Tidigare utgivning: I detta mörka skuggland (2024)
Att minnas Àr att dö lite varje gÄng
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Camilla Johnsson
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-257-7
NÀr den första dominobrickan faller
Hans mörka ögon följde hennes minsta rörelse nÀr hon korsade den vÀltrafikerade gatan. Han sÄg hur hon log artigt mot alla som sökte hennes blick dÀr de passerade varandra pÄ övergÄngsstÀllet.
Inte en enda gÄng slog hon ned blicken.
Han undrade om de kÀnde till hennes mörkaste hemlighet.
Den halvöppna munnen liknade en vacker bÄge i det ovala ansiktet och kinderna var lÀtt röda av kylan som bitit sig fast i dem. De flesta skulle nog kallat henne för en klassisk skönhet, men han visste att de hade fel.
Det fanns nĂ€mligen inget klassiskt över henne â hon var helt unik.
Han hade aldrig sett nÄgot vackrare pÄ denna jord, och dÄ hade han trots allt redan sett henne tusentals gÄnger förut. Det var bara nÄgot med henne som gjorde att hon blev vackrare för varje gÄng han sÄg henne. NÄgot han inte kunde sÀtta fingret pÄ, men som fullbordade varje liten molekyl inuti honom pÄ mer Àn ett tillfredstÀllande sÀtt.
Ett dovt morrande slapp ur honom nÀr en lÄng och spÀnstig man stannade henne nÀr hon kom upp pÄ trottoaren igen. Den grÄ trenchcoaten spÀnde över mannens breda ryggtavla nÀr de gav varandra en kram. Hon hade nöjt sig med en tafatt klapp pÄ hans rygg medan han försökt sig pÄ en mer intim omfamning, men misslyckats.
Han kunde med viss irritation se hur mannens lÀppar började röra sig samtidigt som han lade en vantbeklÀdd hand pÄ hennes överarm. Hon log anstrÀngt Ät det han sagt och strök bort en hÄrslinga som vinden hade transporterat tvÀrs över hennes ansikte. Det var en gest som var tillrÀckligt vid för att mannens hand skulle tvingas bort frÄn hennes överarm.
Den svarta halsduken som hon bar runt halsen hade glidit ur sin knut och hÀngde nonchalant lÀngs hennes högra sida. Mannen tog tag i ena Ànden pÄ den och drog med en svepande gest tyget bakÄt sÄ att det lade sig till rÀtta över hennes nacke igen.
Hon skrattade förlÀget och tittade för första gÄngen ned i marken.
Det fanns inget behov av att höra vad mannen sa till henne, han kunde se pÄ hennes reaktion att hon kÀnde sig obekvÀm. Det gjorde honom arg och han spÀnde kÀkarna tills det gjorde ont.
Han vÀnde bort huvudet och tittade ned i sin kaffekopp och konstaterade att den nÀstan var tom. Av den svarta drycken Äterstod endast ett par centimeter i botten av koppen och han insÄg att han mÄste ha druckit upp kaffet utan att han mÀrkt det. à ter igen hade hon fÄtt honom att glömma bÄde tid och rum, nÄgot som han egentligen inte gillade eftersom han tyckte om att ha kontroll. Men det var som sagt nÄgot med henne som han inte kunde sÀtta fingret pÄ, nÄgot som gjorde att han inte kunde sluta förlora sig i henne. Han hade aldrig kÀnt sig mer förlorad Àn han gjort under de senaste tio Ären nÀr han bara haft henne i sina tankar.
PÄ bordet framför honom lÄg ett tomt pappersark, en penna och en halvÀten smörgÄs. Han rörde fingrarna över bordsskivan som en pianist skulle rört dem över sitt piano. Det var vÀldigt likt en tvÄngsmÀssig handling, en slags ritual som han var tvungen att utföra innan han kunde greppa pennan.
Innan han började skriva tittade han upp igen och hann precis se hur hon försvann in i en klÀdaffÀr. Det lÄnga hÄret lÄg som en vacker röd slöja över ryggen och han förestÀllde sig hur det
skulle vara att dra fingrarna igenom det. Att fÄ kÀnna det kittla pÄ insidan av handen och föra upp det till nÀsan för att sedan dra in doften av det.
Han gissade att det doftade svagt av hibiskus eller orkidé.
Med ett frustande ljud Ätergick han till pennan och pappret och började skriva. Handstilen var klumpig och varje ord tog lÄng tid att fÄ fram. Det hade inte alltid varit sÄ, en gÄng i tiden hade hans hand dansat över sidorna och hans handstil hade varit av det vackrare slaget.
Men det var innan sjukdomen börjat Àta upp honom inifrÄn.
NÀr han var klar stoppade han pappret i ett kuvert och slickade omsorgsfullt igen det. Han kÀnde genast den beska smaken frÄn limmet sprida sig i munnen och ett snett leende spred sig över hans ansikte.
Det hĂ€r var ingenting mot vad han skulle kunna stĂ„ ut med â han skulle gladeligen slicka upp kadavret frĂ„n en överkörd grĂ€vling för hennes skull. Till och med brĂ€nnas levande pĂ„ bĂ„l, skendrĂ€nkas och lemlĂ€stas medan han fortfarande andades.
Definitivt dö för hennes skull och utan tvekan döda för henne.
Han hade inga hÀmningar alls. Inte ens sjukdomen kunde hindra honom.
Brevet lĂ„g redo pĂ„ bordet och skrek efter sin Ă€garinna â ett groteskt och hjĂ€rtskĂ€rande skrik som bara han kunde höra.
Han satte pÄ ett frimÀrke, som oturligt nog var sjÀlvhÀftande nuförtiden, lÀmnade kaffekoppen och den halvÀtna smörgÄsen pÄ bordet och gav sig sedan ut för att leta upp en postlÄda som inte hade tömts Àn.
Det var kallt och rÄtt ute men det mÀrkte han knappt nÀr han kom ut pÄ gatan. Om han hade kunnat hade han visslat hela vÀgen till brevlÄdan.
Han var sÀker pÄ att hon skulle Àlska det han skrivit.
Det anonyma kuvertet lÄg inklÀmt mellan tvÄ större kuvert i den blÄ postbilen som sakta försökte ta sig fram pÄ de snötÀckta gatorna. Plogbilen hade varit dÀr och plogat ett par timmar tidigare, men snön hade envist tÀckt vÀgen ytterligare en gÄng efter det. DÀcken pÄ bilen gled förrÀdiskt, gÄng pÄ gÄng, ur de spÄr som bilarna framför lÀmnat efter sig.
Kuvertet, som hade sorterats tillsammans med övrig post som skulle till samma omrĂ„de, hade förstĂ„eligt nog inte fĂ„ngat vare sig terminalarbetarnas eller brevbĂ€rarens intresse. ĂndĂ„ sĂ„ lĂ„g det nu dĂ€r helt ovetandes om att det var pĂ„ vĂ€g att bli en viktig del i ett mycket större sammanhang.
Sju minuter i halv tvÄ stannade postbilen framför en adress i ett omrÄde som dominerades av medelhöga hyreshus dÀr framför allt lÄg- och medelinkomsttagare valt att bosÀtta sig. Husfasaderna var underprioriterade av fastighetsÀgaren, lekplatsen bestod av en ensam gungstÀllning och en övergiven fjÀdergunga som förestÀllde en hÀst, men gÄngvÀgarna var prydligt plogade till brevbÀrarens stora glÀdje. VÀgen dit hade varit lite för vild i hans tycke och han ryckte med en darrande hand Ät sig en hög med brev och ett par paket som skulle lÀmnas över till Àgarna inne i trapphus nummer sju.
PÄ grund av snön som vrÀkt ned sedan tidig morgon hade brevbÀrarens rutt tagit betydligt lÀngre tid Àn vanligt, vilket
gjorde att han inte bara var skakad utan Àven stressad. Fast bestÀmd att inte förlora mer tid lyckades han slösa bort endast nitton sekunder pÄ att lÀgga all post i rÀtt postfack för att sedan ÄtervÀnda till postbilen.
NÀr porten stÀngdes bakom honom blev trappuppgÄngen tyst igen och nÄgra minuter dÀrefter slÀcktes lamporna och det blev mörkt. Endast tystnaden gav plats Ät det dÀmpade ljuset som sipprade in genom portens fönster.
I ett av de tolv postfacken lÄg det lilla kuvertet, som var av storleken 11,5x16,5 centimeter, ovanpÄ ett kuvert som innehöll ett erbjudande om lÄn.
PĂ„ postfacket fanns ett namn fastklistrat med svarta versaler â M. HEDĂN.
Kuvertet hade nÄtt sin slutdestination.
Maryon lÀmnade den tegelröda byggnaden bakom sig och hann precis runda nÀrmaste gatuhörn innan hon kÀnde hur den första tÄren slog sig fri. Den begav sig ut pÄ upptÀcktsfÀrd lÀngs hennes röda kind och lÀmnade ett frÀtande spÄr efter sig.
Runtomkring henne trÀngde sig stressade mÀnniskor förbi, helt omedvetna om vad som pÄgick inne i hennes huvud, och frÄn en butik strömmade julmusik ut ur ett par svarta högtalare.
Utan att veta vart hon skulle ta vÀgen rörde hon sig med strömmen lÀngs gatan och hörde enstaka ord frÄn konversationerna som pÄgick runt henne. En stressad man knuffade till henne hÄrt, utan att be om ursÀkt eller ens vÀnda sig om, och hon tittade ilsket efter hans ryggtavla som bara blev mindre och mindre.
Det kÀndes som hon var osynlig, sÄ hon gick in mot kanten till butiken som spelade julmusik för halvt döva öron. Hon blev stÄende mitt framför den ena högtalaren och var sÀker pÄ att hon kunde kÀnna hur vibrationerna sögs in i henne precis som en dammtuss sugs in i en dammsugare. Hela hennes skelett skulle snart vibrera om hon inte fann styrkan att röra sig igen, och ÀndÄ stod hon som förstenad och lÀt vibrationerna ta över hennes kropp.
Den snö som kommit under morgonen och förmiddagen hade lagt sig som ett kvÀvande tÀcke över hela staden och med
knappt en mÄnad kvar till jul sÄ var det dagens stora snackis. Det var besynnerligt hur dessa smÄ vita fjun frÄn skyn kunde skapa sÄdan hysteri.
En vit jul verkade vara lösningen pÄ alla vÀrldsproblem om man frÄgade en frÀlst julÀlskare. Hon hade oturligt nog trÀffat en hel del sÄdana under dagen och det fanns inget vÀrre Àn att tvingas lyssna pÄ jullÄtar redan i november. Hon betvivlade att snön skulle vara till nÄgon större hjÀlp nÀr det kom till hennes problem, men hon uppskattade det lilla ljus som den förde med sig i den annars sÄ mörka tillvaron.
Hon tÀnkte tillbaka pÄ mötet hon haft för en halvtimme sedan och drog den fuktiga vanten över den lika fuktiga kinden. NÀr hon hade trott att livet inte kunde bli mer komplicerat sÄ hade det blivit det.
NÀr hon stigit in i det smÄkyliga rummet hade hon inte förvÀntat sig att kylan skulle spegla det budskap som bara nÄgra minuter senare skulle kastas mot henne som en kÀftsmÀll. Orden hade skickats ut i det lilla utrymmet och sedan raserat det som Äterstod av den vÀgg av trygghet som hon lyckats bygga upp under de senaste Ären.
Nu fattades det bara att hennes lÀgenhet skulle börja brinna sÄ hon blev hemlös.
âVi Ă€r jĂ€ttenöjda med det jobb du gör, Maryon, det Ă€r vi verkligen. Men tyvĂ€rr sĂ„ har vi tappat ett par stora kunder de senaste mĂ„naderna och det innebĂ€r att vi mĂ„ste göra oss av med ett antal tjĂ€nster. Och din tjĂ€nst Ă€r tyvĂ€rr en av de som berörs.â
Jobbet hade varit hennes livlina.
NÄgonstans hade hon lyckats hitta styrkan att ta sig upp varje morgon de senaste veckorna för att ge sig i vÀg till den sex vÄningar höga byggnaden för att Ànnu en gÄng trycka pÄ siffran fem i hissen. Vem skulle hon vara nu utan den dÀr halvt bortnötta femman mot pekfingret i den stÄlgrÄ kuben som alltid verkade lukta rengöringsmedel och nÄgot som pÄminde om urin?
Hon insÄg plötsligt att hon frös och drog upp halsduken lÄngt över nÀsan. Mössan hade hon kvar i vÀskan sÄ hon plockade upp den och tryckte ned den sÄ lÄngt det bara gick över det tjocka hÄret. Den gröna kappan hon hade pÄ sig var varm, men den kalla novemberkylan verkade ha bestÀmt sig för att stÄnga sig blodig mot hennes rygg, och dÀr stod hon och tog emot den helt oförberedd.
Vibrationerna frÄn högtalaren hade redan blivit ett med hennes kropp och hon undrade om de skulle hitta skummat blod i hennes Ädror om hon dog hÀr och nu.
Ănskar nĂ„gon en Bloody-Maryon kanske?
Hon log lite för sig sjÀlv.
âUrsĂ€kta, har du tĂ€nkt stĂ„ hĂ€r i all evighet eller?â
Hon tittade upp och sÄg en lÄng, smal man med buttert utseende som stirrade rakt pÄ henne bakom ett par pilotglasögon med gula glas.
Hon var med andra ord inte osynlig.
Mannens uppspÀrrade ögon sÄg kattlika ut bakom de vida bÄgarna och de grova skÀggstrÄna pÄ hans haka guppade nÀr han pratade. Maryon kunde inte sluta stirra pÄ dem.
âDu skymmer mitt skyltfönsterâ, fortsatte han nĂ€r hon inte sa nĂ„got. âSĂ„ om du inte tĂ€nker komma in och köpa nĂ„got sĂ„ ber jag dig vĂ€nligen att dra ⊠Ät helvete!â
De hÄrda orden fick Maryon att rygga tillbaka och nÀr hennes ögon drogs till skyltfönstret bakom högtalaren insÄg hon att hon stod öga mot öga med en uggla med kolsvarta ögon. Den var omringad av en rad andra djur som alla verkade stirra pÄ henne med bottenlösa korpgluggar och dömande miner. De flesta sÄg ut att vara gjorda av tovad ull eller nÄgot liknande material.
Mannen, som uppenbarligen Àgde butiken, gav precis samma intryck som de verklighetstrogna djuren som alla sÄg ut att vara fÄngade i en mörk och dyster loop.
Kanske hade de en plats dÀr för henne med.
âFörlĂ„t, jag ska flytta pĂ„ migâ, sa hon och tog ett par steg bakĂ„t.
ButiksÀgaren blÀngde misstÀnksamt pÄ henne dÀr hon stod med bara ögonen synliga mellan den svarta halsduken och den svarta mössan.
âDet hoppas jag verkligen. Du skrĂ€mmer bort folk.â Han smĂ€llde igen dörren efter sig, eller det hade varit hans intention i alla fall, men det hade inte blivit sĂ„ lyckat eftersom förlĂ€ngningssladden som gav el till högtalarna hindrade dörren frĂ„n att stĂ€ngas helt.
SkrÀmmer bort folk?
Det gör han nog sÄ bra sjÀlv, tÀnkte hon och började gÄ mot busshÄllplatsen. Hon försökte dra kappan Ànnu nÀrmare kroppen, men det var lönlöst. Kanske skulle allt kÀnnas bÀttre nÀr hon kom hem och fick en kopp varmt te att vÀrma sig med.
PÄ bussen fick hon sÀllskap av en medelÄlders man som satte sig pÄ sÀtet bredvid henne. Han harklade sig ljudligt upprepade gÄnger och hon kunde höra hur slemmet nÀstan hoppade bungyjump i halsen pÄ honom, nÀr han gÄng pÄ gÄng svalde ned det igen för att genast harkla upp det pÄ nytt.
Den karakteristiska odören av infekterat snor lade sig till rÀtta i hennes nÀsborrar nÀr han andades ut genom munnen. Hon vÀnde sig snabbt bort för att titta ut genom fönstret. Det hade börjat snöa igen och snöflingorna flög runt som förvirrade höns i den alltmer pÄtagliga vinden.
Tur nog skulle mannen bredvid henne gĂ„ av efter ett par hĂ„llplatser och hon var lĂ€ttad över att hon med största sannolikhet skulle fĂ„ sĂ€tena för sig sjĂ€lv resten av resan. Oftast var det bara hon och treâfyra andra kvar nĂ€r de första fem hĂ„llplatserna var avklarade och det var den absolut bĂ€sta biten pĂ„ hela bussresan.
Termometern pÄ reklampelaren hade visat minus tretton nÀr de hade Äkt förbi den pÄ motorvÀgen, men hon visste att det var betydligt kallare Àn sÄ pÄ grund av den iskalla vinden. Det skulle ta henne runt fem minuter att gÄ frÄn busshÄllplatsen och hem,
men det skulle förmodligen kÀnnas som flera timmar för hennes stackars hÀnder och fötter som redan var som isbitar.
En kopp te och ett varmt bad stod definitivt högst upp pÄ att göra-listan nÀr hon kom hem. Hon kunde redan kÀnna en föraning av lugnet som det varma vattnet skulle ge henne och hon höll sig fast vid den kÀnslan resten av vÀgen.
Hon hade ingen aning om att livet var pÄ vÀg att ta en helt ny vÀndning.
NÀr Maryon blir lÀmnad av sin pojkvÀn och förlorar jobbet som fastighetsmÀklare slÄs hennes vÀrld i spillror. Men mitt i hennes sorg börjar de anonyma breven dyka upp. De innehÄller vackra poetiska budskap som ger henne tröst i allt det mörka och hon inser att hon mÄste ta sig upp till ytan igen.
I ett försök att börja om tar hon ett jobb inom hemtjĂ€nsten. DĂ€r möter hon Irena â en Ă€ldre kvinna med demens som har hemligheter som hon inte lĂ€ngre minns, men som fortsĂ€tter plĂ„ga henne. Och Rohan â en fĂ€ngslande man med egna Ă€rr frĂ„n det förflutna, som visar sig vara sĂ„ mycket mer Ă€n bara Maryons handledare.
Men sedan börjar de obehagliga gĂ„vorna komma och Maryon inser att nĂ„gon förföljer henne â inte bara pĂ„ avstĂ„nd, utan i det mest privata. SĂ„ nĂ€r trĂ„darna frĂ„n det förflutna och nuet börjar snöras samman inser Maryon att svaren hon söker kanske Ă€r nĂ€rmare Ă€n hon anat.
Vem Àr det egentligen som skickar breven och varför? Och vad hÀnder nÀr gamla sorger fÄr nytt liv?
Att minnas Àr att dö lite varje gÄng Àr en varm och spÀnnande roman om förlust, ovÀntade vÀnskapsband och hemligheter som kommer upp till ytan efter att de legat begravda i flera Är.
www.vistoforlag.se