





Freja springer sÄ fort hon kan. Hon vet inte vart hon Àr pÄ vÀg, bara ut och bort. Ut i skogen. Kvistar och barr slÄr mot ansiktet. Grenar och hallonsnÄr piskar och rispar mot benen. Hon springer barfota över mossa, rötter, stenar och barr. Det sticker och gör ont i fötterna, men det spelar ingen roll. TÄrarna rinner och nÀr den salta smaken nÄr munnen torkar hon nÀsan med baksidan av handen.
Det Àr i mitten pÄ juli och varmt, men det blir svalare och fuktigare ju lÀngre in i skogen hon kommer. PÄ hennes bröstkorg hoppar hÀnget i en gammaldags kedja. Det Àr en stor bergkristall fÀst med snirklig metall. Halsbandet tillhörde Signe, Frejas gammelmormor och bÀsta vÀn. Hennes enda vÀn ⊠Men nu Àr Signe borta.
verkligen höra hemma dÀr och vara en del av nÄgot större.
Till historierna hörde ocksÄ halsbandet, som Signe brukade kalla ljusnyckeln. Den stora bergkristallen med dess smide pÄminde nÀmligen nÀstan lite om en gammaldags nyckel i sin utformning. Halsbandet hade en central roll i alla sagorna dÄ det var det som gjorde att dess bÀrare kunde se och prata med alla vÀsen.
Signe brukade sÀga att Freja skulle fÄ halsbandet en dag och att hon i sin tur nÄgon gÄng i framtiden skulle ge det vidare till sin dotter. Ibland sa hon, med ett drömskt uttryck i blicken, att nÄgon generation i framtiden kanske till och med skulle lyckas aktivera ljusnyckeln igen. NÀr hon gjorde det undrade Freja ibland om Signe faktiskt trodde pÄ sagorna pÄ riktigt.
Men det kunde hon vÀl ÀndÄ inte ha gjort? Visserligen var halsbandet gammalt, men det hade aldrig visat nÄgra magiska egenskaper.
Nu hÀngde i alla fall halsbandet runt Frejas hals. Mamma hade haft det med sig nÀr hon kom hem och berÀttade för henne att Signe hade dött. Det var bara en liten stund sedan, men nu var ingenting sig likt lÀngre. VÀrlden var upp och ner. Signe fick inte vara död! Vem skulle lyssna pÄ henne nu? Vem skulle krama henne och hÄlla om henne tills allt kÀndes okej? Vad skulle hÀnda med sagorna?
Mamma hade inte haft tid att svara pÄ Frejas frÄgor. Hon mÄste Äka till jobbet, förklarade hon, extrajobbet som gav henne betalt per timme.
âVi har inte rĂ„d att förlora pengarnaâ, sa hon. âVi pratar mer ikvĂ€ll.â Sedan hade hon Ă„kt till jobbet och lĂ€mnat Freja sjĂ€lv med det fruktansvĂ€rda.
Men Freja vill inte prata med mamma ikvÀll. Mamma förstÄr ÀndÄ ingenting.
Hon bryr sig inte om att hon nu Àr sÄ lÄngt in i den tÀta skogen att hon inte lÀngre ser solen och himlen. Hon Àr sÄ trött att det svartnar för ögonen, men hon fortsÀtter ÀndÄ att springa.
Freja blinkar försiktigt upp mot det blÀndande morgonljuset. Hon mÄste ha somnat i skogen. Eller svimmat? Freja minns inte alls vad som hÀnt. Men nu Àr det morgon och nÀr hon lÀmnade huset var det eftermiddag.
Hon lyfter försiktigt pÄ huvudet och ser sig omkring. Hon befinner sig i en skogsglÀnta. Den Àr vacker, men hon kÀnner inte igen den. Hon mÄste ha sprungit lÄngt ⊠vÀldigt lÄngt. Hon ligger pÄ mjuk, torr mossa vid en liten tjÀrn som glittrar i morgonens klara solstrÄlar. Det Àr ljust och varmt. Skogens dofter av solvarm mossa, bark och barr fyller hennes nÀsborrar.
Freja sÀtter sig upp. PÄ andra sidan tjÀrnen gÄr branta klippor ner i vattnet, men pÄ den hÀr sidan
vÀxer det grÀs, ormbunkar och mossa hela vÀgen fram till vattnet. Ett tunt lager dimma svÀvar tyngdlöst över vattenytan i mitten av tjÀrnen, och hela platsen ser trolsk ut pÄ nÄgot sÀtt, som om ett skimmer av mystik och magi svÀvar i luften.
Hon kisar mot ljuset. Vad Àr det hÀr för plats? Hur hamnade hon hÀr? Det sista hon minns Àr att hon sprang i en tÀt och fuktig skog. Det Àr nÄgonting som inte riktigt stÀmmer.
En kĂ€nsla av att vara iakttagen smyger sig över Freja. Ăr det nĂ„gon hĂ€r? HjĂ€rtat börjar slĂ„ hĂ„rdare i bröstet. Vem skulle det kunna vara?
âHallĂ„ ⊠Ăr det nĂ„gon dĂ€r?â frĂ„gar hon försiktigt och letar med blicken. Men ingen ger sig till kĂ€nna.
DÄ ser hon djuren. Hon rycker till. Har de varit hÀr hela tiden? En liten ekorre kikar fram bakom en stor sten, den tittar lite skyggt pÄ henne. LÀngst upp pÄ stenen sitter en svala och Àven den ser rakt pÄ henne.
Freja sitter helt still, hon vÄgar knappt röra sig.
Ytterligare en ekorre sitter pÄ en murken stock snett framför henne. Halvt skymd av en buske stÄr ett rÄdjur. I skuggan av trÀden, i utkanten av glÀntan tittar en hare fram bakom ett trÀd och en bit bort, i en hög tall, sitter en uggla.
Kan det vara sÄ att de tittar rakt pÄ henne? Det kÀnns sÄ.
Freja svÀljer. Blickarna gÄr liksom rakt in i bröstet pÄ henne.
Hon sÀnker huvudet. Signes halsband. Det kÀnns varmt och tungt i hennes hand nÀr hon lyfter det. Hon kÀnner en ilning lÀngs ryggraden. Vad Àr det som hÀnder?
Djur i skogen brukar ju vara skygga, inte alls sÄ hÀr nyfikna. Det kÀnns jÀttekonstigt att de bara stÄr hÀr och stirrar pÄ henne.
âVad gör ni?â mumlar hon, mest för sig sjĂ€lv och tittar Ă„ter upp mot rĂ„djuret som smugit sig lite nĂ€rmare.
Djuren ser inte alls hotfulla ut, men hela situationen Ă€r sĂ„ konstig âŠ
âJag vill hem âŠâ, viskar Freja för sig sjĂ€lv. Men Ă„t vilket hĂ„ll Ă€r hem? Hon ser sig vilset omkring. Hon vet ju inte var hon Ă€r. HjĂ€rtat slĂ„r nu Ă€nnu hĂ„rdare i bröstet. Det kan vara farligt att komma vilse i skogen. TĂ€nk om det kommer en Ă€lg eller en björn? TĂ€nk om hon inte hittar tillbaka?
Freja reser sig upp. Varför, varför, varför tog hon inte med sig mobilen? Vad ska hon göra nu?
âĂ h, vad har jag gjort?â mumlar hon oroligt och biter sig i knogarna. Hon ser sig villrĂ„digt omkring. Det Ă€r sĂ„ konstigt alltihop. Hon Ă€r helt sĂ€ker pĂ„ att hon var i en tĂ€t barrskog innan hon ⊠ja, vad hon nu gjorde. Svimmade av utmattning? Men sĂ„ vaknade hon hĂ€r. Och djuren âŠ
Plötsligt reflekteras solens strÄlar i Signes halsband och skickar solkatter in mellan trÀden. Signe, tÀnker
hon och det brÀnner till i bröstet. Hon följer solkatterna med blicken. Det kÀnns som att det Àr nÄgot speciellt med halsbandet. Som en energi hon inte riktigt kan förklara.
à h, Signe, om du kunde hjÀlpa mig nu, tÀnker hon och kramar hÀnget i sin hand. TÄrarna svider i ögonen och hon blundar hÄrt. Nej, inte nu. Nu mÄste hon fokusera pÄ att hitta hem.
Hon slÀpper halsbandet och det glimmar till i solljuset igen. De dÀr solkatterna, kan de betyda nÄgot?
En tanke slÄr henne. TÀnk om Signe Àr hÀr. TÀnk
om hon försöker hjÀlpa henne genom halsbandet. Halsbandet kÀnns ju underligt pÄ nÄgot sÀtt. Det kanske Àr ett budskap.
Skulle halsbandet kunna visa henne vÀgen hem?
Men solkatterna dansar Ät alla hÄll nÀr hon rör sig.
Freja suckar uppgivet.
ĂndĂ„ kan hon inte slĂ€ppa kĂ€nslan av att halsbandet kanske skulle kunna hjĂ€lpa henne pĂ„ nĂ„got sĂ€tt. Och sĂ€ttet ljuset reflekterades i kristallen ⊠Halsbandet kallas ju ljusnyckeln.
Hon lyfter upp hÀnget och tittar pÄ det igen. Det Àr nÄgot som inte riktigt stÀmmer. Solens strÄlar nÄr inte hÀnget i hennes hand nu, men ÀndÄ ser det ut att komma ett svagt guldfÀrgat ljus inifrÄn kristallen.
Det Ă€r som att en energi stĂ„lar frĂ„n den genom hennes hand och fyller hela kroppen. Den kĂ€nns magisk âŠ
Vad Àr det hÀr? Freja blundar hÄrt igen.
NÀr Frejas gammelmormor Signe dör flyr Freja ut i skogen. Hon vaknar upp i en glÀnta och ingenting Àr som förut. Vilka Àr varelserna som stÄr och tittar pÄ henne? Och varför lyser det frÄn kristallen i halsbandet? Kan Signes sagor om Ljusnyckeln vara sanna?
Fler och fler vĂ€sen gör sig synliga för Freja under dagarna som kommer. Ljusalver, gĂ„rdsvĂ€sen och inte minst husalven Pugg dyker upp och blir snabbt hennes vĂ€n. Det visar sig att Freja lyckats med det Signe aldrig klarade av â att aktivera Ljusnyckelns magi och kunna se alla vĂ€sen.
Men inte all magi Àr god. En dag försvinner Pugg, han har blivit förd till morkernas gruva. Freja mÄste rÀdda honom. Men hur?
LJUSNYCKELN Àr en fantasybok med mytologiska vÀsen i fokus. Men det Àr ocksÄ en berÀttelse om att vÄga tro pÄ sig sjÀlv och att lÀra sig att se magin omkring sig.