ANNSOPHIE FORSELL
KungaMamman
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© AnnSophie Forsell
Grafisk form: Mattias Norén Omslagsfoto: Therese Asplund
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-174-7
VittnesmĂ„let Ă€r hĂ€r. Det ofattbara som kom att hĂ€nda. Hur ett samhĂ€lle gjorde mitt barn sĂ„ sjuk att hans liv sattes pĂ„ spel och han kom att bli döende av det. Att samhĂ€llet gjorde nĂ€stan detsamma med hans lillebror av liknande orsaker. Det Ă€r min skyldighet att prata om det nu nĂ€r jag kan. FĂ„r. Visserligen delvis fiktivt, men nĂ€stan allt som Ă„terberĂ€ttas hĂ€r hĂ€nde. TĂ„rarna, bönerna och den Ă€ndlösa förtvivlan Ă€r helt sanna â timglaset som rann allt fortare likasĂ„. Allt som hĂ€nder andra barn och unga i samma andetag som ni lĂ€ser dessa ord Ă€r lika sant. Allt som kommer att hĂ€nda i en morgondag om vi inte gör nĂ„got radikalt Ă„t grundproblemen och dess grogrund. Just dĂ€rför behöver det tydliggöras. KĂ€nnas. Krypa under skinnet pĂ„ er dĂ€rute â medvetandegöras och skaka om marken rejĂ€lt. SĂ„ mycket som möjligt mĂ„ste raseras, sĂ„ att vi kan bygga upp det pĂ„ nytt. PĂ„ rĂ€tt sĂ€tt. Det Ă€r av yttersta vikt att ni fĂ„r komma innanför murarna som omgav Zack. Att ni fĂ„r vistas dĂ€r mentalt. Om vi inte blir tillrĂ€ckligt berörda kommer vi aldrig att förstĂ„. DĂ„ kommer vi heller aldrig förmĂ„ oss att göra det jobb som mĂ„ste göras dĂ€r ute för att rĂ€dda andra barn och unga. Vi mĂ„ste agera nu. En gĂ„ng för alla. NĂ„got vi borde ha gjort för lĂ€nge sedan.
Vi Àr skyldiga Zack det.
Vi Àr skyldiga de unga det. De som inte orkade hela vÀgen fram och inte finns med oss i dag.
Vi Àr skyldiga dagens krigarkÀmpar det.
AnnSophie â KungaMamman
Jag hade blod pÄ mina hÀnder. Bokstavligen. Zacks blod, dÄ han höll pÄ att förblöda mitt framför mig, framför oss alla, och det var brÄttom nu med livrÀddande insatser. Jag höll krampaktigt om honom nÀr han likgiltig lutade sig emot mig och jag bad mina tusen böner i ett och samma andetag.
Gode Gud, ta inte mitt barn ifrÄn mig. Inte Àn. RÀdda hans liv och lÄt honom vara kvar. Stanna hos oss. LÄt honom uppleva livet som det skulle ha blivit innan de stulna stunderna. Innan helvetesÄren. Ge honom allt det dÀr tillbaka.
Om Gud hade hört mig hade han ruskat bekymmersamt pÄ huvudet Ät mina böner med en lÀtt uppgivenhet. Han visste alltför vÀl varför det hade blivit som det blivit och att ingen skulle hjÀlpa mig i det mest akuta skedet. Den stora gudomligheten visste om att jag skulle vada i blod och bÀra Zack i min famn de tusen mil som han sjÀlv inte förmÄdde att gÄ. Gud visste att jag hade styrkan att göra det pÄ darriga, svaga ben och han skulle förse mig med de livrÀddare jag kom att behöva, men inte pÄ det sÀtt jag hade förvÀntat mig. Inte alls.
When I die
You donÂŽt have to cry
You donÂŽt have to feel no feelings inside When I die
Med den svarta tuschpennan hade han skrivit pÄ den rödmÄlade vÀggen inne i sitt tonÄrsrum. Att som mamma lÀsa orden var som att fÄ en pil skjuten rakt igenom hjÀrtat. Zacks desperation blev förmedlad med knotiga bokstÀver. Skrivna nÀr kÀnslorna var helt blottade och pÄvisade det allra vÀrsta scenariot. NÀr lusten och orken till att andas hade upphört för lÀnge sedan. NÀr vildvittrorna skrek honom galen och dementorerna lyfte honom frÄn marken och flög tillsammans allt lÀngre in i mörkret med honom. In i snÄrskogen dÀr trÀdens grenar endast var beklÀdda med taggar, dÀr luften var unken att andas. Dit hon inte nÄdde för att rÀdda honom. Dit ingen annan tycktes vilja bege sig oavsett vad det skulle kosta för Zack.
Under sÀngen hade Zack ett större skrin som han sjÀlv hade gjort i trÀslöjden nÄgra Är tidigare. PÄ den tiden dÄ han fick kÀnna att han fortfarande kunde prestera. NÀr sjÀlvförtroendet Ànnu frodades. à ren innan helvetesÄren, innan alla ljusen brunnit ut. Han stÀllde skrinet pÄ det ostÀdade skrivbordet och lÄste upp det. Det som lÄg dÀr i var hans egna hemligheter, hans överlevnadskit. FörbandslÄda. Anteckningsboken var en av dem. Skulle hans mamma nÄgonsin ta del av vad han skrev dÀr? För skulle hon göra det sÄ skulle han inte vara i livet, tÀnkte han. Var det dÀrför han skrev det han gjorde? För att ge henne tillgÄng till pusselbitarna sÄ att hon nÄgonsin kunde förstÄ det ofattbara. Varför det hade hÀnt och att hon verkligen inte hade kunnat göra mer? Eller skrev han det till eftervÀrlden som ett tidsdokument över en galen tid, sÄ att man kunde ta en lÀrdom av alltsammans och i alla fall rÀdda andra unga i tid? Kanske skrev han det för att kanalisera allt för att han nÄgonstans lÄngt dÀrinne trots allt ville vara kvar hÀr? För att befria sinnet nÄgot, lÀtta pÄ bördan. Han var sÄ kÀnslomÀssigt bedövad att han sjÀlv inte hade alla svar, mer Àn att han kÀnde behovet av att skriva. Det bara fanns nÄgot dÀrinne som behövde komma ut och luftas för att sedan ÄtervÀnda in i honom igen. In i mörkret dit solens strÄlar sÀllan nÄdde fram.
âKĂ€nslan av att livet Ă€r vĂ€rdelöst kommer allt oftare. Det Ă€r nĂ„got jag har accepterat och det stör mig inte ens. Jag behöver bara vara sysselsatt annars lĂ€r jag hamna fel. Livet och vĂ„rt samhĂ€lle Ă€r inte helt min grej. Jag bryr mig Ă€rligt inte ett skit om vad som hĂ€nder nu. Det blir som det blir. I de dĂ€r stunderna nĂ€r inget lĂ€ngre rĂ€knas Ă€r dĂ„ det vĂ€rsta kan hĂ€nda. Jag vet att det Ă€r sĂ„ och dĂ„ Ă€r det vĂ€l sĂ„. Alla blir inte gamla hĂ€r. Some die young. Shit happens. Bara sĂ„ ni vet. ĂndĂ„. Jag Ă€lskar er. Och, mamma â du gjorde ditt bĂ€sta men ibland rĂ€cker inte ens det till.â
NÀr depressionen nÄtt hans botten fanns det ingen tro eller hopp om att det skulle vÀnda. Ingen insikt om att det kunde bli sÄ. Varför skulle det bli bÀttre? Livet var ju till för att jÀvlas sÄ mycket det bara gick med honom. Precis allt hade vÀnts emot honom de senaste Ären. En nedÄtgÄende spiral som ingen ansvarig aktör hade förmÄtt sig att bryta. Ett liv som backade, som bara ledde honom till mörka ÄtervÀndsgrÀnder. Andra som tillÀt det hÀnda, som sÄg det ske men som vÀnde blicken Ät ett annat hÄll och i sin tur la ansvaret pÄ andra som gjorde samma sak. Han hade slutat att bry sig om deras val, deras ignorans. Vems felet var att han trasats sönder helt. Livet kom att bli misslyckat för somliga, det var som det var. Han hade accepterat den tanken alltmer. Förlikat sig i sitt öde, vilket utgjorde att likgiltigheten fanns med i varje andetag numera. Hur skulle han nÄgonsin vÄga tro att det kunde finnas ett bra slut efter allt? The Happy End? Det som bara hÀnde andra. Hans verklighet vittnade ju om hur livets lotter föll. Somliga drog bara nitlotterna. Han ville inte dö, men orkade heller inte med att leva. En utgÄng som kvittade. En enda önskan fanns tillgÀnglig i hans medvetande och det var att slippa kÀnslan av att det gjorde sÄ ont att existera. Bara det. Att fly den. Undkomma den. KÀnslan av att bli levande brÀnd inifrÄn och ut. Att vara nyss fyllda arton Är i en vÀrld han inte lÀngre kÀnde sig vÀlkommen till. Hemmahörande i. Delaktig i. Livet gjorde sÄ ont i varje andetag att han var tvungen att ta i för att fÄ ner nytt syre ner till lungorna. LungblÄsorna. Ut i blodet. Allt för att hÄllas vid liv, för att stanna kvar hÀr pÄ jorden ett tag till av anledningar han inte lÀngre brydde sig om. För att bara existera Àven om hela hans vÀsen inte orkade det mer. De grÄblÄ ögonen var livlösa. En kropp som signalerade att livet var pÄ upphÀllningen. Att det var game over. Countdown. Armarna var sönderskurna av rakbladen för att kanalisera bort smÀrtan frÄn sjÀlen. PÄ ena axeln hade han anvÀnt eldslÄgan frÄn en tÀndare. Hud som brunnit och lÀmnat kvar en djup sÄrkrater som blivit inflammerad. NÀr ett liv gjorde alltför ont att leva.
NÀr det bara blev övermÀktigt till slut. NÀr bensinen var tom i tanken, nÀr han inte ens gick pÄ Ängorna lÀngre. NÀr motorn skurit och alla delarna fallit isÀr.
Anna hade hÀnderna i ett nÀstan krampaktigt grepp runt ratten, likt hur en kapten hÄller i rodret dÄ stormarna piskar ute till havs. Allt för att inte kapsejsa, för att inte kollidera med reven och bli kastad överbord, drunkna och bli bortförd av det vildsinta havet. Ofokuserat körde hon ut genom stadens rondeller som pÄ autopilot dÀr hon Äkt tusentals gÄnger, men aldrig med den bultande paniken inom sig som nu. Livet hade aldrig varit sÄ hÀr jÀvligt nÄgonsin Àven om det varit tufft i perioder. KÀnslan var sÄ overklig och samtidigt sÄ pÄtaglig. Hon passerade hus med adventsljusstakar tÀnda i sina fönster och livets kontraster blev smÀrtsamt tydliga. Den idyll julen stod för, med en glittrande förvÀntan i ögonen och en lÀngtan till julefriden, var miltals ifrÄn dem. Det kraftiga snöfallet gjorde att hon mÄste köra försiktigt, nÀr hon helst av allt hade velat köra det fortaste hon kunde. Hon satt i bilen pÄ vÀg till det hon trodde skulle bli rÀddningen. VÀndpunkten. I hennes sinnevÀrld fanns inget annat alternativ Àn det. I passagerarsÀtet intill satt Zack med uppdragna knÀn och luvan frÄn den fodrade jeansjackan uppdragen över huvudet. Helt innesluten i sig sjÀlv. Ingen sa nÄgot alls. Orden var verkningslösa vid det hÀr laget, allt var redan sagt. OrdförrÄdet slut. Det sista ropet pÄ hjÀlp hade han skrivit pÄ bÄda sina hÀnder med en blÀckpenna: AID.
Ute var det skymning och det som borde vara den mest magiska tiden pÄ Äret. NÀr stÀmningen kring högtiden fanns nÀrvarande precis överallt. Jul, jul, strÄlande jul. Det gick inte att
vÀrja sig ifrÄn det. Snön lÄg tungt och vykortsvackert vilandes pÄ granarna, som en pÄminnelse om livets vackra och sÄrbara i samma andetag. Anna kÀnde hur ironiskt det hela var. Hur kunde vÀrlden fortfarande vara sÄ blÀndande underbar nÀr en del av hennes liv höll pÄ att försvinna ifrÄn henne? Osynliga krafter som kunde vara förödande höll pÄ att ta Zack ifrÄn henne. Han bokstavligen svÀvade mellan liv och död. Han satt henne sÄ nÀra intill med hennes hand strykandes mot hans orakade kind, men var ÀndÄ sÄ lÄngt ifrÄn. Det var lÀnge sedan han hade varit nÀrvarande i hennes vÀrld, delaktig i den. En djup depression kidnappar allt till slut. Förgör. Förstör. Förintar. Andra hade sett det komma smygandes, men inte gjort nÄgot radikalt Ät det. Ansvar hade bollats runt under tiden allt skedde, i stÀllet för rÀdda liv i tid. StÀvja fallet och rentutav förhindra det. Anna kunde inte livrÀdda mer. Zack försvann alltför lÄngt ner i kvicksanden med krafter hon inte orkade hÄlla emot i sitt grepp. Det var som att se honom ligga pÄ en flotte invid strandkanten, lÄta ett okÀnt hav ta med honom ut, och sedan fick vÄgorna göra precis vad de ville. Den maktlösheten var vedervÀrdig, sÄ nu behövdes andra aktörer och livrÀddare. De bara mÄste fÄnga upp honom nu och inte slÀppa taget förrÀn han hade förvandlats till en överlevare. I hennes sinnevÀrld fanns inget annat. För visst var det vÀl sÄ det fungerade? SjukvÄrdens instanser fanns till för att rÀdda liv till varje pris. Det var dÀrför hon hade gjort en rejÀl kraftanstrÀngning och fÄtt dem att Äka till akutmottagningen. Och nÄgonstans inom allt kaos, djupt dÀrinne, fanns hans sjÀl kvar och ville överleva.
Anna sneglade försiktigt pÄ den gÀngliga sonen genom dimman av sina egna tÄrar. Det barn hon hade gett livet i gÄva. LÄtit födas. Andas. Leva. Gett en barndom och sedan en ungdom som bitvis kom att bli stulen ifrÄn honom. Men hon hade ÀndÄ alltid gjort det hon kunde för att berika ett liv i galenskap. Himlen hade alltid sina stunder dÄ solen lyste pÄ dem, om Àn i korta sekvenser. Hon bet sig i lÀppen för att inte högljutt brista ut i förtvivlad
grÄt nÀr hon tÀnkte pÄ hur livet ofrivilligt kom att utforma sig. Inte för att felet vilade hos henne, eller hos Zack. Det var mer komplext Àn sÄ. Andras handlingsförlamning hade tagit dem till platsen de nu var pÄ. NÀr aktörer inte var lagspelare kom deras tafatthet och trÄngsynthet med ett högt pris. De brÀnnande tÄrarna var ett förskottsuttag pÄ en kommande förlust. Hon var vÀl medveten om att han lika gÀrna kunde vara död innan vinterns snö smÀlt undan. Innan vÄrens första tussilago skulle slÄ ut. Det var en katastrofartad kÀnsla och varje atom i henne andades ren och skÀr panik. Hur lÀnge skulle han orka vara kvar vid liv, hur lÀnge till skulle tonÄrshjÀrtat vilja slÄ? Hur mÄnga dagar skulle han klara av att vistas i helvetesdagarna? Timmarna? Minuterna? Gick det ens att överleva? Som utomstÄende var det svÄrt att sÀtta sig in i kÀnslan helt, Àven om hon hade varit nÀra intill honom nÀr skuggorna kom smygandes som fjortonÄring. NÀr hon började förstÄ bÄde vidden och djupet av det. Och det skrÀmde skiten ur henne.
Anna sÄg förtvivlat pÄ hur han satt avskÀrmad intill henne. SÄ havererad. Trots att nödraketerna avfyrats för lÀnge sedan var det ingen som tagit dem pÄ allvar. Inget rÀddningspÄdrag i nÀrheten av honom. Ingen bogserare som kom för att guida in honom pÄ sÀkert vatten. Zack hade trampat vatten pÄ egen hand sÄ lÀnge att mjölksyran spred sig i hela kroppen och varenda cell led av syrebrist. Han hade gjort som hans mamma sagt till honom innan de begav sig till lÀnssjukhuset. Anna hade bönat och bett honom att ta emot hjÀlpen. Den sista utvÀgen innan det vÀrsta kunde hÀnda. En förÀlders mardröm. Desperat och rödgrÄten med mascaran utsmetad runt ögonen hade hon förmÄtt honom att ta de radiostyrda stegen in i bilen för att Äka till psykakuten. För att bli rÀddad. För att fÄ hjÀrt- och lungrÀddning pÄ en sjÀl som hade fÄtt hjÀrtstopp.
â Jag förstĂ„r att du mĂ„r dĂ„ligt, sa jourlĂ€karen med lĂ€tt fladdrande blick. Han var fortfarande obekvĂ€m med att möta sĂ„
unga livströtta sjÀlar och lÀngtade efter att hans AT-placering snart skulle vara över. MÀnniskors kÀnsloregister var inte hans nisch alls.
â Men jag ser ingen överhĂ€ngande risk för att du ska ta ditt liv, fortsatte han anstrĂ€ngt. Du har tid inom en mĂ„nad pĂ„ öppenpsykiatrin med din nya lĂ€kare. Ta och gĂ„ till skolan imorgon du och bit ihop. Det kommer att ordna sig för dig. Det Ă€r jag övertygad om.
Hade hon hört rÀtt dÀrinne pÄ det lÄsta undersökningsrummet med ordningsvakten stÄendes utanför? Hade sjukvÄrden nekat livrÀddande insatser? Vilka parametrar hade de dÄ gÄtt efter? Vilka riskfaktorer hade de sÄ fatalt missat? Hon svalde hÄrt och vÀrlden konverterades till att bli svartvit i samma andetag som innebörden landade. Skulle hon verkligen Äka hem igen med det barn som höll pÄ att förblöda och ingen skulle stoppa blödningen? Ingen som lappade ihop och lagade honom. SÄg de inte att han förblödde mentalt och att livet fullkomligt rann ur honom? Det var som att hon lÀmnat av sitt barn pÄ akuten efter en svÄr trafikolycka med inre skador som bara nonchalerades.
Skador som aldrig undersöktes och aldrig fick chans att behandlas och lÀka. TÄrarna steg i hennes ögon igen och hon fick plötsligt svÄrt att andas nÀr hon fylldes med skrÀck inför vad som vÀntade henne. Den ryska rouletten som skulle avgöra om han förblev kvar i livet eller inte. Hon tittade pÄ den unga lÀkaren en sista gÄng innan hon smÀllde igen dörren till akutrummet. Hon la hans namn pÄ minnet: Marcus Wallén. MÄtte hon aldrig behöva minnas det namnet igen. För skulle hon behöva minnas, skulle det ocksÄ betyda Zacks död. Och hon skulle för alltid veta vem som nekat honom livsuppehÄllande ÄtgÀrder.
Med darrande hÀnder startade hon den igensnöade bilen. SÄ i chock och sÄ livrÀdd som hon aldrig varit tidigare. SÄ utlÀmnad till vargarna. Hon befann sig mitt i en eldsvÄda, en skogsbrand
som hon skulle fÄ lov att slÀcka sjÀlv med sina bara hÀnder. Zack satt fortfarande likgiltig intill henne igen.
â Jag sa ju till dig att det hĂ€r var en vĂ€rdelös idĂ©. Och du ser, mamma, det Ă€r ingen som vill hjĂ€lpa mig nĂ„gonstans. SĂ„ har det alltid varit, varför skulle vĂ€rlden vilja göra annorlunda nu? Allt Ă€r bara kört. Some die young. Det Ă€r lika bra att du rĂ€knar med att det kan bli sĂ„. Shit happens, liksom.
Anna sa inte ett ord, utan lĂ€t bilen gĂ„ pĂ„ tomgĂ„ng och tog med sig bilens snöborste för att laglydigt frigöra sikten. I byggnaden pĂ„ andra sidan parkeringen sĂ„g hon pĂ„ hĂ„ll ett luciatĂ„g komma ut genom entrĂ©n, sjungandes âStilla nattâ nĂ€r de passerade förbi de sista besökarna pĂ„ sjukhuset. Med tĂ„rar och blötsnö rinnandes lĂ€ngs med kinderna muttrade hon:
â Fuck you, jĂ€vla jul. Fuck you sĂ„ in i helvete nu.
âDu bara mĂ„ste fortsĂ€tta leva Ă€lskade barn, vara kvar hĂ€r, genomgĂ„ det allra svĂ„raste och uthĂ€rda smĂ€rtan innan det vĂ€nder.â
Förtvivlat stod Anna dÀr med sina tusen böner i livet, dÀr det kÀndes som att gÄ barfota pÄ krossat glas, bÀrandes pÄ bÄda sina söner nÀr samhÀllet nedmonterat dem sakteliga. Trasat sönder sjÀlarna och tagit ifrÄn dem framtidstron. Lett in dem pÄ villovÀgar mot helvetesgapet.
NÀr budgetar gÄtt före deras behov fick det tillslut katastrofala följder, dÄ nÀstan allt blev till en rysk roulett om utgÄngen. En barndom och ungdom blev stulen. Ett liv kidnappat.
KungaMamman skildrar med stora penseldrag livet i diagnosbubblan av adhd, add och asperger, sÄsom fÄ Ätergett det tidigare.
Boken inger hopp om att allt Àr möjligt att nÄ, Àven om man befunnit sig i det mest nattsvarta. Och hur man dessutom, mitt i allt det svÄra, hittar livets guldströssel och överlever allt.