GĂRAN BROHAMMER
Tidigare utgivning:
VÀrlden vill inte bli rÀddad (2019)
VÀrldens öde (2019)
Homo Yeti (2020)
Rysningar (2021)
Bortom evigheten
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Göran Brohammer
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-103-7
Förord
âKom broder, det Ă€r dags att gĂ„ vidareâ, lockade björnen.
Artan sÄg honom dÀr ute pÄ fjÀllet. Ute pÄ de öppna vidderna med krÄkris, dvÀrgbjörk och ripbÀr. Luften var frisk och klar, solen sken Ànnu men var pÄ vÀg ner. Artan hoppade upp och satte sig pÄ björnens rygg, höll fast i den tjocka lurviga varma pÀlsen.
âKom broder, nu Ă€r vi ett du och jag. Nu Ă€r resan slut för denna gĂ„ng, ditt bidrag till livet hĂ€r pĂ„ jorden Ă€r givet, nu drar vi vidare.â
Artan hörde glÀdje i björnens röst och kÀnde detsamma. En bubblande glÀdje. De galopperade i vÀg, vinden blÄste dem i ansiktet, de kÀnde frihet. Tillsammans red de in i solnedgÄngen. De red med en allt högre fart, frihetskÀnslan blev alltmer berusande och dÀr framme sÄg de att ljuset blev starkare. De var pÄ vÀg hem. SÄ fÄngades de upp av en vind, som pÄ vindars vis bar med sig nÄgot, en insikt. En ofattbar insikt, Artan kÀnde sig med ens mycket tveksam. Var detta rÀtt? Om det var sÄ, hade han inte alls givit sitt bidrag, utan bara skrapat lite pÄ ytan, skrapat pÄ fel saker. SÄ ville han ju inte att det skulle vara.
âVĂ€nta!â
DEL 1
VÀrlden vill inte bli rÀddad
Ett djupt andetag. Ett slags rus av vÀlbehag nÀr kroppen Äter syresattes. Beatrice sÄg ut över det vackra landskapet. En lÀtt dimma belÀgrade nedre delen av de gröna kullarna framför henne. Det doftade nog varm natur och nÄgonstans i fjÀrran gick det sÀkert att höra en lÀrkas intensiva drillande. Fast kunde hon egentligen kÀnna allt detta eller var det en sorts minne frÄn en svunnen tid? Nej, fullt ut kunde hon inte kÀnna in situationen, men det fanns vaga antydningar. Hon kÀnde inte speciellt mycket av klÀdnaden hon hade pÄ sig, inte heller sitt lÄnga hÄrsvall som hon sÄg trots att det böljade sig ner för hennes axlar. Hon förstod att nu var hennes namn Beatrice Ek. Uppenbart var hon en kvinna, Àven om hon inte varit det under den tid hon levde pÄ jorden. Beatrice Ek, som en lek med bokstÀver kopplat till förkortningen BEK. Hon satte sig ner pÄ en sten, trycket frÄn det hÄrda blocket kunde anas, men var övrigt bara en vag förnimmelse. Jorden, hon smakade pÄ ordet. Med det dök minnesbilder upp frÄn olika miljöer och pÄ henne sjÀlv nÀr hon var en man vid namn Artan. Hur hade det livet varit? HÀndelserikt var det ord hon först kom att tÀnka pÄ. Artan Libohovas liv hade varit just det, hÀndelserikt. Men hur kunde hon över huvud taget vara hÀr, hennes liv som Artan avslutades och hon dog. Hon var sÀker pÄ det. Red hon inte in i solnedgÄngen uppÄ sin björn, som i en dröm, och försvann? Jag tÀnker, alltsÄ Àr jag, tÀnkte hon och log för sig sjÀlv. Visst var det sÄ filosofen hade uttryckt det? Hon tÀnkte, sÄ hon fanns. Men hur? Uppenbart Àgde hon Ànnu nÄgon form av existens. Den
blev dessutom allt tydligare. Hennes sinnen verkade skÀrpas, hon började höra mer av suset frÄn vinden, och visst doftade det nu av blommor och grÀs? KÀnslan var annorlunda, skarp men samtidigt avtrubbad. Hennes omfÄng av vad hon uppfattade var större, mer komplext. Hon tyckte att hennes sinnen nÄdde lÀngre ut i en större sfÀr av verklighet runt henne, en sorts delaktighet i allt. MÀrkligt. Hon var lugn, hotbilder av de slag som fanns i hennes tidigare liv var borta. Men ocksÄ alla band, hon lÀngtade inte efter nÄgot eller nÄgon. En slags tomhet och stillhet hade infunnit sig. Beatrice hade aldrig trott pÄ nÄgot himmelrike, men kanske var det dÀr hon var nu. Inte var hon i nÄgot helvete i alla fall. Fast egentligen upplevde hon sig inte som död heller utan ganska levande faktiskt. Kanske frÄgan om himmel eller helvete inte var aktuell Ànnu, om den nu nÄgonsin skulle bli det. Den rastlöshet hon Àgt under sitt tidigare liv var dock inte helt borta, efter ett tag började hon lunka runt dÀr pÄ den gröna kullen. Barfota i grÀset. En frÄga Äterkom inom henne; varför var hon hÀr?
Hon stannade upp och log stort, ja detta var ju nÄgot hon brottats med under hela sitt tidigare liv. Syftet med hennes liv som Artan Libohova. Tydligen hade hon nu i denna skepnad Àrvt samma frÄgestÀllning.
Solen gick ner, det blev mörkt. Beatrice satte sig ner igen pÄ den dÀr stenen. Nu kÀndes den tydligare, och hon strök försiktigt handen utmed stenens yta, delvis tÀckt av mossa och lav. Hon försökte gÄ tillbaka i tanken till tiden pÄ jorden nÀr hon var Artan, men det livet var avlÀgset och oklart. Det blev mer en sorts betraktelse frÄn sidan, som om hon var observatör till nÄgot som hÀnt nÄgon annan. Livet pÄ jorden hade varit komplicerat och instabilt. VÀrlden blev mer otrygg och oberÀknelig ju mer tiden gick. Detta mindes hon och att Artan hade varit engagerad i organisationen ISIB. Ja, detta hÀngde ihop, för ISIB arbetade underförstÄtt med att göra vÀrlden mindre otrygg och mindre oberÀknelig genom sina avslöjanden om brott mot mÀnskliga
rÀttigheter, djurplÄgeri och miljöproblem. Var det nÄgot i detta som hon borde minnas, som var orsaken till att hon ÄtervÀnt?
Nej, hon kunde inte relatera till det, hur Àventyrlig och fartfylld den tiden Àn mÄ ha varit. Det var ÀndÄ inte nÄgot hon ÄtervÀnt för att hantera, nej det mÄste vara nÄgot annat.
Beatrice anade en rörelse i buskarna lÀngre bort. Natten började nÄ sitt slut och gryningen nÀrmade sig. Himlen rodnade redan i öster. I dunklet sÄg hon nÄgot komma lufsande fram emot henne.
Hon smög försiktigt bort en bit och stÀllde sig bakom en enbuske.
âSĂ„, du försöker gömma dig?â hördes en röst.
Beatrice sĂ„g dĂ„ att det var en stor björn. NĂ„got bekant vĂ€cktes inom henne, en björn. Som kunde prata. Hon letade inom sig. En björn. Var detta en dröm i vilket fall dĂ„? Nej, sakta kom minnet tillbaka â om en björn, en vĂ€n, en sorts andlig mentor. En som hon haft oĂ€ndliga dialoger med i sitt tidigare liv. Men dĂ„ fanns den i hennes huvud, inte sĂ„ hĂ€r fysiskt sĂ„ hon kunde se den. Det kĂ€ndes plötsligt för mycket, hon var inte redo för detta Ă€nnu.
âLĂ„t mig vara en stund, jag Ă€r inte redo för dig Ă€nnu. Inte just nu. Jag behöver landa i stundenâ, sa Beatrice.
âDu kommer inte kunna hĂ„lla dig borta frĂ„n BEK, det Ă€r inte sĂ„ det fungerarâ, svarade björnen.
BEK, hon smakade pÄ ordet som var en förkortning. Det var frÄn den hon tagit namnet Beatrice Ek, men varför kÀndes det sÄ mÀrkligt nu? Minnesbilder och delar av hennes verklighet kom till henne i fel ordning, framtiden kom före historien, tiden verkade inte finnas. Okej, BEK, det dÀr mÀrkliga energifÀltet som björnen hade pratat sÄ mycket om, men som Artan egentligen aldrig förstod vad det var för nÄgot. Den kÀnslan av oförstÄnd hade Beatrice Àrvt. BEK, biogen elektromagnetisk kvantlogik, ja fullstÀndigt obegripligt. Men trots det, hon mindes nu att björnen var en del av detta energifÀlts existens. En sorts virtuell varelse som rent fysiskt egentligen inte fanns hÀr pÄ jorden. Enligt björnens teorier sÄ delades en levande organism upp efter sin
död. All materia Äterfördes till jordens resursbank, medan alla sjÀlsliga energier Äterfördes till BEK.
Beatrice klev fram igen frÄn busken och gick till björnen.
âFörlĂ„t, emellanĂ„t drunknar jag i alla intryck och mina sinnen Ă€r Ă€nnu inte intrimmade för det. Jag ska försöka skĂ€rpa mig. Jag minns dig alltmer frĂ„n mitt liv som Artan, men jag hoppas du har tĂ„lamod. Allt finns inte pĂ„ plats Ă€nnu, och jag har fortfarande brister i min verklighetsuppfattningâ, sa Beatrice.
âNĂ„vĂ€l, inget problem. Det var faktiskt du sjĂ€lv som valde att Ă„tervĂ€nda till jorden, jag har bara följt med. En skillnad mot tidigare Ă€r bara att nu Ă€r vi bĂ„da virtuella varelserâ, sa björnen.
De stod sedan dÀr pÄ kullen, hon och björnen och sÄg ut över nejden nedanför. Solen började gÄ upp igen. Hennes lurvige bruna vÀn satt pÄ Àndan och vÀdrade lite i morgonluften med nosen.
âTack. LĂ„t mig bara fĂ„ landa i stunden, jag hoppas det klarnar om varför jag Ă„tervĂ€nt. Jag anar nĂ„got dĂ€r inne i djupet av mitt sinne, men det vill Ă€nnu inte ta form. Hur lĂ€nge kan jag vara hĂ€r i denna skepnad?â frĂ„gade Beatrice.
Björnen skakade lite tveksamt pÄ huvudet.
âDet vet jag inte. Det gĂ„r att frammanas som en virtuell varelse, men dĂ„ alltid lĂ€nkad till en annan fysisk varelse pĂ„ jorden. Jag var ju lĂ€nkad till Artan pĂ„ sĂ„ vis tidigare. Du vet det dĂ€r med totemdjur som han pratade om. Nu har du Ă„tervĂ€nt, men utan en sĂ„dan lĂ€nk. Jag kunde följa med eftersom vi varit lĂ€nkade samman innan. Men för andra hĂ€r pĂ„ jorden Ă€r vi en sorts andar eller spökenâ, sa björnen och sĂ„g nĂ„got ogillande pĂ„ henne.
Men inom Beatrice började det vÀxa fram en tydligare bild av varför hon eventuellt ÄtervÀnt. Hon hade en mycket stark kÀnsla av att inte vara fÀrdig. Hon var inte klar med det uppdrag hon tyckte sig haft pÄ jorden, vad det nu var för Äliggande. DÀrför löstes bara hennes kropp som Artan upp, men inte hennes mentala energier.
âPrecisâ, sa björnen.
Kanske hade björnen rÀtt, men hon ville inte ge sig sÄ lÀtt.
âEftersom jag Ă€ndĂ„ Ă€r hĂ€r, i vilken skepnad det nu Ă€n Ă€r, tĂ€nker jag stanna kvar. Kanske det kommer till mig Ă€ndĂ„ efter ett tagâ, sa Beatrice.
âJa, jag verkar inte kunna hindra dig, men din nuvarande skepnad har ingen fysisk manifestation, för mĂ€nniskorna pĂ„ jorden finns du inte. SĂ„ hur du ska kunna interagera med dem Ă€r för mig oklart, om du nu tĂ€nker göra det. Du kan naturligtvis observera och i detta försöka fundera vidare. Men sĂ„ mycket vet jag, att ett intellektuellt tĂ€nkande bara kan ske via en analyserande fysisk hjĂ€rna, och den du har nu Ă€r inte fullĂ€ndad för det Ă€ndamĂ„letâ, sa björnen.
âMen du kopplades ju till Artan efter den dĂ€r olyckan i Amerika, plötsligt fanns du dĂ€r i hans huvud. Du var och Ă€r en del av BEK, och Ă€ndĂ„ Ă€r du kvar hĂ€r. Varför kan inte jag göra samma sak?â frĂ„gade Beatrice.
Björnen var tyst en stund, som om den sjÀlv tÀnkte efter innan den sa nÄgot.
âDet finns en sorts naturlagar, i huvudsak okĂ€nda för mĂ€nskligheten, som reglerar dessa saker. Det gĂ„r att Ă„terfödas, eller rĂ€ttare sagt ta plats i ett nytt medvetande. Det Ă€r normalt vid födseln, men ibland kan det ocksĂ„ ske vid starka trauman. SĂ„ var det nĂ€r jag fick kontakt med Artan och dĂ€rmed dig. Just nu kopplar du inte till nĂ„gon levande varelse pĂ„ jorden. Jag antar du önskar koppla ihop dig med nĂ„gon av dina Ă€ttlingar. Men du kan inte ta plats i din dotter Azras medvetande. Dels Ă€r hon redan vuxen, dels mĂ„ste du hoppa över minst en generation, frĂ„ga mig inte varför. NĂ€r det gĂ€ller mig har jag lika lite möjlighet som du att pĂ„verka nĂ„got fysiskt skeende pĂ„ jordenâ, sa björnen.
Björnens pĂ€ls rörde sig lite i den svaga vinden. Ăven hennes hĂ„r rörde lĂ€tt pĂ„ sig. Blev de mer fysiska ju mer de var hĂ€r?
âMen om min dotter Azra inte fĂ„r nĂ„got barn?â frĂ„gade Beatrice.
âDet funkar Ă€ndĂ„, det Ă€r inte just den exakta biologiska kopplingen i sig, det Ă€r tiden. Det kan vara ett adopterat barn, det kan vara ett helt annat barn som du inte haft nĂ„gon relation till alls innanâ, sa björnen.
Björnen kliade sig pÄ magen med ena ramen. Beatrice strÀckte ut en hand för att klappa hans rygg, men den for bara rakt igenom som om den vore luft. Hon var alltsÄ ett spöke och han med. Trots att den dÀr underbara tanken försvunnit, kunde hon inte sluta leta efter fragment. NÄgot mÄste vÀl finnas kvar dÀr inne i skallen. Det hade med livet pÄ jorden att göra. Hur mÀnniskorna levde. Att det verkade lÀtt för jordens alla mÀnniskor att tillsammans göra om vÀrlden sÄ att den skulle kunna bli en bra plats att leva pÄ, men ÀndÄ inte klarade av att göra en sÄdan förÀndring. MÀnniskorna verkade inte kunna synkronisera sina handlingar, i stÀllet agerade de i huvudsak med egenintresset först. OsjÀlviskhet stÀlldes mot sjÀlviskhet. Det hade varit nÄgot med detta, en tanke hur allt detta skulle kunna hanteras. Eller var det bara en fin dröm? Hon blundade. Ja, hon verkade faktiskt vara oförmögen att tÀnka komplicerade tankar sÄ som björnen sa, hur skulle hon gÄ vidare med detta?
Beatrice öppnade Äter försiktigt ögonen och sÄg Ät sidan, björnen lÄg dÀr Ànnu, den hade vÀnt blicken mot henne. Sedan reste den sig upp, makade sig intill henne och knuffades lite lÀtt. Eftersom de bÄda bara var imaginÀra varelser blev det naturligtvis ingen fysisk knuff, men pÄ nÄgot vis kÀnde hon av den ÀndÄ.
âDu vill att vi rör pĂ„ oss?â frĂ„gade hon.
âJa, jag tror inte pĂ„ att vi bara sitter hĂ€r och vĂ€ntar pĂ„ nĂ„got. Det du söker kommer inte komma fram bara genom att sitta hĂ€r och filosofera. Jag tĂ€nker att om jag spelar upp sekvenser ur livet pĂ„ jorden, som jag tror kan vara pusselbitar i ditt sökande, kanske du hittar fler fragment. Men jag Ă€r skeptisk, jag tror inte du kan komma hela vĂ€gen sjĂ€lv. Du behöver som sagt en fysisk analyserande hjĂ€rna som Ă€r bĂ€ttre pĂ„ att förstĂ„ hur livet faktiskt fungerar pĂ„ jorden. Du vet, jag har ocksĂ„ fĂ„tt den dĂ€r insikten
frĂ„n BEK, men sedan jag valde att finnas hĂ€r i denna skepnad hos dig, finns kunskapen inte lĂ€ngre tillgĂ€nglig för mig hellerâ, sa björnen.
Artan Libohova, den person Beatrice hade varit pÄ jorden, föddes Äret 1956 i en liten by med namnet Fröbacka i landet Sverige. Dit hade hans förÀldrar flytt frÄn Albanien efter andra vÀrldskrigets slut. De Àgde en mindre gÄrd som sköttes av mamma Liljana. Pappan Loran arbetade som svetsare. Familjen hade etablerat sig vÀl i Sverige, och Artan blev en pojke som andra svenska pojkar. Beatrice mindes att livet pÄ jorden hade varit som en sorts tÄgresa med ett antal stationer och med bara en tydlig slutstation, döden. Vid varje station skedde ett val, stanna kvar ombord eller kliv av. Valen gjordes i de flesta fall utan att man sjÀlv var medveten om det. Beatrice mindes att Artan hade farit fram pÄ denna resa precis som alla andra och besökt livets olika stationer; skola, jobb med mera. Han fann kÀrleken, fick barn. Men som alltid var varje mÀnniskas liv unikt pÄ nÄgot vis och hade dÀrmed en egen nyans.
En viktig detalj var det dÀr som björnen nÀmnt, det vill sÀga begreppet totemdjur. Artan hade haft en inre dialog med björnen, som var ett sÄdant totemdjur, ja uppenbart samme björn som nu stod hÀr intill Beatrice. Ett totemdjur sas vara en virtuell manifestation, som bara uppenbarande sig i det inre mentala djupet hos dem som lyckades fÄ kontakt med en sÄdan relation. Generellt sett ansÄgs totemdjuret vara en sorts andlig guide, eller budbÀrare frÄn andevÀrlden eller frÄn nÄgon förfader. Totemdjuret var en beskyddare och förmedlade visdom och lÀror frÄn tidigare generationer. Allt detta kunde Beatrice minnas, och ju mer hon tÀnkte pÄ det vÀxte Artans liv fram mer och mer inom henne. Hans relation till björnen knöts nÀr han rÄkade ut för en traumatisk hÀndelse under ungdomsÄren. Dialogen med björnen hade varit enkel och okomplicerad i sin företeelse Àven
nÀr komplicerade Àmnen hanterades, vilket verkade vara fallet Àven nu med Beatrice. Björnen tvingade aldrig Artan till nÄgot, och björnen övertalade honom aldrig att göra eller tÀnka pÄ ett visst sÀtt. Den bara agerade som ett sorts bollplank till hans egna tankar. Artan var fri att lyssna och kunde om han sÄ ville stÀnga ute björnen. SÄ björnen var en vital del av Artans liv, och lÀnken hÀngde alltsÄ kvar nu. Det fanns andra som egentligen hade varit viktigare för Artan, som hans fru Angelina och dotter Azra. Men det var liksom pÄ olika vis. Beatrice kunde kÀnna att hon som Artan dÄ under den perioden agerat ganska sjÀlviskt.
Att det fanns fru och barn dÀr hemma kom ofta i andra hand.
Hon skÀmdes nÄgot nu över detta, och kunde kÀnna att Angelina fick i stort ta hand om all uppfostran av deras barn. Inte minst kÀnde hon att hon som Artan utsatt sig för en mÀngd risker, och det kunde ha slutat illa.
âOkej, dĂ„ gĂ„r viâ, sa Beatrice och gick efter björnen som redan lufsat i vĂ€g en bit framför henne.
Hon skulle efter en tid lÀra sig detta förfaringssÀtt, björnen som vÀgledde henne i viss riktning. Ofta passerades nÄgon sorts flerdimensionell barriÀr i form av en tÀt dimma, sedan anlÀnde de till nÄgon tid och plats i det fysiska tidsrummet pÄ jorden.
Nu framtrÀdde en stad, ett torg och en vÀg ur dimman. En man kom gÄendes i rask takt och stannade snabbt upp intill en stor svart bil. Han böjde sig ner som om han skulle knyta sina skor. DÀrefter reste han sig upp och gick vidare. NÄgot hade snabbt placerats via magneter under bilen. Mannen försvann sedan runt ett gathörn. DÀrefter kom explosionen, Beatrice imploderade. Inte fysiskt, hon var ju bara ett spöke. Men den chockvÄg av sinnesintryck som drÀmde mot henne tryckte ihop hela hennes vÀsen. Först hörde hon bara en skarp hög ton. Likt vatten, som ÄtervÀnde till en punkt dÀr en sten just slÀppts ner i en vattensamling, ÄtervÀnde livet till den punkt dÀr bomben precis hade detonerat. Kvarlevor av kroppsdelar frÄn mÀnniskor lÄg utslÀngda som om det vore
i denna nya skepnad stÀlldes all hennes kÀnsla av begreppet verklighet pÄ kant, hon var inte lÀngre sÀker pÄ vad det var för nÄgot. Att det kanske bara var en upplevd kÀnsla, men pÄ nÄgot sÀtt frikopplad frÄn det absoluta skeendet. Levde hon nu som Beatrice i en verklighet, eller om det nu bara var en dröm, var det ocksÄ dÄ en sorts verklighet?
âHĂ€nde det dĂ€r nu?â frĂ„gade hon.
âDet har redan hĂ€nt. Jag bara plockade upp ett exempel i tidsrummets databank över skeenden. Men det sker sĂ„dana attentat i nutid medâ, sa björnen.
Beatrice tog ett djupt andetag som om hon försökte vÀdra bort doften av död frÄn sina lungor. Varför gjorde en mÀnniska sÄ, var mÀnniskan ond?
âVar jag en ond varelse nĂ€r jag levde hĂ€r pĂ„ jorden?â frĂ„gade hon.
âVad Ă€r ondska?â replikerade björnen.
âVet inte, kanske motsatsen till godhetâ, sa Beatrice och suckade.
âMen det dĂ€r som jag letar efter, kanske varför mĂ€nskorna Ă€r sĂ„ destruktiva och inte jobbar för sitt eget bĂ€sta, beror det pĂ„ ondska?â sa Beatrice sedan.
âNej, jag tror inte det, eller ja kanske, men jag tror ondska bottnar i okunskap och frustration, kanske rent av hjĂ€lplöshetâ, sa björnen.
Beatrice funderade över det björnen sagt. Skulle lösningen dÄ vara kunskap och möjlighet att pÄverka och agera? Ja kanske det.
âNĂ€r jag och Artan hade vĂ„ra filosofiska stunder handlade samtalet ofta om BEK. Att BEK i sin natur pressades in i en sorts kilformad strut och tvingades till styrd konfiguration. Atomer blev molekyler, som sedan blev levande organismer, som blev medvetna levande organismer, som blev medvetna samhĂ€llen av levande organismer. Nu kĂ€nns det lite avlĂ€gset, men jag tror vi tyckte vi var nĂ„got pĂ„ spĂ„ret dĂ€r. Kanske det dĂ€r flödet inte
blir sĂ„ bra om de dĂ€r medvetna organismerna inte vill bilda medvetna samhĂ€llen. MĂ€nniskan vill inte lĂ€nka sitt medvetande till andra, utan lever sina liv rent egoistiskt. Alla har sin fria vilja, och dĂ€rmed ocksĂ„ oviljaâ, sa björnen.
âOm jag minns rĂ€tt frĂ„n tiden som Artan, sĂ„ drevs samhĂ€llet mot mer individualism och bort frĂ„n en samlad humanistisk syn. Men jag tyckte pĂ„ den tiden att det var pĂ„ goda grunder. Politiska system baserade pĂ„ till exempel kommunism verkade ju döda mĂ€nniskors kreativitet och motivation. DĂ„ kĂ€ndes det mer positivt att slĂ€ppa loss individen och lĂ„ta den fĂ„ satsa pĂ„ sig sjĂ€lv och utvecklasâ, sa Beatrice.
âTja, det svĂ€nger ju fram och tillbaka hela tiden sĂ„dant dĂ€r. Kanske har mĂ€nniskan svĂ„rt att överblicka de större variationerna över tid. Men visst, under en lĂ„ng tid har parollen varit att Ă€lska sig sjĂ€lv, ensam Ă€r stark och sĂ„ vidare. Samtligt verkar det paradoxalt sĂ„ att allt fĂ€rre vill ta ett eget ansvar i svĂ„ra frĂ„gor, dĂ€r hĂ€nvisas till den kollektiva viljan i stĂ€llet. Det Ă€r en mĂ€rklig vĂ€rld vi lever iâ, sa björnen.
NÀr Artan Libohova dör, lÀmnar han jordens yta men inte dess framtid. Han ÄtervÀnder som Beatrice, en ande och virtuell varelse, som tillsammans med en mystisk björn och kopplingar till energifÀltet BEK, börjar söka efter den insikt som kan förÀndra allt.
Genom resor i tidsbubblor möter hon mĂ€nsklighetens mörkaste stunder och ljusaste hopp, frĂ„n kvantfysikens mysterier till globala rörelser för förĂ€ndring. Beatrices kamp blir en spegel av vĂ€rlden, dĂ€r kaos, kĂ€rlek och förstörelse vĂ€ger jĂ€mnt, tills en ovĂ€ntad lösning â en global kĂ€rleksbomb â kanske kan tĂ€nda en ny gnista. Kan vi tillsammans skapa ett paradis pĂ„ jorden, eller Ă€r det för sent?
Bortom evigheten Àr en filosofisk idéroman med spÀnningsinslag.
Boken knyter an till VÀrlden vill inte bli rÀddad, som gavs ut 2019, men Àr en fristÄende berÀttelse.