elin och à sa tagit sin tillflykt till den lilla ön Kanalholmen vid Göta kanal dÀr ett hundratal invÄnare lyckats barrikadera sig. PÄ ön hade de Àven lyckats överleva veckorna som följde.
VÀlbekant med Karlsborg kunde Jack mÄla upp bilder av allt som hÀnt inom sig.
Han sÄg stationsomrÄdet med sin smutsgula huvudbyggnad och tvÀrs över huvudgatan den stora röda skolbyggnaden med sina höga björkar framför. Och Jack kunde förestÀlla sig mÀnniskorna som vid stationen satt och vÀntade pÄ att ta sig till jobben nÄgon stad lÀngre bort och alla barnen som varit pÄ vÀg till sin första skoldag efter juloch nyÄrshelgerna.
Men sedan ocksÄ hur de alla slukats av smittans inferno.
UtifrÄn Elins och à sas berÀttelse om veckorna pÄ Kanalholmen, mÄlade Jack dÀr upp bilder av de smittade som stÄtt och ylat oavbrutet pÄ andra sidan av de bÄda vattendragen som omgÀrdade ön. Och hela tiden var det med samma underliggande frÄga.
Kan det ha gÄtt till sÄ hÀr i Hjo?
Under nattens vittnesmÄl hade Jack inte fÄtt nÄgra svar. Det som kunde kopplas till hans hemstad var rykten som Henrik och Peter lagt fram om bÄtar ute pÄ VÀttern som möjligtvis kunde vittna om överlevande runt sjön, och dÄ Àven Hjo tre mil söderut. Utan nÄgon konkret information om stadens öde vacklade nu Jack ocksÄ inför priset resan dit redan kostat honom.
Ăven om vi tar oss dit, hade det Ă€ndĂ„ inte varit bĂ€ttre om vi aldrig lĂ€mnat Fristaden? Johnny, Johanna ⊠de hade varit vid liv nu.
Efter bilderna han mÄlat upp av kaoset i Karlsborg dök nu minnesbilder frÄn kvÀllen före upp pÄ hans nÀthinna, dÄ fÀnriken
Tord Ăsterberg och hans mĂ€n lĂ„tit slĂ€ppa de smittade fria pĂ„ Johnny, Johanna och fler av hans reskamrater i sökpatrullen.
Med en klump i halsen vred Jack pÄ sig i ett försök att fly frÄn minnet. Hans blick landade dÄ pÄ Maria lÀngre bort vid vÀggen. Han sÄg nu att hon var vaken, och om Jack sjÀlv brottades med sina kval insÄg han att de nog ÀndÄ inte gick att jÀmföra med hennes.
Stackars Maria, vilket helvete hon mĂ„ste gĂ„ igenom âŠ
DAG 273: SĂNDAG MORGON â MARIA, GARNISONSSJUKHUSET, KARLSBORGS FĂSTNING
Natten som gÄtt hade varit grym mot Maria. Hon hade plÄgats av förlusten av Johnny, en av fÄ hon Àlskat, men ocksÄ av chocken över nyheterna om hennes stora kÀrlek, Amira.
DÄ det visat sig att Evin och Jakob var vÀnner till Amira och flytt tillsammans frÄn lÀgret utanför Eskilstuna hade Maria bara brytt sig om deras vittnesmÄl.
De som inletts med att Jakob berÀttat om just flykten.
âDet var lite mer Ă€n en mĂ„nad sedan. Det var vi, Amira och Hami. I veckor hade det talats om en massflykt. I mörkret skulle vi ta oss över muren, över ingenmanslandet och stĂ€ngslen. Vi var sĂ€kert 500 och allt gick ut pĂ„ att bara springa. Jag minns fort farande Amiras rop som manade pĂ„ oss âBara spring! Vi klarar det!â. Det lĂ€t sĂ„ enkelt âŠâ
Med alla som dött av sÄvÀl sÀkerhetsstyrkornas kulor som de smittade som vÀntat bortom barrikaderna hade det inte varit det. Men Evin, Jakob, Amira och Hami hade överlevt flykten, och dÀrefter ett par veckor i landet utanför fram tills det att de tagit sig till Tiveden norr om Karlsborg.
I skogarna dÀr hade de stött pÄ nÄgra ur den militÀra styrkan frÄn Karlsborg. Och med vissa misstankar till slut ÀndÄ följt med dem. Evin hade bittert förklarat det.
âNĂ€r vi trĂ€ffade pĂ„ dem ⊠de var inte som soldaterna som hĂ„llit oss fĂ„ngna i lĂ€gret, de framstod som sjysta, men de visade sig ocksĂ„ vara monster ⊠â
VĂ€l pĂ„ fĂ€stningen hade de blivit inlĂ„sta, alla utom Hami som förts bort. Efter ett dygn hade sedan Evin, Jakob och Amira förts till en kyrkoliknande sal dĂ€r fĂ€nriken Tord Ăsterberg vĂ€ntat. GrĂ„tande hade Evin vittnat om vad som sedan hĂ€nt.
âHan lĂ€t oss bevittna nĂ„gon sjuk jĂ€vla form av gladiatorspel dĂ€r Hami fick kĂ€mpa mot en smittad, men han hade ju inte en chans. Och fĂ€nriken ⊠det jĂ€vla monstret bara skrattade. Han njöt. Och vi  ⊠vi trodde ju att vi skulle dö vi med.â
Med fruktan för sina liv lyckades Evin, Jakob och Amira efter ytterligare nÄgra dagar ÀndÄ rymma frÄn fÀstningen, och likt Marias sÀllskap, var det med hjÀlp av Elin och à sa.
Det var ocksÄ kort efter detta som de bÄda ungdomarna sÄg Amira för sista gÄngen.
âDet Ă€r tio dagar sedan vi rymde. Vi tog oss upp till Tiveden, men Amira ⊠hon ville vidare till Göteborg, hon hade en förhoppning om att hennes förĂ€ldrar levde. Och tillbaka i skogarna, jag tror hon tĂ€nkte att jag och Evin var sĂ€krare dĂ€r. Men hon ⊠en morgon, för en vecka sedan, dĂ„ var hon borta.â
Det var Jakob som hade förklarat Amiras avsikter och just det var en sprÀngande punkt för Maria i ungdomarnas utsaga. Att hon fÄtt bekrÀftelse pÄ vart Amira sökt sig.
Maria hade senare under natten tagit Henrik och Peter Ät sidan, dÄ de bÄda var frÄn Göteborg hade hon velat förhöra sig om de visste nÄgot om stadens öde, men tvillingarna hade inte haft nÄgon information om just detta. Och Àven om de haft det hade det förmodligen inte hjÀlpt Maria med de kÀnslor hon nu brottades med.
Johnny Ă€r död, Amira kanske lever ⊠hur fan ska jag kĂ€nna? Jag mĂ„ste ju ta mig vidare hĂ€rifrĂ„n, men först mĂ„ste jag fan fĂ„ se den jĂ€veln Ăsterberg dö âŠ
Detta var en övertygelse Maria burit pÄ efter avrÀttningen av Johnny, men med Evin och Jakobs vittnesmÄl hade den vÀxt sig starkare.
Aset ska fan fÄ betala för allt han gjort ⊠och Linda, hon lovade att hjÀlpa mig!
Löftet hade Linda gett henne kvÀllen innan. DÄ Maria förstÄtt att hon bar pÄ samma mörka hat för fÀnriken. Bortom det kÀnde Maria sig dock bara vilse.
Men sedan dÄ ⊠vad gör jag efter det?
DAG 273: SĂNDAG MORGON â LINDA, GARNISONSSJUKHUSET, KARLSBORGS FĂSTNING
Stundtals lÄg hon och blundade. Stundtals stirrade Linda upp i taket. Inget av det ledde nÄgonstans.
Vad i helvete gör jag nu?
Det var en frÄga som tyngt Linda sedan smittans utbrott.
Efter att ha förlorat sin familj hade hon först bara famlat i mörkret, men med insikten om att sĂ€kerhetsstyrkorna kunde kopplas till smittans spridning hade hon funnit ett syfte i sitt hat och hĂ€mndbegĂ€r mot dem. Med avrĂ€ttningen av Johnny, Johanna och Lindas kollegor frĂ„n folktrupperna, hade hon nu fĂ„tt ett nytt ansikte att projicera detta hat pĂ„. FĂ€nriken Tord Ăsterberg. Och det hade inte svalnat efter nattens vittnesmĂ„l.
DÀr fanns sÄ klart Evins och Jakobs redogörelse om fÀnrikens avrÀttning av Hami, men Àven Elins och à sas utsagor om hur de, efter nÄgra veckor pÄ Kanalholmen, hade utsatts för fÀnrikens och hans manskaps grymheter.
âDe fanskapen kom och satte eld pĂ„ hela ön âŠâ
Det var inledningen av à sas utsaga dÀr hon berÀttat hur de vaknat en natt av att alla byggnader pÄ ön stÄtt i brand och att smittade tagit sig in dÄ bron över Göta kanal sÀnkts ner. à sa, Elin och flera andra hade flytt ut i VÀttern och dÀr plockats upp i bÄtar av fÀnrikens manskap och förts till fÀstningen. VÀl dÀr hade de nÄtts av en fruktansvÀrd insikt.
âVi var 72 som togs till fĂ€stningen, 57 kvinnor och 15 barn. Men mĂ€nnen frĂ„n ön, de sĂ„g vi aldrig till efter det ⊠Vi har bara hört rykten.â
Resan genom landet utanför Fristaden börjar krÀva ut sin rÀtt för vÀnnerna som överlevde revolten. Allt fler brutala avslöjanden uppdagas om de sÄ kallade sÀkerhetsstyrkorna.
NĂ€r vĂ€nnerna tar sig genom ett Sverige förlorat till smittan, börjar de komma allt nĂ€rmare sanningen. Samtidigt blir tvivlen starkare och starkare â kan det komma nĂ„got gott ur det uppror de startade?
Ingen av dem kan ens ana vidden av vad de faktiskt satt i rullning, och det hot de snart inser sig stÄ inför framstÄr som vÀrre Àn alla blodtörstiga monster de mött.
J.S. Axells
Àr en karaktÀrsdriven dystopi dÀr ett gastkramande pussel lÀggs för att komma Ät sanningen om vilken ondska som ligger bakom vÀrldens undergÄng. Boken Àr den tredje delen i serien Smittans Är och tar vid dÀr Mörkt land slutade.