SOLSJÖNS HEMLIGHET
FREDRIKA WINELL
Solsjöns hemlighet
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Fredrika Winell
Grafisk form och sättning: Visto förlag
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-143-3
SOLSJÖNS HEMLIGHET
FREDRIKA WINELL
P rolog
Visst har du hört talas om väsen – som jättar, vättar, tomtar och troll? Kanske tror du att de bara finns i sagor? Men sanningen är att väsen existerar här i vår värld. De gömmer sig i skogar, vid sjöar och kanske till och med i din egen trädgård. Och om du är extra uppmärksam kan du hitta spår av dem.
I den här boken får du chansen att se världen genom ögonen på två alldeles särskilda väsen – syskonen Vilse och Iver. De är spanartroll, och de kommer att ta dig med på ett äventyr du sent kommer att glömma. Är du redo att kliva in i en värld full av mysterier och under?
KAPITEL 1
S Panartroll
Vilse hänger upp och ner i trädet med svansen virad runt en gren. Hon sträcker armarna mot marken och låtsas att gräset långt där nere är ett tak. Ett grönt och mjukt och mysigt tak. Plötsligt landar en kråka på grenen mittemot. De mörka fjädrarna skimrar i blått och de pärlsvarta ögonen blänger på henne.
”Det ser ut som att du hänger upp och ner, som en fladdermus”, fnissar Vilse.
Kråkan klapprar irriterat med näbben medan den hoppar fram och tillbaka på grenen.
”Äh, sluta sura! Det finns gott om plats för oss båda här uppe”, säger Vilse.
Men så avbryts hon av ett klagande skri och tittar upp bland molnen. Hon svingar sig snabbt från grenen och klättrar upp i trädkronan. Längre bort på himlen syns en flock gäss komma flygande, men något är konstigt. Deras rop är oroväckande.
På marken tittar Iver upp mot trädtopparna. Solljuset silar genom lövverket och kastar ett flimrande mönster
på marken under honom. Hans storasyster Vilse var där uppe för en stund sen, det är han säker på. Men nu ser han inte skymten av henne. Bara ett hav av gröna grenar och prasslande blad och en och annan liten fågel finns där. Och säkert tusentals insekter som surrar i den varma sommarluften.
”Vilse!” ropar han men får inget svar. Det är tyst i träden, inte ens kråkorna hörs. Var kan hon ha tagit vägen? Iver som just tänkte berätta något viktigt.
Vid hans fötter skuttar en liten harunge omkring. Haren, som heter Frö, har precis smakat sitt allra första maskrosblad och Iver känner sig både stolt och glad. Han har tagit hand om den lilla haren sen han var så liten att han fick plats i handflatan. Och nu har Frö blivit stor och börjat äta växter. Vilse måste få höra nyheten.
”Vilse! Var är du?” ropar Iver igen, men allt han hör är några gäss längre bort. Han suckar. Vilse är ofta ute på äventyr, och finns där inget äventyr att finna, så skapar hon helt enkelt ett. De är väldigt olika på det sättet.
Vilse och Iver är spanartroll, en av många sorters troll som bor i världen. Spanartroll är mästare på att utforska och observera. Deras skarpa ögon ser långt och de rör sig smidigt bland träden. Med hjälp av sina långa svansar balanserar de skickligt i utmanande terräng och deras stora, känsliga öron uppfattar även de svagaste ljud.
Det mest fascinerande med spanartroll är nog ändå hornen. De märkliga utväxterna på deras huvuden kommer i alla möjliga former och nyanser och varje horn är unikt. Men det verkligt magiska är att hornen fungerar som inbyggda kompasser. Med hjälp av dem kan spanartroll nämligen känna av jordens magnetfält och vet alltså alltid vilket håll de färdas åt, vare sig det är norr, söder, öster eller väster. Vilse är, sitt namn till trots, alltså aldrig vilse. Det är inte heller Iver, men det hjälper honom inte att hitta borttappade syskon.
Det rasslar till i ett av träden. Vilse svingar sig snabbt ner från gren till gren. Sen landar hon med en liten duns framför sin bror.
”Där är du ju!” säger Iver. Han trivs bättre med stabil mark under fötterna. Klättra kan han, men det känns så underligt i magen att vara högt upp. Dessutom vill han inte reta upp kråkorna. ”Titta på Frö, han äter!” fortsätter han entusiastiskt.
Vilse ser sig bekymrad om. ”Något är fel. Gässen varnar för fara”, säger hon med låg, allvarlig röst och hennes djupgröna ögon skannar omgivningen efter hot.
”Du lyssnar ju inte!” säger Iver irriterat medan han sätter sig på huk och klappar den lilla haren på huvudet.
Vilse, som är helt uppe i sina egna tankar, tittar ner på Iver. ”Va?”
”Jag sa att Frö äter växter nu. Titta!” Iver pekar stolt på den lilla haren som ivrigt mumsar på ett grönt blad. ”Snart behöver han nog inte getmjölken längre.”
Han tänker tillbaka på den ödesdigra dagen då han hittade Frö, dagen då den lilla harungen nästan blev vargmat …
Frö
Skogen var insvept i skymningens skuggor och Iver hörde vargarna yla i närheten. Deras röster ekade mellan träden och Iver smög sig ut. Med lätta rörelser gömde han sig bland buskar och snår för att kunna betrakta vargarna på håll. Då såg han dem, en hel vargfamilj som vilade i skogsgläntan. Där fanns fem fluffiga ungar, och till middag serverades hare. Det ilade genom kroppen när Iver fick syn på den döda haren, men ändå stannade han. Sällan såg man de mäktiga vargarna så här nära. Plötsligt fick han syn på två små öron som stack upp ur gräset. Sen två till och ytterligare två. Små, ulliga harbebisar, inte större än en näve kastanjer. Och vargungarna såg dem också. På starka ben tog de språng och började jaga de hjälplösa krabaterna. Tårar pressades fram när Iver förstod vem harungarnas mamma var. Han visste ju att vargarna måste äta, men det kändes ändå så grymt, så orättvist. En rörelse i ögonvrån fick Ivers uppmärksamhet, och då såg han den. En ensam liten harunge låg och
tryckte bakom en trädrot längre bort. Men vargarna tycktes inte märka det.
Iver höll andan och betraktade den lilla varelsen som långsamt kravlade fram från sitt gömställe. Den såg så vilsen ut, som om den letade efter sin mamma. En klump växte i Ivers hals vid åsynen – harungen var så utsatt. Så han tog mod till sig.
Försiktigt, i skydd av mörkret, smög han dit och med darrande händer skopade han upp den lilla harungen i famnen. Ivers hjärta bultade så hårt att han var rädd att vargarna skulle höra honom, så han skyndade sig därifrån.
”Det är ingen fara”, viskade han tröstande till den lilla varelsen som skakade i hans famn. Den bruna pälsen doftade underbart och kändes som sammet mot hans fingrar. ”Jag ska skydda dig.”
Med harungen i säkert förvar återvände Iver hem och delgav Vilse hela historien. Men hon hade inte alls blivit imponerad av Ivers äventyr. Eller jo, kanske den delen där han smög sig så nära vargarna. Det hade hon aldrig trott att han skulle våga. Iver var ju lika harig som haren själv, tyckte Vilse och skrattade. Hon visste inte att han kunde vara så modig på egen hand.
Men att ta sig an en liten harunge, det var faktiskt bara dumdristigt.
”Den behöver sin mamma och utan henne har den ingen chans att överleva”, sa hon med en blandning av irritation och oro i rösten. ”Det hade varit bättre att lämna den åt sitt öde.”
Iver skakade bara på huvudet. Det var så typiskt Vilse att säga något sånt, tyckte han. Hon kunde låta brysk ibland, men i själva verket var hon beskyddande, i alla fall mot honom.
Iver kramade harungen mot bröstet och kände det lilla hjärtat picka. ”Jag måste i alla fall försöka”, sa han, fast besluten att ge den lilla varelsen en chans till liv.
Och det gjorde han. Men han behövde mjölk.
Iver har alltid haft ett särskilt handlag med djur, och i utkanten av skogen, nära deras hem, finns en flock förrymda getter. De hade blivit förvildade av tiden ensamma och var rädda för alla som närmade sig. Men Iver hade sakta vunnit deras förtroende med sitt lugna sätt och varsamma händer. Han hade matat dem under vintern och sett till att de alltid mått bra.
Han kom ihåg att en av getterna nyligen fått killing och fortfarande hade mjölk. Så med försiktiga steg närmade han sig flocken i skymningen. Den nyblivna mammageten kände genast igen honom och lät sig villigt mjölkas efter att hon fått en godbit. Iver var noga med att bara ta lite, så att det skulle finnas gott om
mjölk kvar till killingen, men som tur är behöver en liten hare inte mycket.
Han gav dem torkade äppelbitar, klappade dem farväl och med en flaska färsk getmjölk i handen skyndade han sig tillbaka. Med varsam hand matade han den lilla harungen, vars nos ivrigt sökte efter näring. Och den lilla haren växte och växte. Han behövde matas ofta, dag som natt, och för varje dag som gick blev han allt tryggare i Ivers närvaro. Snart var det som om de alltid hört ihop.
Iver gav honom namnet Frö. Mest för att haren var så liten när han hittade honom. Men också för att deras relation blev början på något nytt. En vänskap, ett band, som bara växte sig större och starkare. Och det gjorde även Ivers känsla av att det var meningen att de skulle finna varandra. Han och Frö.
Iver lämnar minnet och tittar upp från den lilla haren, som fortsätter att tugga i sig maskrosblad. Tänk att han har blivit så stor. Men den fina stunden skuggas av en växande känsla av olust, som om något skaver i magen. En kylig vindpust slår emot Iver och han vänder blicken mot träden där löven fladdrar rastlöst. Nu förstår han vad Vilse menar, han känner det också. Något är fel, vinden är orolig.
Vilse och Iver är inga vanliga troll.
De är spanartroll, med magiska horn som alltid visar vägen. Men när konstiga saker börjar hända i skogen förstår de att något är väldigt fel.
Flyttfåglar ger sig av för tidigt, djur flyr och skugglingar härjar överallt. Tillsammans med den lilla haren Frö, som Iver räddat från vargarna, ger sig syskonen ut för att rädda naturen.
Alla tecken för dem norrut, mot den runda cirkeln på morfars karta. Men vad döljer sig egentligen i djupet av den mystiska Solsjön? Och vem är den märkliga varelsen som bor där?
När Frö dramatiskt försvinner, och Vilse och Iver inser att hotet sträcker sig långt bortom deras egen värld, ställs allt på sin spets.
Solsjöns hemlighet är den fängslande första delen i en ny serie full av magi, vänskap och hisnande äventyr. Perfekt för unga läsare som längtar efter en värld där allt är möjligt!
www.vistoforlag.se