den som med elden leker
Den som med elden leker
Andersson_Den som leker med elden_titelsida.indd 1 2024-04-26 13:19
Av Mikael Andersson har tidigare utkommit i serien Morden i VÀsterbotten pÄ Hoi Förlag:
Den som illa gör (2021)
Den som inte finns (2022)
Den som draken slÄr (2023)
Copyright © Mikael Andersson 2024
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024 www.hoi.se info@hoi.se
Formgivning omslag: John Eyre
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign.com
ISBN: 978-91-89199-66-8
Tryckt hos ScandBook, Falun 2024
Disturb us, Lord, when we are too well pleased with ourselves, when our dreams have come true because we have dreamed too little, when we arrive safely because we sailed too close to the shore.
sir Francis Drake
PROLOG
En kall vind frÄn nordöst sveper över Bottenhavet.
En föraning om vinter.
Kylan frÄn Finland passerar Holmöns östra kust, Hundgrundrevet och Lill-JonskÀrsögern, tar sig över VÀstra Kvarken, Yttre TÀftefjÀrden och Lövölandet norr om Holmsund.
En Àldre man och hans hund, en tibetansk mastiff, gÄr ner till stranden mittemot KedskÀrshÀllan. Stranden Àr inte hans, Àven om det kÀnns sÄ. HÀr Àr sÀllan nÄgra andra. Hit tÀnker han gÄ sÄ ofta han kan, sÄ lÀnge benen bÀr.
Nere vid vattenbrynet driver vÄgorna ett föremÄl fram och Äter. En död sÀl?
Han gÄr försiktigt för att inte halka. En vindil fÄr tag i kepsen och han Àr nÀra att tappa balansen nÀr han reflexmÀssigt sÀtter handen pÄ huvudet för att den inte ska blÄsa ivÀg. Hunden ser bekymrat pÄ honom.
NÀr han kommer nÀrmare ser han vad pÄlandsvinden dragit med sig in mot stranden. Hans strand.
Det Àr en mÀnniska.
Huvudet liknar en ballong. Ansiktsdragen Àr nÀstintill utplÄnade.
Med darrande hÀnder tar han fram mobiltelefonen och trycker 112.
I hjĂ€rtat av Humanisthuset pĂ„ universitetet i UmeĂ„ ligger samlingslokalen Vardagsrummet. Förhandsintresset har varit stort för dagens förelĂ€sning om arkeologi i Amazonas regnskog. Anna Fransson lĂ„ter blicken vandra över soffor, lĂ„ngbord och dĂ€remellan uppstĂ€llda extrastolar. HĂ€r sitter kurskamrater frĂ„n termin fyra, Ă€ldrekursare, nĂ„gra grĂ„hĂ„riga farbröder frĂ„n VĂ€sterbottens amatörarkeologer och ett par tjejer frĂ„n kandidatprogrammet i fri konst. UtifrĂ„n deras förvirrade blickar gissar Anna att de missat att förelĂ€sningen om âAbstrakt skulpturkonst och genus under tidigt 1900-talâ flyttat till hörsal Hjortronlandet.
âAmazonas Ă€r vĂ€rldens största sammanhĂ€ngande regnskogsomrĂ„deâ, sĂ€ger docent Tove Eriksen med sin vĂ€nliga röst. âOmrĂ„det Ă€r femton gĂ„nger sĂ„ stort som Sverige och avvattnas av Amazonfloden. Varje dag lĂ€mnar Amazonas lika mycket vatten till Atlanten som Themsen till Engelska kanalen under ett Ă„r.â
Anna begrundar uppgifterna. Themsen Àr ÀndÄ ingen liten flod.
âArkeologer Ă€r överens om att mĂ€nniskans spridning över dubbelkontinenten gick förhĂ„llandevis snabbtâ, fortsĂ€tter Tove Eriksen och rĂ€ttar till glasögonen. âMĂ€nniskor koloniserade landmassorna mellan Berings sund och Kap Horn pĂ„ mindre Ă€n tusen Ă„r.â
Anna tar fram en karta över Nord- och Sydamerika pÄ sin telefon och konstaterar att tidsperioden motsvarar minst ett par
mil per Är. Vilka var det som drog vidare? De unga mÀnnen? Kom kvinnorna efter eller fanns det en slags jÀmlikhet i jÀgarsamlarkulturen som senare försvann nÀr mÀnniskor började bruka jorden?
Tove Eriksen klickar fram en bild av Thor Heyerdahls flotte Ra II dÀr den stÄr uppstÀlld pÄ Kon-Tiki-museet i Oslo.
âHeyerdahl ville visa att en kolonisation av Sydamerika, utgĂ„ende frĂ„n Afrika, var tekniskt möjlig, Ă„tminstone under Egyptens storhetstid. Men hans idĂ©er kunde aldrig bekrĂ€ftas med arkeologiska fynd. Idag Ă€r det knappast nĂ„gon som stödjer den transatlantiska migrationsteorin.â
Anna har sett flera dokumentĂ€rer om Thor Heyerdahl, en man pĂ„ tvĂ€ren med sin samtid. Heyerdahl var rĂ€tt ute med sina bĂ„tar, men hade fel nĂ€r han antog att de sydamerikanska högkulturerna hĂ€rstammade frĂ„n Egypten. ĂndĂ„ gillar Anna den galna beslutsamheten hos Heyerdahl och kan utan problem identifiera sig med den vĂ€derbitne mannen med den ljusa, nĂ€stan pojkaktiga rösten.
Tove Eriksen berÀttar om ett projekt som hon sjÀlv ska delta i: en expedition till Brasilien, en internationell utgrÀvning djupt inne i Amazonas regnskog.
âFlera forskningsteam har kartlagt större delen av Amazonas med hjĂ€lp av LiDAR-teknik, en slags 3D-scanning av terrĂ€ngen som gör det möjligt att hitta övervuxna bolĂ€mningar.â
I en av sofforna sitter Simon Wollming och hans vapendragare
Niklas Nöbbelin frĂ„n arkeologiprogrammets termin sex. SnyggSimon och GrĂma kallar hon dem i smyg. âSnygg-Simonâ för att han Ă€r snygg och sĂ„ uppenbart vet om det. SĂ„ fort han visar sig dyker det upp en kör av tjejer som skrattar Ă„t alla hans skĂ€mt i hopp om att bli nĂ€sta person han ligger med. Anna undrar vad det Ă€r för fel pĂ„ en del kursare. Har könsdelar migrerat in i deras centrala nervsystem, eller vad?
Niklas Nöbbelin Àr som kontrast till Snygg-Simon blek och
tyst. Han klĂ€r sig uteslutande i svart och har en udda fĂ€bless för platĂ„skor och sammetsplagg. Hans uppenbarelse för tankarna till GrĂma i Peter Jacksons Lord of the Rings. Om Niklas struntade i att tvĂ€tta hĂ„ret och började raka ögonbrynen tror Anna att han lĂ€tt skulle vinna nĂ€sta GrĂma-look-a-like-tĂ€vling i valfritt filmnördsmagasin.
Bredvid Simon Wollming och Niklas Nöbbelin sitter ett par tjejer som Anna inte kan minnas att hon sett tidigare. Kan det vara nÄgra som bytt studieort? Den ena Àr storvuxen och butter. Den andra liten och spÀd, snudd pÄ onaturligt ljus.
âEldoradoâ, sĂ€ger Tove och gör en konstpaus. âMyten om staden av guld spreds pĂ„ 1500-talet och utlöste en flodvĂ„g av riskfyllda projekt. En av de större expeditionerna bekostades av Spaniens kung Phillip II. Man lyckades delvis tömma Laguna Guatavita i Colombia i tron att det skulle finnas en stad av guld pĂ„ sjöns botten.â
Tove trycker fram en bild pÄ Laguna Guatavita som den ser ut idag. Ingen liten sjö, tÀnker Anna och funderar pÄ hur tusan de lyckades fÄ bort allt vatten.
âUnder 1900-talet avfĂ€rdades idĂ©n om Eldorado som dĂ„rskap, men de senaste tio Ă„ren har pendeln svĂ€ngt. Forskarna har hittat spĂ„r efter stĂ€der djupt in i Amazonas djungler. NĂ„gra av de större stĂ€derna byggdes av Casarabe-kulturen, ett folk som hade sin storhetstid mellan 500 och 1400 efter Kristus. HĂ€r fanns pyramider, vattenreservoarer, kanaler, försvarsverk och bostĂ€der motsvarande befolkningar uppemot tiotusen invĂ„nare, vilket Ă€r vad London hade under motsvarande tidsepok.â
Anna har lĂ€nge funderat pĂ„ ett lĂ€mpligt projekt för sin examensuppsats. MĂ„nga skriver om nĂ„gon internationell utgrĂ€vning de deltagit i. Sydamerikansk regnskog lĂ„ter oöverstigligt för en liten och spĂ€d Anna Fransson i rullstol â och pappa kommer definitivt inte att gilla förslaget â men hon kan vĂ€l alltid höra
sig för? Det kostar ingenting att frÄga den hÀr trevliga kvinnan om möjligheten att fÄ följa med till Brasilien.
Dessutom har Anna en plan. En hemlig plan.
2
Kriminaltekniker Jens Ode, hans assistent Niklas MÄrtensson och rÀttsmedicinare Harry Lundberg Àr pÄ plats nÀr kommissarie Roland Fransson öppnar dörren till RÀttsmedicinalverkets lokaler pÄ Norrlands universitetssjukhus.
Roland hatar att vara hÀr. Varje cell bjuder motstÄnd. Han blir illamÄende och yr. Sex Är har gÄtt sedan Jenny dog, ÀndÄ kan han inte komma hit utan att Äteruppleva samma vanmakt.
Mannen pÄ britsen Àr uppsvullen till oigenkÀnnlighet. Han Àr blÄ och missfÀrgad och har ett otÀckt hÄl i sidan av magen. Roland pekar frÄgande mot skadan och vÀnder sig mot rÀttsmedicinare Harry Lundberg.
âAsĂ€tareâ, konstaterar Lundberg torrt. âKrabbor, nĂ€tsnĂ€ckor och sjöstjĂ€rnor Ă€r vanligen dom första som tar sig an döda djur.â
Roland begrundar det faktum att kollegan pĂ„ rĂ€ttsmedicin sĂ„ ogenerat klassificerar mannen som ett dött djur. Visserligen Ă€r det korrekt, i strikt mening, men Ă€ndĂ„ inte vad man förvĂ€ntar sig. Och gulliga smĂ„ sjöstjĂ€rnor? Ăr de verkligen asĂ€tare?
âSjöstjĂ€rnan har den unika egenskapen att den kan stjĂ€lpa ut magsĂ€cken och smĂ€lta ner sitt offerâ, fortsĂ€tter Lundberg och skrockar belĂ„tet. âUtan tvivel Ă€r dom riktiga smĂ„ monster.â
Den egensinnige men respekterade rÀttsmedicinaren tar osentimentalt död pÄ Rolands barndomsillusion om sjöstjÀrnan som sympatisk. SjöstjÀrnan Àr vÀl en symbol för Jungfru Maria?
Roland har ett vagt minne av att sjöstjÀrnor i kristen ikonografi kallas Stella Maris och anses stÄ för frÀlsning i svÄra tider.
âStĂ€mmer kön och Ă„lder in pĂ„ nĂ„gon som försvunnit?â undrar
Ode och mimar ett hej till Roland samtidigt som han pekar pÄ sitt armbandsur.
Lundberg skakar beklagande pĂ„ huvudet. âDessvĂ€rre inte âŠâ âDödsorsak?â
âTrubbigt vĂ„ld mot huvudet. Gissningsvis var mannen död nĂ€r han dumpades i havet.â
âEn sjömanâ, mumlar MĂ„rtensson som till skillnad frĂ„n Roland ser ut att trivas i RĂ€ttsmedicinalverkets kyliga lokaler.
Han Àr morbid, tÀnker Roland dystert. MÄrtensson, den vÀnlige smÄbarnspappan och kriminalteknikerassistenten som följer Ode i vÄtt och torrt, Àr inte som alla andra. Om nÄgon i Rolands nÀrhet skulle komma ut som infiltratör frÄn en utomjordisk civilisation sÄ Àr MÄrtensson högst upp pÄ listan av tÀnkbart misstÀnkta kandidater.
âWestergren kommer avskriva Ă€rendet innan eftermiddagsfikatâ, sĂ€ger Ode.
Roland noterar att Ode gÄtt ner i vikt. Olga frÄn Estland har flyttat in i hans lÀgenhet pÄ Gluntens vÀg. Roland vet att hon övervakar intag av Antabus, tvingar Ode att Àta grönsaker och att gÄ tiotusen steg varje dag.
âTror du det gĂ„r att fĂ„ fram dna som duger för en körning mot det allmĂ€nna registret?â Roland klappar rĂ€ttsmedicinaren pĂ„ axeln. Lundberg ser ut att ha somnat dĂ€r han stĂ„r. Nu glider ögonlocken upp, inte olikt en blunddocka i valfri skrĂ€ckfilm. Det vilar ett obehagligt robotlikt drag över Lundberg som Roland aldrig kan vĂ€nja sig vid.
âVad?â vĂ€ser han med sin hesa röst. Roland vet att Lundberg i strid mot allt förnuft fortsatt att röka.
âGĂ„r det köra hans dna mot allmĂ€nna?â upprepar Roland.
âDu behöver inte frĂ„ga samma sak tvĂ„ gĂ„nger. Jag undrar varför du klappar pĂ„ mig. Tror du att jag Ă€r en hĂ€st?â
âDet hĂ€nderâ, medger Roland.
âDĂ„ har du fel, min vĂ€n.â
Roland gnÀggar vankelmodigt, men utan den kraft som krÀvs för att ett gnÀgg ska bli trovÀrdigt.
Lundberg himlar med ögonen och suckar. âOui vivra, verra.â
âDen som lever fĂ„r seâ, förtydligar Ode.
Roland blir stĂ„ende med blicken pĂ„ den döde. Trots mannens vanstĂ€llda yttre Ă€r det nĂ„got bekant med honom. Ăver ena kinden anar man ett lĂ„ngt Ă€rr. Som om den döde en gĂ„ng blivit uppsprĂ€ttad med kniv och hoptrĂ„cklad av nĂ„gon mindre nogrĂ€knad, möjligen berusad, person.
Ett avlÀgset minne fladdrar förbi utan att Roland riktigt fÄr tag i det.
âSnĂ€lla Anna. Hör du inte sjĂ€lv hur orealistiskt det lĂ„ter?â
Annas pappa Roland Fransson Ă€r upprörd och radar upp allt han kan komma pĂ„ som talar emot att det Ă€r en bra idĂ© att hon följer med pĂ„ Tove Eriksens expedition till Brasilien. âSjukvĂ„rden Ă€r överbelastad efter covidpandemin, kriminaliteten utbredd och du kommer bli ett tacksamt byte för kidnappareâ, sĂ€ger han med blicken fĂ€st pĂ„ svenska ambassadens reseinformation pĂ„ sin laptop.
âTacksamt byte, eftersom jag sitter i rullstol?â
âPrecisâ, svarar han utan att ta fasta pĂ„ Annas ironiska tonlĂ€ge. âDet mĂ„ste vĂ€l finnas utgrĂ€vningar i Sverige som ocksĂ„ Ă€r intressanta? Gotland till exempel?â
âDet hĂ€r Ă€r ett stort internationellt projekt. Forskargrupper frĂ„n USA, Israel, Tyskland och Japan kommer ocksĂ„ delta. Det Ă€r ett once in a lifetime-projekt, pappa.â Anna lĂ€gger armarna i kors.
Pappas sambo Lisa kommer in i köket med Annas lillebror Rufus pÄ armen. Lisa har den, i Annas ögon, irriterande förmÄgan att Àven osminkad och med noppiga mjukisklÀder se ut som om hon kliver direkt ut ur ett hemma hos-reportage i ett modemagasin. Det blonda hÄret Àr löst uppsatt i en hÀstsvans och hennes hy signalerar lÄnga och stÀrkande promenader trots att hon inte varit ute en enda minut idag. Rufus kniper missnöjd ansiktets alla muskler tills han blir pionröd. Han uppfattar direkt, med tvÄ-och-ett-halvt-Äringens kÀnselspröt, den uppjagade stÀmning som mÀttar luften.
âPappa arg!â trumpetar han och klamrar sig fast vid Lisa nĂ€r hon försöker sĂ€tta ner honom pĂ„ golvet.
âPappa Ă€r inte arg, han försöker bara avvĂ€rja nĂ„t tokigtâ, sĂ€ger pappa med överdrivet snĂ€ll röst.
âTror du att Rufus vet vad avvĂ€rja betyder?â undrar Anna.
âKlart han gör.â
Anna strĂ€cker ut armarna mot Rufus som motvilligt slĂ€pper Lisa och stĂ€ller sig pĂ„ golvet. âRufus, vet du vad avvĂ€rja betyder?â
âDum. Du Ă€r dum!â sĂ€ger Rufus och pekar med sitt knubbiga smĂ„barnsfinger mot Anna.
âJag Ă€r snĂ€ll.â
âNej, dum!â
Pappa ignorerar Rufus och berÀttar istÀllet för Lisa om expeditionen som Anna vill följa med pÄ.
âDet handlar möjligen inte om det dĂ€r Youtube-klippet du inte kan glömma?â undrar Lisa med ett slags försĂ„tlighet som inte undgĂ„r Anna.
Anna hittade för ett Är sedan ett klipp pÄ Youtube dÀr en brasiliansk arkeolog under en presskonferens pÄ federala universitetet i Amazonas uttrycker sin avsky efter mordet pÄ en tysk journalist och miljöaktivist. Inget Àr underligt med klippet i övrigt, men i bakgrunden syns en person som hon Àr sÀker pÄ att hon kÀnner igen: Jonas Larsson, hennes före detta lÀkare pÄ à lidhems hÀlsocentral.
PĂ„ Youtubeklippet har mannen hon tror Ă€r Jonas Larsson ett stort skĂ€gg, vilket han inte hade nĂ€r hon kĂ€nde honom. Bilden Ă€r pixlig och inte helt i skĂ€rpa, sĂ„ pappa och Lisa kan hon inte övertyga. âJonas Larsson Ă€r dödförklaradâ, pĂ„pekar pappa varje gĂ„ng frĂ„gan kommer pĂ„ tal.
Anna tror att morden pÄ Lars Wahlström och Tor-Jan Jonasson har ett samband med det mystiska inbrottet i ett av universitetets mer bevakade arkiv. BÄda professorerna satte sig pÄ tvÀren, blev mördade och fick högerögat utskuret. Klart som satan att det var
irisscannern till lĂ„set pĂ„ förrĂ„det som skulle forceras, men varje gĂ„ng hon tar upp saken sluter sig pappa som en mussla. Anna tycker att han beter sig mĂ€rkligt defensivt. Som om han vet mer â men inte vill berĂ€tta. Lars Wahlström kallade sin samling i universitetets arkiv för Drakens guld. Visserligen halvt pĂ„ skoj, men det fanns vĂ€l en anledning? Anna tror att nĂ„got ytterst eftertraktat fanns dĂ€r och att detta föremĂ„l nu saknas. Sedan fĂ„r prefekten sĂ€ga vad han vill och pĂ„stĂ„ att inget blev stulet.
Ett brak hörs frÄn hallen.
âBang!â skriker Rufus förtjust. Han har hittat lĂ„dan med kaplastavar och vĂ€nt den uppochner. Anna Ă€r tacksam för sin lillebror. Han drar ofta uppmĂ€rksamheten till sig nĂ€r hon som mest behöver det. Intuitivt kĂ€nner han pĂ„ sig nĂ€r ett inspel Ă€r nödvĂ€ndigt. Hon kommer att sakna Rufus nĂ„got alldeles förfĂ€rligt och bĂ€var för att han aldrig ska förlĂ„ta henne om hon reser sin vĂ€g. I hans Ă„lder lĂ€r barn ha svĂ„rt att komma över nĂ€r familjemedlemmar försvinner under lĂ€ngre tidsperioder. Anna hoppas att det inte behöver vara en absolut sanning i dagens uppkopplade vĂ€rld. Hon lovar sig sjĂ€lv att prata med honom pĂ„ Facetime sĂ„ ofta det gĂ„r, Ă€ven om han lĂ€gger sig klockan sju. Sju pĂ„ kvĂ€llen i Sverige Ă€r klockan tvĂ„ pĂ„ eftermiddagen i Brasilien. Helt lĂ€tt kommer det inte att bli.
UtgrÀvningen drar igÄng inom kort, sÄ Anna har verkligen inte tid att sitta hÀr och dividera med pappa. Hon mÄste fixa visum och boka tid för vaccination mot gula febern och hepatit
A och B. RÀcker hennes skydd mot stelkramp och polio? Hon som hatar att besöka sjukhus. Men det Àr bara att bita ihop och hoppas pÄ att köerna till infektionskliniken minskat nu nÀr covid-stormen bedarrat.
âJag misstĂ€nker att Anna kommer runda dig, Ă€ven om du sĂ€tter dig pĂ„ tvĂ€renâ, sĂ€ger Lisa frĂ„n spisen och tar fram havregryn för att koka gröt till Rufus.
âDet handlar om ett stort internationellt projekt, pappa.â
âDet Ă€r Amazonas djungler vi talar om.â
âKorrekt. Men vet du, det Ă€r arkeolog jag ska bli, inte dagisfröken.â
âFörskollĂ€rare heter detâ, kommenterar Lisa frĂ„n spisen.
Anna har lust att ohÀmmat vrÄla rakt ut, men hÄller sig.
Pappa tar sats igen. âNu rĂ„kar jag veta att orsaken till att du vill Ă„ka Ă€r din mĂ€rkliga idĂ© om att Jonas Larsson lever och att han gömmer sig i Brasilien, och att om du Ă„ker dit ska du pĂ„ nĂ„got vis lösa gĂ„tan med Region VĂ€sterbottens försvunna pensionspengar. Ăr det inte sĂ„?â
âSĂ„ Ă€r det inte alls. Jag har jag hittat ett projekt som jag tror kan passa mitt examensarbete, men du, du inte vill slĂ€ppa kontrollen över din snart myndiga dotter. Det Ă€r vad jag tror.â
âDu sa samma sak nĂ€r du lurade oss att Ă„ka till Dubai. Att det minsann inte alls var nĂ„got ouppklarat brott du intresserade dig för.â
âDet enda som du uppnĂ„r med det hĂ€r, Ă€r att du förstör vĂ„r relation!â skriker Anna. âMen det viktigaste för dig Ă€r vĂ€l att du fĂ„r bestĂ€mma?â
âJag kommer inte bistĂ„ med ett enda öre, bara sĂ„ att du vet!â
âMen, va fan, pappa! Jag mĂ„ste delta i en utgrĂ€vning, det ingĂ„r i min utbildning. Tove Eriksen Ă€r superseriös och jag tycker att upplĂ€gget Ă€r intressant.â
âNej, Anna. Nej!â
âVadĂ„ nej? Jag fyller arton den 21 november.â
âDen dagen, den sorgen.â
âĂr det för att jag sitter i rullstol, Ă€r det sĂ„? Ăr det dĂ€rför du förvĂ€grar mig ett liv?â
âDet Ă€r vĂ€l inte direkt en fördel att sitta i rullstol ute i djungeln i ett land dĂ€r man kan bli mördad och rĂ„nad var och varannan dag.â
Anna Àr sÄ arg att det svartnar för henne, hon fÄr svÄrt att se pÄ pappa, dÀr han sitter och jÀser i kökssoffan. Hon som brukar tycka att han Àr snygg pÄ sitt karga vis. Allvarlig men med ett
tilltalande vÀnligt drag runt ögonen. Idag liknar han mest av allt en tjurig sköldpadda, hÄrlös och mager.
âRĂ„nad kan man bli var och varannan dag, men knappast mördad, eller? MĂ€nniskor mördas inte mer Ă€n högst en gĂ„ng, det Ă€r i alla fall vad jag hörtâ, sĂ€ger hon och avfyrar vad hon tror Ă€r ett spotskt leende.
âVad?â Pappa stiger upp med ett brak. âAnna! Nu slutar du med det hĂ€r!â
Rufus blir sÄ förskrÀckt att han piper högt.
âBrasilien Ă€r inget trevligt land. Det vet du lika bra som jagâ, sĂ€ger pappa, nu i lugnare ton, och sĂ€tter sig ner.
âAllt beror pĂ„ var du befinner dig, vem du reser med, vilken tid under dygnet du rör dig ute, etceteraâ, invĂ€nder Anna. âTror du pĂ„ allvar att universitetsledningen skulle sanktionera en expedition om den bedömdes vara förenad med fara för studenternas liv?â Hon glider ur rullstolen och ner pĂ„ golvet dĂ€r Rufus med stĂ„nkande ljud flyttar runt kaplastavar. Rufus vill vanligtvis inte ha hjĂ€lp, men han gillar att ha Anna nĂ€ra. Han Ă€lskar nĂ€r hon sĂ€ger att han Ă€r duktig och skrattar om hon skrattar. Nu koncentrerar han sig hĂ„rt. Det blir pĂ„ en gĂ„ng komiskt och hjĂ€rtknipande. UnderkĂ€ken glider fram och en djup bekymmersrynka upptrĂ€der mellan hans tunna, rödpigmenterade ögonbryn.
Anna betraktar köket ur grodperspektiv och funderar över hur oförÀndrat allt Àr, Àven efter att Lisa flyttade in för tre Är sedan. MÄnga av hennes flyttkartonger stÄr ouppackade i garaget. Anna brukar tÀnka pÄ deras hem som en ofrivillig tidskapsel frÄn sjuttiotalet. Köksluckorna i mörknad furu, moster Gretas gamla nÀverlampa över köksbordet. VÀggklockan, som pappa mÄlat blÄ och de bruna gardinerna med orangea blommor. PÄ köksgolvet ligger en sliten, röd plastmatta med medaljongmönster.
Rufus ger Anna en misstÀnksam blick.
âMen vad duktig du Ă€r Ă€ndĂ„, Rufusâ, sĂ€ger hon för att visa att hon inte tĂ€nker pĂ„ nĂ„got annat Ă€n sin lillebrors kaplastavsbygge.
âEtt garage!â skrattar Rufus och spretar med fingrarna.
âGarage? Oj, sĂ„ fint!â
Var hennes före detta lÀkare Jonas Larssons död fabricerad? Annas bestÀmda uppfattning Àr att det var ryssarna som sprÀngde
SAS-planet i UmeÄ tvÄ Är tidigare. Varför skulle de inte ta chansen att skapa en fri agent och pÄ samma gÄng skicka nÄgon annan, intet ont anande, i döden? En person som officiellt Àr död och förses med den identitet som passar för stunden mÄste vara ett vÀrdefullt tillskott för vilken spionorganisation som helst.
âAnna!â sĂ€ger Rufus med hög röst nĂ€r han upptĂ€cker att storasyster inte alls intresserar sig för hans byggkonster.
âNĂ€men, oj! Titta, vilket fint garage.â
âInte garageâ, sĂ€ger Rufus trumpet.
âNĂ€hĂ€? Vad Ă€r det nu dĂ„?â
Rufus funderar en stund innan han bestĂ€mmer sig. âNorgeâ, sĂ€ger han bestĂ€mt.
Anna skrattar. âNorge?â
âNorgeâ, upprepar han nĂ„gra gĂ„nger. âHĂ€r â Norge!â
âVad Ă€r det hĂ€r? Ăverdos av Vinterstudion?â undrar Lisa, drar upp Rufus och krĂ„nglar ner honom i sittstolen.
âResan kostar tjugofem tusen, pappa. Det Ă€r inte helt lĂ€tt att ta sig till SantarĂ©m.â Hon ser pĂ„ honom nerifrĂ„n golvet. Han sitter i soffan och ser ut som han ska krĂ€kas. Huden i ansiktet Ă€r grĂ„ och tĂ€ckt av svettpĂ€rlor. âDen billigaste resan gĂ„r via Frankfurt och SĂŁo Paulo till SantarĂ©m. Priserna har gĂ„tt upp tio procent sen fucking Putins krig startadeâ, fortsĂ€tter hon.
âĂ ker hela gruppen samma rutt?â
âDom andra bestĂ€mde sig för flera veckor sen och har redan bokat, sĂ„ pĂ„ deras plan finns inga platser kvar. Men det Ă€r lugnt, jag har ingenting emot att resa ensam.â
âIngenting emot?â
âInte hungrig! Vill ha Ă€pple!â tjuter Rufus ihĂ„llande.
âMen om du inte Ă€r hungrig, dĂ„ orkar du vĂ€l inte Ă€ta ett Ă€pple heller?â försöker Lisa.
Den logiken köper inte Rufus. âĂpple gott!â gormar han. âMmm!â
âTjugofem tusen kronor?â sĂ€ger pappa.
âJag ber om ett lĂ„n, pappa. Inte en gĂ„va. Jag kan frĂ„ga Sonja. TĂ€nker bara att du hellre vill att jag lĂ„nar pengarna av dig.â
Sonja Vretling, som Anna lÀrde kÀnna i samband med SASdÄdet, började höra av sig igen förra hösten. En uppslukande förÀlskelse hade under en period tagit all hennes uppmÀrksamhet, men numer Àr det hon som ringer Anna för att föreslÄ besök av diverse kulturevenemang. Hennes nye man, eller sÀrbo, Àr konsult i fastighetsbranschen och, som Anna uppfattat det, mest intresserad av sitt arbete, dÀr han tillbringar overkligt mycket tid. Anna har svÄrt att förstÄ vad de tvÄ ser i varandra. Sonja sÀger att hon pÄ sÀtt och vis tycker att det Àr skönt att de Àr sÄ olika. De har bra sex och han uppskattar maten hon bjuder pÄ. Tydligen rÀcker det, i alla fall tills vidare.
Anna Àr övertygad om att Sonja skulle lÄna henne pengarna utan att sÄ mycket som blinka. Lika övertygad Àr hon att pappa inte kommer lÄta Anna lÄna pengar av nÄgon annan Àn av honom. Nu suckar han och grymtar att hon sÄ klart fÄr lÄna pengar.
Anna omfamnar hans ben dÀr han sitter i soffan. SjÀlv befinner hon sig bredvid Rufus och hans berg av kaplastavar under köksbordet. Hon inser att det mÄste se lite konstigt ut.
Han ler genom tĂ„rarna och stryker henne över hĂ„ret. âEnvisa lilla Ă„sna.â
âTack, detsamma.â
Hon tvekar kort. âPappa?â
âJa, Anna?â
âHm. Tror du att du kan swisha pengarna, mer som nu direkt?â