ELLINOR ERICSTAM EN MINUT I TAGET
En minut i taget
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Ellinor Ericstam Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-170-9
EN MINUT I TAGET
ELLINOR ERICSTAM
Prolog
Lisa stirrade pÄ porten in till skolan. Den var mörk, sliten och det sÄg ut som att nÄgon hade skrivit nÄgot pÄ den. Men hon kunde inte se vad det stod.
Hon suckade och tvekade nĂ„gra sekunder. En del av henne ville springa dĂ€rifrĂ„n. Springa i vĂ€g till andra sidan stan eller andra sidan jordklotet. Hon ville inte in i den dĂ€r byggnaden. Det hĂ€r var ingen ny kĂ€nsla. Ănda sen första dagen pĂ„ terminen hade Lisa fĂ„tt en klump i magen varje gĂ„ng hon nĂ€rmade sig skolan. Hon Ă€lskade egentligen skolan, med alla lĂ€rare som ofta berömde henne och vetskapen att hon kunde lĂ€sa ut en bok pĂ„ en dag. Hon tyckte alltid att helgerna kĂ€ndes sĂ„ lĂ„nga och pĂ„ söndagarna kunde hon ligga i sin sĂ€ng och lĂ€ngta till mĂ„ndag. Men sen hennes mamma dött hade allt det hon gillade med skolan försvunnit. Första dagen pĂ„ höstterminen hade hon fĂ„tt kĂ€mpa sig upp ur sĂ€ngen. Lisa kom gĂ„ende i korridoren och tittade ner i golvet. Gustav sĂ„g henne och tĂ€nkte att han inte kunde komma ihĂ„g nĂ€r han sĂ„g henne i nĂ„got annat Ă€n svarta klĂ€der. Han tittade ner pĂ„ sina egna klĂ€der: en vit skjorta, ljusblĂ„ jeans och röda sneakers. Han sĂ„g okej ut. Fast skorna hade fĂ„tt en del skit pĂ„ sig, han behövde nog be sina förĂ€ldrar om ett par nya snart. Han gick fram till sitt skĂ„p och plockade ut matteboken. Fan ocksĂ„! Han hade glömt att göra lĂ€xan! Han stirrade in i sitt skĂ„p och det var som att allt
kom över honom pÄ en och samma gÄng. Han hade inte trÀnat pÄ flera veckor, knappt gjort nÄgra lÀxor och vaknat flera gÄnger varje natt. En kÀnsla av obehag spred sig genom kroppen och han fick gÄshud. Han kÀnde hur tÄrarna började leta sig fram i ögonen. Han var sÄ jÀvla vÀrdelös, kunde aldrig komma ihÄg nÄgot viktigt.
Elias tittade pÄ Gustav och hans kompisar. TÀnk om han kunde vara mer som de var? Lite mer avslappnad, glad och obrydd. De verkade alltid mÄ sÄ bra, aldrig övertÀnka nÄgot och passade in överallt. Han funderade pÄ vad han sjÀlv hade gjort om han var som Gustav. Han hade varit lite modigare, pratat lite mer och vÄgat saker han aldrig skulle vÄga nu. Han ville vara precis som de, han ville inte lÀngre vara den han var.
Elias gick raka vÀgen in i klassrummet och Jenny undrade vad det var med honom. Varför hade han sÄ brÄttom? Han verkade inte speciellt glad. Hennes mobil plingade till och hon tog upp den sÄ fort att hon nÀstan tappade den. Ett nytt sms. FrÄn mamma. Fan ocksÄ.
Varför hörde han inte av sig? Hon behövde prata med honom, hon klarade inte av att vakna pÄ morgonen och inte ha nÄgon att prata med. Hon hade Cornelia och sina förÀldrar, men pÄ ett sÀtt spelade de inte nÄgon roll. Hon behövde honom mer Àn nÄgon annan. Hon behövde en person som absolut inte ville prata med henne. Bara han kunde skriva nÄgot. Vad som helst.
Dagarna och nÀtterna gick. Alla vaknade med samma kÀnsla: de ville bara att dagen skulle ta slut. Helst fick dagarna försvinna helt och bara nÀtterna skulle fÄ finnas kvar. DÄ kunde de ligga i sina sÀngar och försvinna, lÄta mörkret hjÀlpa dem att gömma allt de inte vÄgade visa.
Men dagarna kom alltid, ljuset trÀngde sig pÄ. Och de var tvungna att visa sig, lÄta folk se och höra dem. De ville alltid undvika det, men sökte sig ocksÄ till det. I komplimanger, blickar och leenden fanns alltid nÄgot att hÀmta, det fick dem att kÀnna
sig lite bĂ€ttre. Men lĂ„ngt inombords kĂ€nde de sig lika krossade som sina mobiler och lika grĂ„ som gatorna i Göteborg. De mĂ„ste stanna kvar, mĂ„ste klara dagarna. Ăven om det innebar att det alltid kĂ€ndes som att de skulle gĂ„ sönder vilken sekund som helst.
Timmarna, minuterna och sekunderna gick. Tiden stannade aldrig. Den Àndrade bara tempo ibland.
Kapitel 1: Elias
LÀraren pratade om franska revolutionen och han kunde höra hur alla knapprade pÄ sina datorer. Han borde verkligen lyssna, det hÀr skulle komma pÄ provet och han ville inte misslyckas igen. Men det gick inte att lyssna. Sebbe tog upp all plats i hans hjÀrna. Han vilade huvudet i handen och stirrade ut genom fönstret. Det spelade ingen roll. LÀraren kunde nÀmna hur mÄnga kungar och drottningar och revolutioner som helst, han skulle inte bry sig.
Han ville bara se Sebbe.
De hade trÀffats pÄ fotbollsplanen i Elias kvarter i helgen. Elias och hans kompis Jakob hade gÄtt dit för att bara hÀnga, eftersom de inte orkade plugga och inte hade nÄgot bÀttre för sig. NÀr de kom dit kom helt plötsligt Jakobs kompis Isak dit med sin kompis Sebbe och de började spela fotboll.
NÄgot hade slagit till Elias pÄ en gÄng. Det var som en smÀll rakt i magen, fast pÄ ett underbart sÀtt. Sebbe var lÄng, hade brunt lite lockigt hÄr och mörka ögon.
Elias hade gĂ„tt i fotboll i flera Ă„r och var egentligen ganska duktig pĂ„ det. Men det gick inte att koncentrera sig pĂ„ bollen nĂ€r Sebbe fanns bara nĂ„gra meter frĂ„n honom. De hade inte hunnit sĂ€ga mer Ă€n âHejâ och âVad heter duâ, men Ă€ndĂ„ kĂ€nde
Elias att det fanns nÄgonting dÀr. Hur kunde han titta pÄ bollen nÀr det enda han ville var att möta Sebbes blick?
De gav upp efter ett tag och gick till pizzerian. DÀr inne var det varmt och skönt och det var ganska mycket folk. De tog varsin pizza och lÀsk och satte sig vid ett bord. Elias sÄg till att hamna bredvid Sebbe och kÀnde att han hade svÄrt att slita blicken frÄn hans kropp. Han hade kunnat betala en miljon kronor för att fÄ röra honom, men han vÄgade inte.
Efter ett tag hamnade Jakob och Isak i en diskussion och Sebbe frÄgade vilken linje Elias gick pÄ. Elias svarade samhÀlle och frÄgade Sebbe samma sak. Sebbe svarade att han ocksÄ lÀste samhÀlle och de fortsatte att prata. Till slut visste Elias att Sebbe bodde bara nÄgra hundra meter frÄn honom, gick i basket och Àlskade skrÀckfilmer.
Klockan fem ringde Elias mamma och sa att han var tvungen att komma hem, de skulle snart Àta middag. Elias och de andra gick ut frÄn pizzerian och nÀr Jakob och Isak Äkte i vÀg med spÄrvagnen var det bara Elias och Sebbe kvar. Elias stod kvar och tittade ner i marken. Han ville inte gÄ, han ville inte lÀmna Sebbe.
Men hans mamma skulle bli sÄ arg om han kom för sent, sÄ han sa att han var tvungen att dra. DÄ frÄgade Sebbe om hans Snapchat och Elias fick panik. Nu ville han prata med honom! Vad skulle hÀnda? Han fick hans Snapchat och pÄ vÀgen kÀndes smÀllen i Elias mage Ànnu starkare.
Nu hade det gÄtt nÀstan tvÄ dygn och ingen av dem hade skrivit nÄgonting. Elias visste inte vad han skulle skriva, han ville skriva allt men ocksÄ ingenting. Han ville verkligen inte göra bort sig, nu nÀr han Àntligen hade trÀffat nÄgon som fick honom att kÀnna sig bÄde stark och svag pÄ en och samma gÄng.
LÀraren fortsatte prata om den amerikanska revolutionen och Elias fortsatte att inte lyssna. Det var ingen idé, han kunde inte ta in nÄgra fakta nÀr hans hjÀrta slog sÄ hÄrt.
Han mÄste göra nÄgot. Han mÄste skriva till Sebbe. Han
var livrÀdd, men han tÀnkte att det var bÀttre att han skrev nu innan han blev alldeles för rÀdd.
Han tog upp sin mobil och hans hÀnder skakade. Han gick in pÄ Snapchat och började lÄngsamt skriva.
Tja! Ska vi ses nÄgon dag?
Nej, det funkade inte. Han raderade.
Hej, lust att ses nÄgon dag?
Han stirrade pÄ meddelandet. Skulle Sebbe misstolka det?
Nej, det funkade nog. Han tog ett andetag och tryckte pÄ skicka. Sen lade han snabbt ner mobilen pÄ bÀnken och hoppades att han inte skulle dö.
Han försökte lyssna pÄ lÀraren, men det var omöjligt. För nu hade han skickat i vÀg ett meddelande till Sebbe, och nu kunde kanske vad som helst hÀnda.
Kapitel 2: Jenny
Jenny stirrade pÄ klockan. Kunde tiden gÄ lÄngsammare?
Egentligen brydde hon sig inte om det som lÀraren pratade om, men hon ville lyssna. Hon försökte koncentrera sig och anteckna allt hon fattade. Hon behövde tÀnka pÄ nÄgot annat. Allt annat Àn Erik.
Hon hade trÀffat honom pÄ en midsommarfest hos en kompis.
Hon tyckte direkt att han var sjukt snygg men vÄgade inte göra nÄgot. I stÀllet stod hon en bit ifrÄn honom, drack nÄgra cider och hoppades att alkoholen skulle göra henne lite modigare.
Till slut var det han som kom fram till henne och de började prata om allt och inget. Hon mindes inte vad de sa, bara sÀttet han log med hela ansiktet och hur han doftade hav. NÄgonstans kring tvÄ pÄ natten sa hon att hon skulle hem och han sa att han kunde följa henne. De gick tillsammans i sommarnatten utan att sÀga ett ord, men nÀr de kom fram till hennes hus och sa hejdÄ kysste han henne. Sen gick han och hon kunde inte sova nÄgot pÄ hela natten.
De trÀffades igen redan dagen efter och sen fortsatte det sÄ.
Dagarna gick och kvÀllarna blev mörkare, men Jenny kÀnde bara mer och mer. Erik blev allt. Han kunde fÄ henne att vakna tidigare och somna sent, fÄ henne att göra saker hon aldrig trodde
att hon skulle vÄga och sÀga saker hon aldrig trodde att hon skulle sÀga. Han fick trÀffa hennes vÀnner och hon berÀttade för sina förÀldrar om honom.
I slutet av augusti var det dags för dem att Äka tillbaka till stan och hon kÀnde att hon behövde sÀga vad hon kÀnde rakt ut. De hade inte pratat nÄgot om framtiden och det kÀndes ju sjÀlvklart att det skulle bli de tvÄ. Men hon ville ÀndÄ sÀga det och bli helt sÀker pÄ att han kÀnde som hon.
De satt nere vid stranden och delade pÄ en pizza. Hon sa att hon var kÀr i honom och att de borde bli tillsammans nu. Han blev tyst och sa ingenting. Hon fattade inte. Vad vÀntade han pÄ?
Sen sa han att han inte var kÀr i henne. Han tyckte jÀttemycket om henne och ville gÀrna vara hennes vÀn, men han ville inte vara tillsammans med henne.
Hon blev stum. Vad skulle hon sÀga? Det kÀndes som att hela hennes vÀrld hade rasat ihop pÄ bara en sekund och han satt dÀr och tuggade pÄ en bit pizza som om inget hade hÀnt. De satt kvar och Ät upp och sen gav de varandra en kram. NÀr hon kom hem grÀt hon och tÀnkte att livet var över.
Men det vÀrsta var att livet inte var över. NÀr hon vaknade nÀsta dag var hennes ögon tunga och hon kÀnde sig helt förstörd. Sista dagarna pÄ sommarlovet lÄg hon hemma och grÀt. Hon grÀt sÄ mycket att alla nÀsdukar tog slut och hennes kinder blev strama.
Dagen innan skolan började bestÀmde hon sig för att inte lÄta honom vinna. Hon skulle bli nÄgon annan, skulle bli nÄgon som aldrig varit kÀr i honom. Hon gick till mataffÀren pÄ hörnet och köpte ett paket med rosa hÄrfÀrg. Hon fÀrgade hÄret flera gÄnger tills det blivit chockrosa. NÀr hon sÄg sig sjÀlv i spegeln kunde hon inte lÄta bli att le lite. Nu var hon inte samma Jenny. Nu var hon en ny Jenny.
Men trots ett nytt hÄr, att hon börjat gÄ pÄ fler fester och se en film varje kvÀll, fanns han alltid kvar. NÀr hon lagt sig i sÀngen och slÀckt lampan kom han tillbaka. Hans ord ekade i huvudet
och för en sekund kunde hon kÀnna hans doft. Det var som att han var dÀr, men ÀndÄ inte. Det kÀndes som att hon fortfarande tillhörde honom, fast han inte tillhörde henne.
Alla hennes vÀnner hade försökt intala henne att det var han som hade gjort fel. Hon hade ju bara blivit kÀr och det var han som hade lurat henne. Hon lyssnade pÄ dem, men hon kunde inte riktigt ta in det. TÀnk om det faktiskt var henne det var fel pÄ? Hade hon bara inbillat sig allt? Hade han verkligen sagt och gjort alla de dÀr fina sakerna? Hon var inte lÀngre sÀker.
Nu hade det gÄtt flera mÄnader sen allt tog slut och livet hade bara fortsatt. I början hade hon mest varit ledsen, men nu hade hon börjat bli arg. Hon hatade honom, men hon hatade nÀstan sig sjÀlv mer. Hon hatade att hon hade lÄtit sig sjÀlv falla för honom.
GÄr det att Àlska nÄgon utan att tappa bort sig sjÀlv?
Hur gör man nĂ€r man vill ïŹ y frĂ„n nĂ„gonting men inte vet vart man ska?
Mitt i Göteborg gĂ„r Gustav, Lisa, Jenny och Elias andra Ă„ret pĂ„ gymnasiet. De har inte sĂ„ mycket gemensamt â förutom att de alla har förlorat nĂ„got och inte vet hur de ska ta sig vidare.
Men under höstterminen kommer allt att förÀndras nÀr deras liv sakta men sÀkert fogas samman. HjÀrtan kommer bÄde att krossas och lÀka, och de kommer behöva hantera kÀnslor de bara sett pÄ fi lm. Ingenting kommer nÄgonsin att bli som vanligt igen.
EN MINUT I TAGET Àr
Ellinor Ericstams
debutroman. Hon Àr född 2001, uppvuxen i Göteborgs skÀrgÄrd och gick pÄ gymnasium i Göteborg. Sedan 2023 bor hon i Stockholm och arbetar som journalist.
