9789181171464

Gerd & Mikael Forss

översten Han kallades

Tidigare utgivning:

Bortom mörkret (2023)

Änglahotellet (2024)

Han kallades Översten

Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025

www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se

© Gerd och Mikael Forss

Omslag: Hildablue design

Första upplagan

Tryckt i Riga, 2025

ISBN: 978-91-8117-146-4

… du har förstört och förrått dig själv till ingen nytta.

Fjodor Dostojevskij, Brott och straff i svensk översättning av Hans Björkegren, 1979

Senhöst 2041, Drumsö, Helsingfors

Med hämnden som ständig följeslagare står gärningsmannen bland äppelträden i den stora trädgården, väl gömd för eventuella förbipasserande. Han granskar sitt vapen för tionde gången. Drar ut magasinet och kollar att patronerna sitter som de ska. Trycker in magasinet på nytt så att det hörs ett litet klick. Osäkrar. Välbehaget sköljer över honom och fyller honom med kraft. Det motar för en kort stund bort alla hans farhågor om misslyckande. Metodisk fortsätter han sin rutin. Känner efter att den långbladiga kniven sitter i skoskaftet. Kollar samtidigt de svarta, högskaftade kängorna. Känner efter att snörena är ordentligt åtdragna. Torkar svetten ur pannan med en pappersnäsduk. Drar den svarta mössan lite längre ner i pannan så att svettpärlorna inte ska märkas.

Invånarna i området eller nån tillfällig turist skulle möjligtvis känna lusten att ta på sig varma joggingkläder och springa ut på en av de otaliga vandringslederna, känna doften av mossa och hav. Uppfyllas av känslan att vara på gränsen mellan två världar – höstens sista andetag och vinterns stillsamma ankomst. Men den svartklädde gärningsmannen har inte en tanke på nån joggingrunda.

Han är otålig och nervös och känner hur hela kroppen darrar som ett asplöv i vinden. Även om han har varit med om liknande situationer många gånger tidigare i sitt brokiga liv är det alltid som om det vore den första. Lika pirrigt varje gång. När man likt ett rovdjur lurpassar på sitt byte går tiden olidligt långsamt.

Sen hör han hur ett fordon får gruset att rassla.

En fransk, förnäm gammal dam sitter i ett litet vindsrum på ett hotell i Helsingfors centrum. Hotellet är gammalt och anrikt och ligger på en lugn gata mittemot en kyrka. Eller rättare sagt, en före detta kyrka.

Om någon hotellgäst eller en tillfällig besökare av en händelse skulle få syn på dörren och försöka ta sig in i rummet kommer denne att märka att dörren är ordentligt tillbommad. En tvärslå i massivt järn, försedd med ett bastant hänglås gör det omöjligt för en utomstående att öppna dörren. Rummet är inrett till ett kontor, men det används inte längre av hotellets personal. Inte sedan denna eminenta dam, hotellets grundarinna, lämnade sitt fysiska jordeliv för mer än hundra år sedan.

Tidens tand har satt sina spår också inne i rummet. Hundraårig, florstunn spindelväv hänger likt tjocka dimbankar från taket och gungar sakta fram och tillbaka så fort damen rör sig det allra minsta. Dammet har lagt sig i lager på lager över den gröna bankirlampan, och på skrivbordets skiva syns tydliga spår efter hennes attiraljer som hon flyttat på medan hon arbetat. En nitisk och pedantisk besökare skulle kanske längta efter en dammvippa och en fuktig trasa.

Samma person skulle dock stanna upp inför den slöja av parfymdoft som lägger sig stilla och obemärkt över hela rummet. Den förföriska doften av Eau de Cologne Impériale kan fortfarande locka och behaga en känslig näsa. Men som sagt har ingen lyckats ta sig in genom den tillbommade dörren. Så upplevelserna i det gamla rummet är förbehållna den chica, eleganta fransyskan.

Damen är nyss återkommen från en längre resa. Hon har

varit på ett besök hos en ung familj i Schweiz som står hennes hjärta mycket nära. Nu har hon bytt ut reskläderna av modernt snitt mot sin sedvanliga klädsel, en fotsid, vinröd klänning med tillhörande jacka och krås. Jackan är försedd med en vacker kamébrosch i guld och pärlor med den typiska damprofilen tillverkad av snäckskal. Kråset hålls på plats med en nål vars huvud pryds av ett sirligt mönster med mycket små rubiner, safirer och diamanter.

Damen slår sig ner vid skrivbordet och drar ut den översta lådan, där hon förvarar sin lilla privata skrivbok, försedd med läderpärmar, märkta av tidens tand. Under årens lopp har hon fört dagbok och vill också nu skriva om sitt senaste besök hos den unga familjen. Hon slår upp en tom sida och doppar leende sin fjäderpenna i bläckhornet som står på skrivbordets bortre kant. Ett stilla raspande hörs när pennan löper över den tomma dagbokssidan.

Tänk ändå hur Terese och Felipe har vuxit sedan sist, och så underbart det känns när de små tvillingarna kallar mig för grand-mère! Men egentligen är jag ju varken deras farmor eller mormor. Jag är de facto inte släkt med dem alls men känner stor glädje över att de tagit mig till sig efter alla mina egna, kära släktingars bortgång, nu sedan lång tid tillbaka.

Under mina besök brukar jag alltid berätta sagor för barnen, och jag har även nöjet att hjälpa hela den unga familjen med det franska språkets komplicerade finesser samt allehanda bestyr i hemmet. Jag känner mig tillfreds över att alla är nöjda och rent av förtjusta över mina besök.

Den här gången berättade jag en spännande och samtidigt skrämmande saga om en liten, räddhågsen pojke, som så småningom växer till sig och blir en beslutsam, ung man.

under vindstrappan, medan banditerna sökte igenom hela huset. Han hörde hur de svärande och gormande sprang från rum till rum. Hur de smällde i dörrar. Hur de svepte omkring med sina vapen och välte omkull skåp och övriga möbler, så att allehanda kärl och annat husgeråd flög vida omkring.

– Käre, gode Gud, hulkade den stackars pojken stilla med händerna krampaktigt knutna. Låt dem inte göra mamma illa! Låt dem inte skada mina bröder! Barmhärtige Gud, skydda pappa, var han än befinner sig!

Pojken visste att pappan var krigare, och att det var farligt. Det är alltid farligt att vara soldat i ett krig. Visserligen visste han att pappan kunde strida både med svärd och klubbor, men skurkarna var så många och de var så elaka. Så det hade alldeles säkert gått illa för pappan om han försökt jaga bort rövarna.

Vilken tur i alla fall, tänkte pojken, att pappa är på resa just nu och inte kan skadas av de här onda männen med sina otäcka vapen.

Efter en stund, som för pojken kändes som många timmar, hördes en smäll när ytterdörren slogs igen. Det blev alldeles tyst. De högljudda karlarna hade tydligen lämnat huset, och pojken vågade sakta glänta på skrubbdörren. Skulle han våga överge sitt trygga gömställe? Han öppnade försiktigt dörren lite till och såg hur ett moln av damm bildade en bro i solljuset från det lilla fönstret i rummet invid.

När han kom ut ur skrubben var allting annorlunda. Han kände den fräna lukten från de hemska männen, deras svettiga, smutsiga kläder och deras äckligt ölstinkande munnar. Stanken fyllde hela huset och han stapplade förvirrad runt och betraktade förödelsen. Bord och bänkar låg huller om buller på golvet, vassa skärvor från fat och krus var utspridda överallt, och han måste akta sina bara fötter så han inte trampade på de farliga bitarna och skar sig på dem. Aska och förbrunna träbitar hade rivits ut ur eldstaden, och det rykte och dammade från den falnade elden. Han tassade så tyst och försiktigt han kunde in i mammans och

pappans lilla kammare. Var han ensam nu? Hade banditerna rövat bort hans familj?

Nej, där låg ju mamma på sängen, Gudskelov! Men han blev förskräckt när han såg hur hon såg ut. Hur hon sorgtyngt stirrade upp i taket. Hennes ansikte var randigt av förtorkade tårar. Sina bröder såg han inte skymten av. Ingenstans kunde han höra deras röster och glättiga skratt.

– Mamma, mamma!

Mamman tog sig mödosamt upp på ena armbågen när hon hörde hans röst. Först blev hon sittande på sängkanten med hängande huvud, men när han rusade fram till sängen lyste hon upp och sträckte armarna mot honom.

– Åh, lovad vare Herren! Min lille gosse, snyftade hon. Jag trodde de hade tagit dig också! Kom!

Han sprang rakt in i hennes varma, öppna famn. Länge, länge kramade hon honom och vaggade honom fram och tillbaka, utan att säga ett ord. Det kändes tryggt, och det var nästan som om de elaka karlarna aldrig funnits.

Han borrade in ansiktet mot mammans kropp så hårt han kunde och drog in hennes doft i djupa andetag, doften av tvål och skurmedel.

Tänk att de där hemska karlarna hade förstört allt som hon skrubbat och skurat så omsorgsfullt hela dagen! Men hennes trygga kram kändes befriande och han önskade att den aldrig skulle upphöra.

Mamman lossade ändå så småningom sina starka, varma armar runt hans kropp, och kramen tog obönhörligen slut.

– Gud vare med dig, min pojke! utbrast hon med bruten stämma.

Tårar strömmade åter ur hennes ögon, när hon spände sin beslutsamma blick i honom.

– Gå nu ut i världen och gör vad du måste göra! Det onda får inte segra.

Pojken var förskräckt. Han måste ut på vandring. Han kände sig

tvungen att söka hämnd mot dem som vandaliserat familjens hem. Han var förtvivlad men på samma gång beslutsam när han begav sig ut. Han visste inte alls vart han var på väg eller hur han skulle göra, men han förstod att mamman hade uppmanat honom att gå iväg och ställa allt tillrätta. Kriget, hemskheterna, allt det där som pågick i landet – och som nu också tagit sig in i deras egen trygga vrå!

Damen lägger ner fjäderpennan och sträcker på sig. Ett leende smyger sig fram när hon tänker på hur hänförda de två barnen varit av sagan. Det var blandningen av det spännande och det smått skrämmande som fascinerat dem. Med gapande munnar och förskräckta anletsdrag hade de andlöst propsat på att få höra fortsättningen, för naturligtvis måste de få veta hur det gick för pojken.

– Plus, grand-mère, plus! hade de ropat i munnen på varandra. Vi vill höra mer!

Men hon ville spara fortsättningen till sitt nästa besök.

– De behöver lära sig tålamod, de små söta liven, hade hon sagt till föräldrarna med ett snett litet leende innan hon gått ut i trädgården för att påbörja sin färd tillbaka till hotellet.

Damen noterar att ett litet moln av små dammpartiklar fortfarande yr runt bordet i det lilla vindsrummet, men det lägger sig så småningom stilla till ro. Hon drar en suck av lättnad, ser på klockan som visar midnatt, tänder ett ljus i en gammal silverstake och går rakt igenom den tillbommade dörren ut på sin nattliga inspektionsrunda.

vem de har att göra med. Men jag kommer igen, var så säkra på det! Med hjälp av vår organisation FWCE ska vi förändra världen!

Free White Christian Europe har under många år varit Överstens hamn. Där har han nämligen funnit sina gelikar, vapenbröder som delar hans mål och värderingar. Via en välplanerad operation skulle organisationen fördriva allt icke-europeiskt folk ut ur Europa och förhindra dem att på nytt sätta sin fot i denna världsdel. Insatsen skulle börja i lilla Finland där deras plan skulle vara lättast att genomföra. Så var det tänkt. Men de hade bedragit sig grundligt. Och resultatet var att han själv och tre av hans kamrater kastades i fängelse.

Om sanningen ska fram är han ingen överste i den militära rangordningen, utan enbart sergeant. Dock en mycket kunnig erfaren sådan, så hans kamrater förlänade honom epitetet Översten, och det är han stolt över.

Vi sidan av den stora planen har han också en alldeles egen, privat agenda när det gäller en specifik grupp av muslimska bosniaker. Han och hans mor hyser ett oförsonligt hat mot dessa och benämner dem Bayrams banditer. De ska utrotas och fördrivas från Europa, det är Överstens djupaste längtan. Den är lika stark i dag som under hans barndomstid.

På den tiden levde familjen knapert och förlitade sig stort sett på självhushållning, men äpplen att förbereda till vintermånaderna ville modern ändå varje år köpa hem från torget.

Det speciella minnet av moderns föraktfulla tonfall kan han fortfarande höra för sitt inre öra. Det klingar fortfarande lika starkt och klart i honom som ekot av hans fotsteg här i fängelset.

Det var den gången hon kom hem med en stor kasse äpplen. Frukterna som i botten av kassen till hennes fasa visat sig vara både halvruttna och maskätna.

– Titta vad de profitörerna lurat på mej! skrek hon. Muslimerna är förrädare hela bunten! Dem ska du aldrig, aldrig nånsin lita på. Lova mej det, min son!

Då hade han varit för liten för att förstå, men moderns ilska och sorg hade väckt nånting i den sexåring han den gången varit. En känsla han värnat om under resten av livet. Och varje gång hon beskyllde muslimerna för allt ont i världen hade han blint trott henne. En tid därefter skulle han själv bli vittne till det ohyggliga som Bayrams banditer gjorde mot hans familj. Och nu var tiden inne att hämnas, nu skulle han snart bli fri. Nu skulle han åter en gång få möjlighet att ställa allt tillrätta, först den stora planen och sen hans personliga vendetta. * * *

Precis som väntat hittar han nu Maria i fängelsets lilla kapell. Där sitter hon, försjunken i en liten skrift som hon eftertänksamt bläddrar i.

– Men där är du ju! utbrister hon och tittar glädjestrålande upp från sin bok. Hur är det med dej, min vän? Kom och sätt dej här en stund!

– Mer än gärna, säger han och slår sig ner i stolen bredvid.

Som vanligt har hon använt en mild ton när hon tilltalat honom. Den där tonen som han först hade haft svårt att ta till sig och acceptera som äkta. Men under åren som gått har han fått förtroende för henne, och de har faktiskt blivit riktigt goda vänner, fängelseprästen och han. Så nära varandra att han ett tag till och med var rädd att hon gått och blivit kär i honom.

– Det är en sak du måste veta, hade han då sagt till henne. Jag förälskar mej inte i kvinnor.

– Och jag blir inte kär i män, hade hon ömt svarat. Du behöver inte vara orolig.

Och nu sitter de här, i fängelsets lilla kapell. Stilla, mediterande framför det stora, blyinfattade glasfönstret med änglar och andra bibliska motiv. Framför fönstret är två höga, tjocka stearinljus tända. Lågorna fladdrar ibland till och skickar små dansande fläckar längs stengolvet, som de tillsammans stilla betraktar. Det är tyst i kapellet förutom en lugnande bakgrundsmusik som stilla flödar ur en liten högtalare i kapellets ena hörn. Albinonis Adagio, en av Överstens favoriter. Hans blick går åter en gång till motivet på det stora glasfönstret. Den heliga Maria med Jesusbarnet i famnen.

Han minns sina känslor när han första gången hade hört fängelseprästens namn. Maria! Till en början hade namnet nästan känts som en hädelse, men vad annat kunde man vänta sej i detta förbaskat liberala, lutheranska kättarland! Så hade hans tankegångar varit. Ända tills han kom till insikt om att fängelseprästen – trots sin kvinnoskepnad – var en synnerligen god mänska, och såna var verkligen sällsynta i hans värld.

Maria är en varmhjärtad mänska, öppen och uppriktig, och han hade tidigt märkt effekten hon har på mänskorna runt omkring sig. Till och med de mest hårdnackade typerna – liksom han själv – blir på bra humör i hennes sällskap. Så småningom upptäckte han att hon är den enda i personalen som han kan tala öppet med, både om sina mål och om sina tvivel. Inte för att han tvivlar särskilt ofta, men då finns hon där och lyssnar. Ibland frågar hon vilken mänska som är fri från tvivel och synd, och det tröstar honom.

Hon är mycket intresserad av litteratur, och nyligen rekommenderade hon honom att läsa Dostojevskijs romaner.

– Och …? Inser du nu varför jag förliknar dej med honom?

– Hm, kanske det. Men varför upplevde han alla dessa skuldkänslor och all denna ånger i slutet av boken? Jag kan inte ta till mej den sockersöta upplösningen. Själv är jag definitivt inte som Raskolnikov i det hänseendet. Jag ångrar inget.

Maria ser medlidsamt på honom. Det känns som om hennes sammetsbruna ögon gör ett dolkstick rakt in i hans hjärta. Den lilla vita instickskragen i hennes svarta skjorta lyser honom rakt in i ögonen, och han känner ett styng av dåligt samvete. Han – en förhärdad fängelsekund – får sitta här tillsammans med godheten själv! Som om hon läst hans tankar säger hon nu med överraskande bryskhet:

– Och i morgon släpps du fri, din eländiga skurk.

Glimten i hennes ögon stämmer illa överens med orden ur hennes mun och han tillåter sig att le en smula åt hennes rättframhet.

– Men du ska veta att du har en lång, lång väg att gå, många vägskäl att välja mellan innan du hittar ditt rätta jag, fortsätter hon. Gör det bästa av din frihet! Kanske vill du åka ner till ditt hemland och hälsa på din gamla mor. Jag är säker på att hon väntar dej.

– Mitt hemland, ja. Jag har förresten fördjupat mej i ett par verk som behandlar dess historia, och det har varit en omvälvande upplevelse. Jag hade ingen aning om hur komplicerad verkligheten är, förrän jag började läsa de här böckerna.

– Men snälla du, hur kommer det sej att du intresserat dej för historia?

– Jo, det var så att jag hade en mycket märklig dröm för ett par nätter sen, fortsätter han. Vill du höra?

– Naturligtvis vill jag det! Berätta du! Jag har all tid i världen att lyssna på dej.

Albinoni har övergått i Bachs Air, och det passar utmärkt för den sinnesstämning han befinner sig i när han fortsätter berätta.

– Jo, jag drömde att jag hade tappat bort mej i ett lufthav, där jag fritt svävade omkring. Mina armar och ben pendlade runt i rymden, utan att jag kunde veta vad som var upp och vad som var ner. Långt i fjärran såg jag en märklig varelse närma sej, svävande precis liksom jag själv. En stor, vit fågel var det, det såg jag bestämt.

– Så spännande!

Bakgrundsmusiken tillsammans med ljusen framme vid fönstren skänker honom ett lugn, och han fortsätter sin monolog.

– Fågeln kom närmare, och det visade sej att den hade mänskoansikte. Det som jag nu såg var en mycket gammal man med grått, tillbakakammat hår och ett vänligt leende på läpparna. Han tog mej varsamt i armen och ledde mej in i en jättelik byggnad, där det var inrymt ett stort, gammalt bibliotek med höga hyllor i mörkt trä. När jag tittade upp mot taket såg jag en glaskupol, där en stark sol strålade från en klarblå himmel ovanför. Men inne var det beckmörkt. Solen kom inte in med en enda ljusstråle. När jag återigen tittade ner märkte jag att en glimrande stråle i alla fall hade sökt sej in. Strålen bildade en vacker, rund ljuskägla liksom från en strålkastare, och där mitt i ljuset stod han, den gamle. Han försökte fånga min uppmärksamhet genom att peka med ett av sina långsmala fingrar på bordet invid sej.

Det var ett antikt skrivbord där en trave böcker låg slarvigt utspridda, så att pärmarna tydligt syntes i solstrålen. När jag tog mej en titt märkte jag att det var historiska verk som handlade om mitt hemland. När jag förstrött bläddrat en stund i dem och tittat på bilderna ville jag fråga mannen varifrån de här böckerna kom och tittade åt hans håll, men han stod inte att finna. Ingenstans

kunde jag se honom i mörkret utanför solstrålen. Jag började leta, fortfarande med två av böckerna tätt tryckta mot bröstet, men han fanns tydligen inte kvar i byggnaden.

Maria lägger sin hand på Överstens knä och ser honom åter en gång rakt in i ögonen. Han märker att hon är tagen, så han fortsätter.

– När jag vaknade grämde jag mej fortfarande över att jag inte hade lyckats spåra upp den gamle. Det var så mycket jag hade velat fråga, och jag drevs av viljan att hitta honom. Jag såg mej förvirrat omkring och trodde fullt och fast att jag var kvar på det mörklagda biblioteket. Det var först när jag såg den bleka lampan och de smutsgråa väggarna som jag med ens återfördes till den karga verkligheten. Jag befann mej alltså inte i nåt fint, gammalt bibliotek utan i min usla, trånga fängelsehåla.

– Men så synd då!

– Men tänk att jag hittade de där två historiska böckerna som jag hållit i stadigt grepp i min dröm. Tro det eller ej, men de fanns faktiskt här på fängelsebiblioteket! Fascinerat fördjupade jag mej i dem, från pärm till pärm. Jag måste tillstå att jag har fått bättre kunskap om vad som verkligen har hänt där nere. Och det var den enda riktiga nyttan jag haft av den här förbannade fängelsevistelsen, det må jag då säga!

– Förutom att du träffade mej då, säger hon och sänder honom en retsam, svårtydd blick.

– Ja, du har tydligen åstadkommit nån slags förändring i mej, Maria.

– Hur då, menar du?

– Jag känner mej klarare och renare, och jag måste säga att din person utgör en god förebild för alla som är med – och kommer gå med – i FWCE.

– Nä, nu måste du verkligen förklara närmare, säger Maria lugnt men bestämt. Jag har ingen som helst sympati för era idéer, tvärtom. Som du vet hatar jag allt vad krig och våld heter.

– Ja, men förstår du inte, säger Översten ivrigt. När nationerna har rensats från främmande element kommer en bestående fred och en hållbar världsordning råda, och jag kan se det målet allt tydligare framför mej efter att ha mött dej. Alla mänskor kommer bli lika fredliga och kärleksfulla som du!

– Så du menar att det ska bli nån slags Edens lustgård då? säger hon med ett smått ironiskt tonfall. Ungefär som somliga föreställer sej. Lejonen ska bli tama och ligga fredligt tuggande gräs tillsammans med fåren? Ett paradis på jorden, alltså.

– Ja precis! säger han utan att lägga märke till ironin. Det är den här vägen vi alla ska vandra. Och jag ska tillbringa resten av mitt liv för att se till att förändringarna kommer ske – i hela Europa. Det är bannemej min heliga plikt!

– Ja, stackars lilla du med dina plikter och idéer! säger Maria, sänder honom en medlidsam blick och lägger huvudet på sned. Hon får en bekymrad rynka i pannan och verkar fundersam, aningen illa berörd. Hon rättar till sin tjocka fläta i nacken som om hon tänker på en mer utförlig motreplik men verkar för en gångs skull inte hitta de rätta orden. Så hon reser sig sakta, tar hans stora näve i sin egen spröda hand och ger honom en varm kram.

– Farväl, min vän! snyftar hon stilla och för hans ansikte mot sin egen axel. Var du än rör dej, vad du än gör där ute, så ska du veta en sak. Du kommer alltid finnas i mina tankar.

Med ett litet klick stängs dörren bakom honom. Översten lämnar en femårig fängelsevistelse bakom sig, fullkomligt rasande och fast besluten att ta ut en gruvlig hämnd. För att lyckas måste han först hitta sin gamla organisation.

Men vägen till hämnd och herravälde blir inte lika rak och enkel som han föreställt sig. Under sin vendettaresa möter han en samling magiska vägvisare som gör allt för att hindra honom från att nå sitt mål.

Fängelseporten slår igen bakom honom. Eller snarare glider den ljudlöst från ena sidan till den andra och låser sig slutligen med en nästan ohörbar liten duns.

Hatet växer, samtidigt som allt fler känslor slåss inombords. Snart inser Översten att den värsta motståndaren är han själv.

Översten stiger ut i den grådaskiga, dimhöljda senhösten och tar ett djupt, befriande andetag. Nu kan han äntligen ge luft åt alla känslor som han så länge tvingats hålla innestängda bakom mångdubbla lås. Inom fängelsets portar och i sitt eget bröst.

Parallellt sker förunderliga saker i ett vindsrum på Hôtel Adèle, i vissa kretsar benämnt Änglahotellet.

Äntligen fri! jublar han inom sig. Fri att förinta dem som försökt störta mej i fördärvet. Nu ska de skenheliga förrädarna brinna i helvetets lågor! Jag blev förrådd av mina egna, liksom Jesus av svikaren Judas. Fast sjuttio gånger sjufalt värre! Kristus hade ju åtminstone en liten, blek aning om vem som skulle förråda honom. Det hade inte jag.

Han kallades Översten är en berättelse om en mångskiftande, slingrig väg till försoning, ånger och kärlek. Vad krävs för att nå fram till ett hjärta omgivet av murar som en livstid av hat byggt upp? Boken är en fristående fortsättning på romanerna Bortom mörkret och Änglahotellet.

Han avbryts i sina hämndlystna funderingar av att nåt råkallt och blött klatschar till mitt på hjässan, exakt där håret börjat

Vafan håller du på med, ditt jävla fågelskrälle! väser han mellan tänderna och slänger en spottloska mot den bortflygande duvan. Vet inte du, ditt sakramentskade flygfä, vem jag är? Jag är Översten, det fria, kristna Europas frälsare. Glöm inte det! Spillkråka!

Muttrande drar han fingrarna genom den kladdiga massan och ilsknar till ännu mer. Inte bara har duvjäveln väckt honom ur hans interna monolog, den har också lyckats förminska honom när den valde sin måltavla och prickat hans ömmaste punkt.