Anna Molins bokhandel
Maria Lindberg
Anna Molins bokhandel
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Maria Lindberg
SÀttning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-178-5
Anna Molins bokhandel
Maria Lindberg
Kapitel 1
Nora Molin 1974
Havets svala bris letade sig in genom det öppna fönstret och fyllde rummet med kylig havsluft. De tunna vita gardinerna som svajade fram och tillbaka pÄminde om havets vÄgor och hur nyckfullt havet kunde vara.
Dödligt. FörrÀdiskt. OÀndligt.
NĂ€r doften av hav nĂ„dde henne, blundade hon och tyckte sig kĂ€nna den unkna doften av fisk. Förvisso lĂ„g ett tiotal fiskebĂ„tar förtöjda vid hamnen och var de inte pĂ„ vĂ€g ut för att kolla sina nĂ€t sĂ„ skulle de snart ge sig av. Ăn lĂ„g dock ingen fĂ„ngst dĂ€r som kunde förklara den kvalmiga doften hon tyckte sig förnimma. Utan att behöva öppna ögonen visste hon egentligen varifrĂ„n den kom.
Lukten kom frÄn henne sjÀlv. FrÄn hennes vissna sjÀl och ruttna handlingar.
Hon lÄg helt stilla pÄ en mindre sÀng, vilken var lika sliten som resten av rummet hon hyrde hos ett Àldre par. Deras villa, byggd pÄ 1940-talet hade en hyreslÀgenhet pÄ övre vÄningen. Allt i rummet liksom henne sjÀlv var förlegat och förbrukat. AnvÀnt.
De gamla sÀngklÀderna, vita med hennes namn broderat pÄ, var sÄ slitna att hon borde slÀngt dem för lÀnge sedan. Men det var den sista present hon fÄtt frÄn sin mormor och hon hade bara inte hjÀrta att slÀnga dem för gott. MÄste man kasta allt
bara för att det har gĂ„tt ut tiden? Ăr det inte bĂ€ttre att rensa bort sĂ„dant som aldrig borde finnas istĂ€llet?
MÄsarna skrÀnade ute och verkade inte bry sig om att klockan bara var 04.58 pÄ morgonen, alldeles för tidigt för att stiga upp, men tillrÀckligt sent för att slippa försöka somna om. I vanliga fall var den svala luften, doften av hav, och ljudet av hungriga mÄsar nÄgot hon fann fridfullt. Men inte idag.
Tiden hade hunnit ikapp henne och det var snart dags för henne att ge sig av för evigt. Aldrig mer skulle hon sÀtta sin fot i detta lilla kustsamhÀlle. Hon hade trots allt gjort nÄgot oförlÄtligt. Hon hade begÄtt ett brott sÄ allvarligt att det inte kunde ursÀktas, förlÄtas eller pÄ nÄgot sÀtt kunna förklaras. Med hon var tvungen. Det fanns inget annat alternativ.
TvÄ minuter senare, exakt klockan 05.00 satte hon pÄ radion hon alltid hade pÄ sÀngbordet och vÀntade pÄ sitt öde. Hennes handlingar hade redan ristat in sig i evigheten och i vÀrldshistorien. En liten svettdroppe, följt av en annan manifesterade den inre kvalmigheten inom henne. HjÀrtat dunkade ovanligt lÄngsamt, nÀstan som hon gick mot sig egen död. Och gjorde hon inte det? Var inte detta slutet pÄ ett kapitel utan direkt vetskap om hur mÄnga som skulle komma att följa efter?
Ingen introduktion, ingen musik, det gick frÄn radiotystnad till full dramatik pÄ ett ögonblick nÀr radiopresentatören kastade ut orden i vÀrlden:
âEn avliden man hittades sent igĂ„r kvĂ€ll vid stranden nĂ€ra fiskehamnen i Holmsund. Hans kropp har Ă€nnu inte identifierats. Det vi vet Ă€r att mannen har mördats.â
En dramatisk paus pÄ flera sekunder följde.
âNya uppgifter har precis nĂ„tt oss ⊠Mannen i frĂ„ga Ă€r ingen mindre Ă€n baronens son, Filip von Gren.â
Namnet pÄ den vidriga man som hittats fick hela hennes kropp att rysa. Varje litet kroppshÄr frÄn ben, till rygg och ansikte stod upp. Hennes hjÀrta rusade av olust, förakt och rÀdsla. Filip hade fÄtt det han förtjÀnade. Var det nÄgon som mÄste dö sÄ var det han. Hur skulle hon och de andra annars överleva?
âHur vet ni att han har mördats? Kan han ha drunknat?â frĂ„gade reportern ivrigt polismannen pĂ„ plats.
Hon kunde höra den unga reporterns entusiasm. Hans girighet att fÄ veta vad som hÀnt lyste igenom varje ord han yttrade. Han pratade skyndsamt, snubblade pÄ s:en och lÀt sig inte ta en paus mellan frÄgorna.
Det var vidrigt hur dessa mÀnniskor livnÀrde sig pÄ andras olycka. Endast intresserad av att fÄ fram deras sanning, oavsett hur andra mÀnniskor pÄverkades.
En tyst paus följde Äter igen. Hon ville sÄ gÀrna stÀnga av radion, gömma sig under tÀcket och aldrig nÄgonsin igen stiga utanför dörren. Hon ville omfamna förnekelsen och bÀra den som en slöja över sitt ansikte.
âNĂ„gon, eller nĂ„gra har âŠâ, Ă€nnu en paus pĂ„ nĂ„gra sekunder följde, âhar skurit ut hans hjĂ€rta.â
DÀr var de, orden som aldrig skulle kunna tas tillbaka, nÄgot som för alltid skulle leva inom henne:
NÄgon, eller nÄgra har skurit bort hans hjÀrta.
Orden flöt i rummet som en vindpust som fastnat. Mördare. Var hon det? Kunde en person vara en mördare om man bara gjort det alla borde ha gjort? Ăr det mord, drĂ„p eller en olycka att ta bort en böld frĂ„n jorden, som aldrig nĂ„gonsin borde ha funnits? Filip von Grens hjĂ€rta var en anomali, svart som tjĂ€ra och tung som bly. Vem som helst kunde vĂ€l Ă€ndĂ„ se att han var ondskan personifierad? Hans svarta hĂ„r, kalla grĂ„ ögon och stora hydda trĂ€ngde sig in pĂ„ platser dĂ€r han inte hörde hemma. Han tog folk med tvĂ„ng, slogs med knytnĂ€varna och fuskade sig igenom allt. Han var inte omtyckt, utan föraktad. Han var en man som mĂ„ste dö. Och nu var han det.
Död.
Kapitel 2
Anna Molin 2023
Vem köper ett hus osett?
Anna Molin.
Vem köper ett Àldre hus osett?
Anna Molin.
Vem köper ett Àldre hus osett, utan fungerande el och vatten?
Jo, Anna Molin.
Var inte detta hon i ett nötskal? Hade hon inte ocksÄ gift sig med den snygga irlÀndaren hon trÀffat pÄ sin semester i Bali efter att kÀnt honom i endast tvÄ mÄnader?
Jo, och hur lÀnge hade det förhÄllandet hÄllit?
I sju mÄnader, en vecka och tvÄ dagar.
Billy hade varit allt hon drömt om: charmig, lĂ€ttsam och stilig. Att flytta frĂ„n en hĂ„la i mellersta Sverige till Irland var ett enda stort Ă€ventyr. Sligo, den lilla staden Billy bodde i, hade varit gemytlig. Hon hade haft ett trevligt liv i Irland. Inte toppen, men okej. Ănda fram tills den dag hon kommit hem nĂ„gra timmar tidigare frĂ„n sitt jobb och hittat Billy i sĂ€ng med grannfrun Elizabeth.
Vilken klyscha.
I Àkta Anna Molin-anda hade hon stormat ut frÄn deras nyinköpta tvÄvÄningshus utan mer Àn de klÀder hon bar och de saker hon hade i handvÀskan. Tack och lov hade hon sina finanser under kontroll. Eftersom hon var som hon var, hade hon alltid passet i sin handvÀska och kunde Äka raka vÀgen till
flygplatsen. KlÀder och saker hade hon lÀmnat. Personliga tillhörigheter kunde ersÀttas, men inte hennes inre. Att fly var det hon gjorde bÀst.
Billy hade ringt och messat oavbrutet sedan dess. Hon hade aldrig skaffat ett irlÀndskt mobilnummer utan fortsatt anvÀnda sin svenska telefon. I efterhand insÄg hon att det kanske var ett undermedvetet beslut. Att inte bli för bekvÀm i det tillfÀlliga liv hon levde.
Att hennes förhÄllande inte skulle hÄlla. Det var exakt tvÄ dagar sedan.
Anna hade stött pÄ en annons om ett Àldre hus till salu i sitt flöde nÀr hon surfade pÄ sociala medier i vÀntan pÄ flyget och tyckt sig se sin framtid dÀr. Hon hade mejlat mÀklaren ett skambud och denne hade i sin tur accepterat. NÀr hon landade i Stockholm hade hon gÄtt in pÄ nÀrmaste bank, bokat en tid, och överfört pengarna. KvÀllen efter hade hon tagit ett flyg till UmeÄ, och nu var hon hÀr i Holmsund. Ett litet kustsamhÀlle med stor potential.
Nycklarna hade mÀklaren, tillsammans med en liten lapp med instruktioner, lÀmnat i brevlÄdan. Kanske skulle hon redan dÄ ha förstÄtt att hennes impulsivitet Ànnu en gÄng lett henne pÄ villovÀgar frÄn hennes riktiga liv.
Att hitta ord för huset som hon just köpt var svÄrt. En oas i det dolda? Ett renoveringsobjekt? Ett nÀstanparadis? Ett blivande drömhem?
Nej, det var kort och gott ett ruckel. Tomten var i och för sig stor, lummig och grĂ€sig â om det nu var ett ord? Den hade inte blivit omskött det senaste decenniet. Bilderna i annonsen mĂ„ste antingen varit tjugofem Ă„r gamla eller manipulerade med nĂ„gon typ av filter.
Hon borde ha förstÄtt att det var för bra för att vara sant. Men en impulsiv person pÄ flykt kunde inte vara krÀsen eller eftertÀnksam. En sÄdan person kunde bara ta sig framÄt och
sedan ta sig ytterligare framÄt. LÀmna förödelse efter förödelse.
Men, nej det fanns inte nĂ„gra skĂ€l att hĂ€nga lĂ€pp. Ăven om sĂ„ren i hennes hjĂ€rta var fĂ€rska var hon van vid att bryta ihop, samla sig och bygga ihop sig till en nĂ„got sĂ„nĂ€r vettig mĂ€nniska.
Det var ett stort ruckel Ätminstone. Stort och luftigt. Var det inte sÄ det stÄtt i annonsen frÄn mÀklaren? Just dÄ hade hon kÀnt sig sÄ liten, instÀngd och kvÀvd att orden hade flutit in i hennes undermedvetna och gett henne detta hem.
Den grÄ fÀrgen pÄ huset flagnade och taket sÄg sjukt ut. Kunde ett tak vara sjukt? Nja, kanske inte, men hennes inre sa att det var bÀst att se huset som ett djur. Ett skadat djur som behövde hjÀlp att tillfriskna.
NÀr hon till slut fÄtt upp dörren hade den unkna doften övervÀldigat henne. Aldrig hade Anna hostat sÄ, det kÀnde som om hon fÄtt sand i lungorna. Snabbt hade hon stormat in pÄ undervÄningen, öppnat de gamla fönsterna och flÀmtat efter luft hÀngandes ut genom fönsterkarmen. TyvÀrr hade ett av dem landat platt pÄ marken. Var inte Àldre fönster till för att öppnas?
Ett trasigt fönster, eller inget fönster, var inget en svart sopsÀck inte kunde fixa, men nu var klockan 22.17 och vem kunde hon ringa om hjÀlp?
Du kĂ€nner ju ingen hĂ€r, viskade hennes inre röst. Det var sant. Men hon hade kĂ€nt nĂ„gon som bott hĂ€r en gĂ„ng i tiden âhennes mormor Nora Molin.
Nora Molin hade varit en stark och sjÀlvstÀndig kvinna med skinn pÄ nÀsan. Hon samlade ocksÄ pÄ saker. Antika Àggkoppar, gÀrna asiatiska, eller runda stenar. Hon stickade sjalar, men aldrig vantar och lÀt sitt lÄnga grÄ hÄr hÀnga fritt. Hon var speciell, men nÀrvarande.
Nora hade flyttat mycket i sina dagar, och Anna hade haft
turen att fÄ höra dessa historier under sin uppvÀxt. Det var dystra historier, men ocksÄ spÀnnande. NÀstan lite deckare över det hela.
NÀr Nora blivit sÄ gammal att hon inte lÀngre kunde bo hemma hade Anna tillsammans med Noras vÀnner rensat ur hennes hus och hjÀlpt henne att flytta in pÄ ett Àldreboende. För tre Är sedan dog Nora och lÀmnade henne för gott. Kvar fanns en stor samling Àggkoppar, unika stenar och hennes dagbok. En dagbok som Nora haft och anvÀnt hela livet. Den var sÄ sliten att den var inplastad, men pÄ sidan lÀngst bak hade hennes mormor skrivit ner alla platser hon nÄgonsin bott pÄ.
Holmsund var ett av dessa stÀllen. Kanske var det dÀrför Anna nu befann sig hÀr? Tanken fick henne att le. Kanske levde hon ett sÄdant liv som Nora en gÄng gjort?
Noras Àgodelar var magasinerade, men den lilla dagboken lÄg tryggt i Annas handvÀska. Den och ett halsband hon fÄtt av sin mamma. Anna var lite av en luffare. IstÀllet för en pinne kastad över axeln med en pÄse som bar hennes saker, hade hon sin handvÀska. En modell större som hon alltid bar med sig. I den rymdes allt: pass, tandborste, snacks och hennes minnen. Just nu hade hon dock behövt att handvÀskan innehöll en hammare, ombyte av klÀder och stÀdutrustning. Huset var inte bara gammalt, det var slitet och ostÀdat. Men nu det var kvÀll och alla sÄdana tankar skulle fÄ lov att vÀnta tills imorgon.
VÀdringen av huset hade tagit bort det vÀrsta av dammet och med ett fönster som fortfarande lÄg trasigt pÄ backen skulle det inte vara nÄgra problem att fÄ frisk luft under natten. En snabb inspektion av nedervÄningen, dÀr kök och vardagsrum var belÀgna, fick henne att tro att det kanske var bÀst om hon ringde efter nÄgon typ av professionell allt-i-allo-hantverkare. PÄ golvet fanns förutom damm, spÄr av sorkar, kanske Àven nÄgon fÄgel? Hon var osÀker. Anna hade förvisso flyttat runt en del, bott tillsammans med andra, eller
sjÀlv. Men hon hade aldrig bott sjÀlv i ett Àldre hus. En villa som dessutom inte varit bebodd pÄ tiotals Är om inte mer.
Det stod en grön mossfÀrgad soffa i det fyrkantiga vardagsrummet. En julstjÀrna hÀngde kvar i ett av fönsterna och bakom gardinen lÄg en gammal kvÀllstidning frÄn 1990-talet. I övrigt var köket och vardagsrummet beigt. Beige golvmatta, beige tapeter. Beige lampa. Soffan var den enda avvikande fÀrgen i hela rummet. Hon skulle kunna sova pÄ soffan, det var möjligt.
Hon behövde nÄgon liten filt kanske, eftersom kvÀllar och nÀtter ofta var kyliga Àven i juni mÄnad. Och med ett fönster helt öppet dessutom.
Trappan till övervÄningen var Àven den klÀdd med golvmatta, men mer Ät det röda hÄllet. Trappan knarrade nÀr hon gick i den, sÄ dÀr som gamla trappor gör, men rÀcket var runt och lent och enkelt att hÄlla i sig.
NÀr Anna vÀl nÄtt övervÄningen gapade hon av förtjusning.
Hon skulle verkligen inte sova pĂ„ nedervĂ„ningen â inte nĂ€r det fanns en övervĂ„ning som sĂ„g ut sĂ„ hĂ€r!
BlÄ tunna spetsgardiner ramade in fönstret i den lilla hallen ovanför trappan. NÄgra steg frÄn trappsatsen kom hon in i ett vÀldigt stort rum. Det var nÀstan som ett vardagsrum, men saknade de moderna finesserna. IstÀllet fanns det en guldaktig ljuskrona i taket och möbler i teak. PÄ det bleka trÀgolvet stod en mindre fÄtölj i lÀder i det vÀnstra hörnet nÀrmast fönstret.
Efter att grundligt ha inspekterat det första rummet gick hon in i det anslutande rummet, som hon förmodade var sovrummet. DÀr stod en sÀng, tÀckt med virkat överkast och bylsiga kuddar. Ovanför sÀngen hÀngde en tavla med nÄgon typ av kristet budskap. I övrigt fanns en mindre pall, tvÄ byrÄer och en spegel.
NÀr hade hon senast sett sig sjÀlv i spegeln? Var det tvÄ dagar sedan det ocksÄ?
Hon stÀllde sig framför spegeln, med blicken vilades pÄ det fina trÀgolvet. Hon andades djupt. Vad var hon rÀdd för? Hur hon sÄg ut, eller att faktiskt se hur hon mÄdde? Innerst inne,
bakom alla lager? Var hon hjÀrtekrossad, eller bara ledsen över Ànnu ett misslyckande?
Billy McHorny, som hon beslutat att döpa honom till, hade aldrig varit rÀtt för henne. Varför hade hon dÄ gift sig? Varför gjorde hon allting sÄ svÄrt för sig sjÀlv? Varför kastade hon sig in i situationer utan att tÀnka sig för? Varför, varför, varför?
Du vet varför, viskade hennes inre röst till henne. För att du saknade trygghet nÀr du vÀxte upp. För att du flyttade runt sÄ mycket som barn att du aldrig hittat en plats att kalla ditt hem. Men kanske ocksÄ för att du genom Ären har kommit att acceptera att du Àr annorlunda.
Hon harklade sig. Det var ingen idé att tÀnka pÄ det nu. Hon skulle ta tag i det dÀr sedan. Hon skulle göra det pÄ riktigt den hÀr gÄngen. Hon hade skjutit det framför sig hela livet, trasslat sig igenom den ena ohÄllbara situationen efter den andra, och efterÄt inte förstÄtt varför situationer uppstÄtt, eller varför det blev som det blev.
Efter att ha granskat spegelns alla hörn riktade hon blicken mot mitten av spegelytan. Hon stod mitt framför den bruna helkroppspegeln i trÀ. Det fanns inga filter som pÄ appar och telefoner som kunde försköna spegelbilden. Spegeln visade den sanna verkligheten.
En flÀmtning flög ur hennes mun. Var det sÄ hÀr hon sÄg ut? Hennes otvÀttade mellanbruna hÄr hÀngde slappt pÄ hennes axlar. Hennes bruna dystra ögon stirrade förvÄnat tillbaka mot henne. Hon bar sina mest illasittande ljusa jeans, en grön större tröja och hennes frÀknar hade börjat lysa sÄ som de alltid gjorde nÀr sommaren kom.
Hon sÄg sliten och ledsen ut. De mörka ringarna under ögonen fick henne att se ut som femtiofem Är, inte som trettiotre som var hennes riktiga Älder.
Hon sÄg förbrukad ut.
Var det hennes brustna hjÀrta, eller hennes dÄliga val i livet som hemsökte henne? Var det bÄde och?
Hon tÀnkte pÄ Billy, men inga kÀnslor kom. Nej, hon var nog
bara glad att vara klar med honom. Hon hade ledsnat efter en vecka, men likt en tjurig Äsna hÀngt sig fast för att rösten inom henne sa att det var dags att skaffa barn och man nu. Hur mÄnga gÄnger hade hon inte hört det? Var det fortfarande normen?
Hon suckade uppgivet. Nej, för Anna Molin fanns inga normer. Det var hennes motto att trots allt göra som hon sjÀlv ville. Men kanske att hon behövde hjÀlp att förstÄ varför hon rÄkade ut för allt hela tiden. Om det var sjÀlvförvÄllat eller om hon var en olycksfÄgel. Hade det inte varit enkelt om hon kunde skylla allt pÄ att hon hade otur?
âJa, jag hade otur igen med mannen jag gifte mig med, som jag nyss trĂ€ffat och inte kĂ€nde.â
âĂ h, din stackare. Du har sĂ„dan otur jĂ€mnt med dina ogenomtĂ€nkta handlingar Anna. Hoppas det vĂ€nder snart.â
Eller:
âJag hade otur med jobbet igen. Jag kom för sent tio gĂ„nger, glömde att jag jobbade skift, och jag hade otur att det var Remington som jobbade, sĂ„ jag fick sparken.â
Den inre monologen fick det att rycka i hennes mungipor. TÀnkt vad livet vore lÀtt om det vore sÄ. Men hon visste att vissa handlingar mÄste man ta ansvar för sjÀlv.
NĂ„ja.
Den gröna sammetsgardinen i fönstret svajade till och Anna hoppade till. Vad var det? En vindpust eller ett vinddrag?
En isande kÀnsla spred sig utmed hennes ryggrad, hon ryste och tittade sig förvÄnat omkring. Hon kÀnde sig iakttagen. Granskad, eller? Var det hennes fantasi som spökade?
Hon svalde kraftigt, gick med trevande steg mot fönstret och kikade bakom gardinen sÄ snabbt att hon inte hann bli rÀdd.
Nja, hon skulle nog sova pÄ nedervÄningen ÀndÄ. BÀst att hÄlla koll pÄ det dÀr öppna fönstret sÄ ingen ekorre eller nÄt kom in.
Kapitel 3
Anna
Anna vred och vÀnde pÄ sig hela natten pÄ den osköna gröna tygsoffan. Som tÀcke hade hon anvÀnt det virkade överkastet till sÀngen pÄ övervÄningen och det hade trots allt bidragit med lite vÀrme under den svala sommarnatten.
MÄsarnas skriande hade vÀckt henne tidigt pÄ morgonkvisten, men det var trots allt vad hon förmodade var tidningsbudets skönsÄng som gjort att hon stÀllt sig upp och kikat ut genom det öppna fönstret.
Tidningsbudet, en man i femtioÄrsÄldern, hade vinkat glatt nÀr han sett henne. Hon trodde det var allt till dess att han stannat cykeln med slÀpet som bar alla tidningar och marscherat frÄn vÀgen och in pÄ hennes Àgor med bestÀmda steg. Anna stod kvar i fönstret, och visste faktiskt inte vad hon skulle ta sig till.
âHej!â sa tidningsbudet glatt. âJag hörde att nĂ„gon hade flyttat in i Kristoferssons gamla villa och ville hĂ€lsa dig vĂ€lkommen till oss.â
Anna log till svar. VĂ€lkommen till oss?
Mannen harklade sig och strÀckte fram en tidning genom det öppna fönstret dÀr hon stod.
âVarsĂ„god, den första tidningen Ă€r pĂ„ huset.â Han tog ett djupt andetag. âJag heter Gunnar, och delar ut tidningarna hĂ€r pĂ„ orten. Jag och nĂ„gra fler förstĂ„s.â
âHej. Jag heter Anna. Nyinflyttad som du förstĂ„r.â
efter ett misslyckat Ă€ktenskap söker sig Anna Molin till det lilla kustsamhĂ€llet Holmsund. HĂ€r hoppas hon pĂ„ en nystart, pĂ„ att fĂ„ rota sig, skaffa vĂ€nner och â kanske â hitta den riktiga kĂ€rleken.
Anna, som ofta Ă€r tio steg före alla andra och har svĂ„rt för att hĂ„lla sig inom de sociala ramarna, hamnar gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng i osköna situationer. Mitt i den impulsiva flytten till Holmsund beslutar hon sig för att öppna en bokhandel samtidigt som hon utforskar sin enda koppling till orten âden avlidna mormor Noras förflutna.
Och som om inte det vore nog, möter hon Chris, den charmiga snickaren som hjÀlper henne att renovera den gamla villan. KÀnslorna vÀxer, men sÄ gör Àven dramatiken.
Anna Molins bokhandel Àr en feelgood om att acceptera sig sjÀlv och om att gÄ vidare i livet trots att det ibland kÀnns hopplöst. Romanen rymmer kÀrlek och intriger, samtidigt som de ovÀntade mötena och utmaningarna Anna stÀlls inför ger berÀttelsen bÄde spÀnning och humor.