Johan Printz och SVERIGES KOLONI i AMERIKA
Thomas Karlsson
Omslagsfoto: På bilden syns en nutida replika av skeppet Kalmar Nyckel som seglar in till sin hemmahamn Wilmington USA, till Fort Christina Park, i hjärtat av den forna svenska kolonin. Kalmar Nyckel gjorde flera resor mellan Göteborg och Amerika på 1600-talet.
Monumentet i förgrunden är gjort av Carl Milles, och minner om platsen för det svenska Fort Christina (en kopia av monumentet finns på Stenpiren i Göteborg). Bilden tillhör First State National Historical Park (USA), som har gett tillstånd att använda fotot.
Thomas Karlssons nisch är att beskriva historiska platser och händelser genom att följa en verklig person.
Tidigare utgivning:
Hertiginnan Ingeborgs Västsverige under 1300-talet (2020) Ingeborg var en av Skandinaviens mäktigaste personer som 20-åring, och hade sin bas i Västsverige.
NYA LÖDÖSE : staden före Göteborg (2024). Per Arvidsson, vars liv beskrivs i boken, var en av de mer framstående och långvariga borgmästarna i Nya Lödöse kring sekelskiftet 1500/1600. Han deltog även i förarbetet till den nya staden Göteborg.
Johan Printz och Sveriges koloni i Amerika
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2026 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Thomas Karlsson
Sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2026
ISBN: 978-91-8117-391-8
Johan Printz och SVERIGES KOLONI i AMERIKA
Thomas Karlsson
INLEDNING
Leran klafsade runt fötterna för varje steg han tog. Regnet strilade ned. Han såg inte ens början på den långa karavanen av soldater, oxdragna kärror och högresta hästar. Johan frös, hade skavsår på fötterna och ryggen värkte av att bära det stora tunga hakegeväret mil efter mil. För mindre än ett år sedan hade han stått och predikat om Guds godhet hemma i kyrkan i Bottnaryd. Alla hade klätt upp sig inför söndagens högmässa, och han mindes hur nervös han varit, att för första gången tala inför hela församlingen, för sina grannar, barndomsvänner och släkt. Och nu? Skulle han dö utomlands, 100 mil hemifrån, som ytterligare en av hundratusentals anonyma soldater under det grymma 30-åriga kriget?
Johan Björnssons liv skulle ta flera snabba vändningar som förändrade förutsättningarna totalt, ja till och med gav en helt ny spelplan, och hela hans liv skulle genomsyras av stor dramatik. Men hur hade prästsonen i början av 1620-talet hamnat som legosoldat åt ett venetianskt förband i södra delen av det vi idag kallar Tyskland? Och hur tog det en sådan vändning, att han 20 år senare blev adlad till namnet Printz, utsedd till guvernör för Sveriges koloni i Nordamerika, och kom att bo över 10 år bland ”indianer” i Amerikas urskogar?
Hela Johans liv var som en lång äventyrsroman, bara med den skillnaden att allt hände på riktigt. Alla uppgifter i den kommande texten är, så långt det kunnat utrönas, sådant som verkligen skedde. Det finns gott om dokument bevarade i såväl svenska, holländska, amerikanska som engelska arkiv – original respektive avskrifter –som t.ex. privata brev, officiella rapporter, skeppsdokument och ett antal ögonvittnesskildringar, baserade på dagböcker.
Johan Björnsson Printz och hans andra hustru Maria von Linstow, porträtterade under slutet av 1650-talet.
Målningarna finns idag i Bottnaryds kyrka, och kommenteras senare. Foto: Thomas Karlsson.
Johan hade under sin tid i Amerika mycket kontakt med ursprungsamerikaner, indianer. Begreppet indianer har numera börjat bytas ut i Sverige, eftersom det ursprungligen är skapat av kolonisatörer. Vid skrivandet av boken har ordvalet därför övervägts.
Det noteras att just den stam som bodde vid kolonin, ”Delawareindianerna” (Lenapes) själva använder ordet indian än idag, som t.ex. på ”Official Website The Lenape Indian Tribe of Delaware, A State of Delaware Recognized American Indian Tribal Nation”.
Amerikanska museum anser det vara korrekt att använda begreppet indian. National Museum of the American Indian kommenterar till och med frågan:
”American Indian, Indian, Native American, or Native are acceptable and often used interchangeably in the United States; however, Native Peoples often have individual preferences on how they would like to be addressed.”
I boken har begreppet indian därför inte undvikits helt, men använts återhållsamt, och i stället ersatts av synonymer, eller så har stamtillhörigheten använts, där det är tydligt om det gäller Lenapes eller Susquehannocks.
PRÄSTSONEN BLIR PRÄSTSTUDENT
”Stina, ställ undan grytan och spring genast över till fru Anna och hämta henne! Det är dags nu!” Den 17-åriga pigan vaknade snabbt ur sina dagdrömmar och lyfte av den tunga järngrytan från trefoten i öppna spisen, och ställde den vid sidan om eldstaden. Hon torkade av händerna på förklädet, och rusade sedan ut genom dörren. Där höll pigan nästan på att springa omkull husfar Björn, som just var på väg in i stugan. Han hade varit hos gamle Olof i Backen med nattvarden, eftersom gubben var för gammal att orka komma till kyrkan. Stina nästan snubblade över orden då hon i all hast förklarade läget. Hon rusade vidare medan husmodern kvidande sjönk ned på den väggfasta bänken. Prästparet Björn och Gunilla i Bottnaryd skulle nu få sitt första barn.
Förlossningen gick bra, och inte långt därefter promenerade Björn med lätta steg över till kyrkan, som låg granne med prästgården, och tackade Gud för pojken som fötts. Han öppnade trädörren in till den naturstensmurade sakristian, och tog där fram den stora kyrkoboken över födda. Den här stunden hade han väntat på! Under de 20 år han redan varit präst i församlingen hade han fått anteckna många födslar, men nu äntligen skulle han föra in sin egen son i boken. Då boken låg uppslagen framför honom tog han fram sin fjäderpenna och sitt bläckhorn. Sakta, nästan med darrande hand, doppade han pennan i bläcket och skrev: 20 juli 1592. Född Johan Björnsson. Fader Björn Hansson. Moder Gunilla Printz Svensdotter.
Den lille pojkens stolte far, Björn Hansson (med det latiniserade prästnamnet Bero Johannis) var född och uppvuxen i Norrköping, där såväl hans far som farfar varit framstående köpmän och borgare. Fadern, Hans Botvidsson, hade även varit borgmästare en tid på 1530-talet. Björn hade fått en gedigen utbildning och valt att bli präst. Som färdigutbildad hade han blivit placerad en bra
bit hemifrån, ända borta i Bottnaryd, men han hade hela tiden trivts i sin församling, och kom därför att bli kvar på orten mellan Jönköping och Bogesund (Ulricehamn).
Johan Björnsson Printz förfäder.
Gunilla, pojkens mor, kom från en prästfamilj. Hennes far Sven Printz hade tjänstgjort i flera församlingar i stiftet, och därefter fått den aktningsvärda tjänsten som domprost i Skara år 1571. Han hade kung Johan III:s förtroende ”för liturgiens skull”, och hade adlats av honom 1581 till namnet Printz. Sven Printz adelssläkt dog dock ut i och med honom, eftersom han inte fick några söner.
Döttrarna Elisabet och Gunilla blev de sista att bära adelsnamnet efter fadern, även om det fina namnet långt senare skulle återupptas av det nyfödda barnbarnet.
Vår berättelse om Johan Björnsson Printz tid före amerikaresan kommer till stor del från en biografi som trycktes redan 1760. Den gavs ut i tidskriftsamlingen Den svenska Mercurius (femte årgångens tredje del).
Första sidan av biografin över Johan Björnsson. Foto: Thomas Karlsson.
Johan Björnsson födelseuppgifter i biografin, baserade på Johans egna uppgifter: ”Johan Björnsson Printz, till Gunnilaberg och Skåftestad, Landzhöfdinge i Jönköpings Län, född d. 20 Jul. 1592 i Bottnareds Prästegård, som ligger i Skara Stift, Småland, Jönköpings län och Mohärad.” Foto Thomas Karlsson.
Det intressanta är att Sven Wilksman, som skrev biografin, vid ett tillfälle tydligt hänvisade till ett äldre manuskript: ”Min berättelse har jag upprättat utifrån ett gammalt manuskript.” Han skrev också att så vitt han visste, eller kunde föreställa sig, så hade det gamla manuskriptet aldrig varit tryckt. Om så hade varit, hade han inte lämnat in sin text till Mercurius redaktion.
”Min förestående berättelse har jag utdragit af ett gammalt manuscript; ingalunda hade jag dermed inkommit, om jag funnit, eller förestält mig, att den samma någonsin warit tryckt.” Foto Thomas Karlsson.
Vid ett annat tillfälle hänvisar han till Johans ”egenhändiga Diarie” (dagbok).
”… kan slutas af dess (hans) egenhändiga Diarier, ther han ibland annat annoterat …” Foto Thomas Karlsson.
Wilksman hade således tillgång till Johan Björnssons egen originalberättelse! Det skall sägas att på 1600-talet förde många personer detaljerade och bevarade dagböcker. Av de, som på ett eller annat sätt var inblandade i kolonierna i Amerika, kan vi nämna David Pietersz de Vries dagbok, John Winthrops The history of New England from 1630 to 1649 och Per Brahes Svea rikes drotset Grefve Per Brahes Tänkebok. Per Brahe och Johan blev för övrigt vänner,
vilket greven den 9 november 1643 formulerade så här i slutet av ett brev: ”Din för alltid gode vän, Peer Brahe.” Den förstnämnde, nederländaren de Vries, berättar i sin dagbok bl.a. om sitt fem dagar långa besök hos Johan i Amerika.
Pojken Johan Björnsson fick tillbringa sina första sju år på prästgården, vilken låg invid Gårdsjöns östra strand, en idyll med ett mycket naturskönt läge. Gamla prästgården finns inte kvar idag. Den monterades ned på 1870-talet och ersattes av en ny.
Dagens kyrka i Bottnaryd var inte uppförd under hans barndomstid, men höll på att byggas just då han dog. Foto: Thomas Karlsson.
Den välutbildade fadern Björn undervisade Johan i skrivning och räkning, och sonen fick självklart höra alla de bibliska berättelserna.
Men då pojken blev sju år skulle han få börja i riktig skola, och placerades på internat i Jönköping. Kanske påverkades beslutet även av
att Björn hade utsetts till riksdagsman, och skulle delta i riksmötet i Linköping i mars år 1600.
Johan var säkerligen inte glad över att hamna på internatskola redan som sjuåring, men hans bana var utstakad: han skulle få en gedigen utbildning, och bli präst. Det var dock ingen stor stad Johan hamnade i. Befolkningen i Jönköping uppgick vid sekelskiftet 1500/1600 inte ens till 1000 personer.
Medan pojken gick på skolan fick han en lillebror, Sven. Även han kom att gå i faderns fotspår och utbilda sig till präst. Som vuxen blev Sven år 1631 kyrkoherde i Fröjereds församling (nära Tidaholm). Han gifte sig med Barbro Eriksdotter, men dog barnlös 14 juni 1654. Johans lillasyster Elin kom också att gifta sig med en präst, Gunnar Israelis Trolle, vilken långt senare efterträdde hennes far som präst i Bottnaryd. Även yngsta systern Ingeborg blev prästfru, och gifte sig med Petrus Johannis, och han kom också att tjänstgöra i Bottnaryds församling, om än senare. Alla Johans syskon kom alltså att vara kopplade till prästyrket.
Som brukligt prioriterade familjen äldste sonen vad gällde högre utbildning. Efter fyra års skolgång i Jönköping fick Johan som elvaåring (1603) vidareutbilda sig vid det självklara centrumet för kyrkans skolor i västra Sverige, domkyrkostaden Skara.
”Johan Biörnsson, skickades år 1599 til Jönköpings Schola; studerade i Skara från 1603 och reste 1608 till Linköping, samt besökte åter den förra orten 1610.” Foto Thomas Karlsson.
Härefter flyttade han för att få teologiska universitetsstudier i Rostock (inskriven där 1 juli 1618) och därefter i Greifswald (noteras som inskriven 13 oktober 1618). Johan var nu 26 år gammal.
Pengarna tog dock slut för Johans föräldrar, så han kunde inte fullfölja studierna, utan återkom till Bottnaryd. Den unge mannen var ännu inte prästvigd, men fick som 27-åring ändå tillstånd av konsistorium i Skara domkyrka att predika. Han blev hjälppräst i sin fars församling.
I februari 1619, hade Gustav II Adolf och hans tjänstemän börjat planera för en ny stad vid Göta Älvs mynning. Den skulle ersätta Nya Lödöse och Göteborg på Hisingen, vilka båda drabbats hårt av kriget mot danskarna. Man skulle bygga ett nytt Göteborg, som hade kraftiga befästningsmurar runt sig. Det var ett stort projekt, och kungen besökte den blivande staden flera gånger. Gustav II Adolfs resa till västkusten gick vanligtvis via Jönköping, och det kungliga följet måste ha flera nattlogi under den långa färden. Om det inte fanns lämpliga slott eller gästgiverier att övernatta i valde man privata gårdar eller hellre prästgårdar, där även församlingsborna fick ställa upp med fägnad för manskap och hästar.
Johan Björnssons 17 år äldre kusin, Johannes Bothvidi, var redan en aktad präst. Han hade läst vid flera universitet utomlands, och vid återkomsten till Sverige 1616 utnämnts till kunglig kaplan. Vid Gustaf II Adolfs kröning tilldelades kusinen hedersbetygelser av kungen. Kungen utnämnde då fyra teologie doktorer varav en var Johannes Bothvidi. Kusinen följde ofta med Gustav II Adolf på dennes resor, såväl inom landet som utomlands, och var mycket inflytelserik. Han blev senare biskop i Linköping, och var den som predikade vid Gustav II Adolfs begravning.
Enligt Johans egen dagbok, återgiven 1760, så valde det kungliga följet att 1620 ta härbärge på just prästgården i Bottnaryd. Det är inte osannolikt att Johannes Bothvidi var med på resan till Göteborg, och att det var han som föreslog att de skulle övernatta hos farbrodern i Bottnaryd.
Prästfamiljen bestod av Björn, hustrun Gunilla, sonen Johan snart 28 år samt de yngre barnen Sven, Elin och Ingeborg. Kungen själv var nu 26 år. Johan berättade vid besöket frimodigt om hur han fått avbryta studierna i Tyskland, trots att han var så
intresserad av att läsa vidare. Det hela resulterade i att kungen utlovade ett stipendium till Johan, så han kunde fullfölja prästutbildningen.
Sannolikt hoppade Johan högt, och jublade av glädje över gåvan, och redan samma år reste han tillbaka till Tyskland, där han läste olika kurser vid universiteten i Wittenburg, Leipzig, Helmstadt, Strasbourg och Jena. Vi vet t.ex. att han var inskriven vid Helmstadt 2 nov 1621. Här skulle man kunna spekulera i att den nu 29-årige universitetsstuderande Johan träffade en 23 årig ung adelsfröken vid namn Elisabet von Boch, och att de blev kära, och därefter höll kontakten. Gissningen bygger på att de gifte sig, bara ett drygt år senare, och bröllopet stod just i Helmstadt.
DEN OFRIVILLIGE SOLDATEN
Glädjen över tysklandsstudierna, och att ha träffat Elisabet, blev dock inte långvarig. Ett par år innan han kom ner till Tyskland hade ett stort krig börjat rasa i delar av Europa, vilket varade 1618–1648, trettioåriga kriget. Det utspelade sig till stor del inom dagens Tyskland, och kom att förändra Johans liv totalt. Allt började med ett dramatiskt överfall.
Teologistudenten Björnsson hade nu lämnat den trygga och trevliga tillvaron vid universitetet i Helmstadt, och var tillsammans med en grupp vänner på resa genom det gamla hertigdömet Schwaben, i södra delen av dagens Tyskland. Sannolikt vandrade studenterna till fots på de slingriga vägarna. De skrattade och skojade medan de gick, och förhörde varandra på de latinska glosorna, som de med stor möda försökte lära sig.
Men ungdomarna befann sig inte långt från platser där kriget rasade, och olika soldattrupper drog genom Europa vid sina förflyttningar, vilket drabbade befolkningen svårt. De rånade folk, stal mat, brände och tvångsrekryterade soldater.
Plötsligt dök det upp ett stort gäng beväpnade män som stoppade studenterna. Ungdomarna blev skräckslagna av deras hotfulla blickar. Några försökte fly, men blev då skjutna, medan resten fördes fängslade till staden Memmingen, där de blev rånade på allt de ägde.
Alla universitetsstuderande kom från ganska välbärgade hem, men nu helt plötsligt var de totalt utlämnade, utan ett öre på fickan och hundratals mil hemifrån. Mellan dem och hemorten pågick ett grymt krig. Sven Wilksman beskrev år 1760 situationen på följande sätt:
”Men som hans försiktighet war mindre än hans wettgirighet,
i det myckna wapenbrak, hwarmed Tyska riket äfwen den tiden drabbades, tilldrog det sig, at då han under sin resa kom inemot Memmingen uti Schwaben, blef han tillika med sina camerater, af ett fienteligit partie öfwerfallen, några dödade, och de öfrige jämte honom fångslige uti Memmingen införde. Här fick han se ett bittert sätt, hwarpå olyckan honom fört, och tryckte honom tillika med fångenskap och fattigdom. Han nödgades nu sadla om med sina tankar, och förbyta boken emot pliten (huggvärjan).”
Så stod då ungdomarna utan mat och utan pengar i ett främmande land. Biografin fortsätter: ”Nöden finner gierna utvägar. En Venetiansk Öfwerste, wid namn Schavaltachie werfwade denna tiden uti Memmingen: Johan Biörnsson lät ställa sig under honom, för en gemen Musqueter eller Soldat, uppwaktade der hos sin Öfwerste såsom des hakeskött, samt fölgde med Regementet derifrån åt Italien.”
Enda sättet att få mat för dagen var att ta värvning, och som tur var fanns ett regemente i närheten, i vilket Johan tog tjänst. För att överleva var det bara att acceptera soldatlivet, att vandra långa sträckor, sova under bar himmel och få dålig mat. Vid förflyttningarna skulle kanoner, matförråd, tält och övrig tung utrustning flyttas med. De tunga kanonerna och de oxdragna kärrorna med kanonkulor och förnödenheter fastnade i leran, och när oxarna inte orkade, fick man hjälpa till att skjuta på. Mellan vandringarna fick soldaterna bo i tältläger och vänta på nästa order. Emellanåt bestämde befälen att det skulle bli ett fältslag mot fienden, eller så skulle en by eller stad intas. Johan blev hakeskytt, vilket innebar att han skulle använda en så kallad hakebössa. Det var ett tyngre gevär som hade så kraftig rekyl, att man monterat en hake undertill, som kunde fästas i t.ex. en trädstam eller ett stativ.
Det finns en känd ögonvittnesskildring av en soldats liv under just den tid i trettioåriga kriget då Johan Björnsson var i tjänst,
nämligen Peter Hagendorfs dagbok. På svenska heter boken Sedan stack vi staden i brand: En legoknekts dagbok från trettioåriga kriget (översättning Åke Blix 2006). År 1625, fyra år efter Johans värvning, tog dagsbokförfattaren Peter Hagendorf och hans kamrat
Christian Kresse frivillig värvning i ett venetianskt förband.
Som exempel kan vi läsa ett avsnitt från 1625, då han lämnat det som idag är Italien, och marscherade norrut, genom Sankt
Gotthardspasset:
”Berget som vi måste vandra över heter Gotthard. Det tar en hel dag att komma över. Mitt på bergssidan finns det ett kapell och ett gästgiveri, ty om någon dör eller fryser ihjäl – det är fruktansvärt kallt där, och det ligger mycket snö på berget både på vintern och sommaren – läggs han in i kapellet. Men på värdshuset får behövande människor en bit bröd och ett halvt mått vin, och de får sedan fortsätta, eller stanna där över natten, om de inte kan fortsätta. Ty om en person stannar och sätter sig på detta berg, är han omedelbart död.”
Många av de frivilligt värvade knektarna kom från fattiga förhållanden, och genom värvningen trodde de sig i alla fall få mat, och kanske lite lön. Andra tvångsrekryterades då grupper av soldater drog fram och plundrade civilbefolkningen.
Även om historieböckerna oftast berättar om regelrätta fältslag, så var de ovanliga. Enligt tidskriften Militär Historia utkämpades sådana kanske på sin höjd någon gång per år. För det mesta var det långdragna belägringar, stormningar och allmän ödeläggelse, och så dessa oändliga vandringar och truppförflyttningar. För den enskilde soldaten var det mest ett ändlöst marscherande, och en jakt efter mat för dagen.
Förhållandena vid truppförflyttningarna, och i lägren, var så vidriga att det var fler som dog av svält och sjukdomar där, än på slagfältet. Somliga bedömer, att av alla dem som dog under trettioåriga kriget var det 80–90 procent som avled av sjukdomar, svält och kyla. Lägren var ofta överbefolkade, och blev stora smitthärdar med omfattande epidemier. De som tjänstgjorde som läkare
i fält hade vanligtvis mycket bristfällig utbildning, och förlitade sig länge på smått barbariska metoder, som att stoppa blödningar med kokande olja eller glödande järn, något som i allmänhet gjorde mer skada än nytta. Man hade inte tillgång till infektionshindrande preparat, utan var hänvisade till att amputera skadade lemmar för att hindra kallbrand, något som utfördes med tryckförband. Smärtlindringen bestod av ett par supar.
Trettioåriga kriget hade flera bottnar. Officiellt var det ett religionskrig mellan protestanter och katoliker, men kriget stod också mellan den habsburgske kejsaren och de olika furstarna i riket. På den katolska sidan stod kejsaren i Wien och merparten av furstarna inom det mäktiga tysk-romerska riket. Den protestantiska sidan utgjordes av nordtyska protestantiska furstendömen, som även stred mot det Habsburgska kejsardömets försök att bygga upp en starkare kejsarmakt. Kriget kom senare att omfatta en mängd olika intressekonflikter och krigsherrar.
Även om det var två stora fiendegrupper som slogs mot varandra så dominerades kriget av olika krigsherrar, och även privata inhyrda krigsentreprenörer, fältherrar som hade egna arméer vilka stred för den som betalade mest. Det lär ha funnits cirka 1500 sådana privatarméer som drog fram. Somliga skodde sig på lokalbefolkningen, tvångsrekryterade soldater, stal säd, tog värdefulla krigsbyten och slaktade böndernas kreatur.
Mitt i all denna misär av sjuka soldater och trötta vandrande legoknektar återvänder vi nu till teologistuderande Johan Björnsson, som plötsligt blivit utblottad och utlämnad till sig själv i ett främmande land, i ett till synes oändligt långt krig. För att överleva försörjde han sig tills vidare som legosoldat. Det första regementet han arbetade vid kom att upplösas, redan innan de passerade alperna, och han tog i stället tjänst för de kejserliga styrkorna under hertig Leopold av Österrike.
Under en tid vid kejserliga armen blev Johan Björnsson sjuk, och låg under sex veckor inlagd på ett krigssjukhus: ”… och blef tillika
med andre inlagd uti ett krigs-hospital som hetat Unizca. Då han efter 6 weckor restituerades, entledigades han ifrån Kejserliga armeen och tog strax därpå åter tienst i Nürnberg under hertig Fredrie von Altenburgs regemente till Fot.” Citat från Den svenska Mercurius 1760.
Han fick begära avsked från regementet, men så småningom tillfrisknade han, och undan för undan kunde Johan flytta sig norrut, mot sin älskade Elisabet i Helmstadt.
Prästsonen var smart, språkkunnig och välutbildad, vilket befälen noterade, och Johan steg snabbt i graderna. Som befäl fick han god lön. Nu hade han kunnat säga upp sig och resa hem, men han valde i stället en helt ny yrkeskarriär: Han blev yrkesmilitär. Under sina år som militär i 30-åriga kriget utmärkte han sig flera gånger för sin duglighet.
Allteftersom kom Johan närmare Helmstadt, och fick möjlighet att söka upp Elisabets far för att be om hennes hand. Exakt hur det gick till vet vi inte, men tyskan Elisabeth von Boch och Bottnarydsonen Johan Björnsson gifte sig år 1622 i hennes hemförsamling Helmstadt, fyra mil öster om Hannover. Hon var åtta år yngre än Johan (född 1598), och dotter till rådsherren Lüdeke von Boch och hans hustru Armegard von Hagen. Efter att ha bott hos svärföräldrarna ett tag måste Johan ta ny värvning för att försörja sig, och den unga hustrun fick då bo hemma hos sina föräldrar långa perioder.
Björnsson ställde sig nu till förfogande i ett av hertig Christian av Braunschweigs regementen och deltog i flera uppdrag, men vid slaget vid Lohner Bruch, nära byn Stadtlohn, led hertig Christian ett förkrossande nederlag och fick fly med 2000 man till Nederländerna. Johan Björnsson tog sig därefter till Hamburg och tog värvning i ett av överste Rantzaus regementen, hos vilken han fick i uppdrag att tåga till Frankrike och tjänstgöra under 15 månader.
Efter hela denna långa turné av uppdrag återvände Johan till sin hustru Elisabet och bodde hos svärföräldrarna. Efter en tid var
Elisabet gravid, och han fick nog hemlängtan, varför paret nu valde att flytta till Sverige.
Snart kunde Björnsson trampa svensk mark igen. Han reste upp till Stockholm för att träffa sin kusin vid hovet, och begära audiens hos sin mecenat, sin understödjare, Gustav II Adolf. Johan fick därvid detaljerat avrapportera sina strapatser i Tyskland, och hur den före detta präststudenten stigit i graderna som militär.
Sverige var fortfarande inte med i det stora kriget på kontinenten, men kungen lyssnade intresserad, och insåg strax att han kunde få användning av Johan inom sin militärorganisation. Han uppdrog därför åt den svenska militära ledningen att ge prästsonen ett lämpligt arbete. Dessa noterade alla hans utmärkelser och erfarenheter, och Björnsson blev kapten vid Gustav Horns regemente. Han hade nu helt släppt tankarna på prästyrket.
År 1625 födde Elisabet parets första barn, en dotter. Hon fick givetvis ärva sin tyska mormors namn, Armegard, senare kallad Armegot.
Ett par år senare föddes Johans och Elisabets son Gustav. Flera släktforskare anger att familjens son föddes 1638, men mer sannolikt är 10 år tidigare. Gustav kan nämligen inte varit född 1638, eftersom han var med och skrev under ett köpeavtal i Amerika 1643, var utsänd som representant åt guvernören redan 1648, skrev under vittnesutsagor 1651 och reste själv över Atlanten 1652. Gustavs ålder är inte avgörande, men tills vidare utgår vi från att han föddes cirka 1627-1628.
Det trettioåriga kriget rasade fortfarande på kontinenten, och Johan fick ett antal kortare uppdrag i olika länder, men nu som svensk militär. Efter Hans Wrangels rekommendation blev han 1626 överförd till det kungliga gardet som löjtnant, och konungen ”gaf honom derhos tvenne hästar med complett moundering ifrån sitt egit Kongliga Stall”.
Då Gustav II Adolf reste till Preussen för att kriga flyttade han Johan till Totts regemente: ”… då Konungen strax derefter gick åt Preuzen tog han Johan Biörnsson därifrån (från förra tjänsten) och
satte honom till Capitain Lieutenant under Fältmarskalken Totts Regemente, hwarefter han wisat många prov och besynnerlig tapperhet intill år 1630.”
Björnsson arbetade härefter i Finland som kavallerikapten till maj 1632, då han fick order om att resa till Stockholm för fortsatt tjänst. Gustav II Adolf fortsatte kriga ute i Europa, och vi känner alla till att han dog i slaget vid Lützen 6 november 1632.
Två år efter kungens död fick Johan titeln major, och ytterligare ett år senare föddes Johan och Elisabets tredje barn, dottern Christina. Det skilde alltså 10 år mellan de två döttrarna. Johans arbetsuppgifter förändrades, och han skickades återigen ut i krig på kontinenten. Björnsson beordrades åka till Tyskland där han under ett och ett halvt år slogs under fältmarskalk Ture Bjelke, och han var bland annat med vid slaget i Wittstock 1636, och utmärkte sig där. I februari 1636 togs han tillfånga av fienden vid Halle, men lyckades köpa sin frihet genom att betala 800 riksdaler i svensk valuta, och tog sig hem. Svenska kronan utbetalade 26 juli 1637 motsvarande belopp till Johan, som kompensation för utlägget.
Det verkar som om han återkommit till Finland hösten 1637 och befann sig där i början av 1638. Under sina många uppdrag i östra Sverige lärde han sig tala lite finska, vilket var till nytta långt senare. Johan Björnsson var nu ett högt befäl, och hade till och med möjlighet att bo på Korsholms gård, vid staden Vasa. Gården kom han att arrendera i elva år, fram till 1642, även om han bara bodde där korta perioder.
Även Per Brahe den yngre vistades i Finland, och troligen arbetade Johan under honom. Brahe och Johan kom sedan att ha kontakt med varandra resten av livet. Per Brahe berättade i sin dagbok hur han flyttade till Finland.
I juli 1637 hade Brahes lille son Fredrik dött, 18 månader gammal, och begravdes på Visingsö. Per skrev därefter i sin dagbok:
”Drog sedan i Guds namn till Finland och hade min kära hustru med mig. Seglade på ett örlogsskepp som hette Jungfrun … Kom, Gud ske lof, till Åbo slott den 21 november 1637, och blef General
Gouverneur öfver Stor-Förstendömet Finland, Åland och begge Carelerna. Om vintern och efter jul reste jag i min kära hustrus sällskap omkring hela Finland, till Kexholm, Nyslott och Viborg, mönstrade krigsfolket, besåg landets läge, och stadgade hvad jag trodde detsamma vara nyttigt … fann för mig mycken oreda i alla saker, och botade hvad jag kunde.”
Efter Johan Björnssons nämnda session i Finland följde nya uppdrag. Den 24 maj 1638 rekommenderades han, på grund av sin tapperhet och trofasthet, till tjänst som överstelöjtnant i Västgöta kavalleriregemente, under fältmarskalk Johan Banér och överste Harald Stake. Ganska omgående skeppades Johan återigen ned till Tyskland, för att förstärka fältmarskalkens trupper. Björnsson kom att arbeta som överstelöjtnant vid det regementet två år (1638–1640), då han var 46–48 år gammal. Hustrun Elisabet och barnen bodde under tiden hos hennes föräldrar i Tyskland, inte långt från Johans stationeringsplats.
Johans svenska soldater fick resa över havet till Szczecin (Stettin) i dagens Polen, där de mönstrades in: 78 officerare och 649 meniga. Härefter började de en 25 mil lång transport söderut genom Pommern och Mecklenburg. En del red, andra fick vandra, men det blev en mycket tuff resa. Manskapet drabbades av sjukdomar, och många dog, både befäl och soldater. Då de under Johan Björnssons befäl ankom till Chemnitz, nära dagens gräns till Tjeckien, återstod bara 272 ryttare, ett antal befäl och en del fotfolk. Här anslöt de sig till andra trupper under den svenske fältmarskalken Johan Banér.
Banér påbörjade sitt fälttåg söderut genom Sachsen i januari 1639 och erövrade Dresden, Freiberg och Chemnitz. Efter att svenskarna intagit staden Chemnitz våren 1639 ockuperad man den, och Banér utsåg Johan Björnsson till kommendant. Han hade därvid 270 ryttare och 50 fotsoldater att tillgå. Medan Banér och hans trupper begav sig iväg på nya uppdrag skulle Johan och hans män bevaka och skydda staden, trots att dess försvarsverk var sönderskjutna efter invasionen.
Banérs beteende under den fortsatta tiden är inget att vara stolt
över som svensk. Hans böhmiska fälttåg var ett av trettioåriga krigets brutalaste, och präglades av plundring, brand, misshandel och död. Tusentals orter och boenden brändes och befolkningen fick utstå ständiga räder. Johan Banér blev känd som ”Den grymme mordbrännaren”.
Kopparstick från 1643 av Hans Ulrich Franck. British museum public domain.
Johan Björnsson hade fått utmärkelse efter utmärkelse för sina militära insatser de senaste 15 åren och enligt Sven Wilksmans biografi blev han adlad 1640 för sina trogna tjänster. I senare historikers texter skrivs dock att han adlades först i juli 1642, och då i ett ganska ologiskt sammanhang, strax efter att han blivit anklagad i krigsdomstolen och avskedats. År 1640 stod Johan på toppen av sin militärkarriär, rekommenderad och upphöjd av alla höga befäl. Wilksmans skrev 1760:
”På Fältmarskalkens befallning gick han med bemälda Regement hem till Swerige, och blef Anno 1640 för sine trogne tienster, ej allenast med någre gods regalerad af Drottning Christina och Regeringen, utan ock med Adelskap hedrad, hwarwid han uptog namnet Prints, som hans Morfader hade fått af Konung Johan III.”
Å ena sidan är det rimligast att han adlades 1640 innan han avskedades, å andra sidan befann han sig i alla fall under våren/ försommaren i Chemnitz. Det spelar dock ingen större roll vilken tidpunkt som är den rätta, han blev i alla fall adlad till namnet Printz 1640 eller 1642.
Björnsson blev således kvar i Chemnitz för att hålla staden, vilket blev en svår uppgift med ständig brist på mat och vapen, och med en stadsbefolkning som helst bara ville bli av med dem. Bristen på förnödenheter gjorde att även manskapet klagade. Under tiden Johan utförde sitt arbete som befäl i Chemnitz befann sig den övriga familjen i trakten av Halberstadt och Helmstadt. Dottern Armegot var nu fjorton år gammal, Gustav troligen elva år och Christina fem.
Fler i manskapet hade dött, och vid mönstringen 5 jan 1640 var endast 64 officerare och 244 meniga närvarande. Johan försökte göra det bästa av situationen, men den hårdföre Banér var hela tiden på honom. I ett brev från Altenburg 6 augusti 1640 klagade Banér, och skrev att Johan måste avrapportera sig oftare till de svenska kommendanterna i Zwackau, Halle, Mansfled och Halberstadt. Några veckor senare, 19 augusti, kom ett nytt brev, där fältmarskalken varnade för att det närmade sig fientliga styrkor, om flera tusen man. Det var synnerligen oroande, för man höll fortfarande på att kämpa dag och natt i Chemnitz med att återställa befästningarna inför befarade anfall.
Då våren kom belägrade fienderna staden med 7000 man av de kejserliga trupperna under hertig Edvard av Braganza. Ett första stormningsförsök avstyrdes, och Johan skall enligt det senare rättegångsprotokollet uppmuntrat sina underställda:
”Mina redlige ryttare, låtom oss icke övergiva varandra och våra standár så länge vi leva, ty förlora vi dem så vågar ingen av oss åter komma med sin fot i Sverige.”
Västgöta kavalleri var egentligen ett ryttarregemente, och soldaterna svarade Johan att de var vana att slåss med häst på öppna fält, men att försvara en befäst stad var en helt annan sak. Och de
var mycket trötta, de hade inte blivit avlösta från sin post under fem hela dygn. Även den tyska stadsbefolkningen började göra uppror, och Johan höll krigsråd med sina fyra högsta officerare. De övervägde situationen: Svenskarna var ett par hundra man, och fienden 7000 man. Det var ohållbart, och de insåg att hoppet var ute, och valde att kapitulera mot fritt avtåg. Kapitulationen skedde 5 maj 1640.
Johan Printz var en nyckelperson i den svenska 1600-talskolonin Nya Sverige. Han skulle egentligen ha blivit präst, men efter ett allvarligt överfall tog hans liv en helt annan vändning. Printz utsågs till guvernör över Nya Sverige, och i drygt 10 år bodde han med sin fru Maria och barnen i Nordamerikas urskog.
Johan kämpar för att hålla god dialog med urinvånarna, och hövdingar från den lokala lenapestammen är ofta hembjudna till familjen. Men samarbetet är skört, det bygger på att svenskarna säljer moderna europeiska varor till dem. Då regeringen underlåter att skicka handelsgods till kolonin hotas svenskarnas existens, och i Johans brev känner man hans allt starkare uppgivenhet och djupa hemlängtan.
När Printz kommer tillbaka till Sverige blir han landshövding på Jönköpings slott, men fler utmaningar väntar honom. En mycket känslig politisk situation skakar landet och än en gång får Printz en viktig roll i historien.
Genom brev och rapporter får vi vara med då den svenska kolonin utvecklas och till sist invaderas. Men vi får även en inblick i Karl X:es sista tid i Göteborg, och hur riksdagen, Printz inkluderad, tvingas ta beslut som påverkar hur Sverige ser ut idag.
Alla händelser, personer, platser, beskrivningar, brev, dokument etc.
är hämtade från verkligheten.
www.vistoforlag.se