9789189199606

RICHARD BEER

Copyright © Richard Beer 2024

Utgiven av Hoi Förlag, Helsingborg 2024

www.hoi.se

info@hoi.se

Formgivning omslag: Jan Felipe Beer

Formgivning inlaga: Mia Fallby, m-Dsign

ISBN: 978-91-89199-60-6

Tryckt hos ScandBook, Falun 2024

Första tryckningen

Denna roman tillägnas Pierre Boulle, fransk hemlig agent, krigshjälte och författare till den oöverträffade satiren Apornas planet (1963).

PROLOG

Bergen, Norge, februari 1945 – Berlin, Tredje riket, maj 1945

Korvettenkapitän Otto Adalbert Schnee var otålig. I månader hade han trampat den norska landbacken, i avvaktan på order att gå till sjöss. I väntan på en offensiv patrull, en verklig räd. Sedan september 1944 var han befälhavare på U-2511, en av enbart tre ubåtar i operativt skick som ingick i den helt nya generationen Typ XXI. De var Kriegsmarines ögonstenar. Totalt var 122 fartyg i denna överlägsna ubåtsklass beställda, utan motsvarigheter i brittiska eller amerikanska flottan. Schnee var övertygad om att sjökriget skulle kunna åtminstone stabiliseras ifall alla dessa kastades in i striden. Samme geniale ingenjör som konstruerat den nya ubåtstypen hade också uppfunnit det första flygplanet som var raketdrivet. Tyskland var helt oslagbart om det bara hängde på tekniken, även i detta sena skede av kriget, trodde han. Werner von Brauns ytterst dödliga V2-raketer fortsatte att slå ned i London. Ryssarna hade inte heller något tungt pansar som kunde mäta sig med Wehrmachts Tiger II-stridsvagnar. Om den nye generalstabschefen Heinz Guderian, en förstklassig taktiker, bara fick fria händer att täta östfronten skulle fästningen Tyskland kunna hållas. Åtminstone tillräckligt länge för att militären skulle kunna kapitulera obesegrad till general Dwight D. Eisenhowers trupper på västfronten. Med äran i behåll. Den svaga länken var inte nazistregimen i sig, Schnee beundrade den

och var aktiv partimedlem. Nej, problemet var alla dessa civilister som bara svansade efter förmåner.

Men han var realist. Alla tankar på en verklig seger hade blivit bortblåsta redan under hösten 1944. Motoffensiven i Ardennerna innebar bara ett kort andrum. Och nu var det för sent för att upprätthålla en reträtt. De tyska trupperna var inträngda i ett hörn, insåg sjöofficeren, trots att han personligen fortsatte helt lojal mot Führern.

I Der Führerbunker, lokaliserad långt under rikskansliets park i centrala Berlin, skulle Martin Bormann vara böjd att dela marinkaptenens pessimistiska analys. Fast hans egen insikt om den sorgliga utgången för Das Vaterland var ännu större. I tysthet hade Tysklands förmodligen mäktigaste man efter Hitler förutspått att kriget var förlorat sedan den 2 februari 1943. Det var då fältmarskalk von Paulus och hans överlevande trupper från den stoppade invasionen av Sovjetunionen tvingades kapitulera vid Stalingrad.

Men Bormann höll god min i elakt spel. Allt tal om att lägga ned vapnen var liktydigt med högförräderi. Och var man själv en av de högsta nazisterna fanns i vilket fall inte mycket till val. Landsförrädare eller krigsförbrytare? Det kvittade vad gällde de drastiska personliga konsekvenserna.

Sedan den 16 januari 1945 hade Hitler och ett femtiotal pålitliga medarbetare tagit sin tillflykt till bunkern. Den bestod egentligen av en rad sammanlänkade skyddsrum på flera plan under jord. Hans älskarinna Eva Braun skulle förena sig med honom två månader senare. Längst ned hördes bombningarna från luften bara som dova dån, som avlägsen åska. Bormann hade inrett ett arbetsrum i anslutning till Führerns. Även han hade antika oljemålningar på de sterila väggarna och persiska mattor på betonggolvet. Ett sken av normalitet. Men personalen var alltmer uppskärrad. Det var svårt att upprätthålla någon egentlig arbetsdisciplin. Adjutanter, vaktbefäl och kvinnliga sekreterare uppsökte tillsammans den välförsedda vinkällaren med allt tätare

frekvens. Sex och sprit tog över rutinerna i Hitlers nära omgivning dessa sista veckor. Även Bormann tog brutalt för sig i den moraliska upplösningen.

Men han var långt ifrån desperat. De flesta toppnazister som togs levande skulle hängas i galgen som massmördare. Inte han. I nära två år hade Bormann planerat för en storslagen framtid med sig själv i huvudrollen.

Det var den 12 april 1943 som Führern hade utnämnt den då fyrtiotreårige Bormann till sin privatsekreterare. Sedan maj 1941 var han redan nummer två i partihierarkin med titeln Reichsleiter. Under tio års inre maktstrider hade Martin Bormann dessutom tagit full kontroll över statsförvaltningen. Man kunde kalla honom en nazistisk überbyråkrat. Nu skötte han också om alla Hitlers angelägenheter, som statschef och privatperson, inte minst finanserna. Ingen kunde heller få till stånd ett möte med Führern utan Bormanns välsignelse.

En dryg vecka senare, den 20 april 1943, fyllde Hitler femtiofyra år. I maj samma år födde Eva Braun en son i Führerns alpresidens i närheten av Berchtesgaden. Gossebarnet döptes till Siegfried, den germanska mytologins store hjälte. Tonsättaren Richard Wagner hade gjort en praktfull opera om honom. Detta episka skådespel hörde till Hitlers favoriter.

Men situationen var besvärande. Propagandaministern Joseph Goebbels insisterade på att födseln förblev en hemlighet. Med sin spartanska och officiellt puritanska livsstil avgudades Adolf Hitler av en stor del av den tyska befolkningen. Speciellt kvinnorna beundrade honom djupt. Älskarinnor och oäkta barn ingick inte i den sakrosankta bilden.

Detta pryda hysch-hysch gav Bormann en lysande idé. Den hemlighållna födseln utgjorde ett framtida trumfkort. Rivalerna om Hitlers gunst beskyllde honom för att vara äregirig. Idioter! Sanningen var den att enbart han, Bormann, planerade rent praktiskt för en fortsättning av det Tredje riket. Det var benämningen som nazisterna gett regimen, en totalitär förlängning av

två historiska kejsardömen. Planen baserade sig på en magnifik detalj: han själv skulle förbli dirigenten. Äkta eller oäkta barn, det var obetydligt, Siegfried var bara en bricka i det spelet. Martin Bormann såg sig själv som framtida riksföreståndare med den egentliga makten.

Resten av 1943 ägnade Bormann åt att sätta i gång sin förtäckta operation. Under senhösten tog han sig över gränsen från Österrike till Liechtenstein i en Mercedes-Benz 770. Den mäktige mannen ledsagades av endast två livvakter. De hade fem kappsäckar som bagage. Privatsekreteraren var kortväxt fast massiv, en liten tjur. Följeslagarna i svarta läderrockar var allt annat än små män. Ändå fick de tre verkligen slita när väskorna skulle bäras från den stora limousinen. De innehöll inte kläder. Privatsekreteraren skulle bara stanna ett par timmar i det lilla furstendömet. Han medförde guldtackor, juveler och en miljonsumma i kontanter. Mest schweizer f rancs men även brittiska pund och amerikanska dollar. Dock upptog värdepapper lejonparten av en kolossal förmögenhet. Dessa var i form av statsobligationer från Schweiz och USA. Martin Bormann hade ett konfidentiellt möte med styrelseordföranden i Alois Richter Privattreuhand AG, ett ytterst diskret förvaltningsföretag. En fond hade upprättats. Förutom han själv, under antaget namn, kunde en viss Dieter Carstein fritt förfoga över medlen i den. Han och hans hustru Gisela var handplockade för att adoptera Siegfried. Paret tillhörde den inre kretsen av vänner och beundrare som diktatorn regelbundet umgicks med i Berlin eller Berchtesgaden. Carstein arbetade till vardags som hög ämbetsman inom rustningsministeriet. Dessutom sågs fonden över av en yttre styrelse bestående av tio tysk-argentinska medlemmar av nazisternas Kameradschaft i Argentina. Landet var en diktatur och räknade det största antalet registrerade Hitlersympatisörer i Sydamerika. Det rörde sig om cirka 12 000 personer det året. Förutom förvaltarna på plats i Liechtenstein hade med andra ord tolv män ansvar för den hemliga fonden. Alla kunde på egen hand utse en efterträdare med samma befogenheter. Fast enbart

två personer hade tillgång till de deponerade medlen: Bormann själv och Dieter Carstein.

De skriftliga statuterna redigerade i Vaduz nämnde naturligtvis aldrig fondens egentliga syfte: det definitiva upprättandet av ett tusenårigt rike. Ett evigt naziststyre.

Andra akten i Bormanns djärva plan inleddes den 10 februari 1945 på den tyska flottbasen i Bergen. Hamnstaden längs den norska västkusten med landets djupaste fjord var högkvarter för elfte ubåtsflottiljen. Det var Kriegsmarines nordligaste flottilj. Den hade en bred aktionsradie över Nordsjön och Norra ishavet mot allierade sjökonvojer på väg till eller från Murmansk. Åtminstone på pappret eftersom ubåtarna sällan lämnade den i princip välskyddade basen mot slutet av kriget. Inte minst var bränslet starkt ransonerat. Flottiljen gavs ändå ingen respit av det allierade flyget som hade utsatt basen för ihärdiga bombattacker under det sista året. Senast ett par veckor tidigare. Skadorna var allvarliga och omfattande. Bland annat hade den väldiga ubåtsbunkern sprängts i bitar.

Ändå var Adalbert Schnee på utmärkt humör denna morgon. Något sa honom att en patrull vankades. Han hade kallats till fregattenkapitän Heinrich Lehmann-Willenbrocks tjänsterum. Den senare var chefen för elfte flottiljen.

Båda var levande sjölegender vid trettioett respektive trettiotre års ålder, De bar det åtrådda riddarkorset av järnkorset med eklöv väl synligt i halsen. En sällsynt utmärkelse som bara gick till de tappraste. Den stora skillnaden som aldrig omnämndes de två sjöofficerarna emellan var att flottiljchefen inte var nazist. Detta förlängda totalkrig var ett gravt misstag, ansåg han. Beordrat av en förblindad korpral som trodde att han visste mer om krig än sina mest erfarna generaler och amiraler. Men det var naturligtvis en farlig åsikt som chefen höll strikt för sig själv.

Sammanlagt hade Schnee och Lehmann-Willenbrock sänkt nära femtio fartyg under otaliga patruller de senaste fem åren.

De var kollegor som hyste stor respekt för varandra. Den förre var lång och gänglig med mörka, skarpskurna drag och något rovaktigt i blicken. Den senare uppträdde mer jovialiskt och alldagligt. När han var utan uniform skulle man inte gissa att han var karriärofficer. Samtidigt gick det inte att missta sig på flottiljchefens naturliga auktoritet. En man van att ta snabba beslut och bli åtlydd.

”Adi, nu är det din tur. Dönitz har kontaktat mig personligen. U-2511 ska sättas på prov på riktigt. Ditt topphemliga uppdrag blir att transportera en betydelsefull familj härifrån till Argentinas kust. Det här gäller tydligen personer som betyder något för Führern själv.”

Detta var en antiklimax. Trots hans nazistsympatier krökte sig Schnees mungipor i en lätt grimas. Även han tilltalade chefen med smeknamnet när han kommenterade. ”En enda familj mitt i ett brinnande krig, Recke? Civila forslade från norra till södra Atlanten, över 7 000 sjömil. Vansinnigt! Och så hade jag hoppats på en patrull. Vad handlar det här om egentligen?”

Flottiljchefen visade handflatorna i en hjälplös gest. ”Jag vet inget om den faktiska bakgrunden. Men det ska gå undan. Enligt storamiralens kodade meddelande landar familjen imorgon bitti direkt från Berlin. Över 1 000 kilometer nattflyg. I en Ao 192 Kurier som tar sex passagerare, som du vet.”

Schnee såg förvånad ut och funderade innan han sa: ”Kan det röra sig om Goebbels och hans familj?”

”Negativt, Adi”, svarade Lehmann-Willenbrock. ”Führern skulle aldrig tillåta att någon av hans närmaste följeslagare avvek, det räckte med Rudolf Hess dåraktiga soloflygning till Skottland 1941. Det ryktas dessutom att propagandaministern är lojal in i döden. Nej, vi ska inte spekulera. Är du beredd att kasta loss imorgon kväll?”

Goebbels, den ormen, tänkte Martin Bormann. Privatsekreteraren hade föreslagit att han själv följde med familjen Carstein på dess

vådliga färd över Atlanten. För en gångs skull hade Hitler tvekat inför sin betrodde privatsekreterare. Führern vill inte känna sig sviken.

Goebbels blev inkallad. Dessvärre hade denne ärkerival lika stort inflytande över Führern. Hans råd var diametralt motsatt. ”Carstein är en bra karl som kan utföra viktiga uppdrag till full belåtenhet. Han klarar sig bra på egen hand under resan och i Argentina. Dessutom får ingen i den inre politiska cirkeln överge Tyskland och maktcentrum i nuläget, det har ni ju beslutat.”

Bormann hade då i stället föreslagit att Hitler lämnade Berlin som riskerade att snart inringas av Röda armén. Han förespråkade en taktisk reträtt för den politiska ledningen till Alperna. Det befästa komplexet Obersalzberg låg precis som Hitlers privata residens Berghof nära Berchtesgaden. Det skulle kunna försvaras. En ointaglig fästning! Men inte ens detta välgrundade råd vann gehör hos Goebbels.

Götterdämmerung! De skulle alla dö i Führerbunkern i Berlin, till ingen nytta . Privatsekreteraren kände sig missmodig.

U-2511 sjösattes så sent som i september 1944 och hade ännu inte sänts ut på patrull. Fartyget hade bara utnyttjats i korta uppdrag och i träning. Men det rådde inget tvivel om att marinchefen Karl Dönitz valt rätt. Till skillnad från tidigare ubåtsklasser för vilka undervattensläge enbart brukades vid attack eller flykt var denna nya typ konstruerad för att kunna stanna under ytan en längre period. Den hade totalt fyra elektriska motorer kombinerade med generatorer. I ytläge gick den på vanliga dieselmotorer. U-2511 var nästan ljudlös under ytan och batterikapaciteten den tredubbla jämfört med konventionella ubåtar.

De skulle inte kunna upptäckas i undervattensläge, tänkte Adi Schnee. Men att korsa Atlanten innebar att de mestadels ändå tvingades att färdas i ytläge, eftersom räckvidden under ytan knappt översteg 350 sjömil. Det gällde att hålla god utkik både på kommandobryggan och den toppmoderna radarn. Han

gjorde en snabb kalkyl. Vid marschfart tio knop skulle expeditionen ta omkring en månad. Möjligen kunde farten höjas till tolv–tretton knop. Ubåten hade tillräckligt med dieselolja. Lägg i vilket fall till en vecka som säkerhetsmarginal. Detta var den ultimata utmaningen.

En argentinsk privat yacht skulle möta upp i internationella vatten utanför Buenos Aires bukt, var det meningen. Den exakta positionen och tidpunkten skulle samordnas med den tyska ambassaden när U-2511 närmade sig södra Sydamerika.

Nu gällde det att göra sig redo för avsegling på rekordtid. Båten hade en längd om sjuttiosex meter, ett sjömonster. Mycket att stå i. Nya medaljer väntade.

Adalbert Schnee kände sig ovanligt nöjd när han tog emot sina passagerare trettio timmar efter att ha erhållit sin avfärdsorder. Allt var klappat och klart. Jämfört med förhållanden på en vanlig ubåt skulle det här motsvara en lyxkryssning, ansåg han.

Gästerna var bara tre. Ett par i den yngre medelåldern som inte presenterade sig själva, åtföljda av en blyg, tvåårig son med rågblont, lockigt hår. Han lystrade till namnet Siegfried.

Kaptenen kände inte igen den slätrakade mannen med det strama ansiktet. Storväxt, allvarlig men ändå inte militärisk till uppträdandet. En annan typ av pondus. En typisk statstjänsteman i strategisk chefsposition. Kanske en kabinettssekreterare, möjligen en betydande bankdirektör eller ett diplomatiskt sändebud. Dubbelknäppt kamelhårsrock. Kritstrecksrandig, välskuren kostym med väst, pärlemorsfärgad sidenslips under den bordeauxröda mohairhalsduken. Italienska, handgjorda lågskor. I vänstra handen höll han lite krampaktigt i en stor läderportfölj, mer praktisk än elegant. Den attraktiva frun däremot var klädd för väntade vinterstrapatser. Men också högborgerligt, som i avvaktan på en skidsemester i Kitzbühel. De presenterade sig fortfarande inte och bagaget var föga omfångsrikt med tanke på att denna familj

kanske aldrig skulle återse fäderneslandet. Även om de önskade förbli inkognito uppträdde de två med välvillig förbindlighet. Lite kungliga i sättet.

”Kapten Schnee”, sa civilisten. ”Det glädjer oss mycket att ha blivit accepterade ombord på ert imponerande örlogsskepp för denna improviserade långfärdsresa. På sätt och vis är jag pappa till den här båten och de andra i Typ XXI.”

”Vad säger ni”, utropade Schnee häpet. ”Är ni fartygskonstruktör?”

”Nej, nej, inte alls. Jag arbetar med ekonomiska spörsmål. Ni kan inte ana hur många ton stål och hur många personer över hela Tyskland som varit med om att skapa detta teknologiska underverk. Ni som redan är en av Kriegsmarines mest beundrade befälhavare kan känna er extra hedrad. I denna stund har själve Führern sin uppmärksamhet fäst på detta skepp, kapten. Men jag hoppas att ni kan visa oss vår navigationsrutt. Jag är ursprungligen från Hamburg precis som er storamiral och brukar segla under somrarna. I alla fall före kriget.”

”Det ska bli ett stort nöje, mein Herr, men vilket namn får jag använda?”

Den okände mannen smålog. ”Kalla mig bara Dieter.” Han vände sig om. ”Och det här är fru Gisela samt vår Siegfried som ni förmodligen redan hört honom tilltalas.”

”Sehr gut. För mina vänner heter jag Adi, även om jag förblir kapten när plikten kallar.” Schnee hade tagit fram ett stort inplastat och vältummat sjökort. ”Vi kommer att ta oss igenom Islandspassagen, 300 grader nordväst om väst. Sedan sätts kursen rakt mot varmare vatten i Västafrika. Jag planerar att stanna upp en dag eller två i den portugisiska ögruppen Kap Verde, cirka 350 sjömil utanför kontinenten. Här. Vi färskprovianterar, badar helt säkert.”

Han pekade vidare mot kartans nedre del. ”Sedan raka vägen ned till Sydatlanten.”

Dieter log igen. ”Jag hoppas att fartygsbiblioteket är välförsett.”

Martin Bormann hade kunnat växla ett par meningar med Dieter Carstein över radion. Mötet i internationella vatten utanför hamnstaden Buenos Aires hade förlöpt utan incidenter. Operationen inbegrep bunkring till sjöss för att trygga U-2511:s återfärd till Bergen. På land hade ambassaden och Kameradschaft sett till att familjen Carstein smidigt införlivades i det argentinska samhällslivet och fick permanent uppehållstillstånd som officiellt emigrerande, civila tyskar. När kriget var över skulle ingen söka speciellt efter Carstein. Inte som SS-officeren Adolf Eichmann. Ekonomen hade själv aldrig haft någon direkt hand i planeringen av slav- eller tvångsarbete. För att inte tala om koncentrationsläger och gaskammare. Man kunde förebrå honom för att ha varit en flitig gäst hos Adolf Hitler. Att vara partimedlem. Men det låg inget brottsligt i det.

Slutet var nära, det var bara att konstatera. De var fast i Führerbunkern. Dittills hade Bormann kunnat manipulera Führern utan större besvär. Nu befann sig diktatorn antingen i den djupa depressionens passivitet eller så tappade han fullständigt självkontrollen genom att få maniska vredesutbrott. När han till slut lugnade ned sig brukade han tappa bort sig i verklighetsfrämmande monologer. Vid besök kunde Hitler dock fortfarande visa sig fullt klartänkt. Men det varade aldrig länge.

Det var nu den 23 april 1945, tre dagar efter Adolf Hitlers femtiosexåriga födelsedag. Den dagen hade Bormanns lillebror Albert, som var en av Hitlers adjutanter, fått tillåtelse att lämna bunkern med flera andra tjänstemän och flyga till Obersalzberg. Det var förödmjukande. Sabla Albert, jag har alltid hatat dig, detta är alltså tacken för snålskjutsen i karriären du fick genom mig.

Hans egen fru Gerda och barnen befann sig redan i Alperna. Två dagar senare fick privatsekreteraren höra att familjen flytt vidare till Italien. Det grämde honom ännu mer. Det var just den flyktväg han planerat för sig själv. Först Italien och sedan specialpass och visum till Argentina under antaget namn tack vare

Vatikanen och Röda Korset. Båt från Genua till Buenos Aires. Allt var förberett in i minsta detalj. Råttorna överger det sjunkande skeppet … Råttlinjerna kallade smädarna det för. Löjligt! Självbevarelsedriften, det var något fundamentalt mänskligt.

Den 30 april 1945 tog Hitler och Eva Braun sitt liv. I Führerns testamente från dagen innan kallas Bormann ”min trognaste partikamrat”.

Det var också allt. Joseph Goebbels blev utnämnd till regeringschef och rikskansler, dock utan hederstiteln Führer. Propa g andaministern med hustru följde ändå Hitler och Eva in i döden kort därefter. Men först mördade de sina barn.

Självmord var inget som Bormann åstundade. Inte om det gick att undvika. Den 1 maj klockan elva på morgonen lämnade han bunkern. Han åtföljdes av tre andra ökända nazister. De var SSläkaren Ludwig Stumpfegger, Hitlerjugends unge fanatiske ledare Artur Axmann samt Hitlers personlige pilot, SS Gruppenf ührer Hans Baur. De fyra utgjorde en av flera grupper höga Hitleranhängare som försökte bryta sig ur Röda arméns omringning. De tog sig fram genom en mindre underjordisk tunnel som utmynnade vid tunnelbanestationen Friedrichstrasse. Där lyckades de ta sig över floden Spree på Weidendammerbron, efter flera desperata försök under häftig artilleri- och granatbeskjutning. De nådde slutligen Lehrterstationen, där Berlins moderna centralstation senare skulle uppföras. Baur hade försvunnit. Axmann fortsatte ensam åt ett håll, stötte samman med en rysk patrull och återvände dit han befunnit sig kort före med Bormann och Stumpfegger. Han såg två livlösa kroppar på marken och förstod att det var kompanjonerna. Axmann sprang vidare. Långt efter kriget skulle västtyska myndigheter undersöka de två skelett som hittades begravda alldeles i närheten av denna plats. Båda hade rester av cyanidkapslar mellan tänderna.

Den 2 maj 1945 var slaget om Berlin över när den nazistiska huvudstadens kommendant, general Helmuth Weidling, kapitulerade villkorslöst till Sovjetstyrkorna.

Det är så andra världskrigets europeiska slutskede registrerats symboliskt i historieböckerna.

Martin Bormann kom visserligen aldrig i närheten av Argentina. Men vår hämningslöse klättrare skulle nog plädera att han framgångsrikt lagt grundstenarna till det egentliga Tusenåriga riket.

Ett tänkt imperium som skulle sträcka sig långt utöver det storgermanska. Med en aldrig tidigare skådad maktkoncentration.

Men det var först år 2029, åttiofyra år senare, som detta blev uppenbart.

Eller hur?

KAPITEL 1

En despots försvarstal (maj 2026)

Detta är en förfärlig men nödvändig historia.

Inte därför att jag känner en viss empati för Adolf Hitler. Det erkänner jag villigt, när allt kommer omkring tillhör jag ju familjen.

Visst hade min biologiske gammelfar en del fixa idéer. Inte minst det här med antisemitismen satte griller i huvudet på honom. Men det var Zeitgeist, det låg i tiden. Vad som är viktigt att konstatera rent historiskt är att Hitler som tysk rikskansler byggde upp det mest effektiva bröstvärnet – socialt, ekonomiskt och militärt –mot kommunismen. Mot vad som då kallades bolsje vismen. Ingen demokrati under 1930-talet hade kunnat stoppa Sovjetunionens progressiva frammarsch.

Kan vi någonsin glömma att det grymma kalla kriget varade ända fram till Berlinmurens fall i november 1989? Långt tidigare hade Stalin själv utplånat flera miljoner ryska medborgare i sina blinda utrensningar av mest inbillade motståndare. De bäst utbildade, som regel. Nära trettio miljoner ryssar dog också under världskonflikten. Den främsta anledningen var att människoliv hade föga värde under det sovjetiska oket.

Idag är det dock inte Slaktaren i Kreml, Stalins andlige arvtagare, som är den egentliga fienden till den västerländska civilisationen. Den ryske autokraten är ett epifenomen ända sedan han gick bet på sina krigiska uppsåt i Ukraina. Det verkliga hotet utgörs av übernationalisten i Peking. Högste ledaren som han

kallas, i det nya, aggressiva Kommunistkina. Rent intuitivt tror jag att de flesta med internationell utblick delar min uppfattning.

Storebror ser dig! George Orwells beskrivning av en totalitär stat i dystopin 1984 förkroppsligas perfekt av dagens Mittens rike. Det kommer nämligen inte väja för mindre än världsherravälde, direkt eller indirekt. Dess ledarskikt bidar dock sin tid. Även om det är lätt att beundra kinesernas långsiktiga tänkande står de för nutidens genuina rasism. I deras ”slutliga lösning” kan vi andra, icke-kineser, bara platsa som moderna slavar.

Men det förskräckliga (och nödvändiga) i denna berättelse har heller ingenting att göra med den gula faran. Jag har under mitt hittills framgångsrika liv gradvis insett att mänskligheten i stort inte är mycket att hurra över. Det kan vara ett trivialt konstaterande. Men slutsatsen måste också bli att den inte heller förtjänar mycket hänsyn när vi fåtaliga som besitter tillräcklig vilja, intelligens och kultur rycker in för att skapa något som kan bestå. Vi behöver inte vara onödigt grymma, men den direkta konsekvensen är obeveklig.

Den västerländska civilisationen är klart överlägsen andra tidigare i mänsklighetens historia. Det står skrivet i sten. Fast i sin nuvarande institutionella form av liberala, försvagade demokratier har den nått en definitiv smärtgräns.

Från antika grundstenar av rationell organisation i Grekland och Rom har landvinningarna varit stora och innoverande under seklernas gång. Det berör alla områden. Konst och filosofi har berikats väsentligt. Styrelseskick har förfinats och blivit mer toleranta. Epokgörande upptäckter görs kontinuerligt inom exakta vetenskaper. Praktiska tekniska lösningar upphör inte att förvåna oss.

Men inom det väsentliga området produktionssätt uppnådde västerlandet en historisk kulmen under 1970-talet. Först då började de mest insiktsfulla förstå att stigande välfärd inte kan upprätthållas på en planet vars naturresurser mestadels inte är outtömliga.

FN:s första miljövårdskonferens i Stockholm 1972 utgjorde även de första stapplande stegen mot det allmänt vedertagna konceptet

hållbar utveckling. Romklubben varnade samma år i sin banbrytande rapport Tillväxtens gränser för att oljan skulle ta slut. Den skakade världen. I bokform blev rapporten en global bästsäljare, med förbluffande trettio miljoner sålda exemplar. Den djupa ironin var att det snart visade sig att huvudproblemet inte var bristen på olja utan själva utnyttjandet av fossila bränslen.

Det har tagit ytterligare femtio år för ett skikt av högutbildade att dra slutsatsen att vi står inför en katastrofal civilisationskris. Konstaterandet är baserat på obestridliga fakta, vederlagda sedan minst ett tiotal år även om många vill förneka dem. Där sticker klimatfrågan upp som toppen av ett rämnande isberg. Det ledde till klimattoppmötet i Paris 2015, där ett avtal om motåtgärder skrevs under av 194 länder.

Allt hänger samman i miljön. Högre jordbruksskördar kan bara uppnås genom konstgödsling som genererar tungmetallen kadmium i jorden. Övergödning skapar utsläpp av kväve och fosfor i ekosystemen. Ett alltför intensivt utnyttjande av kemiska bekämpningsmedel medför samtidigt att grundvattnet förgiftas ytterligare. Hela arter av flora och fauna utslocknar.

Klockan tickar allt snabbare i en ond cirkel. Jordens befolkning överstiger åtta miljarder personer. Med nuvarande ökningstakt är det bara två korta decennier som skiljer oss från det ödesdigra talet tio miljarder. Det är den befolkningsmängd som demografer uppger vara det absoluta maxtalet för överlevnad på vår planet.

Innan dess kommer dock – lyckligtvis – Malthus lag att träda i kraft. Thomas Malthus tillhörde de första klassiska ekonomerna i slutet av 1700-talet. Hans mest kända teori går ut på att befolkningsökningar sker snabbare än produktivitetsökningar. På den tiden handlade det i första hand om jordbruket. Följden blir, som på Irland då, att hungersnöd och politisk oro uppstår. Generellt sett är det enligt Malthus en ”naturlig” ordning som begränsar antalet personer som kan leva i ett givet geografiskt område. Sådana historiska fastställanden – och konsekvenser – kan överföras till ett aktuellt utvecklingsskede för mänskligheten.

Vem styr världen när AI tänker själv?

Allvarliga naturkatastrofer sprider sig över jordklotet och år 2029 är läget akut. Hela mänsklighetens överlevnad hotas.

Men då träder plötsligt en ny typ av världsledare fram: Wolf Petrucci Carstein, WPC. Klimathjälte, fredsivrare –och Hitlers hemlige sonson. Med sin karismatiska stil och politiska retorik lyckas han först bli Brasiliens president, sedan FN:s generalsekreterare. En spikrak karriär, som dock snart börjar granskas i sömmarna av den svenska utrikeskorrespondenten Margareta Sandin. För vad vill WPC egentligen?

Vad döljer sig bakom den politiskt korrekta fasaden?

Och vilken roll spelar GAL, AI-modellen och generalsekreterarens högra hand? På vems sida står hon i spelet mellan krig och fred, framgång och fall?

Romanen Amok 2029 ställer verkligheten på sin spets. Är det en dystopi – eller befinner vi oss i själva verket snart där?