SELEKT
Copyright © Mikael Winroth, 2024
Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024
www.hoi.se
info@hoi.se
Formgivning omslag: Cecilia Pettersson, Pica Pica design
Omslagsbild: Rithika Gopal, Unsplash.com
Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign
ISBN: 978-91-89199-61-3
Tryckt hos ScandBook, Falun 2024
Jealousy points to your false hopes of fulfillment.
David Deida, Blue Truth
SAMTALET
”Vi har haft sex”, sa hon.
Det var en strålande vårdag och där stod jag i lunchrusningen på Östra allén och försökte låtsas som ingenting. Fan i helvete också. Jag ville slita ut hörsnäckan ur örat och bilden av Daniela med benen runt en annan man ur huvudet. Jag suckade och försökte få fatt i mig själv med ett djupt andetag. Jag hade behövt ett par hundra till, men öppnade ögonen och påmindes om att det var vår med grönskande lövträd och leende göteborgare under den blå himlen. Deras samtal och spårvagnarnas skallrande buller kom till mig som ett dovt brus.
”David, du hörde mig, va?”
”Jag hörde.”
Men var det en lögn för att testa mig? Jag knöt näven, satte tänderna i köttet och bet tills smärtan fick mig att kippa efter luft. Det var sant, och det var inget test.
”Och?”
”Bra att du berättar.”
Daniela hade hållit överenskommelsen om transparens, som jag bett om, och nu låg det på mig att hedra det och sen snabbast möjligt lägga på.
”När hände det?”
”Spelar det nån roll?”
”Nej, men det var ändå snabbt jobbat”, sa jag. Attack är bästa försvar! Fast det stämde inte, det visste jag
egentligen. Men nu var det för sent. Svartsjukan hade redan börjat sprida sig.
”Det var inte meningen att göra dig så ledsen”, sa hon.
”Jag sa väl inte att jag är ledsen. Irriterad kanske.”
Folk var för nära inpå och jag retirerade ut på trottoarkanten. Där borta! Det fanns öppna ytor vid Kungsportsplatsen.
”Det är svårt att prata här. Jag måste gå undan”, sa jag och korsade spårvagnsrälsen. Hon skulle inte få chansen att lägga på än.
”Jag trodde du skulle vänta”, sa jag.
”Vad har du med det att göra?”
”Vi pratade om det i lördags. Du skulle vänta till efter Kärlingesund.”
”Det var du som sa det.”
”Ursäkta, det är så väldigt svårt att förstå bara. Jag älskar dig fortfarande, det är väl det.”
Jag visste att jag gick över gränsen och ändå gjorde jag det. Jag kollapsade, men kollapsen hade startat redan i lördags. Jag hade kommit över med Antons regnställ och stannat på lunch. Det var som vilken dag som helst ända tills frågan om barnvakt för kursen kom på tal. Plötsligt fanns det oro i hennes blick. Jag såg frågande på henne när hon reste sig från bordet. Hon hade varit på dejt! Han, Erik, var en lång ultramaraton-man som sålde hälsokost. Den villaägande tonårspappan höll dessutom upp dörrar, gav råd om glutenintolerans och var generös med komplimanger. En matchning på Tinder, två luncher och en vecka senare lyste hennes ögon av uppskattning. Jag kallade honom för Hälsocoachen.
Jag saktade ner. Var framme vid Kungsportsplatsen och såg mig om efter en plats där jag kunde fortsätta prata. Jag tog sikte på stenbron som korsade kanalen.
”Varför säger du att du älskar mig nu?” sa hon. ”För att du ska veta det.”
”Det är orättvist.”
”Jag hade tänkt säga det tidigare och hoppats att vi ska hitta tillbaka, men jag har varit rädd och velat vänta till efter kursen.”
”Okej.”
”Vill du fortfarande åka?”
”Ja.”
”Då måste du berätta för honom.”
”För vem? Vad måste jag berätta för vem?”
”För honom, vem tror du? Bli inte så arg. Jag vill känna att det är bara vi två som åker, förstår du. Så kan du berätta om kursen?”
Daniela suckade, mumlade något. Jag hade kommit fram till Stora Teatern. Den vitputsade byggnaden stod ensam och stor, kringskuren av kanalen och Nya allén.
”Varför ska jag göra det?”
”Du vill inte åka i väg på en tantrakurs i smyg. Det är inte så du vill starta en ny relation, eller hur?”
”Vi har ingen relation.”
”Okej, men jag tror du fattar vad jag menar.”
”Ja, ja.”
”Ja, vad då?”
”Jag ska berätta.”
”Och om han tycker att du ska stanna?”
”Jag åker ändå.”
”Säkert?”
”Ja.”
Trycket över bröstet lättade och jag fortsatte gå mot Götaplatsen. Det såg ljusare ut igen. En helg på Kärlingesunds kursgård skulle förändra sakernas tillstånd. Metodiskt skulle timslånga parövningar med beröring och samtal skingra tvivlen. Om natten skulle vi mötas, fria från vardagen. Utan tankar på morgondagen skulle vi försonas. Ett sms skulle skickas. Oförstående skulle Hälsocoachen återgå till sitt gamla liv på andra sidan stan.
”Ska ni ses i helgen?”
”Jag tror inte det. Han har Filip den här veckan”, sa hon som om hon var en del av familjen.
”Har du berättat om Torbjörn?”
”Ja.”
”Så han vet?”
”Det som är värt att veta.”
Fan. Jag hade varit den första pojkvännen som fått veta om Torbjörn. Nu hade hon anförtrott någon hon dejtade redan första veckan. Det var väl lättare andra gången att berätta om psykopaten som nästan dödade henne.
”Okej, det är bra antar jag. Men skulle ni kunna vänta med att ses mer innan kursen?”
”Men kan du sluta. Du träffar ju den där kollegan.”
”Vi har bara varit på bio.”
”Om du säger det så.”
”Det finns intresse, men det är allt.”
Det var sant. Jag hade mycket medvetet inte tagit det längre än till en kväll på Hagabiografen. Vi hade pratat om middag, men jag hade fram tills nu varit lös i kanterna om det och Molly var passande nog upptagen med att fixa med sin nya lägenhet.
”Så bra då”, sa Daniela.
”Du tror mig inte, men varför skulle jag ljuga om det? Jag träffar ingen för jag vill få klarhet i var vi har varandra. Jag hoppas på oss fortfarande, och kursen kanske inte är svaret, men att en av oss träffar en annan precis innan försvårar möjligheten till att vi ska hitta tillbaka. Håller du inte med?”
”Nu är det som det är.”
Nu är det som det är. Herregud, vilket argument. Den här diskussionen kunde jag vinna så enkelt, men det skulle bara slå tillbaka. Jag var framme vid Götaplatsen. På andra sidan torget låg Stadsteatern.
”Jag är utanför din gamla arbetsplats”, sa jag.
”Är du? Varför då?”
”Jag har promenerat längs Avenyn medan vi har pratat.”
”Jaha.”
Hon hade rätt. Det var inte tillfälle att minnas. Daniela som
dukade för lunchgästerna medan jag repeterade ljus- och ljudpålägg innan föreställningen. Hon uppenbart uttråkad, men väldigt vacker i hästsvans och svarta tajta byxor. Sen, dag två eller tre, hon plötsligt framför mig vid mixerbåset. Vad hette han som jag brukade spela? Jag som fann mig och berättade att det var Nina Simone . Dagarna som följde med korta samtal om stort och smått. Det klickade, men inte tillräckligt och vi skiljdes åt utan att byta telefonnummer. Fem år senare stötte vi på varandra på Ängsbackafestivalen.
”Har du bestämt dig?” frågade jag.
”Vad då bestämt mig?”
”Har du redan bestämt dig för honom, men väntar med att berätta till ett mer passande tillfälle?”
”Jag har inte bestämt mig.”
”Det känns inte som att vi kommer åka.”
”Vill du inte åka längre?”
”Jag säger bara att det känns som att det inte kommer bli av.”
”Vi ska åka. Jag vill det. Men du, jag måste gå nu.”
”Jag kommer med Anton på söndag vid tre-fyra då”, sa jag.
”Är det okej om du kommer vid sex i stället?”
”Varför det?”
”Jag har lite att göra bara. Och så är det bättre för Anton, det blir inte så abrupt”, sa hon.
”På vilket sätt blir det abrupt att jag kommer på den tid som vi har bestämt?”
”Jag menar bara att det är bättre för honom om han kommer på kvällen i stället för mitt på dagen.”
”Jag har tennis fem.” Det var en lögn, men jag ville undvika risken att ge efter än en gång. Daniela suckade. Hon hade aldrig förstått varför jag spelade tennis, vilket alltid hade stört mig. Men Daniela kom inte med fler invändningar. Tystnaden bestämde, det som tidigare sagts var det som gällde.
När vi lagt på skyndade jag mot kontoret. Jag ville inte vara med mina tankar. Svartsjukan skulle få fatt i mig. Där fanns
inget att hämta. Då, när vi var tillsammans, var det en annan sak, som under föräldraledigheten när jag ilsket bett Daniela att sluta luncha med kollegan som så uppenbart uppvaktade henne. Istället för irritation och vassa ord mötte hon mig med följsamhet och gnistrande ögon. Följande dag gjorde hon det jag bett om.
Utanför porten till kontorsbyggnaden tog jag ett varv runt kvarteret och gjorde det jag var nödd och tvungen till; jag skickade ett meddelande till Molly.
Middag nästa vecka?
Till min stora lättnad kom svaret snabbt, redan i höjd med hållplatsen vid Brunnsparken.
Det tycker jag verkligen. Fredag?
Fredag svårt. Troligtvis på kurs torsdag-söndag. Helgen efter?
Kurs?! Spännande! Ja, det blir bra!
I ett slag fick jag ro i kroppen. Även om jag egentligen velat säga ja till middag redan om en vecka visste jag att skulle komplicera situationen. Jag hade dessutom predikat för Daniela vad jag tyckte om att hon träffade en annan. Trots det hängde tillförsikten kvar resten av dagen då jag uppdaterade dokument och svarade på mejl. Om inte plan A (Daniela) så B (Molly).
Vid tre lämnade jag kontoret för att hämta Anton. Han var på glatt humör och klättrade själv upp i barnstolen. Jag tog vår vanliga rutt, runt Kungsladugårdsskolan förbi plaskdammen ut på Mariagatan, över Mariaplan.
”Är du hungrig?” frågade jag med svetten rinnande längs ryggraden.
Inget svar.
”Är du hungrig?” frågade jag högre och kastade en blick bakåt.
Han tittade på mig som om jag avbrutit honom.
”Nä.”
”Då tycker jag att vi klättrar på berget en stund innan middagen.”
Inget svar.
”Vill du det?”
”Ja.”
Jag förstod att han hellre tittade på ett par avsnitt av Dinotrux men då var risken att vi skulle fastna i soffan. En utomhusaktivitet per dag var målet, sa papparösten, och Slottsskogen hade allt vi behövde: klippor, snår och stigar för äventyr, pingviner och sälar för underhållning och ett kafé för näring och vila. Vi nådde krönet och cykeln rullade oss sen hemåt, nerför backen över Såggatan till Klareborgsgatan. Efter en timmes bergsklättring i det lilla skogspartiet bakom huset åt vi middag och varvade sen Memory med tågbana och nya favoriten Emil i Lönneberga. Emil kunde vi leka i timmar. Medan jag ”sov” på golvet band han mig med ett långt snöre tills jag vaknade med ett ryck och gormande jagade honom till snickerboa (sovrummet). Fnisset när han tråcklade snöret om mig fyllde hjärtat.
Vid läggningen hade han svårt att komma till ro. Han tryckte den tunna kroppen mot min rygg och försökte om och om igen trä in de smala benen mellan mina. Jag låg till sist längst ut på kanten av dubbelsängen.
”Anton, försöker du knuffa mig ur sängen?”
Tyst.
Jag ställde om frågan med mer oro i rösten.
”Anton, FÖRSÖKER du knuffa mig ur sängen?!”
”Näe”, sa han med ett förtjust skratt.
”Du får absolut INTE knuffa mig ur sängen. Då kommer ju jag slå mig JÄTTEMYCKET!”
Tyst.
Sen en liten fotsula mot ryggen. Mer fnitter.
”Anton, nej, hjälp!”
Nu tryckte två små fötter på. Jag kämpade, bad om nåd och föll ner på golvet med en duns. Han skrattade så att han pruttade.
”Var det du, Anton, som knuffade ner mig?”
”Nej, nej, jag har inte gjort nåt, jag svär!”
En kvart och tiotalet fall senare var han nöjd. Han somnade på några minuter. Jag var ensam med mig själv igen. Bilderna av
dem kom tillbaka. Jag flydde ut i köket. Raseriet slet i mig och jag kröp ihop med händerna knutna, tills jag till slut andades in och lät det skölja över mig och jag la mig raklång på trägolvet. Ett ljudlöst vrål, sen ingenting, sen tårarna. Sakta släppte det, men det här var bara början. Jag behövde hjälp.
SJUKHUSKORRIDOR
Jag cyklade i hög fart genom Nya allén mot Stigbergstorget, sen den något lugnare sträckan Bangatan hem. Utanför landshövdingehuset, flåsande och med skjortan klistrad mot kroppen, ringde jag Malin. Hon svarade samtidigt som jag öppnade dörren till lägenheten.
”Hej, kära du.”
I samma stund som hennes varma röst nådde mitt öra minskade smärtan. Den ilska och förtvivlan som sprungit stafett under dagen föll platt till golvet. Jag fick lov att känna medkänsla med mig själv och med det kom tårarna. Det känslomässiga lappkastet var så omedelbart och förvånande att jag skrattade till.
”Ursäkta, det är faktiskt bättre nu”, sa jag.
”Fint, men vad är det som hänt?”
”Daniela har träffat en annan man.”
”Oj.”
”Vi skulle ju försöka. Eller det var det jag trodde.”
”Åkte ni aldrig på Åsa Kullberg?”
”Den börjar nästa vecka på torsdag. Vi ska fortfarande åka. Eller det är vad jag tror i alla fall.”
”Så ni kanske åker ändå?”
Malin hoppades fortfarande på oss, men så hade hon också alltid gjort det. Hon hade omgående uttryckt sin förtjusning för Daniela; så vacker och perfekt för mig! När jag frågade vad som gjorde henne så perfekt hade hon med ett leende sagt att Daniela var possessiv. Det var bra för mig.
”Har du berättat att du vill försöka?”
”Ja, många gånger, men hon litar inte på mig. Hon säger att vi i slutändan bara kommer upprepa oss. Kanske hon har rätt, kanske hon säger så för att hon inte vill. För tillfället suckar hon när vi kommer på tal.”
Jag satte mig i soffan.
”Får jag säga vad jag tror?” sa Malin.
”Ja.”
”Tycker du fortfarande att det var rätt att ni separerade förra året?”
”Ja, och nu är det rätt att försöka igen.”
”Hon behöver tid för att komma i kapp.”
Malin hade en poäng, men att vänta var självplågeri. Jag reste mig, gick ut i köket och tittade efter något att äta. Kylskåpet innehåll ett paket Bregott och några ägg.
”Jag vill inte vänta hela sommaren. Det är jobbigt, särskilt kommer veckorna jag har Anton att bli fruktansvärda.”
”Kom hit då! Emily skulle tycka att det var jättekul.”
”Åh, ja det vore fantastiskt! Men vi behöver nåt eget om vi ska stanna längre.”
Det löste sig, hon skulle kolla med grannarna. Det fanns säkert en stuga att hyra och jag berättade vilka veckor jag skulle ha Anton. Plötsligt fanns hopp om sommaren och jag uppfylldes av härliga dagar i deras sekelskifteshus med den vilda trädgården och gula ängen mot vattnet.
”Malin, jag måste hämta nu.”
”Det ordnar sig.”
”Tror du?”
”Kanske inte som du vill. Men du klarar det.”
Tre dagar senare mötte jag Daniela för första gången på nästan två veckor, men något var fel. Hon var blek i ansiktet och hukade i den vita badrocken i dörren till lägenheten. Hon såg inte Antons cykelhjälm som jag sträckte fram, som jag kommit
för att lämna innan jobbet. När hon såg min oro kom paniken i ögonen.
”Jag kan inte andas.”
Jag klev in, fångade in henne och ringde 112 samtidigt som jag ledde henne till vardagsrummet. De svarade och jag lämnade över telefonen. Jag gick till sovrummet. Anton sov tack och lov, och en kvart senare klev ambulanspersonal i gulgröna uniformer in. De satte sig i en halvcirkel runt Daniela. Frågor ställdes och besvarades, blodtrycket mättes, hjärtat lyssnades på och knä och armbåge knackades. Lugnet de utstrålade gjorde att vi kunde le igen. Det var inget akut, men för säkerhets skull ville de ta med Daniela in på observation. Jag och Anton skulle komma efter i bilen.
Jag parkerade på Sahlgrenskas besöksparkering. Efter att ha frågat i centralreceptionen hittade vi avdelningen och i korridoren fann vi Daniela i en sjukhussäng. Hon var matt, men lyste som alltid upp vid åsynen av sin pojk. Vanligtvis kunde jag inte avgöra hennes tillstånd, inte ens om hon hade influensa, men nu såg jag. Hon var tagen. Jag satte mig med Anton i knäet.
”Hur är det?”
”Lite bättre”, sa hon, sträckte sig och smekte Anton över kinden. ”Hur är det med dig, Lilleman? Är du orolig för mig?”
”Nä”, sa han så torrt att vi skrattade. Det här var tydligen ingenting.
”Vad sa läkaren?”
”Det var inget fel med hjärtat. Det är troligen magsyran som kommer upp och gör att jag får sån smärta.”
Anton skruvade på sig, han ville spela och jag lämnade över telefonen. Små flinka fingrar skrollade fram spelapparna.
”Margareta är på väg”, sa jag. ”Jag ringde i bilen.”
Danielas mamma var pensionerad sjuksköterska och hennes trygga punkt.
”Åh, vad bra. Tack! Då kan du väl ta med Anton ut?”
”Jag tänkte att vi går till Botaniska efter att vi ätit lunch. Det ligger väl precis bakom parkeringen?”
Jag pekade i vad jag trodde var rätt riktning och Daniela nickade. Hon skulle tänka på sitt tillfrisknande och jag skulle hjälpa henne så att det här bara blev en parentes i livet. När vi väntat på ambulansen och på ambulanssjukvårdarnas dom, och nu satt i den långa kala korridoren, var vi en familj igen.
”Du kommer bli bra”, sa jag och tog hennes hand.
”Tror du det?”
”Jag vet det. Det är en fråga om tid bara.”
”Jag hoppas det.”
Hennes underläpp darrade till innan en ny tanke tog över och hon bet ihop. Hon skulle bli frisk för Antons skull.
”Du gråter”, sa hon.
”Lite”, sa jag och log. ”Jag älskar dig.”
”Jag älskar dig med. Tack för att du är här.”
”Du behöver inte säga tack för det. Jag vill vara här för dig, för Anton. Efter Lilleman kommer du alltid vara den viktigaste.”
Hon blinkade och prövade ett leende. Hon var osäker på om också det orsakade smärta. Timmarna gick och jag höll Anton sysselsatt med spel på telefonen, en Bamsetidning och små utflykter till och från snacksautomaten. Strax före elva kom Margareta och jag lämnade över platsen närmast Daniela. Hon var fortfarande utmattad. Smärtan kom och gick men den var under kontroll. Med löfte om kanelbulle efter lunchen var Anton nöjd och hade inga problem med att lämna mamma. På sjukhusets restaurang åt han panerad fisk och ris med god aptit.
Dagen var bländande och kvav. I det djungelgrönskade området i utkanten av Botaniska trädgården tryckte värmen mot oss. Jag sprang i kapp med Anton längs stigarna och svettades som aldrig förr, samtidigt som Kärlingesund var som en blinkande prick i horisonten. Det jag vetat, men skjutit undan för att slippa hantera konsekvensen av det, kunde jag inte undvika längre.
Vi skulle ställa in helgen. Daniela skulle inte ha ork att åka om några dagar. Jag visste att hennes återhämtning skulle ta minst en vecka. Hennes insjuknande var hennes kropps sätt att säga nej. Den hade tagit sitt ansvar när hon själv inte klarade av att sätta en gräns.
Jag borde sett det och hjälpt henne att komma fram till det.
Anton försvann bakom ett krön. Han hade satt fart igen efter en tillsägelse och följde nu, enligt vår överenskommelse om att springa i förväg, skyltarna med kaffekoppen. I samma ögonblick som jag tappade honom ur sikte slog det mig att det var ett för stort ansvar för en fyraåring och jag rusade efter. Under några sekunders springande hann jag igenom flertalet katastrofscenarion innan jag överlyckligt tacksam såg honom igen. Han sprang som en vilding i T-shirten med Blixten McQueen och de rödvitrandiga mjukisbyxorna. Den tunna kroppen på sitt allra yttersta, armar och ben pumpande likt kolvar på ett ånglok, för högsta möjliga fart.
”Maxfart, pappa!” ropade han.
Entusiasmen var berusande, och fri från konsekvenstänkande gav han allt. Det gjorde detsamma, för jag var förlängningen av honom, hans extrabatteri som kopplades på när hans var tömt. Kort därpå låg han uträckt i mina armar sista biten till kaféet.
”Pappa, jag är färdig som artist”, sa han som farmor lärt honom, men fann strax extra kraft vid luckan och pekade ut kanelbullen på porslinsfatet innan han pilade iväg till bordet. Jag satte mig mittemot i skuggan och delade upp bullen i två bitar. Det franskrostade kaffet var lagom starkt och bullen var lika god som på Biscotti. Nästan! Jag skrattade och rufsade hans långa lockiga hår.
På eftermiddagen lämnade vi Sahlgrenska tillsammans. Daniela mådde bättre och smärtan i bröstet hade nu övergått i värk. Tabletterna som hon fått för att stabilisera magsyran fungerade. I baksätet tätt intill Anton undrade hon om jag kunde sova över. Jag
Hon klev in och mötte mig med ett leende. Ögonen strålade, hyn hade den där lystern som gjorde henne tio år yngre. Hon var lycklig! OCH DET VAR INTE MIN FÖRTJÄNST.
När Davids ex Daniela berättar att hon träffat en ny man krossas alla förhoppningar om en återförening. Den inplanerade helgen på en tantrakurs ställs in och David kastas ner i ett hål av svartsjuka. Att Danielas nya man är en vältränad hälsofanatiker gör bara saken värre. David försöker gå vidare, han dejtar den yngre konsultkollegan Molly och längtar efter frigörelse. Men det är svårt att klippa de starka banden till Daniela, särskilt med en son tillsammans. Kan han ta sig ur den kollaps som följer när man förlorar kärleken och familjen?
Mikael Winroths debutroman Selekt är en varm, men samtidigt smärtsam, berättelse om förlorad kärlek och de stora förhoppningarna om förändring.
