En mammas berÀttelse om vardagen som förÀlder till ett barn som plötsligt vÀgrar gÄ till skolan.
Jennie Thorgren
Tidigare utgivning:
Jimmies bok (2021)
NÀr dörrar stÀngs
Utgiven av Visto förlag, Lerum, 2025 www.vistoforlag.se | info@vistoforlag.se
© Text: Jennie Thorgren
Grafisk form: Mattias Norén
Första upplagan
Tryckt i Riga, 2025
ISBN: 978-91-8117-055-9
NÀr du lÀser det hÀr Àr jag inte lÀngre samma person som jag var dÄ jag skrev det. Jag har gjort resan och det du kommer lÀsa i nutid Àr dÄtid för mig och min familj. En dÄtid som, nÀr det var som allra vÀrst, gjorde att min son och jag inte lÀngre ville leva.
NÀr du lÀser min bok, tÀnk dÄ pÄ att varken Jimmie eller jag Àr samma personer som vi var dÄ. Inte heller de personer som omnÀmns i boken. TÀnk pÄ att jag gjorde mitt bÀsta utifrÄn vad jag visste och kÀnde till just dÀr och dÄ. Jag kunde inte ha gjort nÄgot annat Àn det jag gjorde, för hade jag kunnat det hade jag gjort det. Men jag var inte dÀr jag Àr nu, dÄ.
Det hÀr Àr vÄr historia sedd ur mina ögon.
Jag ska berÀtta en hemlighet, nÄgot jag aldrig har berÀttat för nÄgon förut. Jag Àr inte lÀngre sÄ sÀker pÄ att jag Àr rÀtt person till att vara din mamma.
Jag fixade smÄbarnsÄren och kÀnde mig dÀrför trygg i min förÀldraroll, fram tills nu dÄ. Jag vet inte lÀngre vad jag ska tro. Mitt förÀldraskap Àr pÄ vÀg att utvecklas till nÄgot jag aldrig har upplevt tidigare, och dÄ har jag ÀndÄ upplevt mycket i mina dagar. Det kÀnns som om en storm Àr pÄ vÀg och hur jag Àn försöker kan jag inte stoppa den. Det skrÀmmer mig mer Àn nÄgonting annat just nu. För om inte jag kan hindra den frÄn att nÄ hit, vem ska dÄ stoppa den?
Tisdag den 21 augusti 2018
I dag har jag en bra dag pĂ„ jobbet. Men den Ă€ndrar sig sĂ„ fort jag kommer hem. Jimmie och jag hamnar direkt i klinch med varandra, vilket slutar med att han fĂ„r ett utbrott, smĂ€ller igen ytterdörren och sticker hemifrĂ„n. Ăven om jag gör allt för att inte ta det personligt, blir jag ledsen och tar Ă„t mig av hans ord.
Jag sÀtter mig i bilen för att köra runt och leta efter honom. Jag hittar Jimmie i Arenaparken. NÀr jag kommer dit har han lugnat ner sig och vi pratar en stund, innan vi lyfter in hans cykel i bilen och Äker hem till oss.
Lördag den 1 september 2018
Hej min vÀn!
Du Àr tio Är gammal och jag kÀnner att vi har nÄgra intressanta Är framför oss. à r som kommer att vara fyllda av diskussioner och Äsikter angÄende reglers vara eller inte vara.
âAlla andra fĂ„r âŠâ
âJag Ă€r ingen bebis âŠâ
âDu Ă€r vĂ€rldens sĂ€msta mamma âŠâ
âJag vill inte bo hĂ€r lĂ€ngre âŠâ
Ord avsedda att skada dÀr det gör som mest ont, och det gör de. Varenda gÄng de uttalas. Varenda gÄng gör det ont i mammahjÀrtat. Du har Àldre syskon, sÄ jag har gjort den hÀr resan flera gÄnger om, och det talar emot dig. Men varje resa Àr unik, sÄ Àven din. Jag trodde bara att det skulle ta nÄgra Är till innan vi skulle hamna i de hÀr diskussionerna.
En timme senare sitter du hÀr bredvid mig i soffan. Det betyder riktigt, riktigt mycket för mig, bara sÄ att du vet. Just nu griper jag efter varje litet halmstrÄ av glÀdje och hÄller fast vid det som om det gÀller livet. Vilket det pÄ ett sÀtt ocksÄ gör. Jag vill ha tillbaka min glade kille som skrattar och tycker att livet Àr kul att leva.
VĂ„ra diskussioner handlar om att du Ă€r tvungen att vara hemma klockan Ă„tta medan âalla andraâ fĂ„r vara ute âhur
lĂ€nge de villâ. Du försöker övertala mig om att du har rĂ€tt och jag ger dig pluspoĂ€ng för din envishet. Men jag kan tyvĂ€rr inte ge med mig nĂ€r det gĂ€ller den hĂ€r regeln. SĂ„ jag tar striden varje gĂ„ng, Ă€ven om jag inte tycker om att brĂ„ka. Jag har valt att uppfostra er till starka egna individer och dĂ„ antar jag att dessa strider kommer pĂ„ köpet. Jag hoppas att du sĂ„ smĂ„ningom ska inse att allt jag har gjort, gör och kommer att göra för dig, Ă€r av kĂ€rlek. För jag Ă€lskar dig och hela dig av hela mitt hjĂ€rta.
Tisdag den 27 november 2018
Ănnu en dag dĂ„ det Ă€r svĂ„rt att fĂ„ upp Jimmie pĂ„ morgonen.
Det börjar bli en vana att börja varje morgon med att jag mÄsta tjata och brÄka för att fÄ upp honom ur sÀngen.
Torsdag den 6 december 2018
Jag fÄr verkligen tjata pÄ Jimmie i dag för att han ska kliva upp pÄ morgonen. Han gÄr upp i absolut sista sekund, men vi kommer i tid till skolan.
Lördag den 2 mars 2019
Jag kÀmpar varenda dag för att överleva och orka med. Jag Àr sÄ Ànda in i sjÀlen trött pÄ att tjata och brÄka, men att kriga Àr det enda jag kan. Att kÀmpa, kriga och tjata Àr det nya sÀttet jag lever mitt liv pÄ.
Söndag den 10 mars 2019
Jag behöver fĂ„ komma bort och jag behöver vara ensam. I huset drömmer jag om att ha ett eget rum, nĂ„got som bara Ă€r mitt. Ett rum som jag kan stĂ€nga in mig i nĂ€r jag âvillhöverâ vara ensam. Det Ă€r ett grundlĂ€ggande behov för mig, och jag behöver bli bĂ€ttre pĂ„ att ge det till mig sjĂ€lv. Det kommer sĂ€kert att bli en del knorrande i familjen, men ska jag orka med och hĂ„lla ihop finns det just nu inget annat alternativ.
Jag behöver prioritera mig sjÀlv och det innebÀr ett sÀkerstÀllande av egentid.
Just nu har jag absolut ingen tid för mig sjÀlv. PÄ jobbet har jag hela tiden mÀnniskor omkring mig. Hemma har
jag hela tiden mÀnniskor runt mig, och alla förvÀntar de sig nÄgot av mig.
SÄ jag drömmer mig bort. En helg i slutet pÄ mars uppe i LuleÄ, bara jag. En vecka utomlands i maj, ensam. En vecka utomlands i november, bara jag. PÄ sÄ vis ger jag nÄgot till mig sjÀlv. Det Àr ju trots allt mina pengar som jag har jobbat ihop. Jag behöver nÄgot att se fram emot, och jag ger mig sjÀlv ett andningshÄl frÄn vardagens slit. Vilken av dessa tvÄ som Àr viktigast för mig, att ha nÄgot att se fram emot eller att fÄ ett andningshÄl frÄn vardagens slit, det vet jag inte. Men att de Àr viktiga saker rÄder det ingen tvekan om.
Onsdag den 3 april 2019
I dag berÀttar Jimmie för mig att han inte tycker om toaletterna pÄ skolan. Han gÄr bara dit om han verkligen mÄste. Han tycker ocksÄ att det Àr brÄkigt och stökigt i klassen. Killarna gillar att slÄss, och att det Àr flera som tycker som Jimmie gör bekrÀftas av skolsköterskan nÀr vi Àr pÄ hans hÀlsosamtal. Hon sÀger att hon ska prata med Jimmies lÀrare om det.
Torsdag den 4 april 2019
I dag Àr Johnny med Jimmie pÄ hans utvecklingssamtal. Jimmie behöver trÀna upp sin lÀshastighet, men ligger trots det bra till i alla skolÀmnena.
Onsdag den 24 april 2019
Jimmie Àr trött och pÄ ett uruselt humör nÀr han vaknar. Efter mycket tjat frÄn min sida fÄr jag honom till skolan,
men han Äker dit med grÄten i halsen. Det kÀnns inte alls bra och jag kÀnner mig som den sÀmsta mamman i vÀrlden. Att han mÄste gÄ i skolan gör absolut ingenting för att bÀttra pÄ mitt dÄliga samvete.
MĂ„ndag den 29 april 2019
PÄ förmiddagen ringer telefonen. Det Àr frÄn skolan. Jimmie har ont i huvudet. Jag Äker dit och hÀmtar honom. Vi köper med oss en pizza frÄn Frasses och Àter den till lunch. NÀr vi har Àtit upp den tvingar jag honom att vila. Det slutar med att han sover i tvÄ timmar. NÀr han vaknar Àr han fortfarande trött.
Tisdag den 30 april 2019
Det Àr dags att Äka till skolan. Klockan tickar pÄ och jag kÀnner hur stressen bubblar upp under ytan. Jag Àr inte lÀngre mitt bÀsta jag nÀr Jimmie fÄr ett raseriutbrott för att han inte kan hitta sin keps. Hur mycket vi Àn letar kan vi inte hitta den. Tiden gÄr och jag inser med ens att jag inte kommer att fÄ honom till skolan i dag. Allt pÄ grund av keps. Ett nytt lÄgvattenmÀrke i, enligt mitt tycke, mitt redan skamfilade förÀldraskap.
Onsdag den 29 maj 2019
Jag sover inte alls bra. Jag vaknar mitt i natten med ont i magen och ett tryck över bröstet. Jag Ă€r pĂ„ riktigt rĂ€dd att det Ă€r nĂ„got fel pĂ„ hjĂ€rtat. Ăr det nu jag kommer att dö? SmĂ€rtan gĂ„r sĂ„ smĂ„ningom över och jag somnar om.
NÀr jag vaknar inser jag, omskakad av nattens upplevelse, att jag trots allt överlevde natten.
NÀr det Àr dags att vÀcka Jimmie brakar hela helvetet lös. Bara genom att jag uppenbarar mig i hans rum och dessutom har frÀckheten nog att vÀcka honom, möts jag av ett raseriutbrott dÀr orden avsedda att sÄra haglar vÀrre Àn nÄgonsin tidigare. Hur kan sÄ mycket ilska finnas i en sÄ liten kropp?
Ăr det Ă€r det nya? Ăr det hĂ€r mitt kall i livet? Att börja i stort sett varje morgon med att fĂ„ veta hur otroligt dum jag Ă€r som inte fattar nĂ„gonting alls. Att bara Ă„synen av mitt ansikte kan orsaka sĂ„ mycket obehag och ilska.
Efter nattens bravader orkar jag verkligen inte brÄka med Jimmie. Han kommer inte i vÀg till skolan. Han kliver inte ens upp ur sÀngen.
Hur hamnade vi hÀr? Vad Àr det jag inte förstÄr?
Jag kÀnner mig ensam och exkluderad. Alla andra gör saker ihop och de reser bort tillsammans. Jag har ingen bÀsta kompis eller ens ett kompisgÀng. Jag vill ocksÄ tillhöra nÄgot, vara en del av ett sammanhang. KÀnna mig önskad.
Jag lever mitt liv i periferin och har mÄnga bekanta, men vÀldigt, vÀldigt fÄ riktigt nÀra vÀnner. Jag vill ocksÄ vara med, men jag blir aldrig inbjuden till fest, evenemang eller resor. Jag rÀknas liksom inte in i det umgÀnget. Jag finns liksom inte. Det Àr en stor skillnad mellan att vilja vara sjÀlv och kÀnna sig ensam. I dag Àr jag ensam.
Tisdag den 13 augusti 2019
I dag har Jimmie tid pÄ hÀlsocentralen för att ta prover, dÄ han en lÀngre tid har klagat över ont i magen. LÀkaren vill ta tester för att se om han Àr glutenintolerant och om det Àr det som orsakar honom smÀrta. Jimmie lÀmnar proverna utan nÄgra som helst problem. TÀnk att en sÄdan liten grej kan göra hela ens dag. I dag Àr jag tacksam för det lilla.
Fredag den 16 augusti 2019
Provsvaren Àr hÀr. Jimmie Àr inte glutenintolerant. DÀrför kommer lÀkaren att skicka en remiss till barnavdelningen i SkellefteÄ för vidare utredning.
Jag har ingen bra kÀnsla i kroppen. Det Àr nÄgot som skaver. Jag behöver fÄ kÀnna mig nÀra Jimmie. Jag behöver veta att allt inte bara Àr nattsvart mellan oss. Jag vet att jag Àlskar honom, men Àr inte alls sÀker pÄ att han, pÄ nÄgon nivÄ, fortfarande tycker om mig.
Jimmie cyklar till Arenaparken för att trÀffa sina kompisar, men kommer snart hem igen. Jag fÄr en kort stund bara med honom, och det ögonblicket Àr det mest vÀrdefulla han har att ge mig. Inget brÄk. Ingen diskussion. Bara han och jag, som pÄ den gamla goda tiden.
Onsdag den 21 augusti 2019
Jag kommer hem frÄn jobbet och möts av Johnny som Àr ledsen. Det hör inte till vanligheterna att Johnny grÄter, sÄ jag blir genast orolig för att nÄgot allvarligt har hÀnt.
Men som sÄ mÄnga gÄnger förr Àr Jimmie pÄ ett riktigt dÄligt humör, vilket har lett till en diskussion, som har blivit
ett brÄk. Som har gjort att Jimmie har cyklat i vÀg hemifrÄn utan att tala om vart han ska.
Det gÄr nÄgra minuter, sedan ringer min mobiltelefon.
Det Àr Jimmie. Han har gjort sig illa i handen. Jag tar bilen och Äker till honom. Han har djupa jack i tre av sina fingrar pÄ höger hand. Vi lastar cykeln pÄ cykelstÀllet pÄ bilen och Äker hem. Jag lÀgger om hans sÄr pÄ fingrarna och jag mÀrker att han har ont. Riktigt ont. NÀr det Àr dags att sova har Jimmie svÄrt att komma till ro, sÄ jag ligger bredvid honom nÀr han ska somna. Det slutar med att jag sover hos honom hela natten.
âTĂ€nk om jag vetat dĂ„, det jag vet nu âŠâ
SkolfrÄnvaron har blivit en ohanterlig del av vÄrt liv eftersom mitt barn vÀgrar gÄ i skolan, och inte lÀngre lÀmnar sitt rum. Han ligger i sin sÀng bakom en stÀngd dörr med en önskan om att dö.
KÀnslan i att sjÀlv försöka hÄlla ihop nÀr hela ens tillvaro faller sönder Àr brutal. Omöjlig. I mötet med ett skolsystem, som inte passar alla, stÄr jag maktlös. Samtidigt beskyller samhÀllet mig för att ha en bristande förÀldraförmÄga.
För hur svÄrt kan det egentligen vara att fÄ sitt barn till skolan?
NÀr dörrar stÀngs Àr en gripande berÀttelse om psykisk ohÀlsa, skolvÀgran och en förÀlders sjÀlvuppoffrande kamp för sitt barns överlevnad.
