GUNILL AC AR LS
TR ÖM SÄ TE RM AR K
HÄC KL AR EN
Häcklaren
Gunilla CarlströmSätermark Häcklaren
©Gunilla Carlström Sätermark 2026
Förlag: BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg 1, 11442Stockholm, Sverige,bod@bod.se
Tryck:Libri Plureos GmbH, Friedensallee273, 22763Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8134-942-9
TACK
Närjag fyllde 13 år ville jagbli författare, då fickjag en skrivmaskinavmina föräldrarpåmin födelsedag. Tack Mamma&Pappa förtidig pepp!
OchMasse, min bästebroravdem alla.Tack för din insats närdet digitala harprövat mig!
…och Janne, du har stöttat ochtrottpåmitt bokprojekt sedan dagett.Tack Älskling!
Kapitel 1.
Det nästanångadei luften iden storasalongen därgapskratt blandadesmed applåder ochmusik. Ståupparen LeenaLaukkanenfor fram och tillbaka över scengolvet ochkastade medsitt långarödbruna hår. Hennes skälmska blick plirade ochvar piggsom på en litenekorre. Munlädret var välsmort ochden enapikande kommentaren avlöste denandra, föratt sedan bli knäpptyst,tills musikdrogi gång ochdånadeuti högtalarna. Publiken klappade takten med sina händer ochstampadei golvet.Hon hade verkligen lyckatsfåmed alla på en fenomenalåktur mellan igenkänning,förtrytsamhet,förnedranoch skratt. Åt männen.
Det märkliga varatt ungefärhälften av besökarna varmän. Detvar modigt av dem att våga sig dit.Efter ett tag kundepubliken snabbtläsa av Leena när hon gjorde ennyansatstill en ny anekdot.Hon dansadefram ochljuskäglan runt henne följde hennei hennes svassande stil.Bara åsynen av hennes nosiga mindrog
ner skratt ochingav demenkänsla av ett löfte attnukommeren heldel få sina fiskar varma. Honputademed munnen. Honvisste att hon fortfarande var snygg,sina54årtilltrots, med en självgodmin drog hon efter andan ochsaluterade iväg ännu en salva.
””Jag ser till att vara snygg om jag så bara ska gå ut med sopornaoch lyfta på soplocket.
Det var faktiskt så jagträffade en kille en gång.
Hanvar sopåkare …,hon drog efterandan, och jag var ung ochnaiv. Då såghan välhyfsat ok ut,men skulle dethavarit idag skulle man kunnatro att han rullade ut bak ifrån bilen.
Skrattsalvornahagladei luften. Ja,sahon konstaterande, atthonom gjorde jag mig av med fortare än kvickt! Det skagudarna veta! Det var ingenekonomioch ha honom huserandei lägenheten, detvetesjutton bara hurmånga lakan hansdjävulskt vassatånaglaroch ovårdade spruckna hälar har rivit sönder.Första gången hans kläder rök av så blev jagsåförskräcktav att se hans fötterså jaghöll upparmarna och bara skrek:dödamig inte!”
”Va? En man sominteskötersitt yttre är ju oerhört motbjudande! Engånghadehan en t-shirt som han samlade hela veckansmenyer
på.Det varallt ifrånlingonoch hamburgerdressing ochuppepå dettoppade handet med liteläckra saltringarifrån de varmaste sommardagarna. Jaglovarer, kära publik,att en böckling luktade godare. Neej du Leena,sajag till mig själv,nu fårdufaan steppa upp lite, och satsa på litefräschingar istället.Men detvar intelätt att skakaavsig denihärdiga rackaren. Hanvar ifrån bibelbältetoch trodde attjag var hans för evigt.”
”Tvingademed mig på julottan gjordehan också. Vemfan villstiga upp såtidigtför att få sig ett gudsord? Va?Nä, jagslog dövörattill ochsatt ochtittade på folk istället. Vetniatt jag blirsåförundrad,hur funkar folk?Det verkar somatt de tror att de inte syns föratt det är så okristligt tidigt.Alladessa nyvaknahårvirvlar jag stirrade in i. En borsteskullekomma väl till pass. Manär ju utebland allmänheten.Jag kan säga er det attjag sertillatt harena trosor på mig varje dag. Ochskulle jagslarva med det då kan jag ge mig sjuttonpåatt jaggår ut och blir påkörd. Nej, vem vågar chansa?”
”Hjälp vad många dåliga beslut man togsom ung. Menskam den somger sig!Till slut träffade jag en något bättre man.Ja, lugn, jagsa
något bättre. Hanvar långt ifrån perfekt, det villjag lova.Han hade mycket attjobbapå, sa hon förnumstigtoch nickadeivrigt. Mentrots att jag gav honommånga finurliga tipssåvar han urdålig på att förvaltadem.Och uppepå det så var hansåförbannat svartsjuk på min hund. Ja-a min lille Pieboy,sahon medsaknadi rösten,han varkillenheladagen.Han var med mig överallt,och det störde sigmin käre make på. Jagmenar, detbetyderinteatt jagälskar min man mindre föratt jaggillar min hund mer! Leenafnittrade imikrofonen, honhöjde rösten, min mantyckteatt jagvar gränsöverskridandeför att hanhade en egen platsvid matbordet ochatt han hadekläderpå sig. En dag sa han attjag vartvungenatt välja. Haneller Pieboy.Ja, sa jag, detvar ju ettlätt val. Pieboy kommer alltidförst– så det så! Gubbendrog snabbareänenavlöning,och bara ett par månader efter detmötte jaghonom på stan. Hankom gående armiarm medenny kvinna som bar en liten hund isin väska.Oj, oj, oj, vad jag garvade!”Leena skrattadehögt. ”Jag kunde intefåfram ettord, utan jag bara stannade ochpekade på hunden, sedan skrek jagavskratt!Fruntimrethan hade med sigvar
nog litelättstött,för hon blängde surt på mig.
Jaghade gettvad somhelst föratt höra hans förklaring för henne sen.”
Leena raljerade för fulla muggar ochhon hade hela publiken medsig.Hon baddade sin svettiga bringa ochstoppade sinlilla vita näsduk emellan bröstklyftanoch log plirande ut emot salongen.Skrattsalvorna avlöstevarandra. Hennes blickar,tonfalloch småplockande varhärligt underhållande. Ju giftigare desto bättre!
”Jag stötte på mingamlesopåkareför ett tagsedan. Alltsåvilket ras alltså! Inte minstil att vara elak, därdrog hon efter andan ochlog pillemariskt,men han sågutsom en jävla tågolycka den stackars saten! Jagtänktedet,det är nu Leena, du skatänkaatt du har ju faktiskt intebara otur.Duslapp ju denhär mannen.”
Ljudet av en såg somgick fram ochtillbaka på sågbockengick ut ietern ochsedanbörjade musiken strömma ut.Leena tognågra danssteg ochtittade på publiken med glimten iögat ochuppmanadedem atttaenbensträckare på en kvart, för att sedanfortsättasågningen.
Stämningen var hög närMija ochhennes kompis Sofietrampade ut ilämmeltågetmed
folk ifrån den fullsatta salongen. Den kyliga luftenkändes skön när de komutgenomentrédörrenpåGummifabrikeni denlilla staden. Folk pratade ochskrattade ochhälsadepåvarandra.
Någon togensnabbrök ochenoch annan hade tilloch med tagitmed sigen litenplunta med något stärkande. Mija lyssnade in småländskan, som på något sätt lät trygg ihennes öron, typiska småstadskonversationer.Mijasom bara hadebott ett litet tag ett par mil utanför,var tacksamatt hon hadesin arbetskamrat Sofiesom snabbt introducerade henne iallt nytt ochvilken mentalitet som rådde blandsmåstadsfolk.
”Jaså, du harockså hittat hit?” Detvar hennes nyagranne Gunsom plötsligt stod framför henne ochlog tillmötesgående. De hadebara hälsat som hastigast närde hade stöttihopi byndär hemma.Hon presenterade sinsyster för Mija, som snabbt hann tänka att honvar mer färgstark än Gun. Honvar säkert storasyster, hon verkade bådementalt mer självsäker ochtryggare isig själv. Mija andadeslättad ut när startsignalen förshowenfortsatte,och de skyndade sig in till sina platser.”
Musiken sombestodavenblandad kompott ifrån gamla filmer till dramatiska sånger för-
stärktekänslornaLeena beskrev, så närridån gick upp spelades”Didn’t We Almost Have It All” med Whitney HoustonsåsegladeLeena ut ochavslutade med en piruett. Bara åsynen fickalla tillbaka imoodetdirekt.Leena hade laddat om!
”Vet ni vad detvärsta som finns är?Svartsjuka karlar …fy fan! En bekant somjag drog i långbänk med, varvärre än 10 000-kronorsfrågan, så fort jag stack ut snoken imänniskobyn! Hel-ve-tevad hantjatade denmannen! In på långa natten! Somatt hantrodde att det enda som rörde sig ipallet på mig, var attgemig ut på stan ochhitta enkarloch pippa med! Det finns ju andra nöjenockså ochävenviktigare saker.Men närkarlen inteslutade att mala bestämde jagmig föratt ge igen.Hon logdjävulsktmot publiken. Jag flörtade med så många jag hann med. Ochjag hann med många kan jag lova. Jagretadeupp honomtill limningsgränsen, ochhan spottadeoch svor ochvar fullständigt vansinnigpå mig. Hon skrattade roatavminnet.Ja, jagtänkteplågar du mig så plågarjag dig! Mendet togjuslut, tack gode Gud! Vi hölljupåatt slå ihjäl varandra. Jag fick in några riktigafemettori nyllet på
honom, så hans arbetskamrater undrade vad i hela friden som har hänt. Jagmötte hans chef på stan en eftermiddag ochjag såg inte mycket bättreuti fejjan jag heller. Hansaatt ett tips till er två, haka av alla jävladörrarnihar iden där lägenheten. Jodå, visst gjorde jagdet,hakade av honomoch byttesedan lås. Ochdär stod hani trappuppgångenoch ylade om kvällarna.
Hotade ochbad om vartannat,men det hade han ingetför denveklingen.”
”Men nu skajag berättaenhemlis för er,det finnsfaktisktnågonenstaka fantastiskman. Jo, Leena nickade intygande samtidigt somman hörde ett visst inslag av Linköpingsdialekt inbakad ihennes historier.Hon blinkade med enaögat ochtalade om atthan åt ur handen på henne.Mycketpraktiskt!Och skullehan någon gång propsa på att han tyckteeller ville någonting annatänvad jagville, så såg jagtill att gå förbi honom nakentill duschen. Jojo, det togskruv! Hongjorde några smekande rörelser uppifrån ochner över bystoch höfter.
Hanförsöktestålsätta signär min undersköna lekamengledförbi,men detgicksådär förhonom.Vips! Så hade jagfåttmin viljaigenom. Mm,man fårintevaradum.Han berättade
det iförtroende, hon blinkadeoch skrattadetill publiken,att före han träffade mig så hade han polat med en gammalklasskamrat till honom.
Efter tre månader flyddehan praktiskttaget försitt liv ifrån henne. Detvisade sig atthon var nymfoman!… Allamänsdröm kan man ju tro, ochlaavett retfullt skratt.Människan ville ju för jämnan! Morgon middagkväll!Killen var ju helt utknullad! Ja,ursäktaspråket,men hans organ var ju helt rött ochköttigt. Han fick gå till apoteket ochköpa talk. Ochden därtalkensattejusinaspår på bådekläderoch allt ihans lägenhet.Omdet bara hade slutat där.
Hans arbetsgivaretog in honompåsamtal och sa med låg röst:Jag vet vad du håller på med!
Killen rodnadeändaupp till hårfästet ochtappade talförmågan totalt.Han fick en broschyr instuckenihanden ochhan lästepåomslaget:
Du är inteensami ditt missbruk.Jamen, det är ju intejag, protesterade han lamt,det ärjuhon.
Seså, sa arbetsgivaren, nu ska duinteskylla bort det,jag harsettspårenduhar lämnat efterdig. Spåren? sa killen oförstående.Ja, efter dina förbannade linor.”
”Nåväl, sa Leena, allt harsin tid. Pippahar sin sin. Hurdet änvar så flyttade han ut efter
ett tag ochjag fickåterlugn ochro. Mänärju
ett lustigt släkte, konstigtatt mani slutänden intekan hålla sigbortaifråndem.Det är som att stirra in iett fattigtkylskåp,duöppnaroch öppnar itron att,MEN den härgången är det någotriktigt smaskigt somliggerpåhyllan … den tionde gången så greppar du dendär svettiga osten ochslukarden! Ochsen ångrardu dig innan du vet ordet av!”
”Påtal om att ångra, jagtänkerjupåmin käre sopåkare igen! …Haha! Hans andedräkt var värre än ren syra! Vi varjuungefär jämnlånga så vargånghan vredhuvudetemot mig och öppnade käften,såhöll jag på att strykamed. Det slog emotmig ochsen komyrselattacken.
Helt skoningslöst!” ”För helvete karl! Borstar du aldrig tänderna?!” skrekjag. Hanblevsom vanligt stött. Nej, hanborde hakammat till sig, mendet lockadeintehonom nämnvärt. Nej, män är ju sådana att dom villgärnatro attvi kvinnor doftar viol uppifrån ochner ochalltid sersåförtjusande ut.Naturligt vackra,hm, ja det vore något det.”
Musiken drog åter igång,folkets jubeloch applåder.Mija höll skrattande framenpåse gottoch blandatmot Sofienär Leena drar efter
HÄ CK LA RE N
Mija 35, lämnar sinfamilj iOnsala, där hennesfar styr med järnhand.
Hon köper sin bortgångne farbrorshus, på landet i Småland, ihoppomett lugnareliv.
Mentvärtom, så twistar detupp istället!
Hon hamnar mitt iett morddramaoch blir vittne till närståupparen Leena Laukkanen får sätta livettill.
Polisen iden lilla sömniga staden,får plötsligt försöka arbeta lite på både fallet ochsin prestige.
När Mija tipsar dem om händelsersom kanleda dem framåt iutredningen, ilsknar denlånge polisen Rickard till.
Han försöker få Mija atthållasig borta, menhon vägrar vika ner sig.
„Vem tror han atthan är?!“
