Copyright © Heidi Lohman, Claus Lohman 2024
OriginalutgÄvan publicerad i Danmark av Superlux 2023
Originalets titel: Efter skĂŠlvet
ĂversĂ€ttning: Nuanxed: Lina Rikardsdotter
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: Bettina Drews
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign
ISBN: 978-91-89199-71-2
Tryckt hos ScandBook, Falun 2024
âDo the best you can in every task, no matter how unimportant it may seem at the time. No one learns more of a problem than the person at the bottom.â
Sandra Day OâConnor
Den första kvinnliga domaren i USA:s högsta domstol
Prolog
Mörkret lÄg som ett tjockt tÀcke över landskapet nÀr Thomas Jackson körde genom Alford Forest.
Fingrarna pÄ hans rynkiga hand trummade pÄ ratten och han kom pÄ sig sjÀlv med att nynna pÄ nationalsÄngen God Defend New Zealand , vars första vers vanligtvis sjöngs pÄ maori och sedan pÄ engelska.
I ljuset frÄn bilens strÄlkastare kunde han se foten av Mount Taylor, som med sina 2 333 meter stod som en vÀrdig representant för Nya Zeelands spektakulÀra och orörda natur. Berget var ocksÄ en symbol för hans egna möjligheter.
Han lÀttade pÄ gaspedalen och betraktade det upplysta landskapet.
NÄgra hundra meter lÀngre fram gasade han pÄ sÄ att mittremsan pÄ den öde landsvÀgen smÀlte samman till en obruten linje.
VÀgen mot framgÄng.
Han skruvade pÄ sig i sÀtet och konstaterade att dunkandet i korsryggen nÀstan hade upphört. Kombinationen av den smÀrtstillande medicinen och den försiktiga rehabiliteringen hade minskat vÀrken frÄn hans diskbrÄck sÄ mycket att han förvÀntade sig att vara tillbaka pÄ jobbet följande vecka. Och dÄ med en beslutsam strÀvan efter att intensifiera sin forskning ytterligare.
Det arrangerade mötet pÄ kaféet Outbreak i Christchurch hade visat sig vara mycket mer givande Àn vad den Äldrande kirurgen hade vÄgat hoppas pÄ, och tanken pÄ utfallet gav honom en trevlig smak i munnen.
NÄgra dagar tidigare hade han fÄtt ett e-postmeddelande pÄ sitt oregistrerade e-postkonto frÄn en av styrelseledamöterna pÄ privatsjuk-
huset Private Surgery. Han hade blivit erbjuden 25 procents Àgarskap av företaget i utbyte mot att han tillhandahöll de saknade DNAsekvenserna för den nya, banbrytande behandlingsmetod som han och hans kollegor arbetade pÄ. Hur det konkurrerande sjukhuset hade fÄtt kÀnnedom om teamets forskning hade han ingen aning om, men dÄ hans skilsmÀssa förra Äret lÀmnade hans ekonomi fördÀrvad, hade det ovÀntade affÀrsförslaget kommit som en skÀnk frÄn ovan.
Trots 25 Ärs anstÀllning hade han inte dÄligt samvete gentemot sin arbetsplats. TvÀrtom. Av besparingsmÀssiga skÀl riskerade avdelningen ju att stÀngas. Och varför skulle han riskera allt för att öppna ett konkurrerande privatsjukhus tillsammans med sina kollegor i New Frontier-gruppen?
Under Ärens lopp hade hans expertis gett hundratals familjer ett nytt och bÀttre liv, och nu var tiden mogen för honom att ge sig sjÀlv och sina tvÄ vuxna barn samma chans. Men för att dölja sitt framtida delÀgarskap i Private Surgery var han tvungen att samarbeta med nÄgon som kunde branschen utan och innan. DÀrför hade han vidarebefordrat e-postmeddelandet till sin gamla klasskamrat och vÀn, sjukhuschefen John Rodgers. Han hade föreslagit för honom att de tillsammans skulle vÀnda New Frontier-gruppen ryggen och anta erbjudandet. De 30 000 dollar han hade fÄtt i mutor frÄn Private Surgery hade han gömt undan dÀr hemma, men han hade kommit överens med John om att de skulle dela upp dem mellan sig senare. NÀr DNA-sekvenserna hade levererats skulle de tvÄ kollegorna fÄ ytterligare 70 000 dollar var, och tillsammans med delÀgarskapet och en högre lön i privat regi skulle Thomas fÄ det ganska mycket bÀttre stÀllt Àn före skilsmÀssan.
John hade tackat ja och samtidigt garanterat att deras delÀgarskap inte skulle kunna spÄras tillbaka till dem. Mötet avslutades med ett fast handslag för att cementera vÀnnernas överenskommelse.
En gestikulerande silhuett pÄ den annars öde landsvÀgen ryckte med ens tillbaka Thomas till verkligheten. Han tvÀrbromsade sÄ att dÀcken tjöt och han trycktes tillbaka i sÀtet. NÀr bilen stannade sÄg han sig omkring.
NÄgra meter framför honom, i ljuskÀglan frÄn bilens strÄlkastare, stod en liten, tunn person och viftade vilt med armarna. Gestalten rörde sig mot Thomas. Det var en yngre man.
Kirurgen rullade ner fönstret.
âĂr det nĂ„got som Ă€r fel?â
âHjĂ€lp mig!â Ett par uppspĂ€rrade ögon förstĂ€rkte Thomas övertygelse om att nĂ„got fruktansvĂ€rt hade hĂ€nt.
Killen var klÀdd i shorts och T-shirt, vilket gjorde att en hel del av hans tatueringar blottades. Han placerade bÄda hÀnderna pÄ kylaren och kippade efter andan.
âMin flickvĂ€n har skadat sig ute vid ravinen.â
Informationen fick Thomas att ta fram sin mobiltelefon ur fickan.
âJag ringer efter en ambulans med en gĂ„ngâ, sa han och slog numret till larmcentralen.
âMen det finns ingen tĂ€ckning hĂ€r ute.â Den unge mannen rĂ€tade pĂ„ sig och gav Thomas en vĂ€djande blick. Hans bröstkorg hĂ€vde och sĂ€nkte sig med samma hastighet som kolvarna i en motor. âJag har försökt. Annars skulle jag inte ha lĂ€mnat Charlotte ensam.â
OmrÄdet lÄg i en zon utan tÀckning och nÀr kirurgen inte fick nÄgon kopplingston tittade han pÄ telefonens display. Den normala leverantörsikonen i ena hörnet hade försvunnit. Han ringde ÀndÄ upp igen, men nÀr han hörde en röst som informerade honom om att en anslutning inte kunde upprÀttas var han tvungen att acceptera situationen.
âHur allvarligt har hon skadat sig?â
âJag tror att bĂ„da hennes ben Ă€r brutna. Hon sĂ€ger att hon inte kan stĂ€lla sig upp sjĂ€lv, och jag kan inte komma ner till henne eftersom hon Ă€r pĂ„ en avsats i ravinen. Jag behöver hjĂ€lp att dra upp henne.â
âJag kan köra dig till nĂ€rmaste hus och fĂ„ dem som bor dĂ€r att ringa efter hjĂ€lp.â
âNej, det Ă€r för lĂ„ngt.â Den unge mannen lĂ€t nu nĂ€stan desperat. âTĂ€nk om det inte Ă€r nĂ„gon hemma och vi slösar bort dyrbar tid?â
Thomas bet sig i underlÀppen. I skenet frÄn bilens lampor kunde han se en liten grusvÀg intill huvudvÀgen. Eftersom de befann sig i
den öde delen av Canterbury-distriktet var det nog smartast att stanna kvar. Och som lÀkare kÀnde han ocksÄ en skyldighet att hjÀlpa till.
âĂr det i nĂ€rheten av grusvĂ€gen?â
âJaâ, svarade den unge mannen, nu med lugnare andning. âVi kan köra i stort sett hela vĂ€gen. Det Ă€r inte mer Ă€n 30â40 meter ⊠Vi ville upp till en utsiktsplats, men klipporna var vĂ„ta sĂ„ Charlotte halkade ⊠och i fallet mĂ„ste hennes fötter ha fastnat mellan nĂ„gra stenar.â
NÄgonstans i fjÀrran hördes en kivis karakteristiska fnysningsliknande ljud, som om landets nationalfÄgel ledde dem pÄ rÀtt vÀg.
âOkej, lĂ„t oss komma ivĂ€g dĂ„.â Thomas lutade sig över passagerarsidan och öppnade dörren. âHoppa in.â
âTack sĂ„ mycket.â Killen satte sig i passagerarsĂ€tet.
Bilen svÀngde in pÄ grusvÀgen och det ojÀmna underlaget fick den att gunga.
Den unge mannen tog tag i remmen ovanför dörren.
âDet Ă€r precis dĂ€r borta vid buskaget ⊠dĂ€r bortaâ, sa han och pekade framför sig.
I ljuset frÄn bilens lyktor kunde Thomas se nÄgra buskar, sÄ han vÀxlade ner och parkerade framför dem. Han vred om nyckeln och klev ur Forden.
âKom.â Ynglingen hade redan lĂ€mnat bilen och skenet frĂ„n hans mobiltelefon syntes bakom vĂ€xtligheten.
Thomas beundrade killens höga energinivÄ. Han tog fram sin telefon, satte pÄ ficklampan och följde efter honom.
Skuggor lurade nÀr han passerade buskarna, och nÀr gruset ersattes av klippor fick det nya underlaget honom att gÄ mer försiktigt.
LjuskÀglan frÄn killens telefon försvann bakom en sten lÀngre fram.
âHon Ă€r hĂ€r nereâ, hörde han frĂ„n nĂ„gonstans i mörkret.
Thomas kÀmpade sig vidare genom terrÀngen och svÀngde runt klippan som mannen hade försvunnit bakom. PÄ hans vÀnstra sida försvann marken och han tryckte sig mot stenvÀggen och lyste med lampan över kanten.
En oro började ta form i hans bröst.
âVar Ă€r du?â
Det kom inget svar, sÄ han tog ytterligare nÄgra steg framÄt.
Ett knak hördes i nÀrheten, men ljuset frÄn hans telefon avslöjade ingenting.
âHallĂ„ âŠâ Hans röst darrade.
Han kÀnde genast igen konturerna av en person och innan han hann reagera fick han en hÄrd knuff. Det smÀllde till i hans lÀndrygg och han grep febrilt efter nÄgot att hÄlla sig fast i.
Hans telefon lyste för ett ögonblick upp mannens ansikte och kastade kusliga skuggor över det leende som spelade över hans lÀppar.
Thomas kÀnde marken försvinna under sig och i nÀsta ögonblick sköt en obeskrivlig smÀrta genom honom. Sedan blev allt svart.
1.
Operationssalens starka ljus fick Robert McAllisters skugga att smÀlta samman med vÀnnen och kollegan Alice Timmins dito pÄ den vita bakvÀggen. Det var som en pÄminnelse om att ingreppet krÀvde deras fulla samarbete.
âSkalpellâ, ljöd det med sydostlig brytning frĂ„n den 33-Ă„rige plastik kirurgens munskydd. Utan att slĂ€ppa den tvĂ„ Ă„r gamla sövda patientens nĂ€sa med blicken, strĂ€ckte han fram en handskbeklĂ€dd hand.
NÀstan synkront med sina ord kÀnde han instrumentet i handen och med inövad precision gjorde han ett fint snitt över den lilla patientens nÀsrygg.
Benet blev synligt och han höll tyst fram instrumentet. Omedelbart ersattes skalpellen med en avlÄng slipmaskin.
Med en bomullsliknande dyna torkade hans jÀmnÄriga kollega det exponerade benet fritt frÄn blod. Sedan placerade Robert verktygets diamantblad pÄ en av nÀsryggens tvÄ deformiteter och drog ner en lupp för ögat.
Medan Robert hade specialiserat sig pÄ mellanansiktskirurgi var Alice expert pÄ andra delar av ansiktet, men tillsammans kompletterade de varandra vÀl.
Operationssalen genljöd av ett högt surrande som pÄminde om ljudet frÄn en tandlÀkarborr, och plastikkirurgen började slipa.
Eftersom huden pÄ flickans nÀsa var tunn skulle alla ojÀmnheter pÄ benet synas, sÄ Robert var tvungen att vara extra noggrann. Medan han arbetade försvann missbildningar pÄ skelettet lÄngsamt och efter
en stund stÀngde han av slipmaskinen och förde upp luppen mot pannan.
âDĂ„ Ă€r ojĂ€mnheterna bortaâ, sa han med tillfredsstĂ€llelse i rösten, Ă€ven om det fortfarande fanns risk för komplikationer till följd av ingreppet.
FrÄn motsatt sida av operationsbordet inspekterade Alice den lilla patientens nÀsrot. Medan Roberts helskÀgg var dolt bakom ett munskydd, var Alices lÄnga hÄr uppsatt i en knut i nacken och, precis som Roberts, dolt bakom ett hÄrnÀt.
âDet ser rĂ€tt bra ut. Vi borde mejla en bild pĂ„ det till Private Surgery.â
Bakom masken drog Robert pÄ smilbanden Ät referensen till stadens privata kirurgiska sjukhus, dÀr den nyzeelÀndska borgarklassen pÄ grund av sin diskreta charm, betalade dyra pengar för att fÄ botox insprutat under huden och ögonlocken lyfta i hopp om att bevara ungdomens skönhet. Hans arbetsplats pÄ den pediatriska plastikkirurgiska avdelningen pÄ Christchurch Hospital var offentlig och hade ett annat syfte med sina ingrepp Àn det privata sjukhuset hade med sina kosmetiska skönhetsoperationer. HÀr opererade man huvudsakligen bort medfödda ansiktsmissbildningar hos barn.
Den privata kliniken hade lÀnge velat erbjuda samma behandlingar som det offentliga sjukhuset, eftersom det fanns mycket pengar att tjÀna pÄ sÄdana nischoperationer. För de privatanstÀllda lÀkarna var ekonomin av största vikt. Robert hade aldrig förstÄtt den typen av girighet. För honom var forskningen och det faktum att han kunde hjÀlpa en familj pÄ vÀgen mot ett bÀttre liv mycket viktigare. Det fanns nÄgot förlösande i att se förÀldrar gÄ frÄn hopplös förtvivlan till total lycka nÀr de sÄg resultatet av operationen pÄ sitt barn.
âLĂ„t oss bara lappa ihop det ordentligt förstâ, sa han. âSĂ„ lĂ€nge vĂ„ra resultat Ă€r tillfredsstĂ€llande Ă€r vi precis lika bra som Private Surgery.â
Alice rynkade pannan.
âPĂ„ tal om vĂ„ra möjligheter har John kallat oss till ett New Frontiermöte pĂ„ huvudkontoret efter operationen âŠâ Den kvinnliga kirurgen tvekade.
âHan har vĂ€l inte knĂ€ckt koden?â Robert kĂ€nde ett sug i magen, eftersom detta skulle ge dem professionellt erkĂ€nnande och ekonomiskt oberoende.
âNej, inte vad jag vet. SĂ„vitt jag vet Ă€r de sista DNA-sekvenserna fortfarande okĂ€nda. Som en gordisk knut.â
Robert tog ett litet duschmunstycke frÄn handfatet bredvid sig och började skölja flickans öppna nÀsrygg för att göra den redo för hÀftning.
âVarför har han dĂ„ kallat till möte?â
âMin gissning Ă€r att han vill förlĂ€nga vĂ„r deadline.â
âMen vi har brĂ„ttom om vi vill vara först med att bli klara âŠâ
Robert mindes sina mÄnga kvÀllar med forskning i labbet. De stod inte högt i kurs hos hans flickvÀn.
Alice nickade.
âJag vet det. Jag har övervĂ€gt nĂ„gra olika alternativ som jag ska presentera pĂ„ mötet.â Hennes röst var dĂ€mpad, som om hon inte var sĂ€ker pĂ„ om vĂ€ggarna hade öron. Hon torkade av patientens nĂ€srygg och förde hudflikarna in över den innan hon började hĂ€fta.
Robert kastade en blick i spegeln vid handfatet. Han tog av sig hÄrnÀtet och sÄg att frisyren i stort sett fortfarande sÄg ut som nÀr han kom till jobbet.
Det hördes ett ihÄligt klick i den lÄnga korridoren under sjukhuset nÀr
Robert drog sitt id-kort genom den elektroniska lÀsaren. Metalldörren gled upp med ett dovt muller.
NÄgra fÄ glödlampor lyste upp det ca 20 kvadratmeter stora rummet med ett dunkelt sken. Den dova kÀnslan förstÀrktes ytterligare av ett mörkt betonggolv, och dessutom saknade lokalen fönster. Bortsett frÄn en enda bild av gruppmedlemmarna i en passepartoutram var vÀggarna grÄ och kala. I ena hörnet stod ett skrivbord och i det andra ett stort lÄst kassaskÄp. I mitten av rummet fanns ett bord som de andra
New Frontier-medlemmarna redan hade samlats runt. En dÄlig rygg
gjorde att kollegan Thomas Jackson saknades. NĂ€r han skulle komma tillbaka visste inte Robert.
John reste sig upp och gick Robert till mötes.
âVad bra att du kom.â Chefens distinkta, djupa röst fyllde rummet. âJag hörde att ert senaste ingrepp gick smidigt.â
âDet gick enligt regelbokenâ, sa Robert. âJag instruerade förĂ€ldrarna i att spola sin dotters ömma nĂ€sborrar och att ge den smĂ€rtstillande medicinen i rĂ€tt mĂ€ngd. Flickan bör snart vara i farten igen.â
âUtmĂ€rkt.â Johns grĂ„nande hĂ„r skimrade i ljuset. Han kom fram till Robert och lade sin hand pĂ„ hans axel. âJag vet att det Ă€r meningen att du ska vara ledig i övermorgon, men jag undrar Ă€ndĂ„ om du har tid med en ettĂ„rig pojke klockan tio? Du gör operationen tillsammans med Alice.â
Robert gjorde en grimas. Han hade lovat Susan att han skulle följa med henne till barnmorskan pÄ morgonen. Eftersom han pÄ grund av övertid hade stÀllt in parets tidigare besök, vÀntade förmodligen en diskussion om han sa ja. Han hoppades att det inte skulle pÄverka den överraskning han hade i beredskap för Susan samma kvÀll, en överraskning som han hade Àgnat lÄng tid Ät att planera tillsammans med Alice.
âKan det skjutas upp till pĂ„ eftermiddagen?â försökte han.
âNej, tyvĂ€rr.â John gick tillbaka mot bordet. âPojkens förĂ€ldrar har gett klartecken till att en engelsk journalist följer dem och skriver en artikel om dem, sĂ„ det hela mĂ„ste passa in i hennes schema. Dessutom kommer det att gynna avdelningen, eftersom det ocksĂ„ kommer att bli en artikel i New Zealand Herald.â
Robert följde med chefen. Framme vid bordet satte han sig bredvid Alice, som hade slagit ut sitt lÄnga hÄr.
âOch ingen av er andra kan ta det?â Han tittade sig omkring pĂ„ sina kollegor.
âNej, vi har alla fĂ„tt andra uppgifterâ, svarade Peter frĂ„n andra sidan bordet. Han stöddes i sitt svar med en kort nick frĂ„n sin bordskamrat Larry, medan Margaret, den sista personen i rummet, skakade pĂ„ huvudet.
âThomas dĂ„? Om jag kĂ€nner honom rĂ€tt sĂ„ kommer han att göra allt han kan för att komma tillbaka pĂ„ banan sĂ„ fort som möjligt.â
John satte sig vid bordsÀndan.
âHan Ă€r sjukskriven Ă„tminstone resten av veckan, sĂ„ vi förlitar oss pĂ„ dig.â Han tog ett papper och strĂ€ckte fram det till Robert. âPojken har Muenkes syndrom med lindrig kraniosynostos, sĂ„ ingreppet bör gĂ„ snabbt. Han Ă€r dessutom lillebror till en annan pojke som vi opererade för samma tillstĂ„nd innan du anstĂ€lldes, men som tyvĂ€rr inte klarade sig.â
Papperet bytte hÀnder och Robert tittade pÄ det. Det visade en nÀrbild av en liten, mörkhyad pojke med afrolockar. Han hade ett underutvecklat mellanansikte och utstÄende ögon pÄ grund av en medfödd genetisk defekt som orsakas av för tidig sammansmÀltning av skallbenen. Syndromet kunde i framskriden form ocksÄ leda till missbildade hÀnder och fötter, hörselnedsÀttning och kognitiv funktionsnedsÀttning, men texten under bilden avslöjade att defekten i detta fall var begrÀnsad till pojkens ansikte.
âJag minns mycket vĂ€l fallet med den andre pojken. Han dog av höga infektionsvĂ€rden. Det var överallt i media.â Robert lĂ€ste namnet pĂ„ patienten. âTane, Ă€r inte det maori?â
âJo, han Ă€r maori.â
âHur Ă€r det med risken för höga infektionsvĂ€rden?â Robert knep ihop ögonen halvvĂ€gs. âOm Tane gĂ„r samma öde till mötes som sin bror kommer det inte vara bra för vĂ„rt rykte.â
âDet kommer inte att hĂ€ndaâ, försĂ€krade John. âBehandlingen har förbĂ€ttrats avsevĂ€rt sedan dess och vi kommer att vara mer vaksamma hela vĂ€gen igenom.â
Larry satte hÀnderna bakom nacken.
âOch kom ihĂ„g att vi alla arbetar dygnet runt för att hitta rĂ€tt DNA-sekvens sĂ„ att vi kan pĂ„börja vĂ€vnadskulturerna. Men utan ett definitivt genombrott kan vi behöva söka finansiering för att hĂ„lla avdelningen igĂ„ng âŠâ
â⊠och det innebĂ€r att endast privata kliniker kommer att kunna utföra operationerna, vilket kommer att straffa de lĂ„gavlönadeâ, tillade
Margaret med en sista suck. Hon hade alltid varit en förkÀmpe för dem som hade det sÀmst stÀllt i samhÀllet, och hade arbetat för LÀkare utan grÀnser i olika delar av vÀrlden under ett antal Är.
Robert kliade sig i skÀgget och visste att hans kollegor hade rÀtt. Det gÀllde att hitta rÀtt DNA-kombination sÄ att kirurgerna kunde revolutionera plastikkirurgin och lÀgga sig ljusÄr före Private Surgery. Avdelningen behövde överleva, och den exponering de kunde fÄ genom att operera den maoriske pojken kunde bidra till att belysa vikten av att ha ett offentligt sjukhus som utförde den hÀr typen av kirurgi. SÄ en artikel som denna var precis vad de behövde i en tid dÄ de stod inför en möjlig nedlÀggning.
âOkej, dĂ„ tar jag operationenâ, sa han och funderade pĂ„ hur han skulle berĂ€tta nyheten för Susan.
FÄglarna kvittrade glatt frÄn trÀden nÀr Kahurangi satte sig pÄ huk framför den lilla gravplatsen i skogsglÀntan. En lÀtt vindpust förde hans rastalockar in över ansiktet och han borstade bort dem med handen.
Gravplatsen lÄg gömd bakom skogen och var okÀnd för de flesta, eftersom man var tvungen att klÀttra uppför en ravin för att nÄ den.
âVi saknar dig, min pojkeâ, viskade han pĂ„ maori och lade handen pĂ„ den grĂ„ stenen som stod som ett litet monument i skogen. Han kĂ€nde Arohas haka pĂ„ sin mörka, nakna axel, men hennes tröst studsade av honom. Kanske var det för att hon tog alltför mĂ„nga extrapass pĂ„ jobbet sĂ„ att Kahurangi oftast blev ensam med allt hushĂ„llsarbete?
Tanken gnagde i honom, men han höll den för sig sjÀlv.
âVĂ„ra förfĂ€der tar vĂ€l hand om honom.â Arohas tonfall var lĂ„gt.
Ăven om det hade gĂ„tt fem Ă„r sedan de förlorade sin treĂ„rige son Mangi, var minnet av honom fortfarande levande i Kahurangis sinne.
Han mindes hur Mangis lilla kropp, efter den sista omfattande operationen pÄ sjukhuset, till slut hade gett upp. Han vÀnde huvudet mot sin fru, i vars knÀ deras ettÄrige son Tane sov djupt. Det faktum att Tane var enda barnet var outhÀrdligt smÀrtsamt, men som tur var hade han inte drabbats av sjukdomen i samma utstrÀckning som sin avlidne storebror. Visst, han hade ocksÄ ett underutvecklat ansikte och utstÄende ögon, men till skillnad frÄn Mangis var hans hÀnder och fötter normala. Han led inte heller av vare sig hörselnedsÀttning eller nÄgon annan form av intellektuell funktionsnedsÀttning.
ĂndĂ„ lĂ„g den genetiska sjukdomen som en klibbig slöja av förbannelse över dem.
Varför har min familj drabbats av denna olycka?
NĂ€r Aroha hade blivit gravid igen hade lĂ€karna lugnat paret med att Mangis genetiska sjukdom var sĂ„ extremt sĂ€llsynt att det skulle vara otĂ€nkbart att bĂ„da deras barn drabbades av den. ĂndĂ„ hade det omöjliga hĂ€nt.
Kahurangi tog sig för huvudet.
âĂr det verkligen rĂ€tt, det vi gör?â
âTane Ă€r stark, sĂ„ han ska nog klara sig.â Aroha drog försiktigt ett finger över hans kind och smekte en av hans mĂ„nga fina, svarta och röda spiralformade tatueringar. âTĂ€nk pĂ„ att tekniken har förbĂ€ttrats avsevĂ€rt under de senaste Ă„ren, och att vi har fĂ„tt tillgĂ„ng till de skickligaste specialisterna.â
En djup suck undslapp Kahurangis lÀppar. Paret hade uttömt alla icke-kirurgiska alternativ, sÄ han var vÀl medveten om att de inte hade nÄgra andra möjligheter kvar. Vetskapen om att de skulle behöva ÄtervÀnda till den kirurgiska avdelningen pÄ det statliga sjukhuset stack i honom, och rÀdslan för att förlora deras sista barn pyrde. Han tittade Äter pÄ sin sovande son och synen fick honom att le.
âDet fĂ„r bara inte gĂ„ fel den hĂ€r gĂ„ngen.â
âDet kommer det inte att göra, min skattâ, sa Aroha. âIngreppet kommer inte att vara lika omfattande som de som Mangi genomgick. Risken för komplikationer Ă€r inte alls lika stor.â
âJag orkar inte höra mer om riskernaâ, sa Kahurangi. Han stack ner handen i en kappsĂ€ck av lĂ€der som stod pĂ„ marken och drog ut en vacker figur snidad i trĂ€. Den förestĂ€llde en trĂ€dstam pĂ„ vilken det satt tvĂ„ sammanvuxna, halvnakna maorikrigare, den ene nĂ„got större Ă€n den andre. âOch vi har bara en chans kvar.â
âJag förstĂ„r din skepsis, men kom ihĂ„g att vi Ă€r tillsammans i det hĂ€r.â Aroha lade Tane pĂ„ en filt och reste sig upp sĂ„ snabbt att hennes putmage gungade. âSluta nu bara att oroa dig. LĂ€karna har gett oss hopp. Vi har mycket bĂ€ttre utsikter den hĂ€r gĂ„ngen, sĂ„ det ska nog gĂ„ bra. Jag mĂ„ste gĂ„ nu ⊠Jag har ett extra pass.â
Alltid ett extra pass ⊠men allt ditt arbete driver oss ifrÄn varandra.
Kahurangi höll blicken fĂ€st pĂ„ trĂ€figuren. Ăven om den inte sĂ„g mycket ut för vĂ€rlden, hade den en enorm betydelse. Hans far hade snidat den av det heliga kauritrĂ€det, men nu gick det inte lĂ€ngre att fĂ„ tag pĂ„ den typen av virke. För mĂ„nga Ă„r sedan hade trĂ€slaget varit vanligt förekommande i skogarna pĂ„ Sydön och anvĂ€ndes bara i liten skala av maorierna för naturreligiösa motiv. Men pĂ„ grund av stammens enorma tjocklek och höga vĂ€rmevĂ€rde hade trĂ€et med tiden utsatts för massiv avverkning av de vita bosĂ€ttarna. Till följd av detta vĂ€xte det i dag endast pĂ„ Nordöns norra spets. Arten var nu fridlyst eftersom den var pĂ„ vĂ€g att utrotas helt av en sjukdom, en sjukdom som paradoxalt nog spreds via sporer frĂ„n turisternas skor.
Förutom att ha ett högt symboliskt vÀrde för maorierna var kauriartefakter mycket eftertraktade och sÄldes pÄ grund av fridlysningen ofta till höga priser. Av den anledningen var den lilla figuren i Kahurangis hand Tanes biljett till ett liv utan missbildningar. Arohas stÀdjobb pÄ campingen skulle aldrig kunna frigöra de 4 000 dollar frÄn familjens budget som medicinen krÀvde. Hans egna sjÀlvlÀrda snickarkunskaper drog bara in pengar ibland. Lyckligtvis var operationen gratis eftersom den Àgde rum pÄ det offentliga sjukhuset.
Familjen hade sÄlt tre av sina fyra kaurifigurer, och de hade fÄtt ett sÄ bra bud pÄ den sista att de skulle ha tillrÀckligt med pengar för
Tanes medicin efter operationen.
âTĂ€nk om Tane behöver fler operationer och mer medicin?â Kahurangi kramade om figuren. Tvivlet hade lagt sig i hans bröst. âDĂ„ kommer vi inte att ha rĂ„d att betala för det âŠâ
âMen Kahu⊠LĂ€karna har ju upprepade gĂ„nger försĂ€krat oss att han bara behöver en operation med ett uppföljande Ă€rrvĂ€vnadsingreppâ, upprepade Aroha och skakade pĂ„ huvudet. âVi har inget att frukta.â
Kahurangi bet sig i underlÀppen. Deras sista kaurifigur var en symbol för maoriernas far och son-relation. Hans far hade gett honom den nÀr han var tio Är gammal och han hade tÀnkte ge den vidare till Tane nÀr han uppnÄdde samma Älder. Om ⊠Han svalde en klump i halsen.
âOkej, dĂ„ sĂ€ljer vi denâ, viskade han i sensommarluften och kastade en blick mot skogen. Dess utstrĂ€ckta trĂ€dkronor sĂ„g ut som om de tog till sig hans ord.
âDet Ă€r ett klokt beslut.â Aroha kysste Tane pĂ„ munnen och sedan Kahurangi pĂ„ kinden. âNĂ„, nu mĂ„ste jag se till att komma ivĂ€g.â
Kahurangi stoppade tillbaka figuren i kappsÀcken och lade Äter handen pÄ gravstenen.
âTa hand om dig, min pojke.â NĂ€r han tog tag i vĂ€skan kĂ€nde han ett frö av hopp gro.