Tusen palmer : Diana
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Kamilla Nilsson
Grafisk form och sÀttning: Visto förlag
Omslag: Emelie Bohman
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-096-2
PROLOG
I Spanien sitter en man pÄ en bÀnk med en öl i handen, naglarna Àr lÄngt nedbitna. Han gungar fram och tillbaka och blicken Àr tom och kall.
Hur blev det sÄ hÀr? HjÀrtat bultar hÄrt.
För bara nÄgra dagar sedan var allt frid och fröjd. Han levde pÄ precis som vanligt. Nu var allt förÀndrat, förstört. Hur skulle han nÄgonsin kunna se sin far i ögonen igen?
En stilla medelhavsbris smeker kroppen, och för en sekund kĂ€nns allt nĂ€stan som vanligt. För faktum Ă€r att gjort Ă€r gjort. Och tecknen var alltför mĂ„nga för att kunna ignoreras. Ăven om inget blev som det skulle bli, sĂ„ var livet nu ett annat Ă€n han hade förestĂ€llt sig.
Spanien hade förseglat hans öde.
Diana blundade och höll andan, att hon alltid tog med sig för mycket klÀder! Det var knappast första gÄngen hon stod pÄ flygplatsen med resvÀskan och var nervös för övervikt. Dessutom kom hon alltid hem med hÀlften av plaggen oanvÀnda.
Kvinnan vid incheckningsdisken sĂ„g sur ut medan hon pressade fram: âDu har övervikt pĂ„ vĂ€skan, du fĂ„r betala.â Hon sa det som om vartenda ord var en kraftanstrĂ€ngning, som om det inte alls var hennes jobb att ge service till flygresenĂ€rer.
âVisstâ, svarade Diana trött.
Efter att hon betalat och fÄtt boardingkortet i handen skyndade hon vidare utan att ge kvinnan en blick.
PÄ vÀg till sÀkerhetskontrollen fascinerades hon över hur mycket folk det redan var i rörelse trots att klockan bara var strax efter sex. MÄnga smÄ barn hÀrjade runt i den lÄnga kön.
NÄgra minuter senare var Diana förbi kontrollen och hon tvingade ner axlarna som frusit fast vid öronen. Det var nÄgot oroligt med sÀkerhetskontroller, alldeles oavsett vad man bar pÄ i handbagaget. Men nu tÀnkte hon slappna av, allt var i sin ordning.
Diana gick in i taxfreebutiken, skulle hon kanske unna sig en ny doft? Egentligen fanns det mÄnga sidor pÄ nÀtet dÀr man kunde köpa samma parfym för bÀttre pris, men hon hade alltid Àlskat kÀnslan av att fÄ dofta sig fram till rÀtt flaska i ett vimmel av mÀrken och alternativ.
NÀr Diana gick dÀr bland alla vÀlfyllda hyllor sökte sig blicken till en man som stod bland herrdofterna. Han var lÄng och mörk
med bakÄtkammat hÄr, stilig. Hon tyckte att hon kÀnde igen honom men kunde inte placera frÄn vart.
Hon insÄg att hon nog lÄtit blicken vila lite vÀl lÀnge nÀr han plötsligt sÄg upp pÄ henne med ett snett leende. VÀrmen spred sig uppför halsen och hon tvingade ner blicken i golvet medan hon tog sig mot kassan.
âMen snĂ€lla Diana, ge upp nuâ, sa hon för sig sjĂ€lv. Kanske lite för högt, för expediten som stod en bit bort vĂ€nde sig om och sĂ„g pĂ„ Diana med en frĂ„gande blick. Diana fick fram ett osĂ€kert leende och lommade vidare.
Hon mÄste sluta att prata med sig sjÀlv och framför allt mÄste hon sluta titta pÄ mÀn. Hon ville inte falla sÄ dÀr handlöst för en man igen, inte efter det som hÀnde med Patrik. Men lik förbaskat kunde hon inte sluta tÀnka pÄ den mystiske mannens leende nÀr hon plockade med sig parfymflaskan.
Diana stÀllde sig i taxfreekön, men vad mycket folk det var i rörelse, vart var alla mÀnniskor pÄ vÀg? Alla skulle vÀl ÀndÄ inte till Alicante.
Med parfymen i en försluten pÄse gick hon mot första, nÀrmaste bar. Ett glas vin var precis vad hon behövde nu. Diana tog plats vid ett högt barbord, och spanade mot sÀkerhetskontrollen dÀr folk stressat eller semesterlunkande myllrade runt. Hon tog en sipp av vinet och suckade djupt.
DÄ fick hon syn pÄ honom igen! Han stod i baren, bara ett par meter bort, och tog emot en kaffe i en take away-mugg. Och sÄ plötsligt sÄg han pÄ henne. Diana ryckte till, kÀnde sig pÄkommen, och rÄkade i all hast vÀlta ut sitt vinglas över bordet. Nu kÀndes det som om hela flygplatsen stannade upp och tittade pÄ henne.
Herregud. Diana kÀnde hur hon blev alldeles varm och förmodligen röd i ansiktet.
âFörlĂ„tâ, var det enda Diana lyckades fĂ„ fram.
Hon hoppade ner frÄn den höga stolen och fick snabbt fatt i servetter. NÀr hon tittade upp igen var mannen borta. Kan han
teleportera sig sjÀlv eller, tÀnkte Diana förvirrat. Fast nej, vad skulle han dÄ göra pÄ en flygplats? Diana harklade sig.
âEh, jag rĂ„kade spilla litegrannâ, sa hon.
Den snÀlle killen i baren nickade och gav henne ett nytt glas.
TvÄ glas vin senare, eller ja, ett och ett halvt glas, var det dags att gÄ till gaten. DÀrifrÄn skulle Diana flyga till Alicante. FrÄn Alicante skulle hon sedan ta bilen söderut, nÀrmare bestÀmt ner till Mil Palmeras, tusen palmers stad. Namnet pÄ stÀllet lÀt sÄ fint.
Bilen stod parkerad pÄ flygplatsen, hade Sussie berÀttat, Diana skulle bara behöva ringa parkeringen dÄ hon landade sÄ skulle de köra fram bilen Ät henne.
à h, Sussie var sÄ snÀll! Diana blev nÀstan grÄtfÀrdig dÄ hon tÀnkte pÄ vÀninnan som lÄnat ut sin och Martins lÀgenhet till henne i tvÄ veckor. Gud, vad hon behövde detta.
âAllting har en meningâ, hade Sussie sagt. âDu behöver komma bort, och vĂ„r lĂ€genhet kommer stĂ„ tom.â
Sussie och Martin spenderade varenda ledig stund i lÀgenheten som de köpte för tre Är sedan. De hade renoverat den och fixat. Men nu var de pÄ en tvÄ veckors resa till Mexiko, en resa som Martins mamma hade bjudit alla barnen och respektive pÄ.
Diana och Patrik hade ocksĂ„ varit sĂ„ nĂ€ra att köpa en lĂ€genhet i Spanien. Det var mest Patrik som ville, han hade tjatat pĂ„ henne att de skulle köpa nĂ„got dĂ€r nere. MĂ„nga av hans kompisar hade köpt. âDet Ă€r en bra investeringâ, hade han sagt nĂ€r Diana hade frĂ„gat om det verkligen var en sĂ„ bra idĂ©, eftersom de hade tillrĂ€ckligt mycket jobb med lĂ€genheten hemma i Stockholm. Eller de, den hade varit Patriks.
SÄ nÀr han hade kommit hem den dÀr tisdagseftermiddagen för en vecka sedan och sagt att han ville separera hade hon insett att hon skulle bli bostadslös. DÀr och dÄ ville hon bara bort dÀrifrÄn, hon hade rafsat ner alla klÀder som lÄg framme i sin trÀningstrunk och lÀmnat lÀgenheten. Hon hade sedan sett att hon lyckats fÄ med sig Patriks ena mörkblÄ Ralf Lauren-piké. Diana hade inte
sagt nÄgot till Patrik och han hade inte heller frÄgat efter den, han hade sÀkert inte ens mÀrkt att den var borta.
Medan Diana satt dÀr i sina tankar hade hon inte mÀrkt att boardingen börjat, sÄ hon blev alldeles förvÄnad nÀr hon insÄg att gaten var tom.
âUrsĂ€kta, ska du med detta flygâ, frĂ„gade den uniformerade kvinnan framför Diana.
âEh, vaâ, sa Diana. âJa, ja, det ska jag.â
Diana höll upp boardingkortet och passet innan hon sprang ombord. Det mattbeklÀdda golvet dÀmpade varje steg.
NÀr hon kom in sÄg hon att alla satt pÄ sina platser, hon ursÀktade sig och log ett nervöst leende. I varenda rad satt en massa mÀnniskor. Lite lÀngre fram sÄg hon en ledig plats, hennes plats.
Hon lyfte upp kabinvÀskan och skulle just lÀgga upp den i hatthyllan dÄ hon upptÀckte att det var fullt. Panik! Hon tittade sig nervöst omkring, fullt överallt. FlygvÀrdinnan sÄg Diana och kom snabbt till undsÀttning.
âSĂ€tt dig du, jag tar din vĂ€ska och lĂ€gger upp den hĂ€r lite lĂ€ngre fram.â
Diana sjönk ner pĂ„ sin plats med en suck. StrĂ€ckte sig efter sĂ€kerhetsbĂ€ltet och blundade. Ăntligen! Nu var hon pĂ„ vĂ€g. Det brukade vara Patrik som skötte allt sĂ„dant hĂ€r: logistik, planering och organisering. Diana hade inte ens vetat var passet lĂ„g innan förra veckan.
Diana spĂ€nde fast bĂ€ltet, kĂ€nde att hon darrade lite, men visste inte varför. âOj, förlĂ„tâ, sa hon nĂ€r hon rĂ„kade stöta till benet pĂ„ passageraren intill.
âIngen faraâ, svarade en mörk, grov röst.
Diana sÄg upp och mötte den mystiske mannens blick. Intensivt bruna ögon betraktade henne roat. Hur stor var sannolikheten att han skulle med samma plan?
Diana kunde inte hÄlla tillbaka fnisset. Herregud, den hÀr resan kanske kunde bli rÀtt sÄ bra trots allt!
NÀr flygplanet lyft och dryckesvagnarna kommit ut bestÀllde Diana ett glas vitt vin och en pÄse chips. Den mystiske mannen bestÀllde ingenting, han hade redan stoppat i hörlurarna och blundade.
Diana suckade. TÀnk att hon faktiskt var pÄ vÀg till Spanien, helt ensam. NÀr hon sjÀlv slöt ögonen kunde hon bara se Patrik. Hur hade det blivit sÄ hÀr egentligen?
Patrik hade kommit hem frÄn jobbet den dÀr tisdagseftermiddagen med ett spÀnt ansiktsuttryck. Det var knappast ovanligt, sÄ brukade det vara nÀr han hade mycket pÄ jobbet. Patrik arbetade som börsmÀklare pÄ en av Sveriges största banker. Men nÀr han bara satt och petade i maten anade Diana att nÄgot var fel.
âVad Ă€r det Patrik, Ă€r du inte hungrig?â
âJag har en sak jag skulle vilja ta med digâ, började han.
Diana blev varm och kĂ€nde rummet börja snurra: âJa, vad Ă€r det?â
Patrik lade ner sin gaffel och skruvade pÄ sig.
âJo, jag har kĂ€nt ett tag att det hĂ€r kanske inte Ă€r rĂ€tt âŠâ
âVad Ă€r inte rĂ€ttâ, frĂ„gade Diana förvirrat.
âViâ, svarade Patrik.
Diana och Patrik hade varit tillsammans i sex Är och förhÄllandet hade gÄtt upp och ner, vilket alla förhÄllanden gör. Visst hade hon mÀrkt att de senaste tvÄ, tre mÄnaderna hade varit lite annorlunda. Det började efter Dianas femtioÄrsfest.
Patrik hade allt mer börjat arbeta över pÄ kvÀllarna och pÄ
helgerna var han mest för sig sjÀlv och surade i soffan och tittade pÄ nÄgot sportprogram pÄ tv:n. NÀr de gÄtt och lagt sig pÄ kvÀllarna hade Patrik oftast dragit sig undan om Diana lade en arm om honom eller tryckte sig intill.
âDet kĂ€nns som att vi glidit isĂ€r, jag vill inte slösa mer tid av mitt liv pĂ„ ossâ, sa Patrik.
Diana satt som förstelnad och kÀnde klumpen i halsen vÀxa.
Slösa mer tid? De som hade börjat prata om giftermÄl. Tankarna snurrade runt, hon sökte efter tecken. För visst hade de haft det bra tillsammans? För det mesta? Eller?
Patrik suckade och Diana vaknade ur sina tankar.
âJag har trĂ€ffat en annanâ, sa han.
Diana drog efter andan. Det var det hÀr hon hade fruktat.
SÀkert hade han trÀffat en yngre kvinna, nÄgon tjugo-nÄgontingÄring som var alldeles glad och lÀttsam. Hon knöt ena nÀven under bordet.
âVem dĂ„?â vĂ€ste hon mellan tĂ€nderna.
âLiselottâ, svarade Patrik tyst med blicken nedvĂ€nd mot bordet.
âLISELOTTâ, skrek Diana, sĂ„ att Patrik ryggade tillbaka. âNĂ€r hĂ€nde det hĂ€r?â
Rösten gick upp i falsett.
âFörsta gĂ„ngen var pĂ„ festenâ, nĂ€stan viskade Patrik.
âMin femtioĂ„rsfest?â
âJaâ, svarade Patrik. âOch sedan fortsatte vi att trĂ€ffas den helgen dĂ„ du var pĂ„ konferensen i Grisslehamn.â
âDu Ă€r fan inte klok!â
SÄ det var dÀrför Liselott inte hade svarat eller hade tryckt pÄ upptaget dÄ Diana hade ringt. I sin enfald hade hon tÀnkt att Liselott ocksÄ hade mycket med arbetet. Hon var revisor och hade nyligen startat ett eget företag.
Diana vaknade till av plinget âfasten seatbeltsâ och kaptenens ord om att alla skulle Ă„tervĂ€nda till sina platser och spĂ€nna fast
sÀkerhetsbÀltet. Diana hade redan bÀltet pÄ sig, hon hade inte brytt sig om att knÀppa av sig det.
Hon sneglade Ät den mörke, snygge mannen och sÄg att han satt och höll i sig krampaktigt med ena handen om armstöden.
Herregud, var han sÄ flygrÀdd? Kanske det inte var en man att hÄlla i dÄ det blÄste. Hon smÄskrattade lite för sig sjÀlv. Den Àldre kvinnan lÀngst in mot fönstret blÀngde surt och undrade nog hur Diana kunde skratta nu med dessa luftgropar.
Diana tittade ner i knÀt, men fortsatte att le.
Efter en stund hade skylten slocknat och flygvÀrdinnorna var snart ute med dryckesvagnen igen. Diana bestÀllde en till liten vinflaska och Àven lite bubbel, bara för att jag kan, tÀnkte hon. Diana var fullt medveten om att hon sedan skulle köra ifrÄn flygplatsen i Alicante till Mil Palmeras. Men det var nÄgra timmar kvar innan hon skulle göra det, dÄ hade nog alkoholen hunnit lÀmna kroppen. Hon visste ocksÄ att det var tillÄtet att köra med lite alkohol i kroppen, 0,5 procent för att vara exakt. Egentligen kÀndes det fel, och i Sverige skulle hon aldrig köra om hon hade druckit. Men nu var ingenting sig likt lÀngre, tÀnkte Diana och öppnade flaskan.
TÀnk att det kunde smaka sÄ gott. Patrik gillade aldrig att Diana drack alkohol, sjÀlv var han nykterist.
âSkĂ„l Patrikâ, viskade Diana och lyfte glaset i en gest mot himlen. Ă terigen spĂ€nde den Ă€ldre kvinnan ögonen i Diana, och Diana höjde glaset mot henne ocksĂ„ innan hon drack.
Efter tre timmar och femtio minuter hördes kaptenens röst ur högtalaren igen, de hade pÄbörjat landningen mot Spanien och Alicante.
Diana tog ner sin vÀska frÄn hatthyllan. à h, vad tung den var. Inte mindes hon att den var sÄ tung dÄ hon kom pÄ planet.
âUrsĂ€kta, nu Ă€r du pĂ„ vĂ€g att ta min vĂ€ska.â
Diana vÀnde sig om, dÀr stod han, den snygge mannen i egen hög person.
âOj, förlĂ„tâ, fick Diana fram. âJa, jag fick inte plats med vĂ€skan i hatthyllan dĂ€r framme sĂ„ jag fick lĂ€gga den dĂ€r.â
Mannen strÀckte fram handen och presenterade sig som José Moreno.
âDiana Björklund, trevligtâ, stammade Diana fram. Trevligt, varför sa hon sĂ„, vad var det som var sĂ„ trevligt? Men mannen bara log brett sĂ„ att alla hans vita, raka tĂ€nder syntes.
NÀr Diana hade lyckats fÄ ner sin vÀska och gick av planet kÀnde hon vÀrmen slÄ emot henne. Spaniens vÄrsol lyste sÄ gul. Och vÀrmen! Det var som högsommarvÀrmen i Sverige.
Hon stannade i mitten av flygplanstrappan, tog ett djupt andetag och tittade upp mot himlen. Hon var framme. Ăntligen var hon hĂ€r.
Hon klev pĂ„ bussen som skulle ta dem till ankomsthallen. Diana hade fĂ„tt noggranna order frĂ„n Sussie att det var viktigt att ringa till parkeringen sĂ„ fort hon kommit till ankomsthallen om hon inte vĂ€ntade pĂ„ nĂ„got bagage, detta för att de skulle fĂ„ lite tid pĂ„ sig att köra fram bilen. Vilken lyx, tĂ€nkte Diana. Hon fipplade med mobiltelefonen, klickade bort sms:et âVĂ€lkommen till Spanien! HĂ€r kan du surfa för âŠâ och sĂ„g i periferin hur den mystiske mannen klev in i en bil, stĂ€ngde dörren och försvann ur hennes liv.
Diana hoppade in i den framkörda bilen, Sussies bil. Det var en röd CitroĂ«n, den röda fĂ€rgen hade sett bĂ€ttre dagar. âIngen idĂ© att ha nĂ„gon fin bil nere i Spanienâ, hade Sussie sagt, âde kör ocksĂ„ som galningar dĂ€r nere, sĂ„ var uppmĂ€rksam.â
Diana körde ut pÄ vÀg 332 som sÄ smÄningom skulle ta henne till Mil Palmeras. Herregud, vad rondeller det var. Hon passade pÄ att se sig om, för sist hon var hÀr hade det varit mörkt pÄ vÀgarna. DÄ var hon inte ensam, utan hade Patrik, Sussie och Martin med sig.
Diana höjde volymen pÄ radion, hon bara Àlskade den spanska musiken. LÄten handlade om kÀrlek, hon försökte sjunga med fast hon inte kunde texten.
Diana lÀt tankarna vandra i vÀg igen. Plötsligt, vid nÀst sista rondellen, började motorlampan lysa och en text dök upp pÄ displayen, engine hot. Diana kÀnde paniken stegra sig i bröstet, herregud, vad gör jag nu? Som tur var kom det en bensinmack, Cepsa, alldeles efter rondellen. Diana svÀngde in pÄ bensinmacken, parkerade bilen och gick in med tvekande steg.
Det satt en ung kille vid disken och Diana log medan hon pekade pĂ„ parkeringen: âEngine hotâ, sa hon.
âQueâ, svarade den unge killen.
âEhâ, Diana försökte igen, âel auto esta caliente!â Spanskan frĂ„n högstadiet var mer Ă€n ringrostig.
Den unge killen sken upp och svarade: âSi, necesitas refrigerante para el cocheâ, och försvann i vĂ€g mot butiken och fram till en hylla, dĂ€r han snart rĂ€ckte henne nĂ„got som hon antog var kylarvĂ€tska.
Diana betalade och gick ut, tappade upp bilen pÄ kylarvÀtska och bad en tyst bön om att det skulle hjÀlpa, innan hon körde den sista biten till huset.
NÀr Diana parkerade bilen vid huset blev hon alldeles grÄtfÀrdig. Allt var exakt lika vackert som hon mindes det, ett vitt hus med gröna detaljer.
Hon tĂ€nkte tillbaka pĂ„ förra sommaren nĂ€r hon hade varit nere hĂ€r med Patrik, Sussie och Martin. Det var sĂ„ nĂ€ra att de hade köpt huset hĂ€r alldeles bredvid. Men i sista stund hade Patrik Ă„ngrat sig och de hade hoppat av budgivningen. Hon visste inte dĂ„, men nu förstod hon â redan dĂ„ hade han tröttnat. Kanske var det lika bra, annars hade vĂ€l Patrik krĂ€vt att fĂ„ huset nu eller att hon skulle köpa ut honom, det hade hon definitivt inte rĂ„d med. Hon mĂ„ste smyga förbi huset dĂ€r de var pĂ„ visning nĂ„gon kvĂ€ll för att se om det var nĂ„gon som bodde dĂ€r, tĂ€nkte hon.
Patrik och Martin hade kÀnt varandra under mÄnga Är, de hade vuxit upp tillsammans och sedan pluggat pÄ högskolan ihop.
Sussie och Diana hade ocksÄ kÀnt varandra sedan barnsben.
Men senare under uppvÀxten hade de glidit isÀr och sedan, dÄ hon och Patrik blev tillsammans och Diana hade trÀffat Sussie igen, hade det bara klickat. SÄ nÀr Patrik gjorde slut var Diana först rÀdd att Sussie och Martin skulle vÀnda henne ryggen. Men tvÀrtom hade de mött henne med förstÄelse och sympati.
âLĂ„na vĂ„rt hus ett tagâ, hade Martin sagt. âDet gör dig gott.â
Och nu stod hon hÀr.
Diana tog ut sin vÀska ur bagageluckan och gick mot huset. Just det, Sussie hade sagt att de stÀngt av vattnet dÄ de lÀmnade sist och hon var tvungen att sÀtta pÄ det. Men det var inga problem, ingenting var ett problem lÀngre. Diana steg in i huset, Àntligen hÀr.
TvÄ veckor av lugn och ro, det var precis vad hon behövde.
Diana slÀngde vÀskan i soffan, nu var hon tvungen att dra pÄ sig en bikini. Av med klÀderna! Det var sÄ varmt. TÀnk att det kunde vara sÄ hÀr varmt i slutet av april, helt otroligt.
NÀr hon hade fÄtt pÄ sig bikinin granskade hon sig sjÀlv i spegeln i hallen. Jösses Diana, din kropp behöver verkligen se lite sol.
Hon stod och betraktade sin spegelbild en lÄng stund. Sorgen skar genom magen. Varför just Liselott, frÄgade hon sig sjÀlv. Vad var det hon hade som jag inte har? Hon hade inte velat frÄga Patrik, han skulle bara tycka att hon var löjlig. Han som alltid hade gillat hennes bröst, de hade den perfekta rundningen, det sa han ofta.
Nu tyckte hon mest att det sÄg ut som att de hÄnlog Ät henne i den gröna trekantsbehÄn.
Hon drog ett djupt andetag och blinkade bort bÄde Patrik och Liselott ur tankarna. Hon mindes det mysiga poolomrÄdet som lÄg alldeles bakom huset. Det var sÄ fint med palmerna som vajade i eftermiddagsbrisen och de smÄ parasollen.
Munkparakiterna kraxade dÄ de flög förbi, de var alldeles gröna, sÄ vackra. TÀnk att de levde hÀr nere, alldeles vilt. Hemma har man dem i bur och lÀr dem prata.
Diana sÄg sig om vid poolomrÄdet, det var sÄ lugnt. Det satt bara en Àldre dam under parasollet vid andra sidan poolen, hon satt och lÀste.
Precis sÄ dÀr skulle hon bli som gammal, att kunna sitta under
ett parasoll i ett varmt land och bara lÀsa och njuta. Hon hade i och för sig velat Äldras med Patrik men han ville tydligen annat.
Diana sjönk ner i solstolen, boken som hon hade tagit med sig lÄg fortfarande hopslagen i grÀset bredvid henne. Hon njöt mest av tystheten och stillheten.
En stund senare gick Diana upp frÄn poolomrÄdet och grannarna snett nedanför henne hÀlsade glatt. Det var en spansk familj som bodde dÀr permanent. Men de hade fÄtt tillökning! En liten bebis i djuplila klÀnning lÄg och sov i pappans famn. Hon var sÄ söt och sÄg ut som en liten docka med det lilla ansiktet och det svarta hÄret.
Diana blev alldeles varm i hjÀrtat och kÀnde hur tÄrarna steg i ögonen medan hon skyndade in till sig. Hon hade fÄtt en sÄdan barnlÀngtan pÄ sista tiden, men visste nu ocksÄ att det var alldeles för sent. Kroppen hade sÄ smÄtt börjat gÄ in i klimakteriet.
LÀngtan efter barn hade funnits sÄ lÀnge hon kunde minnas. Sista hoppet spirade tillsammans med Patrik, men nu var det ocksÄ borta.
Diana tog sig en lÄng dusch, smörjde in huden noggrant med aftersun, den kÀndes sval och skön mot hennes solvarma hud. Hon hade brÀnt sig, insÄg hon nÀr hon drog med fingrarna över benen.
âJajaâ, sa Diana för sig sjĂ€lv, det löser sig. Det var det allra minsta bekymret, hon hade större besvĂ€r Ă€n lite solsveda. Framtiden var skrĂ€mmande oviss. Hon behövde hitta nĂ„gonstans att bo, var och hur det skulle gĂ„ till hade hon ingen som helst aning om. Hon hade fĂ„tt lĂ„na Sussies övernattningslĂ€genhet, men dĂ€r kunde hon ju inte bo för alltid.
Diana hade i höstas sagt upp sig frÄn advokatbyrÄn dÀr hon hade jobbat i 20 Är. Patrik hade blivit rasande arg pÄ henne, men hon hade fÄtt ett erbjudande om ett vikariat som gallerist pÄ ett stort galleri.
Diana hade alltid varit intresserad av konst, hon hade studerat konst pÄ distans och bestÀmde sig för att satsa pÄ sin dröm. KonstnÀrer hade en mystik som lockade henne, nÄgot alldeles speciellt. Hon sÄg framför sig en fransk konstnÀr med baskern pÄ sniskan och med en intensiv blick pÄ sitt staffli. SÄdan ville hon ocksÄ vara!
Efter bara nĂ„gra mĂ„nader hade hon Ă„ngrat sig, verkligheten hade kommit i kapp henne. Hur kunde hon vara sĂ„ dum! Nu ville hon bara fĂ„ komma tillbaka till sitt gamla arbete. Hon hade pratat med sin förra chef och frĂ„gat om hon kunde fĂ„ komma tillbaka, men hennes chef hade bara svarat: âDu kan vĂ€l inte sluta redan, du mĂ„ste ge det en chans.â
Diana hade blivit sÄ ledsen, men nu var inte den gamla chefen kvar. Det hade börjat en ny, hon hade hört att hon var supertrevlig. Diana hade börjat smida planer pÄ hur hon skulle försöka ta kontakt med henne. Hon visste att hon var en duktig advokat. DÀremot hade hon ingen aning om huruvida hon var en duktig gallerist.
Diana gick mot köket och öppnade kylskĂ„pet. Men sĂ„ lĂ€gligt â dĂ€r stod det en flaska bubbel, kall och god. Hon hĂ€llde upp ett glas och gick upp och sjönk ner i loungen pĂ„ takterrassen.
Det var sÄ skönt, tÀnk att det kunde vara sÄ varmt och ljust fast klockan redan var halv sju. Diana funderade pÄ vart hon skulle gÄ och Àta nÄgonstans i kvÀll, det fanns sÄ mÄnga mysiga och fina restauranger nere pÄ den lilla bargatan. De hade trÀffat en kille som Àgde en av restaurangerna dÀr och som hade hjÀlpt Sussie och Martin med deras hus. De hade renoverat badrummet och köket och hade Àven fÄtt hjÀlp med att mÄla huset. Det hade blivit sÄ fint och inte var det dyrt heller, enligt Sussie. Ja, till hans restaurang skulle hon ta sig!
NÀr Diana hade suttit en bra stund pÄ terrassen bestÀmde hon sig för att gÄ ner och klÀ sig, hon valde klÀnning med omsorg.
Det var med blandade kÀnslor hon klÀdde sig för att gÄ till Marios middagsstÀlle. Mario var otroligt trevlig och charmig, och ett vÀnligt ansikte kunde vÀrma upp den ljumma kvÀllen. Bara han inte började frÄga henne en massa om Patrik. Han hade varit med Patrik och Martin och spelat golf flera gÄnger.
Det fanns tydligen vÀldigt mÄnga fina golfbanor i nÀrheten.
Diana hade aldrig varit intresserad av golf, Patrik hade försökt att fÄ med henne flera gÄnger men nej, det var inte hennes grej. Patrik hade lurat med henne till golfbanan och ranchen för att slÄ nÄgra bollar men det hade slutat med att de osams hade Äkt dÀrifrÄn.
DÄ tyckte Diana att det var mycket roligare med padel, de var ett tjejgÀng hemma som försökte att fÄ till lite trÀning i alla fall en gÄng i veckan. Men nu pÄ senaste tiden hade de alltid varit en kvinna kort, det var Liselott som aldrig kunde vara med, hon hade alltid annat.
Nu förstod Diana varför, Liselott tyckte vÀl att det var jobbigt att trÀffa henne eller sÄ var det kanske dÄ som hon passade pÄ att vara tillsammans med Patrik. SÀkert spelade Liselott golf nu i stÀllet.
I SPANIEN SITTER EN MAN PĂ EN BĂNK MED EN ĂL I HANDEN, NAGLARNA ĂR LĂ NGT NEDBITNA. HAN
GUNGAR FRAM OCH TILLBAKA OCH BLICKEN ĂR
TOM OCH KALL.
HUR BLEV DET SĂ HĂR? HJĂRTAT BULTAR HĂ RT.
SPANIEN HADE FĂRSEGLAT HANS ĂDE.
DIANAS liv har vÀnts upp och ner. Hon har just blivit lÀmnad av sin stora kÀrlek och för att fÄ en paus frÄn allt flyr hon till den lilla spanska byn Mil Palmeras. Vid lÄnga sandstrÀnder och turkost vatten ska hon hitta tillbaka till sig sjÀlv igen.
PÄ flyget möter hon Jose, en mystisk frÀmling med bruna ögon. Bor han i samma by som henne? Diana kommer pÄ sig sjÀlv med att hoppas.
Men idyllen Àr förrÀdisk. Snart stÄr det klart att ett mord har begÄtts i huset mittemot Dianas. Har det nÄgot att göra med det brÄkande paret pÄ balkongen? Kan Diana hjÀlpa till att lösa brottet? Och kan hon vÄga tro pÄ kÀrleken igen?
TUSEN PALMER Àr en feelgood som Àr lÄngt mer Àn en solskenshistoria! Följ med Diana och Jose i jakten pÄ kÀrlek, och pÄ den skyldige till mordet.