9789189199644

TVEEGGAT

Rikki Tholstrup Jørgensen

Copyright © Rikki Tholstrup Jørgensen 2023

Originalutgåvan publicerad i Danmark av Superlux 2023

Originalets titel: Tveægget

Översättning: Nuanxed: Marita Palm

Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024

www.hoi.se

info@hoi.se

Formgivning omslag: Betina Drews

Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign

ISBN: 978-91-89199-64-4

Tryckt hos ScandBook, Falun 2024

Min största önskan är att jag dör före mina barn.

Till Nora, Nana och Adam Det här är tack vare er

PROLOG

Sex månader tidigare

Mörkret skingrades av fladdrande stearinljus som snart skulle slockna. Det var som ett förebud om att natten skulle föra med sig mer än vad de kommit överens om.

”Jag mår illa av dig, du är verkligen äcklig.”

Han såg på de vackra blå ögonen, den slanka kroppen och de långa benen. Han fortsatte kasta ur sig ord som han inte menade. Den blonda uppenbarelsen framför honom hade en perfekt figur. Och han älskade den. Han såg hur orden drabbade, smärtan de vållade. Ändå kunde han inte låta bli att spy ut sina giftigheter. Hans nävar var knutna, men det var med orden han slog. Han hade det verbala övertaget i förhållandet, något som han ofta utnyttjade.

”Du är den vidrigaste jag någonsin varit ihop med.”

Hans ord studsade mellan rummets väggar som ett förvrängt eko av den tidigare goda stämningen. Den stämning som för länge sedan var förstörd. Det var samma konflikt och samma ord som så många gånger tidigare, men den här gången trängde de sig rakt in i hans älskades hjärta på ett nytt sätt. Ljuset i de annars så klara och milda ögonen förvandlades långsamt till hat. Med mascaran rinnande nerför kinderna var den blonda skönheten redo att ge igen för elakheterna. Båda kunde den här dansen, och även om ingen av dem fann nöje i den, var det ofta här de hamnade. De visste också att en av dem skulle bli tvungen att ge sig innan de kunde fortsätta kvällen så som det var tänkt.

”Jag drar härifrån!”

Det långa, fylliga håret klibbade fast mot de våta kinderna. ”Och den här gången kommer jag inte tillbaka. Aldrig att jag tar tillbaka dig!” Rösten var gäll. Gällare än någonsin förr. Hans livs kärlek stod där med tårar i ögonen och kramade hårt sin nyckelknippa i ena handen. Den andra sökte sig till en av de tunga ljusstakarna på byrån.

”Ja men så stick då för helvete! Som om jag skulle bry mig. Du klarar dig ändå inte utan mig. Det vet du mycket väl. Det jag ger dig kan ingen annan ge dig.” Han tog ett steg framåt, drog tillbaka armen och knöt näven. Fick lust att slå. Banka lite vett i sin älskade. Det hade aldrig förekommit fysiskt våld mellan dem, men det hade alltid funnits gott om dramatisk nerv. Alla spänningar låg som en filt över allt det osagda i deras förhållande. Ett ojämlikt förhållande, hemligt och förbjudet. Kittlande. Men nu var det som om han hade rivit hål på något. En infekterad varböld där varet nu vällde ut i det svagt upplysta rummet och skapade en underström, som de båda skulle drunkna i.

Han såg in i de ögon som han så ofta hade förlorat sig i. De blickade djupt in i hans själ, erbjöd honom en flykt från det egna trista livet. Det var i dem glädjen fanns – euforin – men också sorgen och frustrationen. Men vad vore livet värt utan starka känslor? Kan man känna lycka utan mörker? Nej, han var inte redo att släppa taget. Hans liv skulle inte få återgå till trist vardagsrutin igen. Han tänkte ta strid för det förhållande som hade väckt nytt liv i honom. Gjort honom mer viril än han någonsin kunnat föreställa sig att han kunde bli. Det hade räddat honom från konformiteten och gjort att han blivit pånyttfödd. Den här relationen betydde allt. Han var tvungen att vinna, även om det krävdes fula knep.

”Jag berättar för alla om oss. Vitt och brett. Jag förstör ditt liv.” Än en gång hittade han de ord som sprättade upp och förstörde så mycket som möjligt. Han visste att förhållandet måste hållas hemligt. Att ingen fick veta. Ingen av dem hade lust att ställas

öga mot öga med fördomarna. Han var bra på att strö salt i de öppna såren, det hade han gjort så många gånger förr. Han lät den knutna näven bakom ryggen bli slapp. Han hade levererat sina ord som en rak höger och nu väntade han på att vinna på knockout, men utan att använda knytnävarna. För hans del fick fajten gärna ta slut.

Om allt gick som förväntat skulle det ta fem minuter innan de låg i dubbelsängen och slet av varandra kläderna. De skulle ha vilt och våldsamt sex, där han var den dominante. Mandomen pockade på, och tanken på vad som snart skulle ske gav honom en omedelbar erektion. Han såg in i de rödgråtna ögonen, upphetsad och redo. Men det var något som var annorlunda. Den vanliga undergivenheten i blicken var borta. De blå ögonen lyste med en obekant skärpa, saknade den förståelse som vanligtvis förenade dem. Under ett ögonblick var han förvirrad, sedan sände en brännande känsla i underlivet blixtar av smärta upp längs ryggraden och slet upp hans mun i ett skrik. Tåspetsen på en stilett hade planterats i hans mellangård. Smärtan och häpnaden raderade ut spåren av det begär som hade tänts i honom.

De klarblå ögonen hade förvandlats. Han såg galenskapen, vreden och vanmakten i det svullna anletet. Det vanligtvis så välsminkade och välvårdade ansiktet var rödmosigt och hon påminde nu mer om en sinnessjuk cirkusclown. Makeupen var så smetig och kladdig att den kunde få självaste Jokern och Pennywise avundsjuka. Hade han gått över gränsen en gång för mycket? Var hotet om att bli uthängd den sista droppen?

”Jag ska fan döda dig!” Hans älskade kramade nyckelknippan i ena handen och lyfte ljusstaken med den andra. Det var en av de dyra ljusstakar som han hade gett henne som gåva. Mässing. Rejält tung. Medan han försökte komma ihåg hur mycket den hade kostat, träffade den honom i tinningen. Metall till ett värde av nästan 3 000 kronor borrade sig in i hans skalle. Slaget sände chockvågor genom hans kropp och benen vek sig när staken träffade honom igen. Den här gången mitt på hjässan, precis där

man som barn har en mjuk punkt. De okontrollerade skriken övergick långsamt i en tyst symfoni av sprakande brus. Kort därefter följde ett tredje välplacerat slag mot bakhuvudet. Från golvet där han låg, vandrade hans blick genom rummet, ut via fönstren mot havet där månskenet återspeglades mot vattenytan. Hans sista tanke var: God natt. Får jag någonsin tillbaka mitt liv?

KAPITEL 1

Jespers sista tjugo kronor åker in i maskinen. Den ger ifrån sig ett klirrande ljud när pengarna blandas med resten av hans mynt som redan ligger i dess inre. Fickorna är tömda, och han trycker på knappen. Hjärtat slår så hårt att han kan känna blodet rusa genom solar plexus och hela vägen ut i armarna. Endorfinerna pirrar på alla de rätta ställena, men bara för ett ögonblick. De färgglada symbolerna hoppar till och faller på plats med små korta, blippande ljud. Hjärtat fladdrar i bröstet. Ingen vinst. Men Jesper fortsätter ytterligare tre gånger, tills de tjugo kronorna har gått förlorade till maskinens omättliga aptit på småpengar. Jespers egen matlust är däremot borta, trots att han står mitt i frityr- och ketchupdoften som sprider sig från köket. Även om han velat äta skulle han inte haft råd. Han kan inte minnas när han senast åt bara för att det var gott. Han rycker på axlarna och intalar sig som så många gånger förr att det inte spelar någon roll. Han vet inte hur länge han har stått där, men det är sent och han har varit här sedan i morse. Han gör en uppskattning. Det är 1 000 kronor sedan. Ibland räcker sådana pengar i flera dagar, men andra gånger kan samma summa bara växlas till en timme. Det är på det sättet han mäter sitt liv och sin tid. Men nu håller tiden på att rinna ut, klockan slår tomma fickor.

En elektronisk bjällra går i gång. Samtidigt hörs en ljus kvinnoröst med asiatisk brytning:

”Røde, hej hej. Det vanliga?” Jesper vet inte ens vad hon heter, trots att han har varit stamgäst på grillbaren i flera år.

”Självklart. Jag sitter i hörnet”, säger en djup mansröst i samma tonläge som en kontrabas.

Jesper orkar inte med Røde. Och eftersom han har slut på pengar, kan han lika gärna dra. En dunkande huvudvärk är tacken för att han har stått i det instängda rummet hela dagen med ångorna från grillbuffén som enda sällskap. Belysningen i lokalen inbjuder inte direkt till att sitta och ha det trivsamt med en kopp kaffe medan man bläddrar i Jyllands-Posten. Men det gör detsamma, för han har ändå aldrig haft några trivsamma stunder här inne. Bara försökt slå ihjäl tid, så att han snabbt kan spola fram till sitt eget slut.

”Hej, Jeppeman”, säger Røde när han kliver in i det lilla avgränsade båset längst in i grillbaren. Rummet ser inte mycket ut för världen. Där finns tre mekaniska spelautomater, tre barstolar och mitt emot dem ett smalt bord där de lokala spelmissbrukarna intar sina standardmenyer. Korvmix med Cocio. Kanske en boogieburgare om maskinerna är frikostiga med vinsterna, men det är de sällan. Och när de väl är det, föredrar det tidigare nämnda klientelet att förlänga sin vistelse i det bakre båset.

”Røde”, nickar Jesper tillbaka. ”Ta du Bingoline, jag är klar. Du kanske kan skrapa fram lite tur ur henne, för jag har inte lyckats.” Jesper packar ihop sina saker. En nyckelknippa med tre nycklar, ett skrynkligt paket cigaretter och en tändare. Han stoppar allt i jackfickan och går förbi Røde.

”Tack Jesper”, säger Røde och blockerar den smala utgången med sin enorma, illaluktande kroppshydda. Som vanligt stinker han av armsvett och skitiga kläder. T-shirten är så trång att man kan se huden på den nedre delen av magen. Den hänger över byxkanten som en vit bård under den för korta tröjan. Røde spelar inte bort hela sin inkomst, det är ett som är säkert. Pengarna som han tjänar på sitt jobb som chaufför spenderar han också på snabbmat och billiga kvinnor. Det är i alla fall vad han själv säger.

”Ingen orsak”, svarar Jesper och smiter förbi Røde medan han håller andan.

På väg ut från grillbaren stannar han till vid disken. Ekstra Bladet ligger och skräpar med resterna av den senaste kundens festmåltid mitt på dubbeluppslaget. Han vänder på tidningen och snappar upp nyheten. En ung brud har tydligen gift sig med en åldrande miljonär för pengarnas skull. Det är ingen ny eller märkvärdig historia, men den typen av stoff hamnar alltid på skvallertidningarnas löpsedlar. Det blir så när girigheten tar över framför skammen. Jesper skakar på huvudet, vänder sig om och går ut genom dubbeldörrarna.

Den friska luften gör att huvudvärken lättar. Stadens ljudmatta av bilar och röster blandas med fåglarnas sång från den lilla parken bakom grillbaren. Jesper letar upp sin cykel och låser upp den. Sommarluften inbjuder till en cigarett, så han rotar fram en ur fickan. Medan han fumlar med cigaretter och nycklar ringer telefonen. Han står och håller alla sina ägodelar i händerna, men bara klockan på hans arm har något verkligt värde. Allt annat kostbart han haft, har tillsammans med de sista pengarna växlats in mot timmar i glömskan. De har förvandlats till steg på vägen mot det egna efterlängtade avskedet. Han tittar på den gamla Iphonen. Minns inte namnet på modellen, men den är i alla fall uråldrig. ”Susanne” står det på displayen. Just nu känner han inte för att prata med sin före detta fru. Det gör han faktiskt aldrig. Ljudet tystnar och han stoppar tillbaka telefonen i fickan.

Medan Jesper fumlar med ciggen, svänger en Audi A5 Coupé in på en av de smala parkeringsplatserna intill grillen. I förarsätet sitter en snygg kvinna. Om Jesper får gissa har hon precis passerat de femtio. Kvinnan kliver ur bilen och får ögonkontakt med honom. Det ser ut som om hon letar efter något. Först sträcker hon på nacken och ser sig omkring, sedan ler hon mot honom. Hon är definitivt ingen han känner. Det var länge sedan han hade någon form av kvinnotycke, så han stoppar den tända cigaretten i munnen och ska just börja trampa i väg.

”Jesper Kusk?” ropar kvinnan efter honom när han svingar ena benet över sadeln. Han hejdar sig. Ställer sig med benen på

varsin sida av cykeln och ser sig över axeln. Hon står där rakt upp och ner i någon slags extravagant dräkt i en design som alla med minsta känsla för mode skulle känna igen. Baserat på hennes hår, som är stramt uppsatt i en knut, hennes makeup som är perfekt lagd, och naturligtvis bilen hon kom i – kan Jesper dra slutsatsen att hon inte väljer sina outfits från den understa hyllan på Gekås. Vad fan vill hon? För några år sedan skulle han ha blivit nyfiken om en attraktiv kvinna i sina bästa år hade stoppat honom. Nu blir han bara irriterad.

”Ja, det är jag”, säger Jesper och gör en min som betyder att kvinnan borde berätta varför hon frågar efter honom.

”Birger Mortensen har berättat om dig”, börjar kvinnan. ”Din tidigare chef? Han pratade om dig i mycket uppskattande ordalag. Du skulle vara den bästa.” Hon tar några steg mot Jesper, men stannar några meter ifrån honom. Sedan placerar hon den ena foten lite bakom den andra i en pose som Jesper förr i tiden skulle ha uppfattat som flirtig. Men där han står framför grillbaren i sin sunkiga cowboyjacka, sina trasiga halvlånga shorts och utslitna sandaler, kan han omöjligt tillåta sig att tolka något som flirtigt. Hennes skor är eleganta med höga, rejäla klackar. Runt handlederna, halsen och i öronen har hon matchande smycken som ser dyra ut. Hon har koll på saker och ting. Och tid nog för att ta hand om sig själv.

”Den bästa?” Jesper slår ut med händerna, röken från ciggen letar sig upp i näsan. ”Hur menar du?”

”På att hitta någon som har försvunnit”, fortsätter kvinnan.

”Det kanske jag var en gång, men jag tror Birger har överskattat mig. Jag hittar knappt mig själv nuförtiden.”

”Han sa att du fortfarande tar dig an ett fall då och då. Men det stämmer kanske inte?”

”Nej, det gör det fan inte. Det är bara nåt som han har lyckats slå i dig.” Jesper fattar tag i styret och gör sig redo att hoppa upp på cykeln igen.

”Jag betalar bra”, säger kvinnan. ”Väldigt bra.”

Jesper tvekar. Han står med ryggen mot henne, väl medveten om att hans ekonomi inte går ihop. Bankkontot är tomt, och de sista kontanterna har växlats in till verklighetsflykt i spelautomaten. Om han har tur finns det fortfarande några pantflaskor i lägenheten som möjligen kan hålla honom flytande fram till nästa utbetalning från kommunen. Men hur skulle han kunna rättfärdiga för sig själv om han slog in på den vägen ännu en gång? Han har inte råd att åta sig ett fall och sedan inte lösa det. Det skulle vara oförlåtligt. Han har gjort det till en levnadsregel att bara ta de enkla fallen som han vet att han kan lösa. Fall där han inte behöver stå till svars inför olyckliga människor som inte får återförenas med sina nära och kära. Det som har förstört hans eget liv, ska inte behöva drabba andra genom honom. Nog måste vara nog.

”Nej tack”, säger han med ryggen mot henne, vill inte se glöden slockna i hennes ögon. Varken nu eller senare.

”Jag letar inte efter försvunna personer längre.” Telefonen surrar i fickan.

”Okej, då får jag be om ursäkt för besväret.”

Hon vänder på klacken och går mot bilen. Han sträcker sig efter telefonen i fickan. Det har kommit ett sms från Susanne. En bildörr öppnas just som han tittar på skärmen.

”Du kommer väl ihåg Camillas födelsedag? Om du vill ha kontakt med henne igen måste du skärpa dig. Det blir aldrig ett bättre tillfälle än nu.”

Hjärtat rusar upp i halsen och illamåendet sköljer över honom. Camillas födelsedag, den har han glömt. Precis som så många gånger förr. Det måste vara fem eller sex år sedan han senast försökte fira en födelsedag med henne. Det gick inte så bra. Jesper tittar på datumet i telefonen. Om fyra dagar fyller Camilla – som för övrigt inte vill träffa honom – tjugofem år. Vuxen, självständig. Han står inte ut med att hon ska tro att han glömt hennes födelsedag ännu en gång. Även om hon säkert försöker låtsas att hon inte bryr sig. Och kanske gör hon inte

det längre? Men det gör han, även om han har svårt att skilja dagarna från varandra.

Bilen startar och Jesper vänder sig om. Audin backar och kvinnan sitter i framsätet med huvudet vridet bakåt. Hur ska han ha råd att ge Camilla en present som hon uppskattar? Kommer hon ens att uppskatta något om det kommer från honom?

Jesper släpper hastigt taget om cykeln så att den slår i asfalten. Den är i så dåligt skick att några repor till snarare ökar värdet på den. Patina. Tjugo snabba steg senare knackar Jesper på Audins ruta och kvinnan rullar ner den. Ett par bruna ögon med perfekt eyeliner stirrar förbryllat på Jesper. Hon är vacker. För ett kort ögonblick tvekar han. Är det här verkligen rätt?

”Hur mycket betalar du?”

KAPITEL 2

De kom överens om att träffas hemma hos henne eftersom det lät mest rimligt att låta hennes bostad bli utgångspunkten för deras första möte. Hon bodde i en fashionabel villa i Risskov belägen på en av gatorna som ledde ner mot stranden. Dyrt. Jesper gjorde sin research innan det var dags att träffa Birthe. Som väntat var hon en av de mer förmögna invånarna i Århus. Gift med Jørgen Sand, som under många år hade drivit ett medelstort it-företag med betydande framgång. Under de senaste åren hade både de lokala och nationella tidningarna skrivit om Gazette it:s succé, och många förväntade sig en försäljning av företaget till ett riskkapitalbolag. Affären skulle leda till en väsentlig ekonomisk vinst på ett tresiffrigt miljonbelopp. Ägarna hade med andra ord goda förutsättningar att garantera ekonomisk trygghet för sig själva och sina närstående. Faktum var att de med så mycket pengar kunde säkerställa försörjningen för flera kommande generationer. Men företaget såldes aldrig. Enligt en artikel i Børsen berodde den uteblivna avyttringen på ägarnas ideologiska värderingar. Jørgen Sand förkroppsligade företagets värdegrund med sin alltid perfekta sidbena och en uppsättning matchande attityder. Han var en välpolerad posterboy för Gazette som talade om ekonomisk hållbarhet i it-branschen, och satte en ära i att uppföra sig mer korrekt än andra aktörer. Jørgens framtoning hade skaffat dem många betydande offentliga projekt, inte minst för att andra stora företag som arbetade med sin image gärna använde sig av Gazette it. Men enligt tidningarna var den polerade bilden på

väg att begravas tillsammans med Jørgen, något som kanske äntligen kunde bana väg för en försäljning. De senaste månadernas uttalanden från företagets vd, hade i alla fall inte haft samma ideologiska innehåll som tidigare.

Det hade skrivits en hel del om Jørgen Sands självmord. Hans bil hittades på bron över Stora Bält, och i handskfacket fann polisen ett kort brev. Både Birthe och en grafolog försäkrade att det var skrivet av Jørgen. Eftersom polisen inte hade hittat några spår efter honom och fortfarande stod på ruta ett utan ledtrådar efter fyra veckor, dödförklarades han officiellt. Enligt polisens teori rådde det ingen tvekan: Jørgen hade hoppat från bron för att avsluta sitt liv. Ingen kunde förklara varför.

För Jesper var detta den avgörande frågan i hela ärendet. Om han under de närmaste timmarna blev övertygad om att Jørgen hade tagit sitt liv genom att hoppa från Stora Bält-bron, då skulle inte ens den skickligaste utredare kunna hitta något spår av honom. Det skulle bli som att leta efter en nål i en höstack. Sådana odds var Jesper inte intresserad av, även om de kanske ändå var bättre än de som han vanligtvis jobbade med på maskinerna bredvid Røde.

Birthe hade lovat honom 5 000 kronor för det första mötet, och det kunde han inte tacka nej till. Det var de mest lättförtjänta pengarna någonsin. Det mest sannolika var att de sedan kom överens om ett pris för att Jesper skulle ta reda på varför Jørgen ville ta livet av sig. På det sättet kunde han hjälpa Birthe att finna frid. Sådant hade han gjort förut. Men han skulle samtidigt också än en gång slå in på den väg som hade lett till hans eget helvete på jorden. Han hade lovat sig själv att gå försiktigt fram, att tacka nej till fallet om Birthe hade för höga förväntningar på honom. Att hitta en död man i Stora Bält var en enorm uppgift. Det fick inte sluta med ett fiasko.

Med sådana tankar i bakhuvudet cyklar Jesper längs Adelvej medan han lyssnar på fågelsång och de glada rösterna från havsbadet Den Permanente. Han njuter av solens strålar medan han

betraktar de stora villorna på båda sidor av vägen. Där bor människor som har det bättre ekonomiskt än han själv, men det har väl de flesta i staden. Folk som går på bidrag, som han, klarar knappt att hålla näsan över vattenytan. Materiella ägodelar betyder dock inte så mycket för Jesper, det har aldrig varit pengarna som har drivit honom.

Han kommer fram till Birthes hus, parkerar cykeln på uppfarten och traskar vidare över det fina gruset som är generöst utspritt över fler kvadratmeter än han själv någonsin har ägt. Den benvita dörren med spröjsade fönster andas en känsla av generöst välkomnande. Han är där prick på klockslaget.

Det går inte många sekunder förrän dörren öppnas och Birthe kikar ut på honom. Hon har bytt om från gårdagens promenaddräkt till ett joggingställ. En exklusiv logotyp med tre bokstäver placerade ovanpå varandra pryder både överdelen och byxorna, Yves Saint Laurent. Hon är en extremt attraktiv kvinna som vet hur hon ska klä sig, även när hon ska se riktigt casual ut.

”Tack för att du kom”, säger Birthe och sträcker fram en hand. Sin vana trogen studerar Jesper den samtidigt som han tar den. Hon har ett förvånansvärt fast handslag. Han vänder på hennes hand så att han kan studera dess ovansida. Han letar efter sår, ärr, märken från arbete och noterar färgen på naglarna. Allt observeras på bråkdelen av en sekund. Jesper drar slutsatsen att Birthe aldrig har jobbat, varken som anställd eller hemma i hushållet och trädgården. Allt fixas åt henne. Till och med naglarna. I sin inre anteckningsbok noterar Jesper ett svagt avtryck efter en vigselring som inte finns där längre. Det var inte länge sedan hon tog av den, men nu är den borta. Träffar hon någon annan? När de släpper handslaget för Birthe upp handen till ansiktet och stryker bort en hårlock framför ögonen. Det bruna håret är förmodligen färgat, men det ser naturligt ut, särskilt nu när det är uppsatt i en lös hästsvans.

”Betalningen sker kontant, bara så att vi är på det klara med det”, säger Jesper. Han studerar hennes ansiktsdrag, försöker

komma fram till om han kan lita på henne. Varje gång han har letat efter någon som har försvunnit, har det nästan alltid visat sig att de efterlevande haft hemligheter eller något att dölja. Frågan är inte vad de berättar, utan vad de låter bli att säga. Hans erfarenhet visar att det alltid finns dolda hemligheter i de relationer där en av parterna plötsligt försvinner. Det gäller oavsett om det är ett barn, en förälder eller en partner, även när en person väljer att ta livet av sig. Det finns alltid hemligheter och dolda sanningar. Hemligheterna har alltid varit det värsta för Jesper.

”Det har jag förstått”, säger Birthe och går in i den stora hallen. Den har en marmortrappa upp till första våningen, utsikt över densamma, och en ljuskrona som hänger från det välvda taket. Entrén är smakfullt inredd med små växter strategiskt utplacerade överallt. Där finns också två stolar designade av Hans J. Wegner som husets ägare kan använda när skorna ska tas av.

Det hänger konst på väggarna inne i vardagsrummet, både abstrakt och modern. Även om Jesper inte är någon stor konstkännare, har hans tid inom polisen gett honom en känsla för vad konst är och vad den är värd. Målningarna är inga billiga kopior skapade av någon random hobbykonstnär. Trots att Jesper inte är ett stort fan av Hornsleth, så vet han mycket väl vad ett original kostar. Bordet i vardagsrummet är dukat med kaffe och frukt. Birthes slanka figur och smidiga rörelser vittnar om att hon inte är typen som äter kakor till kaffet. Träning på SATS verkar föredras framför fikabröd.

”Berätta, varför behöver du min hjälp?” Jesper slår sig ner i en fåtölj. Birthe sätter sig mitt emot honom i en soffa dekorerad med kuddar i olika färger.

”Är inte det uppenbart? Jag tror inte att Jørgen är död. Det går inte ihop. Vi har varit gifta i tjugofyra år och hade börjat planera för vår silverbröllopsdag. Den skulle firas den 18 augusti.” Birthe häller upp kaffe till sig själv och riktar kaffekannan mot Jesper som en slags frågande gest.

”Nej tack”, säger Jesper.

”Vi tyckte så mycket om varandra. Visst, vi har haft problem vi också. Men vem har inte det?” Frågan hänger kvar i luften ett par sekunder innan Birthe fortsätter. ”Jag vill påstå att vi kände varandra väldigt väl, och jag tror att jag hade känt på mig om han gick omkring med självmordstankar. Men tvärtom fick jag faktiskt intrycket av att Jørgen höll på att blomma upp. Han verkade lycklig innan han … försvann.”

”Lycklig på vilket sätt?”

”Det var bara en känsla. Som om han hade mer energi, log mer. Var mer kärleksfull mot mig. Det fanns i alla fall inget som pekade på att jag var gift med en självmordsbenägen man.”

”Men varför agerar du först nu?” Jesper sträcker sig efter fruktfatet, snor åt sig en perfekt jordgubbe och stoppar den i munnen. Dagens frukost.

”För att det har dykt upp ett dokument om separat äganderätt och ett testamente som jag inte kände till. Min advokat säger att det är helt i sin ordning att ett företag i Gazettes storlek har dokument som fastställer hur företaget ska delas upp om en av ägarna skulle gå …” Birthe tar en slurk av sitt kaffe, hon avslutar inte meningen. ”Jag tror inte att Jørgen har varit inblandad i det här avtalet, även om dokumentet är undertecknat av honom.” Birthe kramar sin kopp med båda händerna, som om hon ville värma sig med den heta drycken. Hon behåller ögonkontakten med Jesper medan hon stryker bort ännu en lös hårlock som hon stoppar in bakom örat.

”Varför tror du inte det?”

”Jørgen sa alltid att han skulle ta hand om mig. Att hans livsverk skulle trygga och skydda både honom och mig. De här dokumenten går helt emot allt vi har pratat om. Nu går Jørgens del av företaget över till de två andra ägarna. Till Bernd och Heinrich.”

”Vad får du?”

”Jag får så klart alla våra privata ägodelar. Huset. Sommarhuset. Förstå mig rätt, jag kommer inte att sakna något, och jag

Jesper Kusk hatar fars dag. För 14 år sedan, just den dagen, upplevde han en traumatisk familjetragedi som vände upp och ner på hans liv.

Den före detta polisen har sedan dess varit instängd i en ond cirkel av skam och skuld. Vardagen tillbringas på den lokala puben. Där spelar han bort sina pengar i de enarmade banditerna, medan allt fortsätter att smulas sönder runt honom.

En dag blir han kontaktad av änkan till en avliden IT-miljonär. Hon är inte övertygad om att hennes man är död och vill att Jesper ska utreda om maken verkligen har begått självmord.

För Jesper är fallet en möjlighet att återgå till ett normalt liv. Samtidigt måste han bekämpa sina egna demoner, när han navigerar i ett fall som leder in honom på en väg han svor att han aldrig skulle beträda igen.

Tveeggat är en dansk deckare med oväntade vändningar och mörka hemligheter.