ELLINOR ERICSTAM EN MINUT I TAGET
En minut i taget
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Ellinor Ericstam Grafisk form: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-170-9
EN MINUT I TAGET
ELLINOR ERICSTAM
Prolog
Lisa stirrade på porten in till skolan. Den var mörk, sliten och det såg ut som att någon hade skrivit något på den. Men hon kunde inte se vad det stod.
Hon suckade och tvekade några sekunder. En del av henne ville springa därifrån. Springa i väg till andra sidan stan eller andra sidan jordklotet. Hon ville inte in i den där byggnaden. Det här var ingen ny känsla. Ända sen första dagen på terminen hade Lisa fått en klump i magen varje gång hon närmade sig skolan. Hon älskade egentligen skolan, med alla lärare som ofta berömde henne och vetskapen att hon kunde läsa ut en bok på en dag. Hon tyckte alltid att helgerna kändes så långa och på söndagarna kunde hon ligga i sin säng och längta till måndag. Men sen hennes mamma dött hade allt det hon gillade med skolan försvunnit. Första dagen på höstterminen hade hon fått kämpa sig upp ur sängen. Lisa kom gående i korridoren och tittade ner i golvet. Gustav såg henne och tänkte att han inte kunde komma ihåg när han såg henne i något annat än svarta kläder. Han tittade ner på sina egna kläder: en vit skjorta, ljusblå jeans och röda sneakers. Han såg okej ut. Fast skorna hade fått en del skit på sig, han behövde nog be sina föräldrar om ett par nya snart. Han gick fram till sitt skåp och plockade ut matteboken. Fan också! Han hade glömt att göra läxan! Han stirrade in i sitt skåp och det var som att allt
kom över honom på en och samma gång. Han hade inte tränat på flera veckor, knappt gjort några läxor och vaknat flera gånger varje natt. En känsla av obehag spred sig genom kroppen och han fick gåshud. Han kände hur tårarna började leta sig fram i ögonen. Han var så jävla värdelös, kunde aldrig komma ihåg något viktigt.
Elias tittade på Gustav och hans kompisar. Tänk om han kunde vara mer som de var? Lite mer avslappnad, glad och obrydd. De verkade alltid må så bra, aldrig övertänka något och passade in överallt. Han funderade på vad han själv hade gjort om han var som Gustav. Han hade varit lite modigare, pratat lite mer och vågat saker han aldrig skulle våga nu. Han ville vara precis som de, han ville inte längre vara den han var.
Elias gick raka vägen in i klassrummet och Jenny undrade vad det var med honom. Varför hade han så bråttom? Han verkade inte speciellt glad. Hennes mobil plingade till och hon tog upp den så fort att hon nästan tappade den. Ett nytt sms. Från mamma. Fan också.
Varför hörde han inte av sig? Hon behövde prata med honom, hon klarade inte av att vakna på morgonen och inte ha någon att prata med. Hon hade Cornelia och sina föräldrar, men på ett sätt spelade de inte någon roll. Hon behövde honom mer än någon annan. Hon behövde en person som absolut inte ville prata med henne. Bara han kunde skriva något. Vad som helst.
Dagarna och nätterna gick. Alla vaknade med samma känsla: de ville bara att dagen skulle ta slut. Helst fick dagarna försvinna helt och bara nätterna skulle få finnas kvar. Då kunde de ligga i sina sängar och försvinna, låta mörkret hjälpa dem att gömma allt de inte vågade visa.
Men dagarna kom alltid, ljuset trängde sig på. Och de var tvungna att visa sig, låta folk se och höra dem. De ville alltid undvika det, men sökte sig också till det. I komplimanger, blickar och leenden fanns alltid något att hämta, det fick dem att känna
sig lite bättre. Men långt inombords kände de sig lika krossade som sina mobiler och lika grå som gatorna i Göteborg. De måste stanna kvar, måste klara dagarna. Även om det innebar att det alltid kändes som att de skulle gå sönder vilken sekund som helst.
Timmarna, minuterna och sekunderna gick. Tiden stannade aldrig. Den ändrade bara tempo ibland.
Kapitel 1: Elias
Läraren pratade om franska revolutionen och han kunde höra hur alla knapprade på sina datorer. Han borde verkligen lyssna, det här skulle komma på provet och han ville inte misslyckas igen. Men det gick inte att lyssna. Sebbe tog upp all plats i hans hjärna. Han vilade huvudet i handen och stirrade ut genom fönstret. Det spelade ingen roll. Läraren kunde nämna hur många kungar och drottningar och revolutioner som helst, han skulle inte bry sig.
Han ville bara se Sebbe.
De hade träffats på fotbollsplanen i Elias kvarter i helgen. Elias och hans kompis Jakob hade gått dit för att bara hänga, eftersom de inte orkade plugga och inte hade något bättre för sig. När de kom dit kom helt plötsligt Jakobs kompis Isak dit med sin kompis Sebbe och de började spela fotboll.
Något hade slagit till Elias på en gång. Det var som en smäll rakt i magen, fast på ett underbart sätt. Sebbe var lång, hade brunt lite lockigt hår och mörka ögon.
Elias hade gått i fotboll i flera år och var egentligen ganska duktig på det. Men det gick inte att koncentrera sig på bollen när Sebbe fanns bara några meter från honom. De hade inte hunnit säga mer än ”Hej” och ”Vad heter du”, men ändå kände
Elias att det fanns någonting där. Hur kunde han titta på bollen när det enda han ville var att möta Sebbes blick?
De gav upp efter ett tag och gick till pizzerian. Där inne var det varmt och skönt och det var ganska mycket folk. De tog varsin pizza och läsk och satte sig vid ett bord. Elias såg till att hamna bredvid Sebbe och kände att han hade svårt att slita blicken från hans kropp. Han hade kunnat betala en miljon kronor för att få röra honom, men han vågade inte.
Efter ett tag hamnade Jakob och Isak i en diskussion och Sebbe frågade vilken linje Elias gick på. Elias svarade samhälle och frågade Sebbe samma sak. Sebbe svarade att han också läste samhälle och de fortsatte att prata. Till slut visste Elias att Sebbe bodde bara några hundra meter från honom, gick i basket och älskade skräckfilmer.
Klockan fem ringde Elias mamma och sa att han var tvungen att komma hem, de skulle snart äta middag. Elias och de andra gick ut från pizzerian och när Jakob och Isak åkte i väg med spårvagnen var det bara Elias och Sebbe kvar. Elias stod kvar och tittade ner i marken. Han ville inte gå, han ville inte lämna Sebbe.
Men hans mamma skulle bli så arg om han kom för sent, så han sa att han var tvungen att dra. Då frågade Sebbe om hans Snapchat och Elias fick panik. Nu ville han prata med honom! Vad skulle hända? Han fick hans Snapchat och på vägen kändes smällen i Elias mage ännu starkare.
Nu hade det gått nästan två dygn och ingen av dem hade skrivit någonting. Elias visste inte vad han skulle skriva, han ville skriva allt men också ingenting. Han ville verkligen inte göra bort sig, nu när han äntligen hade träffat någon som fick honom att känna sig både stark och svag på en och samma gång.
Läraren fortsatte prata om den amerikanska revolutionen och Elias fortsatte att inte lyssna. Det var ingen idé, han kunde inte ta in några fakta när hans hjärta slog så hårt.
Han måste göra något. Han måste skriva till Sebbe. Han
var livrädd, men han tänkte att det var bättre att han skrev nu innan han blev alldeles för rädd.
Han tog upp sin mobil och hans händer skakade. Han gick in på Snapchat och började långsamt skriva.
Tja! Ska vi ses någon dag?
Nej, det funkade inte. Han raderade.
Hej, lust att ses någon dag?
Han stirrade på meddelandet. Skulle Sebbe misstolka det?
Nej, det funkade nog. Han tog ett andetag och tryckte på skicka. Sen lade han snabbt ner mobilen på bänken och hoppades att han inte skulle dö.
Han försökte lyssna på läraren, men det var omöjligt. För nu hade han skickat i väg ett meddelande till Sebbe, och nu kunde kanske vad som helst hända.
Kapitel 2: Jenny
Jenny stirrade på klockan. Kunde tiden gå långsammare?
Egentligen brydde hon sig inte om det som läraren pratade om, men hon ville lyssna. Hon försökte koncentrera sig och anteckna allt hon fattade. Hon behövde tänka på något annat. Allt annat än Erik.
Hon hade träffat honom på en midsommarfest hos en kompis.
Hon tyckte direkt att han var sjukt snygg men vågade inte göra något. I stället stod hon en bit ifrån honom, drack några cider och hoppades att alkoholen skulle göra henne lite modigare.
Till slut var det han som kom fram till henne och de började prata om allt och inget. Hon mindes inte vad de sa, bara sättet han log med hela ansiktet och hur han doftade hav. Någonstans kring två på natten sa hon att hon skulle hem och han sa att han kunde följa henne. De gick tillsammans i sommarnatten utan att säga ett ord, men när de kom fram till hennes hus och sa hejdå kysste han henne. Sen gick han och hon kunde inte sova något på hela natten.
De träffades igen redan dagen efter och sen fortsatte det så.
Dagarna gick och kvällarna blev mörkare, men Jenny kände bara mer och mer. Erik blev allt. Han kunde få henne att vakna tidigare och somna sent, få henne att göra saker hon aldrig trodde
att hon skulle våga och säga saker hon aldrig trodde att hon skulle säga. Han fick träffa hennes vänner och hon berättade för sina föräldrar om honom.
I slutet av augusti var det dags för dem att åka tillbaka till stan och hon kände att hon behövde säga vad hon kände rakt ut. De hade inte pratat något om framtiden och det kändes ju självklart att det skulle bli de två. Men hon ville ändå säga det och bli helt säker på att han kände som hon.
De satt nere vid stranden och delade på en pizza. Hon sa att hon var kär i honom och att de borde bli tillsammans nu. Han blev tyst och sa ingenting. Hon fattade inte. Vad väntade han på?
Sen sa han att han inte var kär i henne. Han tyckte jättemycket om henne och ville gärna vara hennes vän, men han ville inte vara tillsammans med henne.
Hon blev stum. Vad skulle hon säga? Det kändes som att hela hennes värld hade rasat ihop på bara en sekund och han satt där och tuggade på en bit pizza som om inget hade hänt. De satt kvar och åt upp och sen gav de varandra en kram. När hon kom hem grät hon och tänkte att livet var över.
Men det värsta var att livet inte var över. När hon vaknade nästa dag var hennes ögon tunga och hon kände sig helt förstörd. Sista dagarna på sommarlovet låg hon hemma och grät. Hon grät så mycket att alla näsdukar tog slut och hennes kinder blev strama.
Dagen innan skolan började bestämde hon sig för att inte låta honom vinna. Hon skulle bli någon annan, skulle bli någon som aldrig varit kär i honom. Hon gick till mataffären på hörnet och köpte ett paket med rosa hårfärg. Hon färgade håret flera gånger tills det blivit chockrosa. När hon såg sig själv i spegeln kunde hon inte låta bli att le lite. Nu var hon inte samma Jenny. Nu var hon en ny Jenny.
Men trots ett nytt hår, att hon börjat gå på fler fester och se en film varje kväll, fanns han alltid kvar. När hon lagt sig i sängen och släckt lampan kom han tillbaka. Hans ord ekade i huvudet
och för en sekund kunde hon känna hans doft. Det var som att han var där, men ändå inte. Det kändes som att hon fortfarande tillhörde honom, fast han inte tillhörde henne.
Alla hennes vänner hade försökt intala henne att det var han som hade gjort fel. Hon hade ju bara blivit kär och det var han som hade lurat henne. Hon lyssnade på dem, men hon kunde inte riktigt ta in det. Tänk om det faktiskt var henne det var fel på? Hade hon bara inbillat sig allt? Hade han verkligen sagt och gjort alla de där fina sakerna? Hon var inte längre säker.
Nu hade det gått flera månader sen allt tog slut och livet hade bara fortsatt. I början hade hon mest varit ledsen, men nu hade hon börjat bli arg. Hon hatade honom, men hon hatade nästan sig själv mer. Hon hatade att hon hade låtit sig själv falla för honom.
Går det att älska någon utan att tappa bort sig själv?
Hur gör man när man vill fl y från någonting men inte vet vart man ska?
Mitt i Göteborg går Gustav, Lisa, Jenny och Elias andra året på gymnasiet. De har inte så mycket gemensamt – förutom att de alla har förlorat något och inte vet hur de ska ta sig vidare.
Men under höstterminen kommer allt att förändras när deras liv sakta men säkert fogas samman. Hjärtan kommer både att krossas och läka, och de kommer behöva hantera känslor de bara sett på fi lm. Ingenting kommer någonsin att bli som vanligt igen.
EN MINUT I TAGET är
Ellinor Ericstams
debutroman. Hon är född 2001, uppvuxen i Göteborgs skärgård och gick på gymnasium i Göteborg. Sedan 2023 bor hon i Stockholm och arbetar som journalist.
