9789188981370

OLOF SPAAK

Den vänstra vägen

Utgiven av Stellar förlag, Lerum, 2024 www.stellarforlag.se | info@stellarforlag.se

© Olof Spaak

Grafisk form: Mattias Norén

Författarporträtt: Jenny Baumgartner

Originalmanuset för tv-serien Inferno är skrivet av Amanda Högberg och Axel Stjärne

Första upplagan

Tryckt

i ???, 2024

ISBN: 978-91-88981-37-0

OLOF SPAAK

Till Johanna, som lärde mig den första besvärjelsen.

INLEDNING

Så länge jag kan minnas har jag tänkt att något, som jag inte kunde sätta fingret på, blivit fel. Kanske att jag var född i fel tid, på fel plats och att det egentligen var meningen att jag skulle vara någon helt annanstans. Om du aldrig har känt så, då kan du välja att stänga ditt hjärta för ordet och sova vidare. Att stanna här i den döda tid vi lever i – vänster hjärnhalvas tidsålder – och fortsätta låtsas. Men om du är som jag, om du anar något mer, då ska jag glänta på slöjan till det som väntar bakom det töcken av verklighet du nu är fångad i.

Allting jag ska berätta har verkligen hänt, det skulle inte finnas någon mening om jag inte var helt ärlig och den sista tiden har orden blivit en outsinlig ström som flödar genom mig i jakt på utlopp. Hade jag haft någon att prata med skulle jag kanske aldrig fört pennan till pappret, men jag kan inte träffa någon. Så jag måste få ned allt, inte bara för att vittna om det som hände utan också för att skrivandet är en form av magi, en besvärjelse som hindrar mitt förstånd ifrån att vittra sönder.

Jag är frestad att skriva att jag inte ångrar någonting, men som jag sa vore det ingen poäng med det här om jag inte var ärlig.

DEL 1

1.

Allt började när jag hittade huvudet utanför dörren.

Vi hade flyttat in i det stora röda huset på landet, det var vinter och det var kallt, även inomhus. Vattnet frös och vi frös.

Erik var två månader gammal, Sara höll honom mot bröstet när jag kom in med lådan. Han var röd om kinderna, sov djupt.

Jag drog skruven genom spånskivan och in i regeln, ett skönt knaster när skruvhuvudet sögs in i träet. Jag sträckte mig efter en till skruv men stannade i rörelsen, tyckte mig höra en bildörr som stängdes.

När jag tittade ut kunde jag inte se något, endast den stora granen i mitten av vändplatsen skymtade genom de täta flingorna.

Det luktade bränt av skruvdragaren och jag tänkte att den snart skulle ge upp.

Torpet, som vi lite romantiskt kallade det, var en jaktstuga från sekelskiftet som byggts ut i omgångar vilket gav det en udda form och en labyrintlik insida. Det låg så långt mot Småland att det man brukar förknippa med Skåne, åkrar och öppna landskap, hade övergått i steniga kullar och granskog. Närmaste granne bodde en dryg kilometer nedför vägen och nätet var svajigt, ibland obefintligt.

Sara ville bort från stan, trött på bruset och på alla människor som ständigt befann sig i hennes synfält. Hon var uppvuxen i

Mora och pratade igen och igen om tystnaden i skogarna som omgav hennes barndomshem, längtade tillbaka men kunde nöja sig med att komma ut ur Malmö. Motvilligt, landsbygdens avskildhet väckte en dov oro i mig, hade jag gått med på att flytta ut i skogen.

Vi köpte huset i början av sommaren, mäklaren beskrev det som ett renoveringsobjekt i foldern han delade ut tillsammans med sitt fasta handslag när vi anlände till visningen. Sara och jag växlade blickar medan vi gick omkring, log små hemliga leenden, vi hade äntligen hittat det! Precis där granskogen tog vid bakom en vildvuxen äng och med en stor svart damm nedanför sluttningen på baksidan. En magisk plats.

Det är möjligt att de andra spekulanterna skrämdes bort av mängden arbete som väntade den nya ägaren, att det bara var vi som inte förstod hur nedgånget huset faktiskt var. Det blev i varje fall ingen budgivning och vi skrev kontrakt redan kvällen därpå.

När Kent, Saras pappa, kom ner från Dalarna för att inspektera vårt blivande hem började han med att bryta upp plankgolvet i vardagsrummet. Han ville se varför det bågnade. Jag höll andan när han hämtade kofoten i bilen och kilade in den mellan tiljorna.

Under golvet hade ett stenblock vandrat upp genom myllan och försökt tränga sig in i huset. För att kunna gräva ur grunden fick vi lov att riva ut golv och golvbjälklag och på köpet försvann det mesta av rummen. Till sist var bara ytterväggarna kvar och vi brukade skämtsamt säga att det enda vi behållit av det hus vi köpt var läget.

Vi hade grävt ut, bytt syllar och var i färd med att skruva upp ett nytt bjälklag när vi inte längre hade råd att ha kvar lägenheten i Malmö. Vi flyttade in i skalet av ett hus. Råa väggar och svarta gapande hål påminde mig ständigt om att vårt nya hem var en arbetsplats och ingen plats för vila. I vissa

rum kunde vi fortfarande se rakt ned i den svarta jord som huset vilade på.

Trots allt svett och blod det krävde av oss, tillsammans med den stigande insikten om att vissa delar av det aldrig skulle bli som vi tänkt oss, älskade vi vårt torp. Vi levde där i byggdammet och i bruset från värmefläktarna, omgärdade av verktyg och virke. Den som klarade det bäst var Erik, han sov eller åt eller tittade på oss med en förundran som kunde få oss att glömma möda och slit.

Jag tog ett steg tillbaka, tittade ut över den gamla jaktstugan, husets hjärta, som skulle bli mitt arbetsrum. Drog handflatan över väggen och försökte frammana bilden av hur det skulle bli. Hur jag skulle sitta där och skriva vid fönstret ut mot den snötäckta ängen medan björkvirket knäppte i kaminen. Men det var för rått i luften för att kunna se bilden klart, den gled bara undan.

Ställde undan verktygen och sopade rent.

Gick ut för att kasta påsen bland allt bråte som samlats där på hög framför huset. Det hade slutat snöa men vinden drog upp hårda korn i mitt ansikte, tvingade mig att kisa. Det var så mörkt att det gula skenet inifrån inte mäktade tränga ut i den virvlande svärtan.

Jag var på väg in igen när jag såg den – papplådan på trappan. Vi fick sällan besök så tanken på att någon varit där slog mig inte ens. Jag tog bara med lådan in i tron att Sara hade glömt den där. Men när jag frågade kände hon inte igen den.

Jag sprättade upp tejpen med en mattkniv och drog ut en vit plastpåse. Blod droppade på vårt nylagda stengolv. Sara tittade häpet från mig till påsen och jag kände en svart sugande känsla i magen. Jag tog ett djupt andetag, hjärtat slog hårt i bröstet när jag långsamt öppnade påsen. Tvingade mig att titta ner i den. Döda svarta ögon stirrade tillbaka på mig.

Friedrich Nietzsche skrev att Om du tittar ner i avgrunden länge nog, så tittar även avgrunden ner i dig. Vi hade en väggbonad med citatet hängande i köket, Sara hade köpt den på loppis. Men Nietzsche hade säkerligen en annan bild framför sig än att jag skulle stå där i vårt alltför stora hus på den nordskånska landsbygden och titta ned i en blodig plastpåse för att få ögon kontakt med en halshuggen get.

Jag kunde känna avgrunden öppna sig, hur den skådade in i mig för att mäta min styrka. Vad hade jag att sätta emot de mörka krafter som nu var i rörelse för att sätta mig på prov?

Jag satte plastpåsen i vasken och torkade grundligt bort blodet från golvet, rädd att det skulle fläcka fogarna runt den svarta natursten jag med stor möda lagt dagen innan.

Efter att Erik somnat den kvällen satt vi med varsin kopp te och resonerade om vem och varför. Vem hade bemödat sig att ta sig ut på de isiga vägarna, uppför den smala grusvägen för att lämna lådan med dess blodiga varning på vår trapp för att sen försvinna tillbaka in i mörkret? Svaret var givet: Logen.

Jag såg oron lysa ur Saras ögon, hennes jämnmod för en gångs skull rubbat. Huset knarrade i blåsten och Erik gnällde tyst i sömnen som svar. Jag knöt händerna i ett försök att få dem att sluta darra.

”Vad händer nu?” sa Sara.

”Jag vet inte.”

”Polisen?”

”Nej.”

”Men varför?” sa Sara. ”Varför gör de så här?”

”För att säga att de inte är klara med mig.”

Hon blundade en sekund. Så tittade hon på mig igen.

”Då måste du prata med dem.”

Jag slog ut med händerna.

”Vad ska jag säga?”

”Att du är färdig. Att de ska lämna oss ifred.”

Jag nickade men blev sittande, orörlig. Efter en stund reste hon sig och lämnade rummet, jag kunde höra hennes elektriska tandborste surra i gång. Mina händer darrade fortfarande.

Jag visste att det här bara var början.

2.

Våren innan den ovälkomna gåvan fick jag och min producent Naomi ombord en internationell streamingkanal för Inferno, en tv-serie jag skulle skriva och regissera. Efter ändlösa rader reklam för mjällschampo och tysk choklad skulle jag göra något eget. Något meningsfullt. Inferno skulle bli mitt genombrott, jag skulle äntligen visa dem. Alla som sagt att det inte skulle bli något av mig. Lärarna som inte trodde på mig. Klasskamraterna som skrattade åt mig. Min far.

Inferno handlade om när Kornelia och hennes bästa, och enda, vän Liv blir en del av ett hemligt sällskap på det anrika universitetet Nordanå.

Kornelia är mörk, intensiv, gränslös. Liv är ljus, lugn, eftertänksam. Eld och vatten. Ida och Pingala. Sällskapet leds av universitetets diaboliske rektor, Camille. Vad som börjar som ett elevspex, en flört med onda krafter, slutar i att Kornelia måste göra upp med sitt mörka förflutna och till sist lura själva Djävulen för att rädda sin själ.

Om du tittar på tv-serier så vet du att huvudkaraktären alltid har en hemlighet, som att koka amfetamin bakom ryggen på sin fru eller att råka vara en seriemördare. Även min protagonist, Kornelia, bar på en nattsvart bakgrund: Hennes handikappade syster drunknade när de var barn och det var Kornelia som lurade ned henne i vattnet. När hon börjar på Nordanå är hon fortfarande plågad av skuld men i kulten får Kornelia lära sig att moral bara är ett hinder, hon måste sätta sig över den för att

nå sin fulla potential, bli den hon är ämnad att vara. Hon går över lik, blir framgångsrik, älskad, åtrådd. Och allt det kostar är hennes själ. Kornelias resa in i mörkret skulle gestaltas i sex avsnitt och i mitt huvud var processen redan i gång.

Under ännu en rebellisk period i mina tonår tog min far ut mig på en hotellfrukost för att tala mig till rätta. Han ville förmå mig att acceptera den plats i samhällsordningen han ansåg mig given.

Jag hade tillbringat natten på en galonförsedd madrass på Helsingborgs polisstation när han hämtade mig tidigt den morgonen. Vi gick nedför trappan och satte oss i bilen, ingen sa någonting. Min andhämtning var tung, tungan stor och torr i munnen. Tankarna trögflytande när jag förtvivlat sökte efter något minne från kvällen innan som kunde förklara varför den slutat som den gjorde. Solen gick upp precis då, kastade sina första strålar över oss. Reuben fällde ned solskyddet.

Reuben hade aldrig blivit hämtad från en polisstation, han drack alkohol först dagen han fyllde arton och han åt middag samma tid varje kväll. Han hade ingen förståelse för mitt behov av revolt och jag i min tur föraktade hans val av livsstil där arbete var det mest sakrala. De senaste åren hade vi kommit ihop oss allt oftare och jag kunde höra föraktet i hans ”God morgon” när jag släpade mig upp runt tolv för att äta frukost. Jag hade börjat kalla honom vid hans förnamn för att skapa distans mellan oss, något han aldrig kommenterade även om jag märkte att det irriterade honom. Jag kunde se hur han liksom ryckte till varje gång jag kallade honom vid hans namn. Det sårade honom. Men det var något han aldrig skulle erkänna. Han var alltför stolt.

Tystnaden hade börjat gnaga i mig när han parkerade bilen. Vi gick in genom snurrdörren och jag väntade en bit bort med blicken i golvet medan han pratade med den unga kvinnan i receptionen. Hon visade oss genom lobbyn med det bruna stengolvet och vidare in i matsalen. Vita linnedukar. Tända ljus. Det

var inte så många där, någon enstaka person som åt sin frukost med blicken fäst i tidningen på bordet.

Vi hade precis satt oss när han fixerade mig med blicken. Jag kunde inte hålla den, tog i stället servetten och vek den omsorgsfullt.

”Du kastar bort ditt liv.”

”Jag är sjutton.”

Svarade jag verkligen så eller är det bara hur jag vill minnas det? Kan inte avgöra längre. Det jag minns är att jag höll allting som var jag dolt för min far. Mobbningen i skolan som var vardag tills jag började högstadiet. Det vettlösa festandet som skulle fylla hålet det skapat. Ville inte att han skulle veta vem jag hade blivit, han föraktade svaghet.

Jag såg upp på honom, han knep ihop läpparna. Andades in som för att säga något men ångrade sig, ställde sig bryskt upp, gick för att hämta mat. Jag gick efter honom men stannade till och såg mot gatan utanför, längtade bort. Vartsomhelst.

När vi hade satt oss igen fortsatte han precis där han slutat.

”Du är en parasit.”

Jag suckade, hade hört det förr.

”Och du blir dum i huvudet när du dricker.”

Jag ryckte på axlarna.

”Om du ska bo kvar i vårt hus så slutar du supa ner dig varje helg och satsar på skolan. Utbildning kan garantera dig ett bra jobb och ett gott liv.”

Jag drog med handen över ögonen och tog ett par djupa andetag. Funderade på hur mycket jag skulle orka sätta emot.

”Det måste finnas något mer än att bara jobba”, sa jag till sist.

”Som vad?”

”Som en mening med alltihop.”

Han fnös.

”Arbete är självförverkligande. Det ger sammanhang. Du bidrar och det är meningsfullt.”

Han tog en tugga av sin smörgås. Jag såg ut genom fönstret

igen, en cyklist gled förbi där ute, hennes långa svarta hår fladdrade i vinden och jag undrade vart hon var på väg, vad som väntade henne i livet.

”Jag blev tillfrågad om att gå med i frimurarna.”

Något stack till i bröstet och jag såg upp på honom. Kunde det vara sant?

Min far har sett det som sin livsuppgift att få möbelföretaget med vårt namn, som han tog över från sin far, att växa. Han lyckades med det och som pensionär kunde han luta sig tillbaka på ett stort kapital i ett hus nära havet. En fin bil. En lägenhet i Spanien. Regelbundna jaktresor utomlands. Men då hans tid som pensionär började med att mamma, helt utan förvarning, dog av en blodpropp i benet som vandrat upp till lungorna var alla ihoptjänade pengar på sätt och vis förgäves. För vad är poängen med en snabb bil om man inte har någon att åka i den med? Det tog honom ett liv att inse att arbete inte kommer göra dig lycklig men när vi satt där, jag svårt bakfull och petande i maten, var mamma i livet och han fortfarande uppfylld av arbetets helgd.

”Vad svarade du?” sa jag efter en stund.

”Jag tackade nej eftersom jag inte är intresserad av en hemlig intresseklubb med konstiga handslag som tror på hokus pokus”, sa han och lutade sig tillbaka.

Jag gick och hämtade mer juice för att dölja min besvikelse, han hade fått ett erbjudande jag bara kunde drömma om. När jag kom tillbaka gjorde han ett sista försök.

”Livet är det vi kan se och ta på”, sa han. ”Och lycka kommer av tillfredsställelsen i att åstadkomma någonting och att skapa trygghet för sig själv och sin familj.”

Jag svarade inte men han väntade ut mig och efter en stund mumlade jag något om att jag skulle skärpa mig och han sa att det var bra. Vi åt upp och gick tillbaka ut till bilen.

Hux flux, så var det inget mer med det. Livet kunde gå vidare. Ordningen återställd.

Det fanns ingen nyfikenhet i min far, eller om den funnits så

hade den kvästs för länge sen. Som barn kan jag inte minnas att vi någonsin ens talade om tro, det var bannlyst. När jag frågade mina föräldrar om det var sant att vi alla hade som en ängel och en djävul på våra axlar, som uppmanade oss att göra rätt eller fel, så låtsades de inte förstå vad jag menade. Och enda gången vi besökte en kyrka var vid en begravning, och även då kunde jag se hur mina föräldrar spände sina ansikten när prästen nämnde Gud. Det fanns inget mysterium för dem, bara här och nu, det som fanns just framför våra ögon. Inget fick vara dolt.

Mina föräldrars obotliga ateism fick min nyfikenhet för det som kallas andlighet att växa. Anden i glaset, dans kring midsommarstången och till sist frikyrkliga väckelsemöten som en nyfrälst klasskompis drog med mig på. Jag testade allt men hittade inget. Lyssnade intensivt efter rösterna som skulle vägleda mig mot gott eller ont. Bultade men ingen dörr öppnades. Och gradvis kom jag att förlika mig med att det inte fanns något mer än att gå till jobbet, plocka ur diskmaskinen, klippa gräsmattan och betala försäkringarna. Att livet var här och nu.

”Satanism känns 90-tal”, sa Naomi.

”Glöm satanismen”, sa jag. ”Den är bara en front för den verkliga ondskan, Djävulen är bara en symbol.”

Det var tanken på vad min far kunde fått uppleva i frimurarna som gett mig idén till Inferno. Hemliga sällskap med en ockult kunskap dold genom århundraden för att bara ett utvalt fåtal skulle ha tillgång till makten den gav. Nu försökte jag sälja den idén till Naomi över en espresso på det svartvita cafét vid Lilla torg. Personal Jesus läckte från hörlurarna på killen som satt vid bordet bredvid, Naomi bad honom sänka innan vi pratade vidare.

”Vi är omringade av kultister”, sa jag. ”Tro mig.”

Hon höjde på ögonbrynen.

”Jehovas vittnen träffar du varje dag när de försöker ge dig Vakttornet utanför stationen. De låter hellre sina barn dö än att ge dem en blodtransfusion, för de anser att det står så i Bibeln.

Fanatiker vill tro precis som det står, de saknar fantasin som krävs för att tolka symboliken bakom orden. De tillber själva korset, ett dött ting, i stället för allt det skulle kunna stå för. Det är det som gör dem livsfarliga.”

Jag hade repeterat mitt lilla tal i huvudet när vi promenerade till cafét.

”Mormoner dricker inte kaffe. De tror att Lucifer är Jesus bror.”

Jag talade fortare.

”Och scientologer tror att Xenu, härskare över den Galaktiska Konfederationen, fraktade utomjordingar till jorden och dödade dem i vulkaner med vätebomber. Deras odödliga själar, Thetanerna, hjärntvättades sen i 3D-biografer innan de släpptes ut för att hemsöka människor som andliga parasiter.”

Naomi drog på munnen och jag kostade på mig ett andetag innan jag fortsatte.

”Jag låter scientologerna vara det levande beviset för att vi människor kan välja att tro på precis på vad som helst, göra alla möjligheter verkliga.”

”Gränslösheten i det känns faktiskt ganska skrämmande”, sa hon.

”Och hoppfull”, sa jag. ”I alla fall om man vill göra en tv-serie.”

Jag fortsatte med att beskriva en grupp framgångsrika personer i exklusiva miljöer som samlades i djurmasker för att utföra blodiga ritualer. Naomi drack av sitt kaffe, trummade på bordskanten med fingrarna, sneglade på sin telefon. Hennes syn på hemliga sällskap var ungefär som min fars, exklusiva herrklubbar där män hade likadana ringar och dunkade varandra i ryggen. Och i ärlighetens namn var det väl ungefär vad jag själv trodde, men det fanns något med det ockulta som kittlade, något som kunde bli bra tv.

Det såg kanske inte ut så med det hårt flätade håret och alla tatueringar men Naomi var den pragmatiska sidan av vårt bolag.

Hon var siffrorna, hade kontakterna och var den som hade koll på vad kanalerna köper in. Och till syvende och sist var det hon som bestämde.

När våra två år på filmlinjen på Fridhems folkhögskola var slut startade vi produktionsbolaget Zip it films. Det var hennes förslag, hon sa det liksom i förbifarten dagen innan avslutningen när vi satt på gräsmattan och delade en öl. Jag har aldrig haft lätt att få vänner, för introvert, något jag kompenserade med ett överlägset sätt som fick folk att undvika mig. Men Naomi såg igenom det och hennes raka stil fick mig att slappna av, jag litade på henne.

Vi kände båda att vi var på väg mot storhet den dag vi tog emot nycklarna till vår lilla kontorslokal på Gamla Väster i Malmö. Nio år senare hade vi gjort kortfilmer, musikvideor och företagsfilm men väntade fortfarande på att det skulle lyfta. På genombrottet. Vi jobbade båda för stora produktionsbolag i Stockholm för att ekonomin skulle gå ihop, jag regisserade avsnitt och reklam, hon producerade serier.

”Ska vi gå?” sa hon och drack upp sitt kaffe.

Jag gjorde ett sista försök att få henne att se vad jag såg: Mystiska ritualer, pakter med Djävulen, blodsoffer och nakendans på stranden i fullmånens sken.

”Du får väl gå med”, sa hon, ställde sig upp och drog på sig jackan. ”Så att du också får nakendansa.”

”Okej”, sa jag i ett plötsligt infall. ”Jag ska gå med i ett hemligt sällskap och använda det jag får lära mig som inspiration för serien.”

”Om det nu är hemligt så kan du varken hitta det eller gå med”, sa hon och log retsamt mot mig. Jag spände blicken i henne.

”Jag kommer hitta det.”

Hon himlade med ögonen.

”Och det som händer där är med all sannolikhet långt mindre intressant än vad du tror.”

Om jag hade låtit henne övertala mig, druckit upp kaffet och gått tillbaka till kontoret hade mitt liv sett annorlunda ut idag. Men jag framhärdade och efter att ha gått med på hennes krav att serien skulle börja med ett mord så var vi plötsligt överens om att jag skulle lägga en månad på att undersöka hemliga sällskap och skriva ett anslag till första avsnittet.

Jag nynnade tyst för mig själv, someone who cares, for you, när vi skyndade tillbaka till kontoret genom regnet. Jag sprang ut i gatan, reach out and touch faith, halkade till och landade hårt på asfalten. En mörkgrön bil bromsade kraftigt. Tutade.

Vi skrattade åt det när vi kom tillbaka till kontoret och jag gjorde mitt bästa för att dölja smärtan som spred sig från länden och upp över ryggen.

Han är regissören på gränsen till sitt stora genombrott. Snart ska han bli pappa och tillsammans med sin fru flyttar han ut till ett ensligt renoveringsobjekt på landet.

En mörk kväll lämnar någon en låda med ett avhugget gethuvud utanför deras dörr. Varför?

Under skrivandet av tv-serien Inferno har han gått med i ett hemligt sällskap. Till en början handlar det om research inför serien, men sakta men säkert blir han alltmer hänförd av de mörka sekteristiska ritualerna och framgången de lovar. När han till sist vill backa ur är det redan alltför sent.

I takt med att det märkliga huset blir beboeligt och att sonen kommer till världen sugs han djupare in i sällskapets mörka värld. Är han på väg mot galenskap eller upplysning?

Den vänstra vägen är en spänningsroman om tro, identitet och vad som väntar bortom döden – och om en tv-serie med ett djupt mänskligt mörker.