Omsluten av mörker
© Micha Foss-Ghazarian, 2023
Foto pÄ författaren, omslagets bakre flik: ©Linnéa Hurtig
Omslagslayout: Rita Riestola
Första upplagan
Utgivning: B4PRESS, Göteborg
b4press.com
Tryck: Polen 2023
ISBN: 978-91-89119-15-4
Kapitel 1
Uppsala, fredagen den artonde oktober 1974
Han tittade med sömndruckna ögon ned pÄ det whiskyglas som han höll i sin högra hand, ett glas som snart var tömt pÄ allt dess bÀrnstensfÀrgade innehÄll. Detta berodde helt och hÄllet pÄ en enda sak; den ihÄllande nervositet som Stellan kÀnde inför det möte han hade avlagt med sin kontakt under den kylslagna fredagskvÀllen. Det var en kontakt som han hade arbetat fram efter mÄnga mÄnader av ihÀrdigt arbete i sin journalistiska undersökning av en av Sveriges mest framtrÀdande politiker. Skulle det hans kontakt pÄstod visa sig vara sant, att denne politiker bÄde var korrumperad och ytterst klandervÀrd, skulle nyheten brisera likt en bomb, sÀrskilt pÄ regeringsnivÄ. Förmodligen skulle Àven de skakningar som nedslaget innebar finnas kvar under en vÀldigt lÄng tid. Troligtvis skulle Àven partiets höga anseende ta en sÄdan skada att det skulle bli svÄrt att reparera under oöverskÄdlig tid. Men Stellan var journalist, och som sÄdan lÄg det i hans yrkesroll att undersöka hur saken lÄg till.
Stellan sÄg Äterigen ned pÄ whiskyglaset och sedan pÄ vÀggklockan som hÀngde pÄ vÀggen inne i restaurangen innan han svepte glasets sista innehÄll och med en lÀttare duns stÀllde ned
det pÄ bordet. De övriga middagsgÀsterna inne pÄ restaurangen vÀnde under en kort stund sina blickar mot Stellans bord innan sÀllskapen Äter tog vid i sina samtal. Stellan kunde förnimma att alkoholen som fanns i hans kropp nu gav sig till kÀnna men han bestÀllde ÀndÄ till sig Ànnu ett glas. Klockan pÄ vÀggen visade att hon var kvart över Ätta. Hans kontakt var en kvart sen. Stellan ryckte pÄ axlarna. Skulle hon dyka upp och berÀtta vad hon visste skulle han sÀkerligen bli besviken pÄ berÀttelsens innehÄll och ganska snabbt kunna avfÀrda den som humbug. Skulle Marianne, som hans kontakt sagt sig heta, inte behaga sig med att dyka upp pÄ restaurangen skulle han Ätminstone fÄ möjlighet att inta ytterligare ett eller tvÄ glas whisky innan han med gott samvete kunde bege sig till sitt hotellrum i den mörka och kyliga decembernatten. SjÀlvfallet hade resan till Uppsala frÄn hans hemstad Stockholm dÄ varit förgÀves, men man lÀr sig av sina misstag, tÀnkte Stellan samtidigt som han trummade med fingrarna pÄ bordet och suckade.
âFinns det nĂ„gon vid namn Stellan HĂ€ger hĂ€r? Det Ă€r en Marianne i telefon som söker dig.
Stellan vÀnde sig förvÄnat om dÀr han satt och kollade mot bardisken. Mannen bakom baren höll upp en telefon och sÄg ut över restaurangen. Stellan skyndade sig upp frÄn sin stol men rÄkade slÄ i bordet dÀr han satt sÄ att hans whiskyglas vÀlte.
Han förbannade tyst sin ivrighet men gick sedan bort till bardisken för att svara pÄ samtalet. Han undrade varför Marianne hade ringt till restaurangen för att fÄ tag pÄ honom i stÀllet för att ta sig dit i egen person.
â Det Ă€r jag som Ă€r Stellan HĂ€ger, sade han till bartendern som dĂ€refter strĂ€ckte honom telefonen.
Han satte sig ned pÄ en av barstolarna och vÀnde sig med ryggen mot bartendern dÄ han ville tala sÄ ostört som möjligt.
â Ja, det Ă€r Stellan. Var Ă€r du nĂ„gonstans?
Han hoppades pÄ att Marianne skulle ge honom ett bra svar pÄ den frÄgan dÄ han nu hade blivit otÄlig av att behöva vÀnta.
Men i andra sidan luren förblev det tyst. Plötsligt tyckte han sig höra en röst i periferin men han kunde inte urskilja vad som sades. Stellan upprepade dÄ sin frÄga men sedan hörde han ett klickande ljud. Den som hade ringt honom hade lagt pÄ luren. Lekte Marianne bara med honom? Han vÀnde sig om mot bartendern och strÀckte honom luren.
âVad sa personen som ringde? frĂ„gade Stellan nyfiket men nĂ„got trött pĂ„ situationen.
â Hon sade bara att hennes namn var Marianne och att det var brĂ„dskande. Hon lĂ€t vĂ€ldigt andfĂ„dd nĂ€r hon pratade.
âFinns det nĂ„gon möjlighet att man kan ringa tillbaka till numret som hon ringde frĂ„n? undrade Stellan.
âTyvĂ€rr inte, svarade bartendern. Men om hon ringer tillbaka sĂ„ sĂ€ger jag till er direkt. FĂ„r jag förresten lov att bjuda pĂ„ ett glas? Jag sĂ„g vad som hĂ€nde nĂ€r du skulle stĂ€lla dig upp. Vi har sett till att torka upp olyckan som var framme.
Stellan skÀmdes men nickade ett tacksamt ja Ät bartenderns frÄga, gratis sprit sade han inte nej till i första taget. DÀrefter gick han tillbaka till sitt bord och funderade pÄ hÀndelsen som nyss hade intrÀffat.
Han fann det mycket underligt att Marianne hade ringt honom för att sedan vÀlja att inte prata med honom. NÄvÀl, det hade sÀkerligen sin förklaring det ocksÄ. Stellan bestÀmde sig för att vÀnta i en halvtimme till pÄ restaurangen efter Marianne. Skulle hon inte infinna sig skulle han bege sig tillbaka till sitt hotellrum och resa tillbaka till Stockholm under morgondagen. Detta var inte första niten han hade stött pÄ i sitt yrke som journalist. Men Stellan hade hoppats pÄ att fÄ ta del av storyn som Marianne pÄstod sig ha bevis för skulle ha intrÀffat. Visst skulle den ha omkullkastat samhÀllets förtroende för en av landets mest kÀnda politiker men fanns det ens ett uns av sanning i det Stellan hade fÄtt höra av Marianne var det en historia vÀrd att dra fram i ljuset.
Efter en halvtimme hade Stellan druckit upp glaset med whisky.
Vilket det var i ordningen hade han nu tappat rÀkningen pÄ, men det rörde honom inte i ryggen. Han var besviken pÄ kvÀllens hÀndelseförlopp. Marianne hade inte ringt tillbaka till restaurangen och inte heller bemödat sig med att dyka upp. Klockan pÄ vÀggen visade att hon hade hunnit bli halv elva. Stellan hade suttit lÀngre Àn han hade planerat och befunnit sig lÀnge i sina egna tankar. Men nu var det dags att bryta upp och krypa till kojs. Sagt och gjort, Stellan steg upp frÄn stolen, nickade lite lÀtt till bartendern som ett tack för kvÀllens service, och begav sig sedan till hotellets vestibul. NÀr han precis var redo att börja gÄ upp för trapporna för att bege sig till sitt hotellrum blev han hejdad av receptionisten.
â Stellan HĂ€ger?
â Ja, det Ă€r jag, svarade Stellan förvĂ„nat och vĂ€nde sig om mot receptionen.
âEn Marianne var hĂ€r och sökte dig tidigare under kvĂ€llen, sade receptionisten. Hon frĂ„gade efter ditt rumsnummer och sade att du bett henne att möta upp dig dĂ€r.
â JasĂ„, sade Stellan kort. Tack sĂ„ mycket.
Stellan önskade dÀrefter receptionisten en god natt och begav sig upp till sitt hotellrum. Han bodde i rum 237, ett rum nÄgra trappor upp i byggnaden. NÀr han med vinglig gÄng gick upp kunde han inte rÄ för kÀnslan av förvirring över hela situationen.
Varför hade Marianne anlÀnt till hotellet utan att leta upp honom pÄ restaurangen som de hade kommit överens om? Befann hon sig nu i stÀllet pÄ hans hotellrum och vÀntade pÄ honom? Stellan tyckte sig minnas att han inte hade lÄst dörren till rummet nÀr han hade begett sig till restaurangen, han hade inte lÀmnat nÄgra vÀrdesaker pÄ rummet och han hade varit stressad inför mötet. Snart var han framme vid sitt hotellrum och hoppades att han skulle fÄ svar pÄ sina mÄnga frÄgor.
Hotelldörren med nummer 237 var lÄst. Stellan skakade pÄ huvudet för nu mindes han helt klart och tydligt att han inte hade lÄst dörren. Men om Marianne befann sig dÀr inne kanske
hon var den som hade lÄst dörren efter sig. Stellan satte nyckeln i lÄset och lÄste upp dörren försiktigt. Inne pÄ hotellrummet var det mörkt. Gardinerna var fördragna och det enda ljus som Äterfanns i rummet var det lilla ljus som nÄdde in frÄn korridoren. Stellan gick in och lÄste sedan dörren bakom sig och tÀnde taklampan.
â Marianne, det Ă€r Stellan. Ăr du hĂ€r inne?
Ingen svarade inifrÄn rummet. Men nÀr Stellan kollade nÀrmre pÄ hotellgolvet sÄg han ett par högklackade stövlar stÄ under klÀdhÀngaren. Marianne verkade vara i rummet trots allt. Stellan tyckte att det var vÀldigt underligt att hon inte svarade pÄ hans tilltal.
Han tog av sig sina skor och gick sedan lÀngre in i rummet. Det var dÄ han sÄg henne. Liggandes pÄ hans hotellsÀng lÄg nÄgon som han antog var Marianne. Kanske hade hon somnat och var svÄrvÀckt tÀnkte Stellan. Han gick runt sÀngen och skulle precis till att vÀcka kvinnan som lÄg dÀr framför honom. Men nÀr han hade rundat sÀngen sÄg han att kvinnans ena arm hÀngde utanför sÀngen pÄ ett onaturligt vis. Det sÄg inte vidare bekvÀmt ut tÀnkte Stellan samtidigt som han tÀnde den bruna lampan som stod pÄ nattduksbordet. Men bilden framför honom gjorde att han ryggade tillbaka. PÄ sÀngen framför honom lÄg en kvinna. Men hon sov inte. Hennes ögon var vidöppna. Hon var död. Stellan drabbades av panik samtidigt som han fortfarande var pÄverkad av alkoholen. NÀr han skulle backa ut frÄn rummet för att varsko personalen om sin upptÀckt slog han i hÀlen pÄ mattkanten och for baklÀnges mot golvet. Stellan hade ingen tid att reagera pÄ fallet och slog huvudet i golvet, hÄrt. Den hÄrda smÀllen gjorde att han svimmade av och dÀr pÄ golvet lÄg han sedan under hela natten Ànda fram till morgonen.
NÀr Stellan hade slagit i golvet under kvÀllen hade hans nÀrmsta hotellgrannar, vilket var ett gift Àldre par, legat och sovit och
vÀckts av den kraftiga smÀllen. Maken hade yrvaket gÄtt ut i hotellkorridoren och knackat frenetiskt pÄ Stellans dörr, utan att fÄ nÄgot gehör inifrÄn rummet. Mannen sÄg att hotelldörren stod olÄst och tÀnkte en stund pÄ att gÄ in och lÀra sin hotellgranne ett och annat. Men pÄ sin hustrus uppmaning och begÀran Àndrade han sig och gick och lade sig med sin Àlskade igen.
NÀr paret under morgonen skulle bege sig till hotellets matsal för att inta sin frukost gjorde mannen en liten avstickare bort till receptionen och framförde sina klagomÄl till den skÀrrade receptionisten, vilken i sin tur lovade honom att hon sjÀlv skulle framföra hans klagomÄl till den som var boendes pÄ rummet. Sagt och gjort begav sig dÀrefter receptionisten upp till hotellrummet och knackade pÄ dörren. InifrÄn rummet hördes inte ett ljud. Receptionisten var dÄ redo att gÄ dÀrifrÄn men nÀr hon mÀrkte att dörren stod olÄst tog hon mod till sig och gick in pÄ rummet. Det första hon lade mÀrke till var hur taklampan lyste samtidigt som rummets gardiner var fördragna. Men ganska snabbt letade sig hennes blick sedan ned mot golvet och det var dÄ hon fick se en man ligga dÀr framför henne.
Det första intrycket som receptionisten fick av situationen var att mannen som lÄg framför henne hade somnat dÀr pÄ hotellgolvet. NÄgot överförfriskad sjÀlvfallet dÄ det stank sprit om honom. Men nÀr hon gick lÀngre in i rummet sÄg hon koagulerat blod i nÀrheten av mannens huvud. Hon gav ifrÄn sig ett skrik och skyndade sig sedan ut frÄn rummet för att hÀmta hjÀlp.
â Vakna din jĂ€vel!
Stellan kÀnde plötsligt en brÀnnande smÀrta pÄ ena kinden. Samtidigt som han började vakna till liv kunde han kÀnna hur huvudet vÀrkte men han mindes pÄ ett ögonblick gÄrdagens hemska syn. Förmodligen hade allting varit en dröm och smÀrtan han nyss hade kÀnt pÄ kinden hade tillkommit dÄ han sjÀlv slagit i kinden dÀr han lÄg pÄ golvet. Men nÀr han öppnade ögonen sÄg
han tvÄ poliser se ned pÄ honom och Stellan satte sig tvÀrt upp pÄ golvet. Han kunde kÀnna hur hela kroppen vÀrkte, speciellt ömmade hans huvud och han hade en sprÀngande huvudvÀrk.
â Stellan HĂ€ger?
Stellan sÄg pÄ den ena av poliserna som hade tilltalat honom.
Hur kunde de veta hans namn? Sedan sÄg han receptionisten stÄ en bit bort. Hon grÀt samtidigt som hon pratade med ytterligare en polis. Vid anblicken av den grÄtande receptionisten kom allting tillbaka till Stellan. Han mindes den döda kvinnan som han hade funnit i sin sÀng under gÄrdagskvÀllen. Han mindes hur han varit pÄ vÀg till receptionen för att rapportera sin upptÀckt, men han hade ramlat och sjÀlv svimmat av. Och han hade legat utslagen hela natten.
â Det var inte jag. Det var inte jag!
Stellan visste inte vad han skulle sÀga eller ta sig till. Samtidigt sÄ verkade hans vÀrsta farhÄgor nu besannas.
âStellan HĂ€ger, fortsatte polisen. Du Ă€r gripen för mordet pĂ„ Marianne Lindqvist. Vi kommer nu att ta med dig till stationen och nĂ€r vi Ă€r dĂ€r vill vi att du berĂ€ttar allting som du har gjort.
FörstÄr du?
Polisen greppade bryskt tag i Stellans ena arm och drog upp honom frÄn golvet. NÀr Stellan kollade ned sÄg han en liten blodpöl pÄ golvet dÀr han hade slagit i med sitt huvud under natten. Stellan förstod hur allting sÄg ut för de som inte visste sanningen om det intrÀffade. Han hade sÀkerligen i deras ögon strypt Marianne och sedan rÄkat ut för en olycka dÄ han hade försökt att sopa igen spÄren efter sig. Men polisen mÄste förstÄ nÀr jag berÀttar sanningen tÀnkte Stellan. De mÄste förstÄ att det inte Àr jag som har mördat henne. De mÄste.
Under nyÄrsaftonen försvinner kriminalkommissarien Lisa Forss i vad som verkar vara en kidnappning med synnerligen personliga motiv: Hennes kollega och likaledes livspartner Gustav Nyberg Àr den som upptÀcker hennes högst anmÀrkningsvÀrda och mÀrkliga försvinnande.
Kampen mot klockan för att Äterfinna Lisa vid liv fÄr hela Göteborgs poliskÄr att försÀtta sig i stabslÀge.
Polisen gör flera framsteg, men gÄng pÄ gÄng byts hopp mot förtvivlan. Det polisiÀra arbetetunderlÀttasinte heller av att deras kollega Gustav fullstÀndigt bryter ihop och hans inre mörka sidor tar över hans intellekt.
Men vem Àr det som hyser ett sÄdant agg gentemot Lisa? Och vem Àr Stellan HÀger och vilka följder fÄr hans tidigare livshandlingar i det som utspelar sig nu?
Flera mÀnniskors livsöden vÀvs samman i denna uppföljare till böckerna De som inte syns och HÀmndbegÀr nÀr polisjakten pÄ en hÀmndlysten kidnappare tar sin början.
ISBN 978-91-89119-15-4
,l!llllllllllllllllll en produktion av b4pressförlag