Gnommels hemlighet
Gnommels hemlighet
AnnaAxelsson
GNOMMELS HEMLIGHET
©AnnaAxelsson 2025 Förlag:BoD ·Books on Demand,Ăstermalmstorg1, 11442Stockholm,Sverige,bod@bod.se
Tryck:Libri PlureosGmbH, Friedensallee 273, 22763 Hamburg, Tyskland
ISBN: 978-91-8134-630-5
DET FINNS NĂ GOTBORTOM STJĂRNORNA
Min Àlskadepappa Àr en stor del iatt denhÀr boken finns.
HanlÀrde migatt anvÀndamin fantasioch vÄga vara migsjÀlv.
Min vackra farmor gavmig Skogsfrun, tavlan hÀnger fortfarandepÄmin vÀgg.
Ni kommer alltid attvaraÀlskade ochsaknade.
FĂR LĂNGESEDAN IENSKOG NĂ GONSTANS ISVERIGE
Detvar knÀpptysti glÀntan. Detvar somatt skogen höll andanivÀntanpÄvad som skullekomma.
Detendaallavisstevar attingenting skullebli sigliktigen, straffet somskulledelas ut idag skullebli förskrÀckligt ochfÄstora konsekvenser.
Inte ensfÄglarna vÄgade röra sigoch derassÄnghadefastnat ihalsenför lÄng tid framöver.
Alla stod heltstillaoch endast de modigastevÄgade snegla pÄ varandra.
Trotsatt det varsommarvar detiskallt iluften.Andetagen somstegfrÄndeförsamlade sÄgutsom en lÀtt dimmai luften.
Alla vardĂ€r,det varingen somhade vĂ„gatuteblifrĂ„nkallelsensom levererats kvĂ€llen innan. Denhade skickatsutmed budiskydd av mörkret. Ăven de sombodde fleradagar bort hade nĂ„ttsavbudetoch dyktupp.
Allt hade börjat pÄ morgonen.Det sombörjade somenvacker sommardagmed sol ochnÄgra lÀttamolnpÄhimlen,förvandladesvÀldigt fort till Ängest nÀrdesvartafÄglarna började cirkla runt skogen medbrevrunthalsen. De hade sitthem iSkogsfruns mörkaste salar.
Detgick rykten om attdevar förhÀxadetrollkarlar, somför mÄngahundraÄrsedan hade försökt atttamaktenöverskogen. Skogsfrunhade kommit pÄ democh somstraff vardedömda till attgÄhennes Àrenden.
AttsedesvartafĂ„glarna komma flygandeövertrĂ€den, varbĂ„de en pĂ„minnelse om hurdet gick nĂ€rman gjorde Skogsfruntillsin fiende âoch ettteckenpĂ„att det var stora problem iantĂ„gande.
Alla somlevde iskogenhade lÀrt sig sedanbarnsbenatt frukta de storafÄglarna nÀrde komsvepande över trÀdtopparna medpappersrullen runt halsen. Detvar ingen idéatt gömmasig,dehittade alltid sittoffer somde skullelevererasittbudskaptill. DerassylvassanÀbbaroch klorkunde grÀvaframÀvenden minsta skogsmusen frÄn sittgömstÀlle.
Detgick historieromvad Skogsfrunhade gjortmed demsom försökte slippa undan. Bara attprata om detsÀnde rysningarÀvengenom denmestmodigaavdeÀldre som komihÄghur det hade varit.
Nej, nÀrSkogsfrun kallade vardet bara attdyka upp. Annars kunde det gÄ riktigtilla. Detvar alla överensom.
FörstmÀrktes det bara somensvagvibration imarken, sedanblevljudettaktfastare ochhögre.Allatittade pÄ stigen somledde fram till glÀntanoch de minsta tomtebarnen varsÄrÀdda ochspÀndaatt de börjadegrÄta ochförsöktegömma sig bakom sina förÀldrar.DehyssjadeskrÀckslagetpÄdem föringen villeatt derasfamilj skulle bliutpekad.
NÀrdeÀntligendök upphade alla iglÀntan fÄtt samlaihopdet lillamod de hade kvar, föratt vÄga stÄstillaoch möta det somskullebli denvÀrsta natten ideras liv.
Humlanerna komförst,devar sÄ storaatt de fick anvÀndasinapÄkar ochknivar föratt skÀraavtrÀdens grenar,annars hade de inte kunnat gÄ bredvidvarandrapÄ densmala stigen.De hade inte alltid variti Skogsfruns tjÀnst.Men likt trollkarlarna hade de blivit giriga ochgÄttför lÄngt.Skogsfrun hade dock sett fördelen medatt ha kvar demi sintjÀnstoch hade slutit fred meddem.Dehade besegrat jÀttarna och hjÀlptetrollen attförsvaraskogenmot ovÀlkomnagÀster. SkogsfrunlÀt demkomma ochgÄsom de ville.
Menfriheten hade inte varitgratis, storalandomrÄdensom tillhört jÀttarna sedan urminnes tiderhade övergÄtt iSkogsfrunsÀgo.Det talades Àven om en förmögenhet i guld somhade lÀmnatsintilldeunderjordiska valven somtillhörde det grönaslottet.
Detgick ettsus genomglÀntan nÀrde församlade sÄgatt Àven trollenhadefÄttSkogsfrunskallelse.
Detvar allmÀn kÀnnedom atttrollen ochhumlanerna var fiendersedan urminnes tideroch aldrig vistades pÄ samma stÀlle.Striden motjÀttarnahade grÀvtdjupa spÄr.
De hade till ochmed delat uppskogeniregioner, sÄ de skulle slippa stötapÄvarandra av misstag. Mennuhade de inte haft nÄgotval.Skogsfrunsmaktvar sÄ stor attingen vÄgade sÀga nej.
Skogsfrunkom allrasist.Hennesilska gick nÀstan atttapÄoch hennes ögon varsvarta ochkalla somis. De somrÄkademötahennes blicksvorefterÄt attdekunde kÀnna en kyla kramarunthjÀrtat.OminteSkogsfrun hade utstrÄlatensÄdan genuin elakhet ochondskahadehon varitstrÄlandevacker.Hennes hudvar svagtgrönskimrande och hennes lÄngarödahÄr varsÄpraktfulltatt detnÀstannÄdde Ànda nertillmarken.
Denskimrande klÀnningen somhon barvar beströddamed smÄgnistrande kristaller. De hade syttsdit förhand av de Àlvorsom vartvungna attarbetahos henneefter att ha fÄngatsinavtrollen.
Ălvorna mĂ„dde oftasĂ„dĂ„ligti fĂ„ngenskapenatt de bokstavligttalat tynade bort.De tappadesin livsgnista av attintefĂ„ flygafritt ochvarafria.
NÀrSkogsfrunshelasÀllskaphade kommit ut iglÀntan kÀndes det somden hade krympt ihopoch blivitvÀldigt mörk ochtrÄng.Det lillaljussom tidigare nÄtt in mellan trÀden, varnuheltborta.
StÀmningen varfruktansvÀrd, fylldmed rÀdsla ochoro.Det blev inte bÀttre av att trollentaktfastslogmed pÄkarna motsinatjockabenskyddavlÀder. Ljudet bidrog till dennervösa stÀmningen ochdet slog nÀstan lock iöronenpÄalladeandra.
Trollenskrattade elaktoch sÄgverkligenutatt njutaavsituationen.
SkogsfrunstodstillaenlÄngstund mitt iglÀntan ochsainteett ord. HonlÀt blicken glidaöverdeförsamlade.Allasloghastigt nerblicken ochvÄgadeintetitta uppavrÀdsla attvaraden somskullerÄkai onÄd.
Slutligenfastnade hennes blickpÄ gruppenmed skogstomtarsom stod lÀngst fram. Tomtarna gavvarandranervösa blickaroch tittadener ibacken.Ingen villevaraden somSkogsfrun togutsin ilska pÄ.
Efter etttag blev spÀnningen förstor, nÄgraavtomtarnasvimmade och fick hjÀlpav de andraatt lÀggasig nerigrÀset. DetkÀndessom en tillfÀlligförlamninghade drabbat demallihop.
De Àldsta tomtarna somintetÀnktelÄtasig kuvasavondskan somstrÄlade motdem, hjÀlptesin familj ochsinavÀnneratt ta sigsamman. De försökte desperatbehÄlla den lillavÀrdighet somdehade kvar.
De andradjurenförsöktehjÀlpatillsÄ gott de kunde, mentrots attdeallaville hjÀlpa varandrastodmÄnga stilla fördevÄgadeinteröra sig.Att detvar skogstomtarnasom var ifokus fannsdet inte lÀngre nÄgratvivelom, meningen kunde försittliv förstÄ varför.
NÀrSkogsfrun Àntligen talade skar hennes röst somisgenom luften.Den varhög ochskarp ochbÄdade inte gott.
»Det harkommittillmin kÀnnedom attniföredrarmÀnniskornassÀllskap framför mitt.« Hennes röst vibrerade av ilska.
Alla iglÀntan hoppade till ochskogstomtarna kröp nÀstan ihop.Trollen ochjÀttarna kunde knappt tyglasin förtjusning,desÄg skadeglatt pÄ det dramasom utspelade sig framförderas ögon.
»Skogens regler haringaundantag. Det finnsingen barmhÀrtighet attfÄmot densom bryter mot dem. Hela vÄrexistensvilar pÄ attmÀnniskorna inte harnÄgon insyni vÄrvÀrld SÄ lÀngemÀnniskorna tror attvibara finnsi sagornas vÀrldÀrvitrygga. MÀnniskorna Àr enfaldigaoch dummavarelsersom inte harnÄgon fantasioch sÄ mÄstedet förbli.«
Tomtarna stod heltstillaoch vÀntade pÄ fortsÀttningen.DeÀldstatomtarnasÄg sorgsetpÄ de yngsta sominteens hade fyllt100 Är.Dehadeknappthunnitmed attbörja leva Àn.Vid det hÀrlaget vardet nogingen somtrodde attdeskullekomma undanmed liveti behÄll. SkogsfrunvÀntade ochlÀt innehÄllet idet somhon sagt sjukna in.Sedan loghon plötsligtoch sÄgnöjdut över sinegenvisdom.Hon hade fattat sitt beslut ochvar beredd attförkunnasin dom.
»DÄska ni fÄ vara medera ÀlskademÀnniskor hÀdanefter,det Àr inte merÀnrÀtt.«
Skogstomtarna tittade storögtpÄvarandraoch trodde inte sina öron.
De hade förvÀntatsig nÄgothemsktoch fattadeingenting.Att vara medmÀnniskorna varvÀl ingetstraff.Dehade lÀngevaritnyfiknapÄfolketsom bodde pÄ gÄrdarna iutkantenavskogen.
MÄngaavtomtarna hade varitnyfiknapÄmÀnniskornasliv ochvad de gjorde. De flesta hade nÄgongÄnglegat ochspanatmot fÀlten föratt fÄ en glimtavderas vardag.
Fleraavtomtarna hade smugit sig in istall ochladugÄrdarpÄvintern.DÀr vardet varmtoch mysigtoch djuren blev alltid gladanÀr de kompÄbesök.
MÀnniskorna varoftavÀldigt snÀlla mot sina djur,och detvar en glÀdje attsehur vÀlmÄende ochnöjda derashusdjur var. Folket arbetade oftahÄrtfrÄnmorgontillkvÀll ochdet hade varitroligtatt hjÀlpa till lite hÀroch var. Inte sÄ attmÀnniskorna hade vetatomatt de hade funnitsdÀr,men ibland hade detvarit vÀldigtfrestande attbara fÄ ge en litenhjÀlpande hand.
Visst hade det varitnÄgra smÄolyckor underÄren. Dethade hÀnt attmÀnniskorna rÄkatfÄsyn pÄ en tomteluvasom stack upp, mende flesta brukade inte trosinaögon ochskogstomtarna hade ÀndÄ kÀnt sigtrygga.
Nu stod det vÀldigt klart attdeinteallshadevarit trygga.Deborde ha vetatatt Skogsfrunhade ögon överallt.
SÄ nÀrhon lyftearmarna ochuttalade denfruktansvÀrda domenryggade tomtarna tillbaka. Vissa försökte fly, menfÄngades snabbtin av trollensom förstodvad somvar pÄ gÄng ochsnabbthadestÀlltsig ienringoch tÀcktupp alla flyktvÀgar ut frÄn glÀntan.
SÄ nÀrförbannelsen varuttalad fannsdet inte meratt göra.Tomtarnavar bortom allrÀddning.
Förenkortstund utbröt det ettvĂ€ldigt tumult,djureniglĂ€ntan började springarunt ifullstĂ€ndig panik. Ălgarnastegrade sigmot trollenmed sĂ„dan kraft attdeblevtvungna attslĂ€ppaframdem föratt inte bliskadade. Resten av djuren följde ideras spĂ„r.Ingen villerĂ„kautför samma ödesom tomtarna.
Förskogstomtarna vardet försent. Detvar verkligenalldeles försent. Ingenhade kunnat anahur utstuderatond Skogsfruns hÀmndskullebli.Förbannelsenvar lagd och skadan varskedd.JÀttarna ochtrollen drog sig hastigttillbaka, inte ensdekÀnde sig sÀkraefter vaddehade fÄtt se.
SkogsfrunslÀngde tillbakahuvudet ochskrattade högt.Hon verkade vÀldigtnöjd medsig sjÀlv. Hennes skratt ekade mellantrÀdenlÄngt efter atthon lÀmnat platsenoch dragit sig tillbaka medsinaanhÀngare.
GlÀntanlÄg Äter öde, men en sÄdan kraftfull ondska lÀmnar spÄr,imittenavÀngen kunde de somhade ögonen medsig se hurgrÀsetoch blommornahade gett vika,och marken hade brÀntsbortdÀr skogstomtarna en gÄng hade stÄtt.
NÀr mörkretföllvÄgade de djur somvaritmed iglÀntan fram.Desmögsig fram frÄn olika hÄll iskydd av mörkret.
Alla grÀt ochvar skakade av det somhade hÀnt.Men ingen visste vartomtarna hade tagitvÀgen.
Under fleraÄrs tidtog djuren ugglorna till hjÀlpoch försöktehitta sina vÀnner.
Mentrots idoga spaningar,bÄde pÄ marken ochfrÄnluften,hittade skogensdjuringa spÄr. Detvar somomtomtarnahadegÄttupp irök ochförsvunnitfrÄnjordens yta. Det skulletamÄnga Är innansanningen komfram.
»Det mÀrksatt det börjar blivÄr,tÀnkatt honfortfarandeorkar«, sa mammaoch tittade ut medanhon drog pÄ sig denröda fina jackan somjag hade varitmed ochköpt förraveckan.
Detsyntesatt honskulletilljobbetför honhadeden dÀrstressademinen somjag hade lÀrt migatt kÀnna igen.Pannanvar lÀtt rynkad ochhon sÄgtrött ochslitenut.
Jagsattoch tittade pÄ hennefrÄnmin platsvid frukostbordet ochsÄg atthon var klÀdd iden fula veckade kjolen somhon alltid hade denvitablusentill. Runt halsen hade honmormors pÀrlhalsband,det toghon aldrigavsig.
Ivanliga fall tyckte jagatt honvar vackrare Àn alla de andra mammorna iskolan, men idag sÄghon mestgammaloch rynkig ut.
Mammaarbetade oftaextra pÄ biblioteket iden lillastadensom vi bodde i. Honsa attdet varvÀrldens mest otacksamma jobb,för ingen lÄnade böcker lÀngre.
Kulturellskörbjuggvar ordsom jaghadehörtsÄlÀnge jagkunde minnas.
Detvar tydligensÄvÀrldensÄg ut idag om man fick tropÄmamma.Att dagens barn ochvuxna inte lÀserlÀngre, varmammasfavoritÀmne attprata om nÀrviÄtmiddag.
Pappaoch jaghade hört det sÄ mÄngagÄngeratt vi inte ensorkade lyssna lÀngre.
Pappabrukade bara nickainstÀmmande ochse bekymrad ut,och det gjorde iallafall mammanöjd.
Jagoch mina kompisar gick ibland till biblioteket ochlÄnadeböckerbaraför att göra henneglad. Sedanbrukadejag stÀlla demi minbokhyllaoch lÄtsas attjag hade lÀst dem. MÄngaavböckerna fannsdessutompÄ film,sÄdet varlÀttatt ta reda pÄ vad de handlade om.
Pappareste sig frÄn soffansom hanhadesuttitoch lÀst ihelamorgonenoch gick fram till fönstret. Hanvar optikeroch hade en egen butikmed tvÄanstÀllda.Det gjorde att pappaibland kunde vara hemmaenstund pÄ morgonen ochintebehövde rusa ivÀg.
JagkÀnde nÀstan attdet retade mammaatt hanfortfarande hade tofflorna pÄ sig och sÄgutatt ha alltid ivÀrlden, medanhon hade brÄttomi vÀg.
Pappatittade nyfiketutför attsevad det varhon pratade om.Han sÄggenastvad honmenade.
»Ja, det mÄstenog vara detsÀkrastevÄrtecknethÀr itrakterna«, sa hanoch skrattade. »Varje Är Àr det samma sak, förstÄrintehur honorkar.«
Mammaskakade pÄ huvudet.
» Honhar vÀlinget annatatt göra,förstÄr inte varför honenvisasmed attbokvari det dÀrstora gamlahuset helt sjÀlv. Honkan ju inte enstahandomsin egen trÀdgÄrd lÀngre.«
Jagbehövde inte ensgÄframtillfönstret, jagvissteÀndÄvad samtalethandlade om.De pratade om vÄrgranneSvea, sombor idet storagröna huset medvitaknutar bredvidoss.
En riktig gammal krutgummasapappa alltid ochskrattade nÀrhan sa det. Detvar tydligtatt hanmenadedet somenkomplimang.
Svea Àlskade attvaraute ochpysslai sintrÀdgÄrd. VarjegÄngjag sÄghenne gick hon runt isinarosa gummistövlar ochhade sitt förklÀde ochtrÀdgÄrdshandskar pÄ sig.Att plantera ochpysslaom sina blommorvar det hontyckte bÀst om ihelavÀrlden.Ja, kanskeintemer Àn sina barnbarn ochsin katt,men annars fannsdet noginget som varhenne kÀrare.
Mammavar av denuppfattningen attallagamla mÀnniskor sominte klippte grÀset tvÄgÄngerper vecka,borde flytta till en lÀgenhet ellernÄgon annanformavboende.
SjÀlvtyckte jagatt SveastrÀdgÄrdvar fantastisk,intesÄsteloch trÄkig somvÄr.Det fannsingaprydliga rabatter, alla blommorvÀxte frittoch det fannssmÄ gömstÀllen med bord ochstolarliteöveralltdÀr mankunde sÀttasig ochbaravara.
Sveasman dogför 5Ärsedan ochsedan desshar honlevtensam isitthus medsin randigakattsom heterVimse.
Hanvar egentligen döpttillnÄgot heltannat somjag harglömt bort,för ingenanvÀnderdet namnet lÀngre.Hon kallar honomsÄ föratt en gÄng om Äret,oftastpÄvÄren, blir hanrastlös ochtar sigenliten tur. Hanbrukar inte kommahem pÄ fleraveckor.
Svea oroarsig inte sÄ mycket, hon vetatt hanalltidkommerhem igen.Hon brukar bara sucka ochsÀgaatt hanhar dragit till skogspÄsin Ärliga utflyktoch atthan kommer hemnÀr hanblirhungrig.
Menhon brukar alltid sÀttaut ettfat medmjölk pÄ trappannÀr hanÀrborta,sÄhan ska kÀnna sig vÀlkommenhem igen nÀrhan vÀldyker upp.
VarjegÄngman gÄrintillSveabrukarman se honomligga pÄ verandan ochsovai solen. Pappabrukar sÀga attdet Àr denlataste katten ivÀrlden.
Sveasbarnoch barnbarn bornÄgonstansuppei Norrland,dehar inte tidatt komma ochhÀlsa pÄ sÄ ofta.
SÄ denmesta tidengÄr Svea omkringför sig sjÀlvoch pysslarisin trÀdgÄrd.Hon hÀlsar alltid glattpÄallasom hartid attstannaoch prata en stundmed henne, ochallavibarn iomrÄdet Àlskar henne.
Vi Àr oftaoch hÀlsar pÄ efter skolan.Det Àr sÄ mysigt attsitta pÄ dengamla knarriga soffan ihennes varmakök ochdrickasaft.Oftatrollar Svea fram nybakade bullar som fortfarande Àr varmafrÄnugnen.
Vi serhenne nogallihopsom en extramormorsom alltid hartid medoss,tillskillnad frÄn vÄra förÀldrar somalltidjobbar ochnÀr de vÀlÀrledigaÀndÄintehar tidatt lyssna.
Ibland harjag undrat om inte Svea kÀnnersig ensam nÀrhon boralldeles ensam i detstora huset.
JagfrÄgade henneomdet en gÄng,men dÄ skrattade honbaraoch sa atthon inte har tidatt kÀnna sig ensam.Hon sa attdet fortfarande fannssÄmycketkvaratt njutaavi livet, ochhon Àlskar atthon kanbokvarisitthem somhon ochhennesman harskapat.
SjÀlvheter jagLina, Àr 12Är gammal ochbor medmin familj iett litetgulthus i slutet pÄ vÄrgata.
PÄ sommaren Àr det fint medallaÀngar ochskogarsom finnsruntomkring ivÄrt omrÄde. Detlyserav blommori alla möjliga fÀrger ochnÀr det blÄser serdet ut som om det gÄrvÄgor igrÀset.
Iskogensom ligger inÀrheten finnsdet en bÀck sommynnaruti sjön dÀrbadplatsen ligger.Bredvid denlilla stranden finnsdet klippor somman kanhoppa frÄn om man Àr modig.
Min mammaheter Anki ochmin pappaheter Bengt. Jaghar inga syskon ochdet har jagalltidihemlighet varitliteledsenför.
MÄngaavmina klasskamrater harbrödereller systraroch jagser hurroligtdehar det tillsammans.
Nu harjag ÀndÄsÄdan turatt jaghar nÀra till mÄngaavminakompisar frÄn skolan, sÄ jagbehöver egentligen inte kÀnna migensam.
Mendet Àr ÀndÄintesamma saksom atthasyskonomkring sig som finnsdÀr helatiden. DetÀrtryggaremed syskon förde finnsalltiddÀr mansjÀlv Àr,de flyttarintesin vÀg.
Fast mina kompisar sÀgeroftaatt jagska vara glad somintehar nÄgotsyskon.De tycker mestatt de Àr ivÀgen,och sÄ mÄsteman delamed sighelatiden.
FörraÄret flyttade minbÀsta kompis MalintillStockholm medsin familj.Hennes pappahade fÄtt ettjobbdÀr ochhelafamiljen vartvungen attfölja med.
Jagtrodde jagskulledöavsorgnÀr de gavsig ivÀg.Vistodvid bilenoch grÀt nÀrdet vardagsatt Äka, vi lovade attvialltidskullevarabÀsta kompisar.
Ibörjan vardet kulför dÄ ringde vi till varandra helatidenoch jag fick flygaupp sjÀlv ochhÀlsa pÄ.Men sedan fick hon andra kompisarisin nyaskola,sÄnuhörsviintealls lika oftalÀngre. JagkÀnde migensammast ihelavÀrldenenlÄngtid efter det.
Visst kan jagfortfarande hÀlsa pÄ om jagvillmen det Àr inte sammasak somatt trÀffas varjedag.
SedanförstÄr jagintealltidvad honpratarom, de verkar vara sÄ mycket hÀftigaredÀr uppe ochjag kÀnnerinteriktigt attjag passar in.Hennes nyakompisar brukar hÀrma mignÀr jagpratar, ochsÄfnissar de ochhimlarmed ögonen nÀrdetroratt jaginteser.
Deverkar tycka attjag Àr vÀrsta tönten,och detvÀrstaÀratt Malinskrattarmed dem ochdÄskÀmsjag sÄ jaghÄllerpÄatt dö.
BÄde mammaoch pappajobbar hela dagarnasÄjag harganskamyckettid förmig sjÀlv. DÀrförkÀnns det tryggt attSvea finnsihuset bredvidoch manvet attman kangÄ in nÀrman vill.Man kanprata om det mesta ochfÄlitesÀllskap.SveaskrattaraldrigÄt mig, honlyssnar ochkommermed goda rÄdistÀllet.
Fast ibland blir det lite lÄngtrÄkigtnÀr honberÀttaromhur det varförroch aldrig slutar.Hon kan Àven berÀttasamma historia fleragÄnger. DÄ brukar jagsÀgaatt jaghar lÀxorsom mÄstegörassÄhon inte skabli ledsen föratt jaggÄr.
»Undrar hurmÄnga honhar«, sa mammaoch skakade pÄ huvudet.
»Det serfaktisktinteriktigt klokt ut.Titta bara hurdesticker uppöverallt. Man skullenÀstantaett kort pÄ elÀndet ochsÀtta in deti tidningen.«
»Ja, en hade vÀlrÀckt«, sa pappa. »Men sÄ lÀngejag slippersenÄgra ivÄr trÀdgÄrd sÄ sÀgerjag ingenting.«
JagglömdesÀgaatt Svea samlarpÄtrÀdgÄrdstomtar.Det varenhobby somhon och hennes manbörjade med nÀrdereste runt medsin husvagnpÄsomrarna.
Honhar flerahundratrÀdgÄrdstomtar iallamöjligafÀrgeroch modeller.Allaser helt olika ut.Det harhÀntatt honfÄtten dubblettnÄgon gÄng av sina barn,dÄbrukarhon ge bort denför honvillbarahaenavvarje.
En gÄng gavhon en tomtetillmamma,hon visste inte riktigtvad honskullegöra med densÄden hamnadei kÀllaren.Sedan vardet loppmarknadpÄskolanoch dÄ skÀnkte hontomtentillföreningensom hade hand om detoch sa attdekunde vÀlalltidfÄnÄgra kronor förden.
Dettycktejag vartaskigt,för tÀnk om Svea hade sett attmamma skÀnkteborttomten somhon hade fÄtt.
Svea sÀgeratt det Àr förtomtarnas skullsom honintevillhamer Àn en av varjesort. DetÀrför attdeska kÀnnasig speciellaallihopoch inte somenimÀngden.Det lÄter kanskeliteknasigtmen Svea Àr lite speciell medsin tomtar
VarjevÄr sÀtterhon ut dempÄexakt samma stÀlle itrÀdgÄrden. Jagundrar alltid hur honkan hÄllaordning pÄ democh kommaihÄgvar de skastÄ.
En gÄng frÄgade jaghenne, dÄ sa honatt detkÀndessom om tomtarna sjÀlva visste vilken platsdeskulleha.
Alla tomtarna harnamnoch ibland nÀrman sitter utei trÀdgÄrden kanman höra hur hongÄr omkring ochpratarmed democh berÀttar vadsom hÀnt underdagen.
Jagvet attbÄde mammaoch pappatycker atthon Àr lite konstigmed sina tomtar, menjag tycker attde Àr fina ochbrukaroftasitta ochtitta pÄ dem.
DetÀrspeciellt en somjag tycker om.
Han heter SixtenenligtSveaoch haralltidstÄtt pÄ vakt precis innanför grinden. Hanhar en rödluvasom stÄr rakt upppÄhuvudet somenstrut.Hansansikte Àr halvt tÀcktavett lÄngtskÀgg somrÀckerhonom Àndaner till knÀna. Hanhar en grÄjacka somhÄlls ihopavett repimidjan.HansblÄ byxorÀrlappade pÄ flerastÀllen ochsÄ harhan brunastövlar.Sixtenser sÄ snÀllut, hanhar buskigaögonbrynsom spretarÄt alla hÄll,deser nÀstan ut somomdeska tippaner över ögonen.Han hÄller ienlykta somvibrukar sÀttavÀrmeljusi pÄ hösten, detser sÄ fint ut nÀrdet lyserpÄkvÀllen. Precis somomhan vaktar hela trÀdgÄrden ochhÄllerkollpÄvilka somkommeroch gÄriSveas trÀdgÄrd.
Svea brukar kallahonom försin lillagrindvakt.
Hanliknarmin morfar,han sÄgocksÄ alltid snÀllutoch hans ögonbryn varnÀstan lika spretiga.Det Àr kanskedÀrförjag tycker sÄ mycket om honom.
Mammasamlarihopsinasaker somhon spritt ut över hela köksbordet ochhÀllerner demihandvÀskan innanhon rusar ivÀg.
Honska pÄ förÀldramöte ochvillintekomma försent. HonjobbarpÄdagarna som lÀrare pÄ skolan somliggerlitelÀngrebort.
DÀrliggerÀvenbiblioteket dÀrhon jobbarnÄgra kvÀllariveckan. DetvÀrstaÀratt detrÄkar vara samma skolasom jagsjÀlv gÄri.
Pappaverkar inte brysig sÄ mycket om atthon harbrÄttomivÀg, hangÄr tillbakatill soffan ochfortsÀtterdrickakaffe ochlÀsasin tidningi lugn ochro.
Hanbrukar ha medsig en massarapporter ochdiagram hemsom hansitteroch studerarmed bister min. Eftersomhan Àr chef försin egen butikÀrdet tydligen viktigt atthÄlla ordning pÄ ekonomin.
VarjegÄnghan förklararvad hangör hÄller jagnÀstanpÄatt somna, sÄ trÄkigtlÄter det.
Jaghar oftasagtatt jagska göra nÄgotheltannat nÀrjag blir vuxen. DÄ skajag inte jobba sÄ mycket somdegör,jag vill resa runt ivÀrldenoch upplevasaker istÀllet.
VarjegÄngjag sÀgerdet brukar pappatitta pÄ migoch sÀga attalltkostarpengaroch frÄgavad jagska leva av
DÄ brukar jagalltidsÀgaatt jagska blivÀrldens bÀstanaturfotograf,minabilderska finnas ialladestora naturtidningarna
Jagkommerinteatt lÄta pengar vara nÄgotsom skastyra mitt liv.
DÄ brukar pappabaraskratta ochsÀgaatt vi vÀlfÄr se hurdet blir medden saken.
»Svea!«Jag öppnade fönstret pÄ vidgavel ochlutade migutoch vinkade till henne. »FÄr jagkomma över en stund?«
Svea tittade uppfrÄndet hon höll pÄ med, ochjag kunde se attdet glittrade muntert iögonenpÄhenne nÀrhon sÄgatt det varjag somropade.
Honhade en tomteifamnensom hongjordei ordning.
vâAllt hade börjatpĂ„morgonen. Detsom började somenvacker sommardag medsol ochnĂ„gralĂ€tta moln pĂ„ himlen,förvandlades vĂ€ldigtforttill Ă„ngest nĂ€r de svarta fĂ„glarna somhade sitt hemi Skogsfruns mörkaste salarbörjade cirkla runt skogenmed brev runt halsen.
Detgickrykten om attdevar förhÀxade trollkarlar, somför mÄnga hundraÄrsedan hade försökt atttamaktenöver skogen. Skogsfrun hade kommitpÄdem ochsom straff vardedömda tillatt gÄ hennes Àrenden.
AttsedesvartafĂ„glarna komma svepande över trĂ€den, varbĂ„de en pĂ„minnelseomhur detgicknĂ€r mangjordeSkogsfrun till sin ïŹende -och etttecken pĂ„ attdet varstora problem iantĂ„gande.â
Linassommarblir inte riktigtsom hon tÀnkt sig. Av en hÀndelse hamnar hon mitt isitt livsÀventyr.Hon kliver rakt in ifantasins och sagornasvÀrld.
MedhjÀlp av sina tvÄkusiner försökerhon hjÀlpa trÀdgÄrdstomtarna sÄ attdekan fÄ tillbakasin frihet.
Gnommelblir tvungenatt förförstagÄngenlita pÄ en mÀnniska.
Tillsammans medNÀcken försökerdebryta Skogsfruns förbannelse. Skogenlurar pÄ mÄnga mörkahemlighetersom nu sipprar fram. Men detÀrmÄnga vÀsensom trÀder framoch bistÄr tomtarnai deraskamp.
En enda natt pÄ Äret Àr detmöjligtatt brytaförbannelsen.Det blir en kamp motklockan ochdevet attdeintehar rÄdatt förlora.
DetÀrintebaratomtarnas liv somstÄrpÄspel.
VÄgar du ta steget in isagansvÀrld?
