9789181346572

Page 1


Vå hjär är puls

VÅRAHJÄRTSLAG ÄR STADENS PULS

Amanda Hugsvale

VÅRA HJÄRTSLAG ÄR STADENSPULS

©AmandaHugsvale2025

Förlag:BoD ·Books on Demand,Östermalmstorg1, 114 42Stockholm,Sverige,bod@bod.se

Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg,Tyskland

ISBN: 978-91-8134-657-2

#BÖRJAN

Dennygjordatatueringen pulserade på Ebbasena underarm närhon lämnade studionoch gick Kungsgatan motKungsholmen.

Dethade tagitstörredelen av dagenatt färdigställa texten somlöpte från armvecketned till handleden, mendet hade honvarit medveten om ända sedanhon bokade tidenivintras.

Smärtan hade varithanterbar,och medantatuerarenarbetade hade Ebba medsin fria hand ilugnoch ro ätit frukt, spelat onlineschack imobilen ochhaft en chattkonversationmed sinmamma sombefannsig iChicago.

Hennes klasskompisarpånaturvetenskapligaprogrammetskullesäkert minnas denhär varma junidageni ettevigt skimmerav klarblå himmel, bubblande champagneoch dånande musik på ettlövat lastbilsflak som cirklade runt innerstaden, menEbbahade förlänge sedanbeslutatatt hon villeminnassin studentdagsom någothon självhadefullkontrollöver, inte somenalkoholdimmig fest bland andra,och nu vardet redan fleratimmar sedanhon lämnat gymnasieskolan förallra sistagången.

Ungefärentimme innanrestenav klassen skulleanlända föravslutningsdagens traditionsbundnaaktiviteter hade honöppnat dörren till varje klassrum, sveptmed uppmärksam blicköverwhiteboards ochsolblekta gardiner, memoreratvarje detaljavblyertsklottret på denbänksom alltid varithennes:itredjeradenframifrån, närmast fönstret.

Sedanhade hontagit av sig vita hattenoch lämnat byggnadensom honkänt somentrygg ochoföränderlig konstant undernästanensjättedelavsittliv,men ocksåupplevt somnågot av ettfängelse, ständigt kuvande ochbegränsande.

Honhadenickatett avmätt hej, till ochmed vinkat vänligtåtnågra bekanta, menintenärmatsig varken champagnefrukost eller flak.Ville börja sitt nyaliv somvuxen just så här, medsittvalspråkför alltid etsatpåkroppen.

Hela stadentycktesbefinnasig iett studentrus, ochhon sågpådeförbipasserande flaken fyllda medjublandejämnåriga närhon gick hemåtmed långasteg, kände ettupphöjt lugn,grundat ihennes djuptrotade vana att fattaegnabeslut,intefölja majoritetoch tradition.

Ebbasmobilsignalerade, ochhon logåtmeddelandet från Alex.

Derasplanerför kvällen hade honbaradelat medMaria,som stod henne allranärmast.

SamtidigtsattEbbas treåräldre syster Mariavid sittskrivbordideras delade rumilägenheten på LillaEssingen, ochreflekterade över attdet varEbbas studentdag, ochvad detinnebar av förväntningaroch förpliktelser.

Mariahade övervägt attmötaupp henneutanför skolan medskylt och allt,sedan ändrat planentillatt åtminstone baka en tårtanär honinsåg att Ebba inte hade föravsiktatt springauturskolbyggnaden ijublandegrupp somallaandra, mendet hade fallit bort från att-göra-listantillförmånför fortsattastudier om alveoler.

Så Mariasattvid skrivbordet, somhon brukade, ochfokuserade så gott honkunde på de läkarstudiersom honnu, efter nästaveckastenta,skulle vara nästan halvvägs genom.

Honsvettades ijunivärmen, ochde gladarösterna från förbipasserande på promenadstråket längsvattnet trängdein genomdevidöppnafönstren eftersomlägenheten lågpåbottenvåningen.

NärMaria lyfteblicken från böckerna kunde honseenmindresegelbåt ochnågra standup-paddlare,och tankarna svävadeenkortstund iväg till en dagdrömivilkenhon varenav de unga kvinnornaibikini, obekymrat paddlande över Riddarfjärdenmed håret fladdrande ivinden.

Menensådan sorglösoch obesväratexponerad person varhon inte,påminde honsig ochvände nedblicken iböckerna igen.

Ochskullehögst sannolikt aldrigbli.

Iallafallinteförränhon klaratytterligare ettstort antaltentor. Helstmed högsta betyg. Ochtagit ännuett SM-guldmed basketlaget.

Hontröstade sig medatt anledningentillatt honinte fladdraderuntoch skrattade somallaandraverkade göra mesthelatidenvar ambitionoch framtidsplaner, attman inte gärnakan klandra en toppstudent ochtillika elitidrottskvinna föratt vara asocialnär honägnar allsin tidåtatt jobba framåt,säkra ettframgångsrikt yrkesliv ochentrygg tillvaro.

Atthon sedanintekunde tänkasig någotvärre än attvisa sig offentligt ibikinieller ensslängalitemed håretvar en helt annansak,och ingethon behövde kommentera ellerförsvarainför någon.

Snart bordeEbba kommahem.

Kanskevar det somhon hade berättat igår,omsinaoch Alexanders gemensamma planer, bara ettskämt, någotsom honslängtursig föratt chockeraMaria,locka fram ettskratt. Kanske.

Ellersåvar det ännu en just typisk Ebba-grej: ettbeslutavinteheltrationell artsom honämnade hållafastvid oavsettvad logikoch sunt förnuft sa,och framföralltoavsettvad Mariasa.

Mariamarkerade medett blyertsstreckvar itextenhon skullefortsätta sina studier, ochgick ut iköket för atttaen paus,göraensmoothieoch leta fram någrachokladkex.

Ebba varenheltannan sort än honsjälv,tänkteMaria.Impulsivoch lite hetsig.Hon fyllde de stunderMariahadeägnat åt studieroch träning närhon varihennes åldermed de mestmärkliga idéer, ochumgicksmed människor Mariainteallskunde se atthon hade någotgemensamtmed.

Mendum ihuvudet varhon ju inte,Ebba, så förhoppningsvis vardet som honhade sagt igår bara ettskämt.Förhoppningsvis.

Ebbasoch Marias mammaMalin tyckte attdet kändes fint attvarken

Ebba ellerMaria anade atthon egentligen varpåväg hem, inte alls kvar i Chicagosom honlåtit dem tro.

Hennes yngsta dottertog studenten idag,och även om Ebba självenvisadesmed attdet inte varnågot specielltmed dendagen,ingenting som behövde firas, varmamma Malinav en annanuppfattning.

Denhär dagensymboliserade ännu en segerför hennesjälv,som lyckats meddet nästan ingen ensamstående mamma klarade:att uppfostratvå barn till välartade, ansvarstagande vuxnasom toghandomsig själva ochinte hängde ikjolarna på sinmamma,som iegenskapavgod förebild aldrig övergivitsin karriär trotsatt detvarit krävande på alla sätt atträckatillsom föräldergenom åren.

Malinvar stoltöversinadöttrar.

Över Mariasom måstehaärvtsin mammas idrottsligatalangoch dessutom lästetillläkarepåuniversitetet (vilket Malinaldrigskulletröttna på attnämna iförbifarten isamtalmed sina flygvärdinnekollegor), ochöver

Ebba som… Ja,vad vardet med Ebba somgjordeMalin varm imagen varje gång dottern tittadepåhenne eller bara hördeavsig medett smsnär de befann sig långtifrån varandra?

Honvar en så exemplarisktsjälvständigindivid,hadealltidvarit.

Närandraungar grät och klängde sigfastvid sina mammor infördagislämningen vinkade Ebba glattoch sprang iväg till gungor ochsandlåda, mötte sedanalltidsin mammamed en varmkramnär de återsågs.

Dessutom varhon blixtrandeintelligent,pådet därsättetatt manibland häpnade. »Särbegåvad«hade en lågstadieläraresagt, menlåtit merbekymradänbeundrandepårösten, ochvelat prataomfaktumet attEbba hellre ägnade sig åt självstudierifrämmande språkpårasternaänatt umgåsmed sina jämnåriga,som om det vore ettproblem.

Detvar det inte.

Ebba hade aldrig haft svårtatt pratamed andramänniskor,och kunde självavgöra om honbehövde fler språkatt användasig av.

Mariadäremot,var ibland en källatilloro medsin inbundenhet. Men kanske skulle det blibättremed åren.Hon varjuännuung ochuppslukad av studieroch träning.

Malinskyndadepåstegenlängs tunnelbaneperrongen, noterade en förbipasserande mans dröjande blickoch logvänligt överseende.

Honvissteatt honvar tilldragandemed sinperfekta håruppsättning och uniformen vars kjol honalltidbar lite kortareänreglementet föreskrev, tog inte illa uppavuppmärksamhet från mänsom bordeinseatt honvar way outoftheirleague.

Fyrtiotre år gammal,men skulle lätt kunnapassera somtrettiofem, på väg hemfråntrivsamt, fartfylltoch rimligtvälbetalt jobb till snygginnerstadslägenhet (ja, LillaEssingenvar innerstad, vadandra Kungsholmenbor än försöktesignalera isinapassivtaggressiva»jaså du bordääärute«) ochtvå döttrar honintekunde göra annatänatt berömmasig självför,redoatt fira yngsta avkommansstudent.

Allt varnäranog perfekt, tänkte Malinnär honkom uppurtunnelbanan vidFridhemsplanoch halvsprang till bussen.

Alla honsåg omkringsig tycktessåglada, ochhelastadenbadade iljus ochgrönska.

IjunigjordeStockholm hennealltidnyförälskad istörsta allmänhet. I staden, isig själv, ihelalivet.

Ochnog fanhadehon rätt attvaralycklig, tänkte honnär hontog ettstort klivupp på bussen,svängde ombord väskan medenvan enarmsrörelse och logett strålande leende motchauffören medanhon blippade mobilbiljetten. Lyckligoch stolt, skullehon vara.Som honhadekämpat, ochsom honvar stark ochkapabel,alltidorkade och klarade allting själv, utan hjälpavnågon annan.

Tack vare henneskulledöttrarna alltid ha bättre förutsättningari livetän honhade haft,och leva medstörrefrihet,mer glädje,mindreansvar.

Idag varenunderbar dagför demallatre,tänkteMalin,och logdet stora leende honmånga gånger hade fått tvinga sigsjälv attprestera, mensom nu varomöjligtatt hållatillbaka.

Josef varväl medveten om atthan vartvungen attgöra storaförändringar isin livsstil inom kort.

Förinteförstagångentänktehan atthan befann sigpåtröskeln till resten av sittliv,och inte kunde väntamycket längre medatt ta ettstegframåt, eftersomdörrenskulleslå igen mellan nu ochdå, oberoende av varhan befann sig.

Dettog honomlångtid attformulera ochskickamejlet, somtillsistbara innehöll tvåmeningar.

»Villgärna prata om karriärbyte,vid tillfälle.Börjar gärna annantjänst ihöst.«

Hans chef skulle förmodligen läsa det genast,och närdebådajobbade hade de tät, daglig kontakt, mennugjordeJosef sigoanträffbar,stängde av mobilenoch firade skolavslutning.

Hans lillasysterhälsade på ihansvillaförort,i1970-tals-radhusetsom hantillbringade så mycket tidsom möjligt inär hanvar ledig, ochhennes barn sprang somprojektiler iden lillarektanguläraträdgården, lekte med kusinerna.

–Åhvad det är sköntatt vara ledig, utbrasthon närhon medett överdrivet lättjefulltkroppsspråk kastade signed ienavvilstolarna på altanen. Josef log, sågpåsönerna ochde besökande kusinerna, vildaavglädjenär de träffade varandraivattenpistolkriget.

–Jag håller med, sa han, ochtänkteatt hanfaktiskttalade sanning.Faktiskt.

Nu började hanana,också med sittkänsloliv somförhållitsig dövtoch stumtsedan denstora sorgenslogtilloch höll honomfast, attdet faktiskt fannsenframtid,intebaraett pulserande nu.

Lägenheten somEbbahadebottitillsammans medmamma Malinoch storasyster Mariasålänge honkunde minnas lågpåbottenvåningeniett av de hussom byggts alldelesvid vattnet,påden brobundnastockholmsö somengångvarit ettindustriområdemen nu varfyllt av medelklassfamiljer, badbryggoroch ettfåtal restauranger.

Ebba gjorde entréi hemmet somhon brukade, slet uppden lite tröga dörren (kanskehängdeden snettefter någonavdeotaliga gånger Malin slagit igen denalldelesför hårt)och trampade ur skorna mitt på hallmattan.

Sedanryckte honhastigt åt sigenlångärmadT-shirt från en högosorterad tvättoch krängdeden på sigför attdölja sinplastinlindade underarm.

Honkunde höra Mariaiköket ochropademedan hontvättadehänderna ibadrummet. Lägenheten varintestor, ochtillräckligt lyhördför attman inte skullekunna kommaoch gå obemärkt,eller ensöppna kylskåpsdörren diskret.

–Pluggar du?

–Paus.

–Ätit?

–Heladagen…Du då?

Ebba torkade händerna på handdukenmärkt medhennes namn,gick sedanuttillMaria somsattvid köksön ochdrack smoothie ur ettenormtglas.

–Blandad fruktoch lite godis. Plus någotglaschampagne imorse.

–Såduvar iskolani alla fall?

–Bararöjde ur skåpet.

Marianickade eftertänksamt.

–Träffat Alex?

–Inteän.

Ebba öppnade kylskåpet ochgranskade innehållet, grep sedanen flaska juiceoch skruvade av korken,drack direkt ur flaskan.

–Det finnsglas.

–Och disk.Tack mamma.

Marialog.

–Jag ska städasen…Morsankommerintehem förrän imorgon.

–Jag vet, vi skrevförut.

Ebba ställde tillbaka flaskanikylskåpsdörren, fick Mariaatt skrattamed sitt överraskade utrop.

–Har du köpt tårta?

–Baraenfärdigbotten. Tänkte snoihopen tillsdukom hem, mensedan fastnade jagiböckerna.

Ebba slogarmarnaomsystern ochöveröstehenne medöverdrivethårda pussar.

–Gud vadduärgullig!Du är världens bästasyrra!

–Jag vet. Så kan inte du ta disken?Och börjamed det andra…

–Fixar du en tårtasedan då?

–Lovar.Ska bara plugga lite till först.

–Inför tentan? Fortfarande? Är du inte klarsnart?

–Måste utnyttja tiden. Harjutvå dagarkvar.

–Sedan är det sommarlov!

–Omman är ettbarn.

Ebba hoppade någratillgjort barnsligajämfotahopp ochslogihophänderna.

–Ja, hurra!

Detvar inte det attMalin hade väntat sigserpentiner ochballonger,middag ochsmörgåstårtapå bordet. Herregud,hon hade ju självinteordnatmer än en flaska champagne, men…

Detvar så beklämmandeatt kommahem till en lägenhet full av tvätthögaroch odiskade tallrikar, attseEbba, somtagit studentenidagoch hade ettsamlatbetygsdokument de flesta inte enskan drömma om,med dammsugaren iena handenoch en halväten macka iden andra.

OchMaria då,barrikaderadpåsittrum medsittsävliga ochsurmulna sätt,kutande över böckerna ochavvisande kall närMalin stackinhuvudet föratt annonserasin överraskande hemkomst.

Kunde de inte åtminstone lagt ut dynorna på uteplatsen,haft någonmusik på?Åtminstoneblivitlitegladanär derasmamma komhem?

Attbli möttmed mereller mindreenaxelryckning av båda två fick Malins vaga planerför middag på en extravagantrestaurangoch en spontan helgvistelse på spaatt försvinnabakom en hastigtuppblossande ilska av bekantart,och honansträngdesig föratt inte låta denhörasi rösten när honföreslogatt de skulle skålaför Ebba tillsammans.

»Hur kan de vara så jävlaotacksamma?«tänkteMalin närbådadöttrarna tackade nej till denlyxigachampagnen, inköpt iParis för fleramånader sedan, ochhon kändesig direkt löjlignär honslogupp ettglastillsig själv ochförsöktesäganågra ordomhur stolthon varöverEbba.

Hontyckte atthon hade rätt attvänta sig meravdem,som alltid hade haft hennes fullastödpåallasätt, ochdet irriterade henneatt hemmet kunde förfalla på ettsålojtsättsåforthon varfrånvarande någradagar.

Detvar inte första gången honblevvarse attdeförslappades närhon var borta, läthennes älskadefasta punkti tillvaronseutsom en soptippmedan honjobbade, sedanpliktskyldigtsnyggadetillpå ytan alldeles innanhennes hemkomst,men det sårade hennealltiddjupt.

Honvar inte en sträng ellerkrävandeförälder, ingentjatigeller oförstående kärring somblevhispiginför missade komma-hem-tidereller någonsin hade nekatdem onödigtdyramärkeskläder, ochhon kundeintebegripa hurdöttrarna inte kunde uppskattaden behagligatillvarohon skapat åt dem, medrenaextratjocka frottéhanddukarpåvärmareni badrummetoch ständigtnystrukna lakanisängarna somstandard.

Förhenne vardet viktigtmed puffade kuddar isoffan, välmåendegröna växter iallafönster ochoklanderligt välputsadeytoröverallt, mentydligen levdeMaria ochEbba lika gärna bland idel tandkrämsfläckade handfatoch intorkade matresterpåvardagsrumsbordet.

Äckligt,var det.Motbjudande.

Ochsåden där… Lojheten!

Attsitta ochhänga vidskrivbordet en soligjunidag ellersläpa runt med dammsugaren närman borde fira sinstudent.Vad vardet ettuttryck för om inte en allmäntslö livsstil?Varförvar inte Ebba glad ochupprymd, som alla hennes jämnåriga Malinsettpåvägen hem, sjungande ochdansande, omgivnaavvänner? Ochvarförvar Mariaså…

Detkunde omöjligen vara hennes, Malins,fel.

Honhade inte varitnågot annatän en godförebildifråga om attlevaett välordnatliv,tasig an allt medmycket energi ochett glatthumör.

Honhade verkligenvisat hurman är social, framgångsrik ochdelar med sig av det bästaavsig självutåt, förtjänade minstavallttvå likgiltiga,bleka figurersom strökomkring hemmapådet häroengagerade sättet.

Malinhängdeavsig uniformen isittminimalasovrum(honhade upplåtit det andra, större,tilldöttrarna redanfrånbörjan) ochslogsedan lagom demonstrativtibadrumsdörren,ställde sigi en ångande varm dusch.

»Det är okej« tänkte hon.

»Jag hartvå döttrar medakademiskbegåvning,som inte missbrukar eller revolterar särskilt våldsamt, ochsnart är jagi LosAngeles igen.«

Egentligen vardet kanskebra attmorsanhade kommit hemendag tidigare, tänkte Maria, om det kunde hejda elleriallafallfördröjaEbbasvansinniga plan lite,manatillvisseftertanke.

Malinhade ivanligordning knappt hunnit kommainnanfördörrenförränhon började klaga på Maria, ochnär hon fiskadeframenchampagneflaska ochville skåla förEbbablevdet nästan rörande, om inte patetiskt, hurdålig koll honhade på Ebba ochhennes preferenser.

Kanskehade honväntatsig en munterttrallande liten flickaiskir klänning somförbereddesig förentraditionellstudentkväll medsläkt ochvänner, glömsk av attdet inte fannsnågon släktatt samlaruntengräddtårta på uteplatsen,och attEbbaengångför alla sagt atthon inte ville fira dagen på någotsom helsttraditionellt sätt.

Surhade Malinbliviti alla fall, ochhunnitslängaursig någrakommentareravblandad art, av allt attdömaavsedda attsåra, innanhon låsteinsig ibadrummet ochlät duschen strila inärmare en timmesom om det inte fannsenenergibrist ivärlden.

Sedankom honutoch klädde sigiyogabyxor ochlinne, forframsom en tornado föratt bringa dentyp av ordninghon av någonanledning måste ha omkring sig,började därefter genast rota ikylen ochhögst sannolikt tillreda middag.

Marialyssnade till de välbekantaljudenav mamman iköket medanhon repeterade någrasärskiltsvårmemorerade stycken ur kurslitteraturenännu en gång,tänktesamtidigt attenfamiljemiddag just idag skulle kunnaförhindraenpotentiellkatastrof.

Om nu Ebba hade menatallvarmed det honsagt.

Mendet kunde honväl inte ha gjort?

Ebba konstaterade medmiltointresse attMalin komhem en dagtidigareän planerat. Honvar vanvid attmammanvar omväxlande hemmaoch borta, ochdet gjorde ingen större skillnadför henneutöveratt modern närhon varledig gärnalagademiddag, bjöd på goda kyckling-och fiskrätteroch fyllde hemmet medmusik av en mjuk amerikansk typ, kvinnorösterssång ochmelodiska akustiska gitarrer.

Möjligen hade det funnitsen plan hosMalin attöverraska på studentdagen, eftersomhon bara ettpar timmar tidigare påståttatt honbefannsig i Chicago, mengratulationerna varsnabbtavklarade till förmån förslentrianmässiga klagomålpåhur Ebba ochMarialadesina kläderöveralltoch inte hade putsat badrumsspegeln,och Ebba lyssnade medena örat medanhon ställde undandammsugaren.Vissteatt Malinändåintegodkände nivånpå hennes städinsats,hellre fixade själv.

Marias tårtaskulledet naturligtvis inte heller blinågot av nu,när Maria irriteratsnäst av Malinoch uttryckligenbettomatt få vara ifredmed sitt pluggrestenavdagen ochkvällen.

Meni vilket fall somhelst skulle detintefåpåverka Ebbasegnaplaner, ochnär hontänktepå det kunde honintehejda ettleende.

Nu började det, äntligen!

Hennes eget liv, vuxenlivet honsålänge längtatefter.

Nu varhon inte bara myndig sedanmer än ettår, utan ocksåfri från gymnasieskolan ochdärmeduppväxtensallasjälsdödande tvång.

Hjärtatbörjade slåsnabbare närhon tänkte på det,hoppade runt ibröstkorgen somenyster kanin,trots attspegelbildensom möttehenne bredvid städskåpetihallenvisadesamma gamlavanliga ansikte medhög pannaoch trubbignäsa, blåögonoch hårav dendär typensom faller spikrakt men ändåaldrigärriktigt jämnt itopparna.

»Futurum mea«tänkteEbba,som hystestorfascination förlatinska språketoch fann det merpassandeatt klä storakänslor iänsittmodersmål.

Honkändeförsiktigt på sinömmaunderarm närhon gick in ivardagsrummet ochslängde sigi soffan,valde mellan Strindbergromanensom hon

En roman om att vara ungoch halvgammal iStockholm, om föräldraskap, systerskap,hälsoångest, skuldkänslor ochden oundvikligakärleken.

PÅ STUDENTDAGEN tatuerar Ebba sinena underarm, känner sig äntligen frioch redo attträda in idet efterlängtade vuxenlivet.

Hon är inte rädd försmärta,och inte för någotannat heller,men ettårsenare hotar en hemlighetatt krossa henne fullständigt, ochdet är ansträngande attvarastudent på juristprogrammetsamtidigt som man är förälder till en litenbaby, även om man har en outtröttlig flygvärdinnemamma ochen självuppoffrande storasysteratt ta hjälp av.

När Ebba träffar Josef,som bär på en traumatisk sorgoch leverett komplicerat dubbelliv, möterhon dentrygghethon alltid har saknat, och deras plötsliga samhörighetskänsla överraskar båda.

Menhur skadenågonsin kunnaförklara för varandravad detärsom gör ontinuti, vad detärsom samtidigt håller dem tillbaka ochfår dem attsträvaframåt?

Turn static files into dynamic content formats.

Create a flipbook
Issuu converts static files into: digital portfolios, online yearbooks, online catalogs, digital photo albums and more. Sign up and create your flipbook.